• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Kroatien & Bosnien – äventyr längs Via Dinarica

    Från vandringsleden Via Dinarica upplever du det bästa av en region som för inte så länge sedan präglades av krig och konflikt. Häng med på ett av världens mest spännande vandringsäventyr.

    Kroatien & Bosnien – äventyr längs Via Dinarica
    Landet dit vargar kommer för att älska, Bogo Iza Nogu. Det kallas så. Landskapet av vassa berg, blomster­ängar och avgrundsdjupa raviner. En vild och vidunderligt vacker trakt som kröns av byn Lukomir och som bara ligger någon timmes resa bortom bosniska huvudstaden Sarajevo. Fotograf: Jacob Zocherman

    Jag saktar ner stegen. Känner allt större behov av att ha total kontroll över det som är löst under fötterna, grus, småstenar, de ostadiga stenblocken som gungar till vid minsta beröring. Bergskammen är diaboliskt brant. Med sin svarta tvärvägg påminner den en smula om en vulkankraters yttervägg.

    – Välkommen till Bogu Iza Nogu, viskar vandringsguiden Thierry Joubert. 

    Det är så trakten kallas, landet bakom Guds ben, platsen dit vargar kommer för att älska. Bara någon timme bort rusar trafiken genom ett självupptaget Sarajevo. Här gäller något helt annat. I fjärran flämtar Prenjbergens snöklädda toppar som vita blixtnedslag. Nedanför massivet lägger dalgångar ut gröna korridorer av fuktängar och skimrande ädellövskog. Så stiger landskapet på nytt i sällskap av Via Dinaricas rödvita färgmarkeringar.

    Thierry Joubert tillhör initiativtagarna bakom den 200 mil långa megavandringen som drar tvärs genom Balkan, från Slovenien i norr till Makedonien i söder. Hans egen färd till regionen började julen 1992. En holländsk dagstidningsannons vädjade efter hjälp till inbördeskrigets Jugoslavien. Kort efter lämnade han hemmet i Amsterdam för humanitärt arbete i Bosnien.

    Vilinac. Skönt bergsboende med värdshusvärden Bernards hemkörda snaps och vidunderlig bönsoppa.

    När freden kom, befann sig Thierry fortfarande på Balkan. Trakten kändes mer hemma än någon annanstans. Visst, regionen var fortfarande märkt av krig och misstro, men han hade också lärt känna något annat: bergen som omfamnade djupa dalgångar med slåtterängar, vildiris och smultron. Vanliga, hyggliga människor som mot sin vilja slungats in i en av Europas elakaste konflikter. Frågan var bara hur man kunde presentera Balkan på ett sätt som gjorde regionen rättvisa, och som dessutom gav något tillbaka till dess människor.

    Svaret blev Via Dinarica. 

    – Vandring är basen i projektet. Men det handlar också om att få folk att börja prata med varandra över etniska gränser. Om vandringsleden ska fungera bra och skapa nya arbetstillfällen, måste områden som plågats av krig och misstänksamhet öppna sig för samarbete, förklarar Thierry.

    Blicken är vänd mot Bjelasnica, de vita bergen. Strax bortom oss vilar två herdar mot sina stavar. Längre upp följs kalfjällets hukande blåbärsris av stenhönsens skorrande chett, chett, chi, chi. Därefter en ny avsats. På avstånd skymtar Lukomirs ostyriga samling av stenhus inför en fond av djupa raviner och höga berg.

    Vintern 1998 kom Thierry hit för första gången. Då hade skidorna tagit honom längre än beräknat från bergsstugan utanför Sarajevo. Kanske hade han också missberäknat tiden, eller bara glömt bort den tills skymningen började närma sig. Huset där han knackade på och frågade efter ett rum för natten tillhörde Vejsil och Rahmina. 

    Tillsammans vandrar vi nerför samma brant som han följde då. På håll upptäcker vi det gamla paret som är ute och arbetar i sin trädgård.

    – Sitt ner! För all del sitt ner, trugar Vejsil som hunnit bli 80 år.

    80-årige Vejsil älskar sitt Lukomir, Bosniens högst belägna by.

    När kriget startade lämnade paret byn. Men redan efter några månader var de tillbaka i sitt älskade Lukomir. Vejsils röst är en smula svag, men rörelserna bestämda när han ställer fram en träbänk till oss. Samtidigt smiter fem år yngre hustrun Rahmina in i köket för att koka bosniskt kaffe. 

    Kopparna är små och kräver påfyllning så ofta att vårt samtal hinner med alla frågor och svar. Mycket har hänt sedan de lärde känna Thierry.

