Bakom järnridån – rundresa i Nordkorea

Konduktören blåser i visselpipan och tåget rullar igång. Jag befinner mig i den kinesiska gränsstaden Dandong. Snart kommer varken min telefon eller mitt internet att fungera. För en uppkopplad västerlänning är det detsamma som att lämna planeten jorden. Om några minuter vinkar vi adjö till omvärlden och åker in i en av vår tids allra hårdaste diktaturer.

Bakom järnridån – rundresa i Nordkorea
Öde landsbygd. 5000 västerlänningar besöker landet varje år. Foto: Björn Persson.

De två länderna förbinds av en bro med det ironiskt klingande namnet Vänskapsbron. Hittills har jag inte hört så mycket vänskapligt om Nordkorea. Raketuppskjutningar, kärn­vapentester och hemliga koncentrationsläger är väl det som först poppar upp i huvudet när man tänker på det mytomspunna landet i öst. 

Jag försöker ruska av mig allt det där, men för varje meter som tåget gnisslar fram på den gamla stålbron ökar min paranoia. Det verkar gälla samtliga resenärer i gruppen. Skratten och småpratet har ersatts av en nervig tystnad. Jag dubbelkollar min laptop och försöker memorera vad guiden sade innan avresan; texter, bilder eller länkar till hemsidor som är kritiska mot den nordkoreanska regimen är absolut förbjudna. Detsamma gäller pornografi och filmer som på något sätt skymfar landets rykte. Till och med svenska klassikern Hundraåringen som hoppade ut genom fönstret och försvann har hamnat på tabulistan på grund av en scen där filmens huvud­rollsinnehavare gör narr av Nordkoreas dåvarande ledare. 

Tydligen går gränspolisen igenom varenda dator som tas in i landet. Och det är inget skämt. När jag tittar mig omkring håller samtliga resenärer på med att granska historiken och inne­hållet på sina paddor och telefoner. 

En ung skolpojke fixas till innan föräldrarna godkänner fotograferingen. I Nordkorea känner perfektionen inga gränser.

Jag tittar ut på floden Yalu som ringlar sig under oss som en gulbrun orm. På ena sidan Kina med sin glimrande tandrad av moderna skyskrapor. På andra sidan, det okända. Tåget saktar in och gränsen passeras. Det första jag ser är en soldat som hälsar oss välkomna med en rakryggad honnör. Käkarna är sammanbitna och brättet på hans höga skärmmössa lika stort som en familjepizza. En kvinnlig militär, med lika sammanbitet ansikte, marscherar förbi på skyhöga klackar. Nu är det dödstyst i kupén. Mina medresenärer kommer från jordens alla hörn, men har drivits hit av en gemensam nyfikenhet. Något som andra kanske skulle kalla för galenskap.

Dörrarna öppnas. Vi kommenderas att synliggöra våra tekniska föremål för inspektion. Jag lägger upp min stora fullformat­­kamera, laptop och Iphone på bordet. Det var ett misstag att ta med allt det där, tänker jag. Ser ut som värsta spion­utrustningen. Jag skulle varit mer diskret. Mitt huvud kommer att rulla på första bästa offentliga plats. Jag hör ljudet av närmande fotsteg och sänker blicken som en anklagad som just ska ta emot sin dom. Av någon anledning känner jag mig redan skyldig. Skyldig till ett brott som jag inte ens förstår. Ingen­ting jag hittills hört om Nordkorea verkar resonligt. Fast det är också det som kittlar. Jag måste uppleva landet med egna ögon. 

Käkarna är sammanbitna och brättet på hans höga skärmmössa lika stort som en familjepizza. 

Tillträde (nästan) förbjudet
Pyongyangs tunnelbanesystem är totalt 22,5 kilometer, men turister tillåts bara åka mellan två stationer tillsammans med en guide. Varför? Det är det ingen som vet, även om vi gissar att det handlar om att bara visa upp det grannaste.

Open bag, säger en röst på kantig engelska. När jag tittar upp står det en ny, rakryggad militär i vår kupé. Hans bistra uppsyn får honom att se ut som en typisk James Bond-skurk. Jag gör som han säger, men av någon anledning verkar han ointresserad av mina elektroniska prylar. Istället fastnar hans intresse för en bok i mitt handbagage.

Han frågar vad den handlar om. Även litteratur är ett känsligt kapitel i Nordkorea. Regeringen är livrädd för spridningen av olämplig information. Tydligen är varenda bok som finns i Nordkorea skriven av Kim Jong Un själv. Enligt samma, inhemska propaganda är det också presidenten som uppfann hamburgaren och slog 11 hole-in-one på sin första golfrunda. 

