• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Kustvandra i Turkiet

    Bittra oliver, syrlig yoghurt och söt honung. Timjansdoftande berg och salt hav. Följ med på vandring längs Lykiska leden med ständig utsikt över ett turkost Medelhav.

    Kustvandra i Turkiet
    Magiska solnedgångar längs med Lykiska leden. Foto: Jonas Gratzer

    Kusten är en spegelblank turkos. Bergen skrovliga och vilda med klippor spetsiga som katedralspiror. Har just tagit rygg på trekkinglegendaren Kate Clow och hennes kollega Berhat Onat Alan från det turkiska vandringsfrämjandet Culture Routes Society. 

    Våra steg markerar början på ett episkt äventyr. Under 54 mil bjuder Lykiska leden på ett landskap som tycks hämtat från antikens gudasagor. Undangömda stränder sprakar och gnistrar i himmelsblått. Vandringsdagar fylls av doften av solvarm pinje och timjan. På familjeägda värdshus börjar morgnarna med nybakat bröd och gårdens oliver, medan kvällarna slutar med skön sömn under tjocka värdshustäcken. 

    Bättre än så här kan resande knappast bli. Motion, själslig frid och vidunderliga smaker. Men också besök som bidrar till schysta försörjningsmöjligheter och kampen för att rädda unika miljöer och natur.

    Kate Clow (t h) är eldsjälen som skapade Lykiska leden. Foto: Jonas Gratzer

    Kate Clow (t h) är eldsjälen som skapade Lykiska leden. Foto: Jonas Gratzer

    Gözleme. Turkisk pannkaksperfektion med färskost och spenat. Foto: Jonas Gratzer

    Gözleme. Turkisk pannkaksperfektion med färskost och spenat. Foto: Jonas Gratzer

    Kate Clow tuggar sakta på sin nygräddade gözleme-pannkaka. Vi har just pausat under skuggan till ett stort valnötsträd. För drygt 20 år sedan slutade hon sitt jobb på ett Världsbanksprojekt i Istanbul. Istället för att flytta tillbaka till Storbritannien valde hon Antalya. Charterturismen var redan etablerad, men det fattades uppenbarligen något längs den turkiska sydkusten. 

    Många besökare undrade var de kunde vandra. Att frågan saknade svar öppnade upp möjligheter. Om Kate skapade en attraktiv trekkingled kunde vandrarna bidra till att skydda kustens natur och historia från exploatering, men också hjälpa till att sprida på turistinkomsterna till landsbygdens byar.

    Lunchpausen vid pannkaksgräddande Kirme Gözleme Evi är ett av många exempel på det sistnämnda. Makarna Senol och Selma Bayazits kafé består egentligen bara av en eldstad och några bord. Ändå tillhör det familjens viktigaste inkomstkällor. Här, på andra sidan berget Baba Dags rödlätta branter, följs vardagen av frigående höns och vilande getter. Kontrasten är stor mot charterorten Fethiye som vi nyligen passerat i sällskap av solstolsstränder och dånande tvåtaktstechno.

    Kvinna från Gey, en av många byar som fått nytt liv tack vare vandringsturismen. Foto: Jonas Gratzer

    Kvinna från Gey, en av många byar som fått nytt liv tack vare vandringsturismen. Foto: Jonas Gratzer

    För drygt 2 000 årsedan blomstrade världs-hi­storiens första demokrati på kusten mellan dagens Antalya och Fethiye. 23 städer bildade tillsammans det Lykiska förbundet som präglade egna mynt, bedrev långväga handel och utformade ett finmaskigt nät av stigar och härvägar.

    Avtrycken följer kusten än idag, tillsammans med sådant som skapades under romarväldet eller Bysans. Bland pinjeskogar och smultronträd gömmer sig kultplatser som rymt orakel. Antika teatrar, sarkofager och tempelkolonner vilar bland olivlundar. I lodräta bergsväggar har klippgravar huggits till något som liknar tempel. Tusentals sådana lämningar finns i området. Långt ifrån allt har undersökts av arkeologer. Och långt ifrån alla har fått skydd.

    Genom att fästa den mosaiken vid en vandringsled skulle besökarna ges möjlighet att ta del av spännande historia men indirekt också bidra till att skydda arvet.

    Kate förklarar tankarna när vi krupit upp på familjen Bayazits veranda för varsitt glas av den syrliga yoghurtdrycken ayran

    – Egentligen är matematiken ganska enkel. Turkisk ekonomi är beroende av turism. Miljöer som är viktiga för näringen löper mindre risk att förstöras än områden utan besökare, säger hon.