    Några år tillbaka grundade han den bosniska vandringsresebyrån Green Visions som började ta med sig vandrare till Lukomir. Målsättningen med Via Dinarica har alltid varit att bidra ekonomiskt och skapa extrainkomster åt byarna längs vandringsleden. Men till en början blev den starka gästfriheten ett problem. Vejsil och Rahmina gjorde som de brukade göra, bjöd på kaffe och ibland också något ätbart. Men ta emot pengar, nej, det ville de absolut inte. En gäst är alltid en gäst.

    – Eftersom vi inte fick betala något, kändes det som om vi utnyttjade dem, säger Thierry.

    Kanske kommer mönstret att ändra sig med tiden, när yngre krafter tar över. Till dess har Thierry tassat runt problemet genom ett slags byteshandel med Vejsil, Rahmina och deras grannar.

    – Jag började ta med mig säckar med salt, mjöl och annat som byborna behöver. Och så skjutsar jag dem till Sarajevo när de behöver besöka läkare eller sjukhus, berättar Thierry över dagens sista kaffekopp.

    Vita mattor av majblommande ramslök följer ofta Via Dinaricas ädellövskogar.

    Bortom Vejsils och Rahminas Lukomir fortsätter Via Dinarica längs Rakitnicakanjonen. Nästan en kilometer rakt under oss gömmer sig sänkans botten med porlande flodvatten mellan mörka skuggor och flikiga blad. 

    Vandrar försiktigt längs en smal hylla ovanför avgrunden. Stigen drar snart bort från ravinens kant och kliver in i en djup bokskog. Taket av löv bildar en mörk tunnel. Allt blir plötsligt grönt eller vitt. Längs marken lägger ramslök ut blommande mattor. Från murkna trädstammar jamar hackspettar. Överallt växtlighet och ljud. 

    Stannar då och då och dricker längs naturliga källor. Solen har börjat dala mot Rakitnicakanjonen. Långt bort i fjärran syns smala minareter mot en fond av fjärran berg. Hör ropen från avlägsna herdar, men inte så mycket annat. Under dagen har vi inte mött en enda vandrare.

    – Vandringsleden är färsk. Få turister känner till den. Men snart borde vi ha fler besökare, fler värdshus och byar som öppnar sina hus för vandrare, funderar Thierry Joubert som är väl medveten om att både National Geographic och Lonely Planet nyligen höjt Via Dinarica till skyarna.

    Morgonfika med trekkingguiden Albert på kroatiska Namaste Lodge.

    Nästa dag börjar med ropande gök från tre väderstreck. Värdshusbordet i Umoljani står dukat med körsbärsfyllda pannkakor och brödet ustipcii flätad näverkorg. Thierry har just plockat fram sin mobil och börjar knappa fram morgonens etapp.

    Under förmiddagen genar vi söderut med bil, från ett avsnitt av leden till ett annat. Sarajevos utkanter passeras tillsammans med ett bortglömt vinter-OS, det sönderskjutna sporthotellet med krossade rutor och kulhål i fasaden, en övergiven backhoppningsstadion, det insomnade längdåkningsspåret som fortfarande viskar om duellen mellan Thomas Wassberg och Gunde Svan. 

    På motsatt sida den bosniska huvudstaden byts barr mot löv. Snart också klar bergsluft mot Hercegovinas medelhavsvärme. Bortom blågrönt flodvatten väntar Jablanica.

    Strax utanför staden börjar vi vandra mot Cvrsnicamassivets vassa silvervägg. Några av Thierrys kollegor finns med på färden: Adis Rudalija som också driver ett kafé i Sarajevo, tystlåtna Nedim Priganica, Branko Kovacevic som tidigare arbetat för en radiostation och Benjamin Mujkic som talar oavbrutet trots tokförkyld whiskyröst.

    – Många unga bosnier lämnar sina byar och städer för att söka arbete utomlands. Jobbmöjligheterna på hemmaplan är helt enkelt för få. Men vandrings- och äventyrsturism kan vara ett sådant alternativ som får unga att stanna kvar i Bosnien, menar Thierry som lärt upp kvartetten till guider.

    Kartor och tydligt markerade stigar gör det lätt att hitta längs Via Dinarica.

    Tjock granskog lutar sig över stigen som vi vandrar. I takt med alla erövrade höjdmeter krymper vegetationen. När vi nått trädgränsen mörknar himlen. På nästan 2 000 meters höjd väntar bergsstugan Vilinac. Utomhus hamrar hårt hagel mot väggar och tak. Inomhus tassar stugvärden Bernard runt i sina grå mjukisbyxor och ser till så att det är varmt och behagligt och att kastrullen med bönsoppa puttrar saktfärdigt på spisen.

