Indien-bloggen

Älskade Madurai

2016-09-30 11:09 Kommentera

madurai.jpg

Madurai lever upp till myten om Indien många gånger om. Smala gator kantade av kiosker med bananklasar och juiceförsäljare med prydligt uppradade granatäpplen på blå trähyllor – och cyklar, kor, cykel- och mopedrikshor inkrånglade i svårlösta trafikknutar.

Överallt en doft
av koskit, blomgirlanger och rökelse och mellan allt hundratals skräddare – en specialitet här i stan – som jagar de få turister som vågat sig hit under årets hetaste månad. Jo, jag föll till föga och beställde en Nehruskjorta. Skräddaren skulle ha 30 kronor för att sy upp den efter mina mått. Leveranstid: 4 timmar. Inför detta förbluffande attraktiva erbjudande kom jag av mig och tappade lusten att pruta.

Huvudattraktionen är förstås
templet mitt i stan: Sri Minakshi-Sunareshwarartemplet. Allt kretsar kring detta. Hit kommer mängder med människor. Pilgrimer såväl som turister, indier som utlänningar, ateister som troende – blir lika fascinerade av detta gamla, rika tempelkomplex som är Indiens näst största (efter Srirangam, se Tiruchirapalli).

Är det sydindiska/dravidiska hindutempel som är målet för din resa är Madurai och Tiruchirapalli två måsten. Storslagnare än så här blir det inte.

Madurais historia går tillbaka till århundradena före Kristus. Här låg en av tre sangams, de tamilska litterära akademierna där poeter skapade de första litterarära verken på tamil. Den äldsta texten anses vara Tolkappiyam, en sorts lärobok i hur man komponerar meningar och skriver dikter, ungefär som Aristoteles och Horatius poetikböcker.

Staden har omväxlande tillhört Panyakungarna och Cholariket. Sedan sultaten Malik Kafur av Delhi förstört Madurai på 1300-talet blev stan en period ett självständigt muslimskt sultanat, som 1364 införlivades med Vijayanagar (hindukungadöme med huvudstad vid Hampi i norra Karnataka).

Efter Vijayanagars fall 1565 styrde de hinduiska Nayakhärskarna över stan, som upplevde en religiös och kulturell rennässans. Nu byggdes Sri Minakshitemplet och Nayakkungen Thirumalais palats. Först i mitten av 1700-talet kom britterna och tog kontrollen över Madurai från Nayakdynastin.

Madurai_Meenakshi_Amman_Temple_North_Tower.JPG
Sri Minakshi-Sundareshwarar-templet.


Sri Minakshi-Sundareshwarar-templet
utformades på ritbordet på 1560-talet på uppdrag av kung Vish­wanatha Nayak. Templet färdig­ställdes sedan under efterföljaren Tirumalai Nayak.

Sex hektar stort. Tolv 45–50 meter höga gopuram (pyramider fulla av gudaskulpturer i pastellfärger). Sri Minakshi är sannerligen ett imponerande tempelområde: dunkla gångar, upplysta salar, kamferoljiga nischer, trånga rum med rödmålade gudafigurer, rökelse, eldar, affärer för offergåvor och plastleksaker – här finns ett andligt mikrokosmos.

Ägna minst två besök åt tempelkomplexet. Gå gärna hit i gryngen och kom tillbaka efter skymningen. Klockan sju de flesta kvällar i veckan dras en trävagn med en skulptur av Sri Minakshi runt i pelargångarna akompanjerad av trummor, pukor och mässingsinstrument, stim och stoj.

I De Tusen Pelarnas Hall finns Temple Art Museum (entré 1 rupie, öppet 7.00–19.00) med stenfriser, textilier, skulpturer med mera. Det finns möjlighet att donera pengar. "All credit cards are accepted for donations". Om du donerar 20 000 rupier kommer maten att delas ut en gång om året i ditt namn för överskådlig framtid på en särskild dag, som donatorn bestämmer, står det på informationstavlan vid hallen där det varje dag delas ut gratis mat till fattiga. Har du inte råd kan du nöja dig med att donera en tiondel, 2 000 rupier. Det räcker till att dela ut mat till 250 människor en dag.

2016-09-30 11:09 Kommentera

Längtar till Trichy-Trichy

2016-09-26 10:45 Kommentera

Roskforttemplet.jpg
Rock Fort-templet tronar på en klippa mitt i gamla stan.

