Annons
Annons
Äldre par redo att ge sig iväg på tågsemester.

Från lugnet i Saltsjöbaden till myllrande tågstationer och heliga floder i Indien. Foto: Christian Jutvik och Boel Hagenblad/Getty Images

Asien

Porträttet: De reste till Asien utan att flyga

Varför inte ta tåget till Indien? tänkte Christian och Boel och klev på Saltsjöbanan utanför Stockholm. Visum var införskaffade, men inte en enda hotellövernattning eller en enda tåg- eller bussbiljett bokad. Det löser sig – det gör det alltid, intalade de sig.

Text: Per J Andersson • 2023-08-28 Uppdaterad 2023-09-04

Om det är någon som i dagens värld så oförväget – och därtill vid en ålder av 75 år – tycker att det känns som en naturlig och okomplicerad sak att resa landvägen genom Danmark, Tyskland, Tjeckien, Österrike, Ungern, Rumänien, Moldavien, Transnistrien, Bulgarien, Turkiet, Georgien, Armenien, Iran och – puh – Pakistan, för att ta sig till Indien, Bangladesh och Nepal, ja då är det Christian Jutvik.

Klippiga berg mot rosa himmel.
Första gången som Christian reste till Asien liftade han till Afghanistan. Foto: Unsplash

Han har rest den här vägen förr. Men då var han bara 22. Den gången liftade han hela vägen till Afghanistan för att fortsätta med buss och tåg till Indien. Några år senare startade han företaget Läs & Res – som fortfarande finns, men nu utan Christian vid rodret – en researrangör som vinnlagt sig om att man ska läsa på innan man ger sig av och ta sig fram och bo relativt enkelt för att maximera mötena med vanligt folk.

Möten med människor kommer det att bli många av de närmaste månaderna för Christian och Boel Hagenblad, 67 år, sambo och nu reskamrat på den långa färden österut. Det ska bli många spontana möten. Som på den mer än ett dygn långa tågresan från Ankara till Kars i nordöstra Turkiet då en skäggig farbror frågade på knagglig engelska om de ville ha te. De ville de. Då bjöd han också på bröd, ost, oliver och nötter. I en timme satt de och mumsade och pratade – och när tåget kom fram till Kars gick de till ett hotell och skålade glatt för svensk-turkisk vänskap samtidigt som de gemensamt ojade sig över Erdogans utpressningsspel för att låta Sverige gå med i Nato. När de skildes åt fick de med sig en burk hemlagad kvittenmarmelad.

Oräkneliga sådana möten skulle det komma att bli de närmaste veckorna, inte minst i Iran som de tycker ”sticker ut när det gäller vänlighet, men aldrig påträngande utan fantastiskt gästfritt”. De hade också flera planerade möten. För de skulle träffa flera av de lokala reseledare som Christian under åren på Läs & Res anlitat för gruppresorna.

Hus intill gula marker och berg.
På tåg resan till Kars i Turkiet blev det tebjudning och nya bekantskaper. Foto: Unsplash

Tanken på att åter ta landvägen till Asien hade grott ett tag. När Boel gick i pension tyckte de att det var dags att göra slag i saken. För det är ju skönare att lyssna ”… till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge”, som Verner von Heidenstam skrev och som Christian citerar i sin blogg där han skriver om resan.

Eftersom Christian är 75 och inte längre 22, som förra gången han reste samma väg, frågar jag honom om skillnader i bemötandet mellan då och nu.

– Faktiskt inte så stor skillnad, berättar han på telefon från byn i dalen i Nepal där han hälsar på en av sina många vänner från förr.

– Jag blev oftast respektfullt bemött som ung liftande kille. Jag tror det var för att jag markerade distans till hippierna som betedde och klädde sig ovärdigt, hade så ont om pengar och ville ha allt gratis. Nu som gamla blir vi också väldigt väl bemötta. Det är vanligt att folk frågar om de kan hjälpa till och bära våra väskor, vilket kan göra mig irriterad. Vår ålder väcker också nyfikenhet. Vi får beröm för att vi reser som vi gör i vår ålder – och det är ju alltid trevligt.