    Under inbördeskriget brände kroatiska styrkor ner bergsstugan till grunden. Men så fort det blev fred, började den lokala alpinistklubben i Jablanica bära upp nytt byggnads­material. Sedan några år tillbaka är Vilniac återuppbyggt.

    – Många älskar den här platsen. Själv är jag i stugan så ofta som jag bara kan, säger Bernard som smuttar på ett glas hemkört plommonbrännvin. 

    Ovädret har precis slutat och fukt lyfter som vit rök över kalfjället. I en av slöjorna tycks den kilometerhöga klätter­klippan Velki Kuk driva runt fritt, som en lodrät ö utan fysisk kontakt med marken. Samtidigt reser sig de övriga bergen över låga moln: snöklädda Prenj, Vran och toppen Plocno blixtrar till i vitt mot skymningen.

    Rebels gate, Hajducka Vrata, bildar Cvrsnicamassivets triumfbåg

    Jag vaknar tidigt och vill ut så fort som möjligt för att se gårdagens landskap i fullt dagsljus. Följer snart ljudet av Brankos stavar nerför massivet. Morgonsolen har väckt gentianornas blomsterklockor i sprakande blått. Lite längre bort reser kalkstensformationen Hajducka Vrata, Rebels Gate en skrovlig triumfbåge över sluttningarna. Samtidigt passerar en korp på mörka vingar.

    Stannar upp och tittar som mot djupet av en ocean. Långt under oss väntar klipputsprång och skogsklädda avsatser. Bottenvåningen tillhör Neretvaflodens mörka skuggor.

    Får känslan av att ha lika mycket himmel som fast mark under fötterna, att det borde vara omöjligt att ta sig ner härifrån helskinnad. Ändå klarar stigen av tricket.

    På många platser knyter Via Dinarica ihop herdarnas stigar med urgamla smuggelrutter och militärleder. Just det här avsnittet byggdes åt kung Karadordevics jaktexpeditioner som på tidigt 1900-tal anlände trakten i sällskap av hästar och packåsnor.

    Mellan lövverket skymtar regentens gamla jaktstuga. Sitter snart på trappan till den timrade byggnaden som påminner om ett fallfärdigt pepparkakshus. Thierry har packat upp lunchen: bosnisk fårost, inlagd gurka, vit paprika, bröd och salami. Äter sakta och vilar blicken på en hökörn som patrullerar motsatt klippbrant.

    Vandrar snart åter brant nerför. Skogen av bok och hassel blir djungeltät. Även mina knän börjar reagera på något avvikande. Marken har blivit platt och dalgången Diva Grabovica känns med sina sockertoppsklippor som en genväg till Sydostasien.

    Svårt att uttala. Lätt att gilla. Vandringen tvärs över Cvrsnica bjuder på mäktiga berg, djupa dalar och ett rikt djurliv. På en av de högsta punkterna väntar dessutom skön värdshusövernattning.

    Mostar har nätt och jämnt vaknat när vi lämnar hotellet för att gena med bil mot en ny vandringssträcka. Under kriget besökte Thierry ofta stan. Ibland bara för att äta en glass på Restaurant Europa och känna sig som människa. Ibland för att resa vidare mot platser i närheten där folk som flytt för sina liv inkvarterades i gamla östtyska järnvägsvagnar, samtidigt som striderna och dödandet fanns inom samma horisont. 

    Färden söderut leder mot Kroatien. Het värme drar genom breda dalgångar. Solen har lagt kullarna i gulnat gräs. Timmen senare blir horisonten plötsligt knallblå. Havet följs av skarpa berg. Längs en av tvärbranterna klättrar Via Dinarica mot lätta sommarmoln. 

    Återigen får jag samma känsla som vid Vilinac: det här går inte. Det här är omöjligt. Men guiden, Albert, som anslutit i Makarska, hävdar bestämt motsatsen.

    – Allt handlar om att hitta en naturlig lunk. Och så måste du förstås ha koll på värme och vätskebalans, säger han och låter samtidigt sina stavar bita ifrån i branten.

    Kläderna blir snart genomblöta av svett. Kropp och själ däremot går på lyckligt högvarv. Långt nedanför skymtar Makarska­kusten som på ett flygfoto: staden och stränderna, öarna Brac, Hvar och Korcula i ett grönt pärlband mot öppet hav.