-It's A man called Ove. A Swedish comedy, förklarar jag. 

Ovanlig syn: kvinnlig militär.

Efter två timmars gränskontroll är det äntligen dags för avfärd. Att åka in i Nordkorea är som att färdas i en tidsmaskin, minst sjuttio år tillbaka i tiden. Det första jag ser är en gubbe på en fallfärdig kärra framdriven av trötta oxar. Revbenen håller på att tränga genom deras skabbiga pälsar. Allting är grått och dystopiskt. Fifty shades of grey, fast med en helt annan innebörd. Staden påminner om en spökstad efter ett kärnvapenkrig. Det finns inga bilar, knappt några människor. På en gård omgiven av höga, postsovjetiska hyreshus finns en rostig lekplats. Vagnarna i karusellen föreställer ryska stridsflygplan. 

När vi lämnat gränsstaden Sinuiju blir det bättre. Cement­landskapet ersätts av böljande fält och risodlingar. Längre bort i horisonten skymtar snötäckta bergstoppar. Det är ett riktigt vackert landskap som susar förbi. Till och med de små byarna vi passerar känns lantligt pittoreska. Vi möts av tandlösa leenden och vinkande barn i skoluniformer. Jag frestas att plocka fram min kamera men påminns om att det är förbjudet att fotografera från tåget. Några medresenärer påstår att det finns hemliga, civilklädda vakter utplacerade längs med järnvägen. Ser de någon som plåtar signalerar de till soldaterna ombord som omedelbart stoppar tåget. I värsta fall kan man dömas för spionage. Detta skulle vara en onödig och högst besvärlig inledning på min resa. 

Det ärofulla kriget så som det framställs på Victorious Fatherland Liberation War Museum.

En annan intressant iakttagelse är att nästan alla balkonger är dekorerade med blommor. Stora, färgsprakande arrange­mang. En märklig kontrast till de annars så sjaskiga hyreshusen. Senare får jag förklaringen att det bara gäller lägenheterna som vetter mot tågbanan, och att utsmyckningen är lagbunden. Regeringen tar verkligen till alla möjliga grepp för att skapa en så perfekt fasad som möjligt. 

Tåget slingrar sig vidare. Vid varje station möts vi av stora väggmålningar föreställande Kim Jong Un och hans pappa Kim Jong Il. Det är samma motiv överallt. De ler lika brett som Jokern i Batman och tänderna är bländande vita. Maktens ögon finns bokstavligt talat överallt. 

Under hela resan ser jag knappt en enda bil. Förutom några enstaka militärfordon är vägarna kusligt tomma. Om det beror på fattigdom, avsaknad av västerländsk import eller någon annan obegriplig lag förblir en gåta. 

Ett måste (bokstavligt talat) för utländska turister: Besök på Manusdae Hill Grand Monument, med sina jättelika statyer av landets grundare.

Sex timmar senare anländer vi till Pyongyang. Vid en första anblick ser det nästan ut som jag kommit till Moskva eller någon annan nedgången öststad. Gråa betongbyggnader och skryt­byggen sträcker sig upp mot himlen. De enda färg­klickarna utgörs av röda skyltar med politiska budskap. Det finns ingen reklam i Nordkorea. Istället för tandkrämstuber och schampo­flaskor pryds reklamskyltarna av bilder på blommor och regnbågar. 

Ibland får man nästan känslan av att hela landets befolkning består av militärer. Det är likadant i huvudstaden. Överallt marscherar de omkring i sina kakigröna, pressveckade uniformer och tittar på oss med misstänksamma blickar. 

Gatorna är så fläckfria att man skulle kunna äta direkt på asfalten.

På perrongen möts vi av våra lokala guider. En man och två kvinnor klädda i traditionella, färgglada folkdräkter. De bugar artigt och leder oss in i en vänthall. Vi ger dem Marlborolimpor. Tydligen röker nordkoreaner som borstbindare och västerländska cigaretter är värda sin vikt i guld. Under de närmaste dagarna kommer de att bevaka vartenda steg vi tar. Tydligen får ingen västerlänning gå runt på egen hand utan att vara i sällskap av minst två guider. Och det är inget enkelt jobb som väntar dem. Minsta lilla fel eller lagövertramp från sina gästers sida och det är deras huvud som ryker.  

Storslaget, grått och hårt. Efter kriget mot Sydkorea byggdes Pyongyang upp med sovjetisk hjälp.