I Tiruchirapalli träffar jag en man som heter Vilambi. Han tycker att det det inte finns någon bättre plats på jorden att bo på.
– Här finns bra universitet, det är lugnt och tryggt och inte så mycket trafik, säger han. Det är en bra familjestad. Dessutom är naturen nästan jämt grön runt stan på grund av Kaverifloden som aldrig sinar.

Jag älskar staden med det tungvrickande namnet Tiruchirapalli. Ofta när jag är här, i Sverige, och inte där, längtar jag dit. Staden med namnet som är så tungvrickande att stans invånare föredrar att säga Trichy, helst två gånger. Fråga: Where are you from? Svar: Trichy-Trichy. Men jag har andra bevekelsegrunder: jag gillar den dammiga röriga mellanstora stadens kombination av hinduisk andlighet och ekonomisk entreprenörskap.

Den tamilska tolkningen av hinduismen känns trots ortodoxa drag inte lika oresonlig som i norra Indien. Här är vanligtvis hinduer och muslimer inte rädda för varandra.

Sri Ranganathaswamy Temple.jpg
Ranganathaswamy-templet i Srirangam i utkanten av Trichy.

Trichy har ett inte särskilt uppseendeväckande exotiskt basarliknande centrum, men ändå tillräckligt rörigt, myllrande och doftande för att tillfredsställa längtan efter Indien. Styrkan ligger i templen som är antingen spektakulärt belägna, enormt stora och/eller rymmer spännande riter som inte nämns i hinduismens grundbok.

Staden har gamla anor och finns omnämnd som stad i Cholariket runt år noll. Därefter har det tillhört Palava- och Pandyakungarna innan Cholariket återfick kontrollen över Trichy på 900-talet e Kr. En period under medeltiden tillhörde stan Vijayanagar, det hinduiska kungadömet i Karnataka som föll och erövrades av muslimska trupper 1565.

Masaladosa_mm.jpg
Den sydindiska maten är den bästa.

Rock Fort-templet ligger på en 83 meter hög klippa som reser sig som en mystisk utomjordisk monilit ur basarkvareten. Srirangam tre kilometer norr om centrum är Indiens största: tempelområdet är på 60 hektar och den högsta gopuramen (tempelpyramiden) är 73 meter. Och i Samayapuram två mil norr om centrum dyrkar man den röda gudinnan Mariamman, blöter sina kläder och rullar som levande timmerstockar runt templet.

Dessutom är hotellen billiga och bra, de utländska turisterna få, atmosfären nyfiket vänlig och stadslivet befriande fritt från självpåtagna guider och fixare som ska hjälpa vilsna blekansikten att hitta rätt.

2016-09-26 10:45 Kommentera

Gandhiopera mon amour

2016-09-16 06:31 Kommentera

Skärmavbild 2016-09-16 kl. 06.37.20.png

Mahatma Gandhi vände upp och ner på världen. Att inte angripa förtryckarna med våld utan istället göra motstånd mot det onda genom aktivt icke-våldsmotstånd var som bekant framgångsrikt och stjälpte ett av världens mäktigaste imperier, det brittiska kolonialväldet. Dessutom inspirerade han flera andra rörelser för medborgerliga rättigheter och frihet runtom i världen och gör det fortfarande.

Gandhi var en revolutionär utan svärd. Han ville köra ut britterna, skrota kasthierarkierna, skapa ett självförsörjande samhälle, slopa egendomsskydd till förmån för kollektiv gemenskap och få muslimer, kristna och hinduer att sluta bråka och förstå att de alla ber till samma gudomlighet.

Han utmanade allt vad vanans makt, inskränkthet och grupptillhörighet innebär. Med samma övertygelse som han gav sig på kolonialimperier och kastprivilegier bekämpade han sin egen kropp genom att leva i celibat och äta minimalt med mat. Han skippade exempelvis mejeriprodukter, salt och kryddor eftersom de förhöjde smaken och därmed njutningen, gud förbjude, och dessutom, trodde han, kunde väcka hans intorkade sexlust till liv.

Kan man göra opera av allt detta? Jo, den amerikanska minimalistiska konstmusikkompositören Philip Glass kunde det. Och nu har hans andra opera, Satyagraha från 1980, satts upp på Folkoperan i Stockholm.