    Omis, Kroatien. Inte ens ett fälttåg lett av påven lyckades inta den lilla staden Omis som länge tillhörde hårdföra sjörövare. Idag är den startpunkt för en skön dagsvandring mot Cetinaflodens djupa dalgång, byar och värdshus.

    Själva stigen, däremot, siktar vidare mot Kroatiens högsta topp. Lite drygt en mansålder tillbaka användes den för att transportera stora isblock till strändernas hotell och restauranger. Nu leder den Via Dinaricas vandrare till naturreservatet Biokovo där varg tassar över högplatåer och ungefär 1 500 olika sorters växter följer klipputsprång och steniga kalfjäll. 

    Jag har just tömt min vattenflaska på de sista dropparna när Albert plötsligt stelnar till.

    – Hörde du? undrar han.

    Mörka moln har drivit in från ingenstans och omringat bergsstugan Vosac. Till en början hörs mullret som ett avlägset malande. Men så kommer en knall som sätter sig i revbenen. 

    Då är Albert redan på fötter och manar oss att fortsätta bort från toppen.

    Vandrar snart som i trans, kilometer efter kilometer, omgiven av ekande åskknallar. Plötsligt känns doften av vedeldad rök genom regnet. Stugan där vi övernattar heter Namaste Lodge och har en nepalesisk flagga på väggen. Kvällen blir mild och fin.

    Kanske är det en fix idé. När jag ligger i sovsäcken, bestämmer jag mig för att vakna tidigt. Gör så också. Krånglar mig ner från stugans loft i det första gryningsljuset och tassar förbi Albert som sover på köksgolvet. 

    Utanför stiger söta örtdofter från marken. Följer vildbinas surrande mot den sista bergskammen. Slår mig ner på en sten och fyller ögonen.

    Tvärbranten är flera hundra meter hög. Rakt under ligger havet blankt som ett salsgolv. Hör morgontrafiken varva upp i Makarska. Ser ön Hvar som en lång skugga i söder. Men också något annat. På ett klipputsprång står en mufflonbock. Lite längre bort en alpget.

    – Du hade tur, säger Albert senare över frukosten och lägger en stor klick med honung på sin brödskiva.

    – Något sådant har jag aldrig upplevt. Kanske måste även jag gå upp tidigare på morgnarna, säger han och lägger av ett bullrigt skratt.

    Från bosniska Cvrsnica smyger Via Dinarica mot Mostars floddalar och kroatiskt hav.

    Vandringen tillbaka mot kusten gör en lång sväng över Biokovos högplatå. Naturen är på samma gång både storslagen och enformig. Kraftfulla stenbumlingar följs av fuktiga sänkor och mörka slukhål. Då och då också plötsliga avbrott i lunken. Skolklassen som campar under ett band av buddhistiska böneflaggor, ormörnen som försvinner lågt över en åsrygg, budskapet St Anthony helped me to live in love and freedommålat mitt ute i ingenstans i blå målarfärg.

    På ett klipputsprång högt ovanför havet tömmer vi ryggsäckarna en sista gång och skramlar ihop innehållet till lunch: makedonisk ajvar, kroatisk champinjonpaté, bosnisk korv, resterna från gårdagskvällens middag, träkolsgrillade kotletter och cevapcici (köttfärsdolmar), plus två ölburkar som Albert smusslat med för just det här tillfället.

    – Aah. Precis så här var det under mina första vandringar på Balkan, säger Thierry nöjt.

    Då gällde Split och arbete med att hjälpa inbördeskrigets offer. Så fort Thierry fick lite ledig tid, sprang han uppför berget Mosor och fyllde kroppen med positiv energi.

    – Visst är det häftigt! Nu är det fred och Via Dinarica leder vandrare både till Biokovo och Mosor. Ja, runtom i nästan hela Balkan. Dessutom har folk från åtta länder börjat samarbeta med varandra för att utveckla vandringsleden och få fart på vandringsturism i området, säger Thierry som vilar middag med ansiktet vänt mot solen.

    Ligger själv utsträckt med ett av klippblocken som ryggstöd och får nästan känslan av att sväva fritt. Blå rymd smälter ihop med lika blått hav.

    Balkan blir knappast bättre än så här.   

    Bakom reportaget 

    Mikael Persson har alltid trivts på Balkan men detta var första gången han vandrade i regionen. "Via Dinarica var så mycket mer än förväntat. Brantare, tuffare och framför allt så fulladdad med häftiga upplevelser. Bosniens ålderdomliga bergsbyar som påminde om livet i Himalaya. Möjligheten att alltid äta, väldigt, väldigt gott. Och så en bonus: Adriatiska havets salta vågor."

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!