I vänthallen samlas även våra pass in. De kommer att vara i myndigheternas förvar under hela resan. Kan nog inte ens minnas senaste gången jag kände mig så här ensam. Medan våra visumhandlingar görs i ordning tvingas vi titta på en välkomstvideo föreställande vackra närbilder på rhododendron-blommor ackompanjerade till smörig symfonimusik. Fast filmen får en motsatt effekt och påminner snarare om de där falskt rogivande landskapsbilderna som tandläkare brukar ha i sina väntrum för att lugna sina patienter. 

Vi hoppar på en buss som ska ta oss till vårt hotell. Efter ett dygns tågresa ska det verkligen bli skönt att sträcka på benen. Men innan dess måste vi först besöka stadens största stolthet, två jättelika statyer föreställande Nordkoreas grundare Kim Il Sung och Kim Jong Il. Att det är sent och att våra magar knorrar av hunger har ingen betydelse. Att hedra landets stora ledare gäller alla nyanlända besökare. Det handlar om att visa sin respekt. Så säger i alla fall guiden. 

Landets första ölfestival, ett unikt tillfälle för turister att möta nordkoreaner under hyfsat avslappnade former, Det största ölmärket heter Taedonggang, en sötaktig lager med bitter eftersmak.

Bussen tar oss genom Pyongyangs centrala delar. Jag har nog aldrig sett en så ren stad. Överallt går städare omkring och borstar, sopar och putsar. På en gräsmatta sitter en äldre kvinna med krokig rygg och klipper gräset med en liten sax. Gatorna är så skimrande fläckfria att man skulle kunna äta direkt på asfalten.

När vi kommer fram är det mörkt. Mansudae Hill Grand Monument som platsen heter, är onekligen imponerande. De 22 meter höga bronsstatyerna får en att känna sig som en myra. Trots Nordkoreas elförsörjningsproblem och mörklagda byar är de upplysta av enorma strålkastaranläggningar. En strid ström av människor från samhällets alla skikt väller oavbrutet fram till platsen. Alla viskar högtidligt och lägger blommor framför fötterna. När det är vår tur att gå fram ombeds vi att buga djupt. 

Innan vi tillåts fotografera får vi nya, stränga instruktioner; man får absolut inte beskära fotot eller kapa någon kroppsdel. Hela de ståtliga statyernas lekamen måste alltid synas tydligt i bild. 

– Polisen kommer att kontrollera era kameror innan ni lämnar landet, förklarar guiden. 

På väg tillbaka till bussen möts vi av hundratals marscherande soldater. Ljudet från deras stöveltramp mullrar i takt. Nu känns Sverige riktigt långt borta. 

Tjoho, se så kul vi har! Massdans på Kim II Sung-torget.

Hotellet som vi slutligen kommer till heter Yanggakdo International och är det enda stället i hela staden där utländska turister tillåts bo. Det är strängeligen förbjudet att lämna byggnaden på egen hand. För att säkerställa att gästerna hålls åtskilda från de övriga invånarna har hotellet placerats på en liten ö mitt i floden Taedong, som rinner genom Pyongyang. 

Med sina 47 övriga våningsplan är Yanggakdo den näst högsta byggnaden i hela landet. Högst uppe finns en roterande bar med utsikt över Pyongyang, och i källaren allt från en bowlinghall till skomakeri och massage. I restaurangen serveras hanjeongsilk, bestående av ett flertal mindre sidorätter. Ångkokt kyckling, abborre, tofu, revbensspjäll och en massa andra läckerheter. Sist in och som avslut på alla måltider i Nordkorea kommer riset. Medan vi äter står tv-sända raketuppskjutningar och militärparader för middagsunderhållningen. Dygnet runt rullar propagandafilmerna på de statligt styrda kanalerna.

Vi skålar och sköljer ner dagens intensiva intryck med inhemsk lager. Trots vetskapen om att det kanske finns hemliga kameror och avlyssnings­apparater i rummen, är det inget problem att somna. 

Precis som i grannlandet i söder ingår kimchi i varje måltid.

Följande dag är en stor dag i Nordkorea. Det är självständig­hetsdagen, och detta ska vi fira genom att åka till DMZ, den ökända, demilitariserade zonen. Av somliga kallad för en av världens mest konfliktladdade platser. 

Området är 4 kilometer brett och 25 mil långt och här delas det kapitalistiska Sydkorea från det kommunistiska Nordkorea. Osämjan mellan de båda länderna sträcker sig långt tillbaka i tiden och avtecknar sig i de allvarsamma soldaternas ansikten. Om saker och ting går snett kan ett fullskaligt kärnvapenkrig blossa upp här på några minuter. 