Jag är vanligtvis ingen operafan. Har svårt för genrens högstämda, manierade och otidsenliga stil. Ofta när jag hör opera tänker jag att den hör hemma i en monter på ett museum och inte i ett samtida konserthus.

Men Philip Glass opera om Gandhis kamp, regisserad av Tilde Björfors, påminner väldigt lite om de klassiska operorna från förrförra seklet. Musiken i Satyagraha har hämtat sin rytm från klassisk och religiös indisk musik.

Vi är ju uppvuxna med att taktslagen i musik återkommer i jämna intervaller, som i rockens och popens fyrtakt. Men här är rytmen snarare "additiv", det vill säga man lägger hela tiden till ett rytmslag. Folkoperans dramaturg förklarar principen så här: "Ta ett rytmiskt mönster och lägg till ett slag: 2+2 blir 2+3 som blir 3+3 som blir 3+4 o s v, och låt varje modul upprepas ett antal gånger. Detta mönster utgör basen i synnerhet för Satyagraha. Resultatet blir subtila förskjutningar som skapar en musik som står stilla samtidigt som den befinner sig i oavbruten förändring."

Jag var hänförd. Efteråt kändes det lite som om jag mediterat. I huvudet genljöd de repetitiva klangerna medan jag gick och funderade på operans handling och ytterst på Gandhis budskap.

I början kopplar Philip Glass samman historien från det indiska eposet Mahabharata där prins Arjuna går till guden Krishna och ber om råd för hur han ska fortsätta striden. Svaret han får är diktverket Bhagavadgita och går ut på att man måste utkämpa de rättfärdiga striderna.

Operan fortsätter med att skildra Gandhis kamp mot rasismen i Sydafrika och hans uppmaning att alla indier borde spinna och väva sina egna bomullstyger, för att bryta britternas imperialistiska mönster där råvarorna togs från Indien, skeppades till Storbritannien där de förädlades och därefter såldes tillbaka till konsumenter i Indien.

Skärmavbild 2016-09-16 kl. 06.37.45.png

In på scenen rullar jättelika röda garnnystan med långa trådar som sakta men säkert snurras upp till flera mindre nystan. Och stråkorkestern och sångarna får sällskap av artister från Cirkus Cirkör som hoppar, gör volter och jonglerar. Cirkusinslaget sätter onekligen fart på operan, även om det känns som om den klarat sig utmärkt utan akrobatkonsterna.

Operan skildrar Gandhis gradvisa förvandling från traditionsbunden och blyg advokat via arg antirasist och aktivist till religiös grubblare, kollektivmedlem, civilisationskritiker och renlevnadsman. Och hur han slutligen kommer ut som helgon, politisk visionär och klok motvallsgubbe.

Som musikalisk introduktion till Mahatma Gandhis liv är det lysande. Trots att föreställningen är över två timmar och musiken ständigt upprepar sig själv i långa svep blir det aldrig tråkigt. Den har en hypnotisk effekt som gör att jag sitter som fastskruvad och stirrar och lyssnar med vidöppna sinnen. När jag lämnar salongen är jag som i trans. Och känner suget efter mer. Mer Philip Glass. Mer Folkopera. Mer Mahatma Gandhi …

Spelas hela hösten Folkoperan på Hornsgatan i Stockholm.

Tips: läs gärna på lite om Mahatma Gandhis liv innan du ser Philip Glass opera. Och vill du veta riktigt mycket, läs då Zac O'Yeahs biografi Mahatma! – eller konsten att vända världen upp och ner. Finns som pocket på Adlibris. Eller se Richard Attenboroughs episka Gandhifilm från 1982 som visas här och nu i sin helhet:

2016-09-16 06:31 Kommentera

Wifi på indiska tåg

2016-09-14 10:45 Kommentera

Indisktågperrong.jpg

Gamla tåg, folkmyller och kassor med manuell betjäning. Det kan vara svårt att få ihop kontrasten mllan gammeldags och nytt, men nu kan du faktisk surfa tacka vare fritt wifi på Indiens tågstationer.

Först ut var Mumbai Central, som fick wifi i januari i år. I juni fick också nio pendeltågstationer i Bombay uppkoppling, nämligen Bandra terminus, Thane, Vashi, Dadar, Kalyan, Kurla, Borivali, Churchgate och Panvel. Fler stationer runt om i Indien tillkommer nu under hösten.