    Lykien. Stigar, vägar och landskap som sträcker sig mot tiden då Homeros skrev Odysséen. Foto: Jonas Gratzer

    Lykien. Stigar, vägar och landskap som sträcker sig mot tiden då Homeros skrev Odysséen. Foto: Jonas Gratzer

    Pausen i byn Kirme blir längre än vad vi tänkt oss. Också det känns typiskt för Lykiska leden. Vår värdinna Selma bjuder på te och färska mullbär. Maken Senol kontrar med generösa klickar av familjens bergshonung. Samtidigt berättar Kate hur hon lyckades realisera sina turkiska vandringsplaner trots att friluftsliv hemma i England stannade vid några turer med offroadmotorcykel på den brittiska landsbygden. Hennes djupa intresse för historia och arkeologi blev avgörande för att driva projektet i hamn.

    – För att hitta stigarna som band samman Lykiens städer var jag tvungen att tänka som de som levde då. Hur soldater uppförde sina vägar på åsryggar eftersom de önskade uppsikt över faror. Hur herdar och handelsmän alltid tänkte på skugga och vatten för boskap när de skapade sina stigar, säger hon.

    Under sex års tid vandrade Kate från by till by, pratade med herdar och bönder och samlade in information. 1999 stod den Lykiska leden färdig. 

    Robinsondröm i verkligheten. Stranden vid Butterfly Valley. Foto: Jonas Gratzer

    Robinsondröm i verkligheten. Stranden vid Butterfly Valley. Foto: Jonas Gratzer

    Vandringen har rönt stor internationell uppmärksamhet och prisats av brittiska The Times som en av världens tio främsta vandringsleder.

    Idag sträcker sig Lykiska leden 54 mil. Hela vandringen tar drygt 30 dagar att avverka för den som vill promenera allt i ett svep. Några antar den utmaningen. Flertalet gör däremot som vi, väljer kortare avsnitt och traskar i några dagar eller någon vecka.

    Tidig kväll på värdshuset George House i Faralya. I nedförsbacken från byn Kirme har jag testat vandringssandaler och kängor i sällskap av skuggiga olivlundar och siestavilande sköldpaddor. Vid kusten dalar solen allt lägre över ett landskap som kräver tid för att sjunka in.

    Några vandrare har slagit sig ner med vin­glas i händerna. Andra slappar i hängmattor. En universitetslärare från Eskisehir och en kvinnlig yogainstruktör från Istanbul diskuterar lågmält vilka stigar de ska vandra under morgondagen. Utsikten är densamma. En halv kilometer eller så rakt nedanför oss slår Butterfly Valleys lodräta klippor i botten, för att därefter lotsa den skarpt skurna ravinen mot en havsstrand vid själva mynningen. Sprickan faller sakta in i skymningen. Rödlysande eldflugor dansar över himlen. Tvärs över havet skymtar gatlyktorna i Fethiye. 

    Med eller utan tält. Lykiska leden funkar för bägge varianterna. Foto: Jonas Gratzer

    Med eller utan tält. Lykiska leden funkar för bägge varianterna. Foto: Jonas Gratzer

    Andra vandringsdagen. Vaknar till ört­doftande ångor. Morgonsolen har just öppnat upp Faralya i 360 grader av kittlande adrenalin. I ryggen finns Butterfly Valley med betande getter på omöjliga havsbranter. I fonden reser sig Taurusbergens utlöpare tillsammans med rovfåglar som försvinner mot norr i saktfärdiga lovar.

    Landskapet talar ungefär samma språk som antikens gudasagor. Ändå är det både utsatt och sårbart. Någon generation tillbaka överlevde Faralya på enbart biodling, druvor, oliver och getter. Nu står vandringsturism för inkomster som håller byn vid liv och får folk att stanna kvar och bruka jorden istället för att flytta in till kustens städer.

    – Hur kan vi få turisterna att stanna längre än en natt hos oss? undrar värdshusägarna Recep och Emre Karadag under ett frukostmöte med Kate.

    Båda är måna om att dra in inkomster till Faralya utan att byn förlorar sin själ. Balansgången blir lätt hårfin för att inte äventyra natur och kultur. Åsnesafari nämns som en lösning. En annan idé är bagagetransfer som utförs av lokala taxichaufförer. I båda fallen stannar pengarna kvar i trakten istället för att försvinna iväg till researrangörer i Antalya. Förslagen inkräktar inte heller på områdets känsliga natur.

    – Bra! För vi får aldrig bli som Kabak, avslutar Recep och Emre bestämt.