Guiderna uppmanar oss att inte göra några hastiga rörelser med händerna, eller på annat sätt uppträda uppseendeväckande. Man får heller inte skratta, vinka eller peka. Annars hotar de med att omedelbart avbryta turen. Bara efter några minuter hamnar jag själv i centrum för det obevekliga regelverket. 

– Stå upp, det är respektlöst mot soldaterna att sitta ner! ropar en av guiderna efter att jag sjunkit ner på knä för att fotografera. 

Förutom den hårdbevakade gränsen finns det även en militär­barack som gjorts om till museum. Efter Koreakriget var det här som freden slöts med det "imperialistiska" USA, som guiden väljer att uttrycka sig. För honom och hans landsmän finns det heller inget som heter Nordkorea. Korea, heter det kort och gott. Landet söder om gränsdragningen existerar inte ens i deras världssyn. Till och med för en turist anses det oartigt att nämna den demokratiska folkrepubliken vid något annat namn.

Bristen på mobiltelefoner kräva dessa automater.

När man befinner sig här blir man hela tiden påmind om kriget. Ingenting är glömt. Landets blodiga historia har etsat fram hela dess styre, kultur och patriotism. Naturligtvis är det följden av mångårig isolering och propaganda. Men kärleken till hemlandet känns varken påtvingad eller falsk. Med stolthet bär alla medborgare en liten nål på bröstet föreställande landets ledare eller flagga, och när de pratar om sitt land är det med en nästan tårögd stolthet i rösten. För en nordkorean verkar det inte finnas en bättre plats på jorden. 

Färden tillbaka till Pyongyang tar närmare fyra timmar. Trots att vi kör på landets största motorled är den fullkomligt ödelagd. Avsaknaden av trafik och motorljud är nästan bisarr. Trodde aldrig jag skulle sakna Stockholms morgonrush. 

Jag noterar också att nästan alla lägenheter har stora solcells­paneler på balkongen. Det finns heller finns inga industri­utsläpp att tala om i landet. Den västerländska kapitalismen har sitt pris. Nordkorea måste lustigt nog vara ett av världens mest ekologiska länder, tänker jag och tittar på de gröna fälten som svichar förbi. 

Ett till synes spontant möte med en alldeles vanlig familj på stan.

Senare på dagen är det dags att fira självständighetsdagen, och detta görs med en stor massdans på ett torg i centrala Pyongyang. Flera hundratals par i färgsprakande, traditionella dräkter snurrar runt till folkmusiken som dånar ut ur de stora, sprakande högtalarna. Precisionen och koreografin är imponerande. Även turisterna bjuds upp till dans. Nordkoreaner älskar verkligen att fira sitt land. Få nationer har så många röda dagar i sin kalender. 

Detta får jag ytterligare bevis på när det senare under kvällen är premiär för landets första ölfestival. För första gången genom tiderna anordnas en tillställning där västerlänningar får möjlighet att umgås med lokala invånare, och vad förenar då inte bättre en alkohol? Taedonggang, som landets största ölmärke heter är en sötaktig lager med bitter eftersmak. Nordkoreanerna älskar den. Drycken tappas upp i literstora, meterhöga bägare och till den svängiga popmusiken från en kvinnogrupp klädda i flygvärdinnedräkter skålas och hojtas det glatt. 

Allt från överförfriskade militärer till vanliga småbarns­familjer trängs på den lilla festivalytan. Uppemot 80 till 90 procent av alla nordkoreanska män dricker varje dag. Det finns till och med en populär sång med texten "Weol, hwa, su, mok, geum, to, il Banju", som kan översättas till "Drick på måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag och lördag".

Själv får jag ett gyllene tillfälle att diskutera med en yngre, nyutbildad ekonom. Om Sverige känner han inte till så mycket. Bara att det är ett litet land och att vi hade en känd fotbollsspelare som hette Pelé. 

Hoppet finns fortfarande. The Arch of Reunification.

Dagen efter är det allvar igen. Idag ska vi nämligen besöka en av landets allra heligaste platser; Kumsusan Palace of the Sun. Här ligger Nordkoreas forna ledare begravda. Förevigade med hjälp av silikon och till allmänhetens beskådan. 

Fram till för bara två år sedan var mausoleet helt avstängt för västerlänningar. Ett besök här är inte som vilken turistutflykt som helst. För det första är det formell klädsel som gäller. För män skjorta, finbyxor och putsade skor. För kvinnor klänning och höga klackar. Gång på gång ombeds alla att tömma sina fickor. Det är hårdare säkerhetskrav än på en flygplats. När man går in i mausoleet får man inte ens ha en liten dammtuss i fickan. Kameror, telefoner och klockor konfiskeras tillfälligt av säkerhetspolisen. Man får inte ha sina händer i fickorna eller bakom ryggen. Hållningen ska vara rak och vördnadsfull. 