Målet är att 400 stationer ska erbjuda gratis wifi i slutet av 2019.

Victoria-Terminus.jpg
Victoria Terminus i Bombay fick gratis wifi i juni i år.

Frågan är inte hur snabbt, utan hur långsamt det blir. Med ett engångslösenord kommer du kunna utnyttja ett snabbt Internet, lovar man, under 30 minuter. Efter de första 30 minuterna kommer hastigheten sänkas, men troligtvis vara funktionellt nog för att skicka epost (utan bilagor) och uppdatera Facebook (utan bilder), men inte så mycket mer.

Wifi-projektet, som sker i samarbete med bland annat Google, ska efter stationerna se till att även tågen blir uppkopplade. Vi som hört sådana löften förr är luttrade och säger: vi tror det när vi ser det.

Å andra sidan klarar jag mig utmärkt utan internet när jag åker tåg i Indien. Jag har fullt upp med att prata med indiska medpassagerare och blicka ut över det skiftande landskapet.

2016-09-14 10:45 Kommentera

Tågbiljett förvandlas till flygbiljett

2016-09-12 09:03 Kommentera

Indiskttåg.jpg
Foto: TheZionView/Flickr

På tal om valet mellan att åka tåg eller att flyga inrikes i Indien, nu behöver du inte längre välja.

Om du har köpt tågbiljett i AC klass (den högsta klassen), men ännu står på väntelista för att få en sitt- eller liggplats, kan du nu konvertera den till en flygbiljett med Air India. Om tågbiljetten är i första klass får du bara betala en mindre mellanskillnad, läser jag i David Ståhls nyhetsbrev om Indien.

Flyget måste gå inom 24 timmar efter tågets avgång. Biljetten
ombokas på Railway Catering and Tourism Corporation (IRCTC):s internetsida. Allt detta enligt en ny överenskommelse mellan indiska järnvägen och Air India. Indiska tåg har oftast en lång väntelista, så detta är en vinst för både Air India och passagerarna.

2016-09-12 09:03 Kommentera

Åk tåg – men om du flyger …

2016-09-06 12:57 Kommentera

AirIndia.jpg

En tågresa blir nästan alltid ett häftigt reseminne. Visst, resan kan vara lång, varm, trång, men om resan är minst en natt börjar du garanterat prata med indiska passagerare och lär dig något nytt om landet.

Den upplevelsen får man praktiskt taget aldrig när man flyger. Klicka därför här, innan du bokar en indisk inrikesflygbiljett, och läs om 9 indiska tågresor du bara måste göra någon gång i livet.

Men om man nu ska flyga är det ur resenärens perspektiv väldigt fördelaktigt att göra det just i Indien. Avstånden är stora, det är med andra ord mycket tid man kan spara på att färdas ovan molnen. Dessutom har Indien flera flygbolag som alla har de senaste flygplansmodellerna som inte bara tillhör marknadens säkraste och tystaste, utan också bränslesnålaste och miljövänligaste.

Nu har resesajten Kiwi.com räknat ut vilka länder i världen där det är billigast att flyga i. Etta på listan över jordens billigaste flygländer är inte något fattigt afrikanskt eller centralasiatiskt land med ålderstigen statligt ägd flygplansflotta, utan just Indien som har en av världens yngsta flygplansflottor.

I Indien kostar en inrikesflygresa med ett lågprisbolag i snitt 16 kronor (2,04 dollar) per 100 kilometer och en utrikesresa 24 kr (3,18 dollar) per 100 kilometer. Jämförelsevis kostar det i Sverige, som kommer på tionde plats på billighetsflygtoppen, 64 kronor (8,06 dollar) per 100 kilometer att flyga inrikes.

Jag brukar flyga med Spice Jet. Men på sistone har det också blivit Indigo och Go Air. Vill du bli serverad en varm måltid utan extra kostnad ombord ska du däremot flyga med Jet Airways eller Air India, som i den hårda konkurrensen om passagerarna ofta har lika låga priser som lågprisbolagen.