    Tidig eftermiddag tar oss Lykiska leden just dit, till Kabak. Täta pinjeskogar följs av tistlar och slokande bananplantor. Jag halkar till lite lätt i en grusig brant och lyfter sedan blicken mot en strand som är en strand att drömma om. På ena sidan strängen av sand och silvrig små­sten reser skarpa kustberg naturliga borgar. I motsatt riktning växlar havet från koboltblått till turkost. Jag simmar snart fram och tillbaka bland saltsprakande vågor.

    Alltid nära till hav, kust och stränder. Foto: Jonas Gratzer

    Alltid nära till hav, kust och stränder. Foto: Jonas Gratzer

    Någon hade planer på att bygga ett hotell eller en semesterby. Men allt stoppades av myndigheter innan projektet hann ta form.

    Kate drar sig till minnes hur det såg ut för 20 år sedan under hennes första besök i Kabak. Då var det grönt och tyst. Nästan alla besökare tog sig hit till fots. Nu kommer flertalet gäster via en asfalterad bilväg som skapat nya möjligheter. På drygt ett årtionde har platsen blivit till något som påminner om ett turkiskt Woodstock i badbyxor och bikini.

    Under varje besök upptäcker jag en och annan ny bar och nytt värdshus. Mycket är svartbyggen som uppförts av folk som inte kommer från trakten. 

    – Trots att marken ingår i ett reservat med byggförbud nöjer sig myndigheterna med att ge böter, eftersom böter ger inkomster som de går miste om ifall byggnaderna rivs, förklarar Kate.

    Magiska berg och lutande klippor. Vandring mellan byarna Alinca och Gey. Foto: Jonas Gratzer

    Magiska berg och lutande klippor. Vandring mellan byarna Alinca och Gey. Foto: Jonas Gratzer

    Högt ovanför Kabak trycker byn Alinca vid molnens kant. Återigen är vi tillbaka i det lantligt fridfulla. Familjeägt värdshus som mest känns som ett vanligt turkiskt hem. Varma täcken. Gnistrande stjärnhimmel. Tyst morgon. 

    Vår värdinna Zehra har just dukat upp frukosten utomhus. Ugnsvarm bazlama som i husets tappning påminner om scones. Honung med valnötter, inlagd pumpa, sallader, yoghurt och friterad börek fylld med färskost. 

    Utsikten sträcker sig ut över havet mot en blå horisont. Jag får känslan av att kunna se hur långt som helst. Följer snart Lykiska leden längs en urgammal åsnestig, kaldirim. Under 1950-­talet färdades Freya Stark genom södra Turkiet. Området är ett av få där gårdagens och dagens landskap ännu hänger ihop, anmärkte den brittiska författarinnan. Jag får precis den känslan när vi passerat ett krön. 1842 återupptäckte den tyska arkeologen Augustus Schönborn Sidyma. 

    Egentligen hade han gett sig ut från Fethiye för att leta efter det fartyg som skulle föra honom vidare till Rhodos. Men bland törnen och klippor gick han vilse och hittade istället en turkisk bondby som slagit rot bland mångtusenåriga ruiner. Platsen tycks inte ha ändrat sig särskilt mycket sedan dess. Bortom väldiga sarkofager och en kollapsad teater hörs ljud som avslöjar liv: böneutrop, kacklande gäss, spridda röster. 

    Brea Pelletier leder kampen mot gruvorna som hotar antikens Sidyma. Foto: Jonas Gratzer

    Brea Pelletier leder kampen mot gruvorna som hotar antikens Sidyma. Foto: Jonas Gratzer

    – Hur jag hamnade här?

    Brea Pelletier drar på munnen. Alla främlingar som når hennes hus ställer förmodligen frågan. Född i Kanada. Far som arbetade på ett turkiskt vägbygge. Under ett besök fick hon syn på ett fotografi som ändrade livet.

    – Så fort jag såg bilden insåg jag att det var här jag hörde hemma, säger hon.

    Två år senare reste Brea till Sidyma, tog mod till sig och frågade byledaren mukthar om det möjligen fanns någon mark att köpa. Det gjorde det. Nu talar hon turkiska och tillhör gemenskapen i en by som lever ungefär som den alltid gjort, på småskaligt jordbruk, getter och honung.

    Brea och väninnan Fatma har just dukat upp vår lunch: lammfärsbiffar, köfte, yoghurtsallad, inlagda rättikor, oliver och granatäpplesås. Jag äter sakta och hör Brea berätta om hur byns tidlösa lugn har utmanats. Ett turkiskt företag har ansökt om att få bryta marmor på tre ställen intill de hi­storiska lämningarna. Traktens guvernör har gett firman skriftligt klartecken om att det inte krävs någon miljökonsekvensutredning som riskerar att försena arbetet.