Jag stoppar in skjortan och sträcker på mig. Det känns precis som jag ska gifta mig. Efter att ha passerat två metalldetektorer väntar en ny, absurd process. Två och två och på raka led uppmanas vi att ställa oss på ett rullband. Sakta rullar vi sedan genom en lång marmorkorridor. 

Pyongyangs cirkus är inte som vilken cirkus som helst. Här bjuds på akrobatik i världsklass, men också utklädda björnar som tvingas gör konster.

Bombastisk armémusik ljuder ur dolda högtalare och väggarna är fyllda av presidentporträtt. Vi måste stå helt stilla och vi får inte småprata. Så där åker vi fram i över trettio minuter innan vi slutligen når själva huvudbyggnaden; ett gigantiskt, förgyllt marmorpalats med dignande kristallkronor. 

Som ankungar följda av sin ankmamma leds vi genom byggnadens oändliga korridorer. I varje hörn står vakter och inspekterar oss med misstänksamma blickar. Revolverhölstren är väl synliga under deras svarta kostymer. Stundtals känns det precis som ett besök på Dödsstjärnan i Stjärnornas krig. Det enda som saknas är den ikoniska filmmusiken och Darth Vaders väsande andetag i bakgrunden.  

Innan vi tillåts gå in i själva begravningskammaren är det dags för den sista kontrollstationen – en lång vindtunnel med syftet att blåsa bort eventuella smutspartiklar som hängt med på våra kläder. Efter den kliniska rengöringsprocessen stiger vi in i Kim Il Sungs viloplats. I en påkostad kristallsarkofag i mitten av en stor sal ligger hans välbevarade, balsamerade kvarlevor. Runt hela montern står soldater i givakt. Även de ser ut som förstelnade vaxdockor.

Förortsblues i Pyongyang.

I tur och ordning kommenderas vi sedan att gå fram till kroppen och buga djupt. Först framför fötterna och sedan från sidorna. Den långa kön som ringlar fram till viloplatsen har inget slut. Vissa gäster är uppklädda som om det vore bal och somliga gråter högljutt. Enligt lag måste varje nordkorean besöka mausoleet minst en gång i livet. En genomsnittlig medborgare besöker mausoleet flera gånger per år, och betraktar varje tillfälle som en ärofylld högtid. 

Efter att ha upprepat proceduren med hans efterföljare Kim Jong Il kan man även beskåda några av presidenternas gamla prylar. Bland annat deras favoritbilar, lustjakter och privatjet. Under hela sin livstid förblev USA och kapitalismen hans största motståndare, men att det står en MacBook Pro på skrivbordet i Kim Jong Ils privata, kontorsinredda tågkupé var tydligen ett godtagbart litet undantag.

När mausoleet byggdes uppgick kostnaderna till svindlande 900 miljoner dollar. Året var 1998. Samma tid som Nordkorea upplevde sin värsta svält genom tiderna och över 3,5 miljoner dog av hungerrelaterade sjukdomar. 

Pyongyangs kända landmärke Ryugyong Hotel.

Ett besök på Kumsusan Palace of the Sun är verkligen en surrealistisk upplevelse, och de följande dagarna blir bara mer och mer intressanta. Jag får bland annat besöka the International Friendship Exhibition där man kan beskåda hundratusentals gåvor som skänkts till presidenten från alla världens ledare, en cirkusföreställning med akrobater som verkar sakna skelett och ett av landets få bibliotek där den enda engelskspråkiga litteraturen utgörs av Harry Potter och Huckleberry Finn. Vi frossar i bibimbap, landets nationalrätt bestående av oxkött, ägg och kimchi, provar brännvin gjord av sälpenis och vandrar i Myohyangbergen med bedårande utsikt över berg och djupa dalar. 

Hela tiden är jag väl medveten om att allting bara är ett skådespel. Det vi får se och uppleva är det som guiderna och den nordkoreanska regimen vill att vi ska se. Det riktiga Nordkorea finns långt bortom Pyongyangs välputsade, pampiga parlamentsbyggnader.

Bakom reportaget

Resefotografen Björn Persson har besökt över 80 länder, men med de extrema fotoförbuden blev Nordkorea hans största utmaning. Med minneskortet gömt under ena skosulan återvände han trots allt med sällsynta bilder av ett land som få besökt. Med tanke på det explosiva läget i Nordkorea så hade han inte valt att åka dit idag.