Här är världens tio billigaste flyglinjer enligt Kiwi.coms 2016 Aviation Price Index:

Skärmavbild 2016-09-06 kl. 13.12.50.png

Och här är världens tio dyraste flygländer:

Skärmavbild 2016-09-06 kl. 13.13.08.png

2016-09-06 12:57 Kommentera

Indiens bästa stränder

2016-09-05 13:36 Kommentera

Haj_Puri_Beach.jpeg
Haja’ru? Puri i Odisha/Orissa på östkusten.

Missa inte!
Kolla in min lista på Indiens bästa stränder.
Seså, dags att resa österut!

2016-09-05 13:36 Kommentera

Indienprat på Västkusten

2016-08-30 10:18 Kommentera

HPIM0879.JPG

Befinner du dig i Varberg med omnejd kan du ju kika in på Varbergs teater tisdag 27 september och lyssna på mig när jag pratar om Indien.

Det blir prat och bilder om allt från tropiska djungler och knastertorr öken, till myllrande megastäder och fridfulla byar.

Jag berättar om jättelandet som egentligen är flera, som har 22 officiella språk, hundratals etniska grupper och rymmer alla världens religioner. Han berättar också historien om den lågklassiga indiern som blev kär i en svensk flicka, precis som hans födelsehoroskop hade förutsett, och cyklade från New Delhi till Borås för att få vara med henne.

Arrangerar gör Varbersg föreläsningsförening. Läs mer om evenemanget här!

2016-08-30 10:18 Kommentera

Autentiska upplevelser på resan

2016-08-22 11:13 Kommentera

Slum-tour-dharavi.png
I Dharavi, Asiens största slum, som ligger i indiska Bombay kan du gå på en engagerande och informativ guidad vandring med Reality Tours.

Att prata skit om charterturism är vanligt bland "riktiga" resenärer, det vill säga alla som föredrar lopphotell och att packa sina pinaler i en ryggsäck istället för i en traditionell resväska.

Som redaktör på Vagabond har jag fått in otaliga texter genom åren som med hjälp av löst tyckande beskrivit charterresan som det yttersta uttrycket för allt som är fult, konstgjort och falskt. Jag har avfärdat dem som snobbiga kverulanter – förnäma gnällspikar med von oben-attityd och förutfattade meningar.

Mitt eget resande började med ett tiotal charterresor som barn med familjen till Medelhavet. Utan de resorna hade jag inte fått smak på världen och fortsatt längre bort på egen hand. Men jag gillar charterresan inte bara av nostalgiska skäl, utan också som idé: det demokratiska, folkliga, jämlika i tanken att göra världen tillgänglig för alla som inte är svinrika (förr var det dyrt att resa reguljärt) och inte vågar boka och resa själva (förr var det krångligt att boka transporter och hotell utomlands). Dessutom är chartern relativt sett miljövänlig. Jag skulle kunna göra en lista med tio punkter om charterns fördelar.

Men nu har jag sett Playa de las Américas och är beredd att hålla med även de allra gnälligaste ryggsäcksluffarna.

Playa de las Américas ligger längst ner i söder på den annars fina, vackra och sympatiska kanarieön Teneriffa. Allt som man kan berömma resten av ön för saknas här. Allt som gör Playa de las Américas vidrigt saknas på resten av ön.

Kombinera Las Vegas och Dubai och du börjar närma dig atmosfären i Playa de las Américas: monumentala hotell med omänskliga proportioner, pretentiösa namn som Cleopatra Palace och Mare Nostrum Resort och kolonner, arkitraver, antika skulpturer, palmer inlindade i en miljon watt halogenljusslingor och utomhushögtalare som spelar Also Sprach Zarathustra och Beethovens nia.
Det glimmar och glittrar, ska föreställa lyx och är skapat för att imponera på folket på samma sätt som skrytbyggen skapade av kungar, imperiebyggare och diktatorer.

En kategori turister (som jag tillhör) är på ständig jakt efter det genuina och det autentiska. En annan kategori (som är överrepresenterad i Playa de las Américas) längtar efter det liv som man föreställer sig att världens superrika lever. Jag vill förföras av äkthet. De vill för en billig penning imponeras av en glamorös lyxvärld som man annars bara kan se på film.

Jag tror vi som var ryggsäcksluffare på 70- och 80-talen är extra kräsna när det gäller kraven på att det vi ser och upplever ska vara äkta. Vi vill inte att resmålen ska vara tillrättalagda och skapade enbart för oss, vi vill att det vi ser också ska pågå när vi inte är där, vi vill kort sagt uppleva världen som den är, inte som den borde vara.