    – Alla är emot. Arkeologiska värden hotas. Biodlare och bönder fruktar att damm och för­oreningar ska förstöra deras levebröd. Vandringsleden måste dessutom få en ny sträckning. I så fall förlorar vi värdefulla turistinkomster, säger hon.

    Tidlös morgon vid antikens Sidyma. Foto: Jonas Gratzer

    Tidlös morgon vid antikens Sidyma. Foto: Jonas Gratzer

    Sidyma har fått hjälp av Kate och Culture Routes Society med att driva ärendet till domstol. Processen är komplicerad. Gruvprospektörerna skruvar och vrider lite på sina ansökningar för att dra ut på tiden och försöka splittra byn genom löften om ekonomiska fördelar. Ändå tycks Sidyma ha goda förhoppningar om att gå segrande ur striden.

    – Vi har upptäckt fler ruiner i det aktuella området och begärt att fynden ska få lagligt skydd. I så fall blir det omöjligt att bygga tillfartsvägar till marmorbrotten. Och då måste företaget använda helikopter för att få ut det som bryts, säger Brea med ett snett leende.

    Mat på turkiskt vis. Foto: Jonas Gratzer

    Mat på turkiskt vis. Foto: Jonas Gratzer

    Eftermiddagssolen dämpar farten. Eller är det kanske all mat i Sidyma som saktar stegen? Till slut når vi ändå byn Gey på Taurusbergens yttersta tröskel. Vita slöjor av het fukt lyfter från havet och lägger sig som rykande svepningar över de skarpt skurna kustklipporna. 

    I ett av husen lite längre inåt land väntar den tidigare byledaren Bayram, av lokala myndigheter kallad för Efe Bayram, banditen Bayram, efter att ha vägrat ge tillåtelse till att hugga ner traktens skogar. 

    – Varför skulle vi göra det? Djuren och fåglarna bor ju där. Trädens rötter binder dessutom marken och förhindrar jordskred.

    Bayram har hunnit bli 63 år. Slokmustasch och kalufs går i vitt, medan kroppen alltjämt är hård och muskulös och vittnar om tiden då han som ung gick upp mitt i natten för att arbeta på byns tobaksodlingar eller traskade till Faralya för att delta i lokala brottningsmatcher. Trakten har alltid legat isolerad och varit ansatt av vattenbrist. Särskilt unga ger upp jordbruket och lämnar byn. 2004 bommade skolan igen. 

    – För min familj blev Lykiska leden en vändpunkt, säger Bayram.

    Hemmet öppnades upp för vandrare. De första gästerna sov på taket. Så småningom byggde Bayram på rum efter rum tills han skapat ett värdshus. Inkomsterna medförde möjligheter som inte fanns förr.

    – Två av mina döttrar har studerat på universitet. Min äldsta dotter har tagit över pensionatet. Jag är en nöjd man nu, säger banditen Bayram och sveper sitt kaffe.

    Makalösa vyer längs med leden. Foto: Jonas Gratzer

    Makalösa vyer längs med leden. Foto: Jonas Gratzer

    Sista dagen längs Lykiska leden. Frukostbordet är som vanligt fulladdat med skålar och tallrikar. Tjock yoghurt och omeletter toppade med paprika, tomater och mynta. Te, tahini och bittert salta oliver. 

    Jag vandrar snart på nytt. Ögonen är fokuserade på stigens rödvita färgmarkeringar. Men börjar precis som Onat och Kate även uppfatta de små detaljerna. Ärttörnen fyllda av fjärilar i himmelsblått. De svartvita taggarna som avslöjar ett nattvandrande piggsvin. Överväxta terrasser och fyrkantigt huggna stenblock som viskar om en för länge sedan övergiven bosättning eller borg.  

    På seneftermiddagen når vi vårt mål. Strax bortom antika Pydnais tornruiner öppnar sig havet. Sandstranden är Turkiets längsta. Kilometer efter kilometer av gyllengula korn följer bränningarna bort mot Patara, där Apollon påstås ha haft sin vinterbostad. Och där tomtens föregångare, Sankt Nikolaus, föddes år 280. 

    Ser samtidigt hur en glödande sol sänker sig över anatoliska kustberg med alla sina lager på lager av passerade årtusenden. Förhoppningsvis kommer den väven av levande nutid och dåtid alltid att finnas kvar som bakgrund till Lykiska leden. 

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!