Häromåret vandrade jag med några slumkillar i Asiens största slum i Bombay och blev tvärtemot vad man kan tro varken deprimerad eller uppgiven, snarare full av kamplust och optimism. För det var vad människorna jag träffade i slummen utstrålade.

Nu kan du också gå på guidad stadsvandring i Stockholm där John Arthur Ekebert, själv före detta hemlös, guidar till de platser där han brukade sova när han inte hade tak över huvudet.

Spekulativ eländesturism eller bisarr voyerism? Nej, en längtan efter att få veta mer om sådana som inte lever det bekväma medelklassliv som vi själva lever och få en sannare bild av världen.

Om detta gjorde Anders Diamant på Sveriges Radio ett spännande reportage som sändes igår söndag i Godmorgon världen i P1. Jag är med i reportaget och filosoferar kring vad som är autentiska upplevelser när vi reser.

Lyssna:

2016-08-22 11:13 Kommentera

Indiens modernaste stad

2016-08-08 14:00 Kommentera

Chandrigarh.jpg

Indiens modernaste stad, Indiens häftigaste stad, Indiens fulaste stad, Indiens betongbrutalaste och samtidigt snällaste stad, Indiens mest välfungerande stad och Indiens mest dysunktionella stad. Chandrigarh, skapad av den europeiska arkitekten Le Corbusier, är allt detta och mycket mer. Måste ses och upplevas!

Chandigarh är en symbol för det efterkoloniala självständiga Indien. Chandigarh var Le Corbusiers vision av staden som organism. En organism som på organismers vis inte är fulländad när den föds utan utvecklas på olika sätt beroende på hur gynnsam omgivningen är.

Chandigarh, som är delstaterna Punjabs och Haryanas gemensamma huvudstad, var enligt Indiens förste premiärminister Jawaharlal Nehru "ett uttryck för nationens tro på framtiden", "en stad fri från traditioner" och "en symbol för det fria Indien". Kort sagt: en stad i det självständiga, demokratiska Indiens tjänst.

Den schweiziska arkitekten Charles Edouard Jeanneret, alias Le Corbusier, var inte fullständigt galen. Men han var en man som valde bort allt i livet utom sitt arbete och som var uppfylld av sin egen storhet. "Han slösade inte med sin tid", säger några i Chandigarh. "Han var arrogant", säger andra.

Punjab hade liksom hela Indien delats i och med självständigheten: halva Punjab hamnade i Pakistan och halva i Indien. Punjabs största stad Lahore blev pakistansk och Punjabs näst största stad Amritsar blev indisk. Gränsen mellan de båda länderna hamnade bara ett par mil från Amritsar, vilket ansågs opassande för en delstatshuvudstad.
Uppdraget att bygga Punjabs nya huvudstad på en åker 25 mil nordväst om New Delhi fick Le Corbusier av den indiska regeringen och premiärminister Nehru.

Rockgarden_Chandrigarh.jpg
I sektor 1 i Chandigarh breder ett märkligt landskap ut sig: staketen är byggda av gamla avloppsrör, murarna dekorerade med trasiga porslinstallrikar och delar av badrumsporslin, cykelsadlar har blivit djurhuvuden och cykelframaxlar har dekorerats med hundratals små vita stenar och blivit skulpturer som påminner om förstenade växter. En stor park med djupa raviner, brusande vattenfall och blänkande dammar och låga palatsliknande portar – och allt är byggt av skräp, sådant som blev över när man rev några byar och byggde den nya staden Chandigarh på femtiotalet. Upphovsmannen Nek Chand har samlat på saker sedan dess. Resultatet är denna anarkistiska hyllning till det oregelbundna, vilket känns fullkomligt logiskt i en stad som brukar beskrivas som Indiens mest välordnade och rätlinjiga.

Nehrus tro på det nya var bergfast. Det kan tyckas konstigt att Nehru var en sådan ivrare för modernitet. Nehru, som drev kampen för ett fritt Indien tillsammans med Mahatma Gandhi och hans idéer om gamla och lokalt förankrade produktionsmetoder – som symboliserades av den indiska spinnrocken – och pastorala vision om den självförsörjande indiska byn. Men Nehrus vilja att snabbt ta Indien in i industriåldern och Gandhis tillbakablickande mot ett harmoniskt förflutet kolliderade egentligen aldrig. De kompletterade varandra som olika sidor av en mångfacetterad personlighet.

I januari 1948 – när Indien varit självständigt i mindre än ett halvår – sköts Mahatma Gandhi ihjäl av en hinduisk fundamentalist. Nehrus syn på utveckling kom därefter att dominera i bygget av det nya Indien.
Nu var det full fart framåt. "Våra liv är belamrade med det förflutnas döda skog, allt det som är dött och har spelat ut sin roll måste rensas bort", skrev Nehru i sin bok The Discovery of India.
För Nehru var modernitet detsamma som rationellt tänkande och västerländsk vetenskap. Staten, menade Nehru, måste stå över religionen, och moderniteten måste stå över traditionen. Om man måste får man kasta bort det gamla till förmån för det nya.

Nehrus modell för att utveckla Indien var socialism med liberala inslag, inspirerad som han var av Fabiansällskapet, en grupp brittiska socialister som verkade mellan 1880- och 1930-talen och som motsatte sig revolution. Fabiansocialisterna trodde inte att massorna var i stånd att förbättra samhället själva, utan att förändringarna snarare måste styras av en liten intellektuell elit som genomför goda reformer för allas bästa.
Privata indiska företag skulle få verka fritt, men skyddas från utländsk konkurrens med tullar och valutaregleringar. Indien skulle dras upp ur fattigdomens träsk med en stark stat som har huvudansvaret: med femårsplaner och en satsning på tung industri – stålverk, dammar, raffinaderier – och nya symboliska mastodontprojekt, som staden Chandigarh.
"Låt {Chandigarh} bli det första stora uttrycket", skrev Nehru, "för vår kreativa begåvning som blommat upp ur vår nyligen uppnådda självständighet."
Le Corbusier planerade alltså Chandigarh som en levande organism. Parlamentet, högsta domstolen och delstatens administration, The Capitol Group, ligger längst upp på kartan (det vill säga i norr) och representerar huvudet. Stans affärscentrum lite norr om mitten är hjärtat. De stora parkerna däromkring är lungorna. Vägarna är venerna och artärerna. Elektriciteten är nerverna. Verkstäderna i öster och väster är händerna.

Chandrigarh_map.jpg
Chandigarh är staden som gett den modernistiska rätlinjigheten ett ansikte.

I bjärt kontrast till den biologiska symboliken är hela staden uppdelad i 63 sektorer eller "grannskapsenheter", alla exakt 800 x 1 200 meter stora och till förväxling lika varandra. Varje sektor skulle vara självförsörjande, var det tänkt, med skolor, affärer, post och lokalbusshållplats i varje sektors mitt.
Idén med en stad bestående av 63 lika stora sektorer kallades cellplanering, efter den biologiska cellens förmåga att skapa exakta kopior av sig själv.
Ta ett stadskvarter och kopiera det i ytterligare 62 nästan identiska kopior och, voilà, Chandigarh.

Chandigarh är både en spännande och ful stad. Spännande för att den bär på så många modernistiska idéer om ett nytt bättre liv för den unga indiska nationen. Ful för att drömmarna utfördes i omålad betong, som dessutom vittrar och svartnar av mögel för varje monsun som går.

Res hit och upplev något annat än myllrande och doftande basarer. Res hit för att se hur Indien gestaltat sin dröm om framtiden.

Läs mer om Chandigarh, Amritsar och Punjab i mitt långreportage Hello Punjab! (ursprungligen publicerat i boken Indien - Curryexpressen (Vagabond 1997). Behöver du en guide på svenska till Indien. Skaffa min Indien – personlig guide, som kom ut i en tredje uppdaterad upplaga 2013.

2016-08-08 14:00 Kommentera

Per J Andersson

Jag är redaktör på Vagabond sedan starten 1987 - och därtill besatt av Indien, som jag ständigt reser till. Senaste 30 åren har det blivit hundratals reportage och hittills fem böcker om landet, senast dokumentärromanen New Delhi-Borås. Har du frågor om Indien? Maila per@vagabond.se.

Webbfrågan

  • Hur tränar du helst under resan?

Vagabonds nyhetsbrev

Över 20 000 läsare! Vagabonds nyhetsbrev är gratis och kommer till dig en gång i veckan. Du kan när som helst avsluta din prenumeration.