Pelare i tempel i Iran.
Se till att stanna längs vägen i Iran. Här väntar storslagna tempel och gästvänlig befolkning. Foto: Unsplash
Tekoppar och socker i skål framför en brasa.
I Iran blev det en hel del stopp eftersom inbjudningarna flödade fritt. Foto: Unsplash

Planen var att hålla sig till rälsen hela vägen. Och så blev det. Nästan. Förutom i Iran och Pakistan. Men inte för att de båda länderna saknar järnvägar och fungerande tåglinjer. Tvärtom.

– Nej, i Iran blev det buss eftersom alla tåg var fullbokade. Å andra sidan har landet väldigt moderna lyxiga bussar, så resorna var bekväma, och ombord kom man lätt i samspråk med iranier. ”Kom hem till oss imorgon när vi är framme i Esfahan”, kunde de säga. Vi nappade på praktiskt taget alla inbjudningar. Det gäller att inte vara orolig och rädd.

Att boka hotell online någon dag före ankomst funkade fint överallt, förutom i Armenien, dit ryssar flytt i tusental för att undkomma att sändas till kriget i Ukraina. Men till slut löste det sig även där. Efter att ha gått gata upp och gata ner i Jerevan hittade de ett hotell med en ledig svit för affärsresenärer.

Vy över Tbilisi i Georgien.
Resan gick genom Tbilisi i Georgien. Foto: Unsplash

Även i Tbilisi i Georgien var det fullt av ryssar.

– Ryssar har flytt dit i tusental och vi upptäckte att georgierna inte ville ha med ryssarna att göra. ”Åk hem, jävla ryssar”, stod det förtryckt på kvittona man fick på restauranger och affärer.

I Iran blev de inte bara hembjudna, utan också medbjudna på fester. Det blev många förtroliga samtal om de religiösa mullornas förtryck. Alla iranier de mötte var hatiskt inställda till landets regim. De fick höra att åtta av tio iranier vill ha bort mullorna. Under genomresan pågick slöjupproret, vilket paret pratade om dagligen med iranier de mötte, men de aktade sig för att delta i gatuprotesterna.

De iranska gränsvakterna på gränsen mot Pakistan frågade ut Boel om vilka sociala medier hon använde. Hon svarade: inga. Vilket inte var sant. Men som tur var kollade de inte efter i hennes mobil.

Kvinna sitter på ett flak på en dammig bil.
I Pakistan fick de kliva av bussen för att istället åka polisjeep. Foto: Christian Jutvik

På andra sidan gränsen stod pakistanska poliser och väntade med bössan i hand för att föra dem till polisstationen. Myndigheterna i provinsen Baluchistan tyckte att riskerna för att något skulle hända dem var för stora och tog det säkra för det osäkra. Under de fem dagar resan tog via staden Quetta bort till östra Paki­stan – som anses tryggt och säkert – var det poliseskort med övernattningar på polisstationer som gällde.

– Det var som husarrest. För vår egen säkerhet, sa de. Däremellan olika pickuper med poliser med kalashnikovs. Det gjorde oss frustrerade och kändes fullständigt surrealistiskt. Men det var aldrig hotfullt eller otrevligt, bara obekvämt att sova på cementgolv. Och vad dyr vår resa måste ha blivit med all denna personal som skulle vakta och eskortera oss!

Tåg med kvinnor i dörren i Indien.
Att äntligen hoppa på ett fungerande tåg var befriande! Foto: Christian Jutvik/ Boel Hagenblad

I huvudstaden Islamabad släpptes de äntligen fria och kunde hoppa på ett tåg mot Indien. När de korsade den indiska gränsen gav de ifrån sig varsitt glädjeskrik, eftersom känslan var så stark av frihet, öppenhet och fungerande tåg efter de instängda dagarna i militärdiktaturens Pakistan.

Om du fortfarande jobbade på resebyrå, vore det inte kul att ordna en gruppresa den väg ni just rest?

– Haha, nä du. Då vet jag inte hur många vi skulle ha kvar i gruppen när vi nådde Indien. Det skulle bli många smaskiga ärenden för Allmänna reklamationsnämnden, eftersom inget blir exakt som man tänkt sig. Man kan bara göra den här resan på egen hand. Den är omöjlig för en researrangör att ta ansvar för. Det betyder inte att det inte skulle gå. Det vore inte farligt på något sätt. På vår resa upplevde vi inte en enda gång hot eller andra överhängande risker, säger Christian på telefonlinjen från Nepal, och tillägger:

– Ju längre söderut och österut man kommer, desto vänligare blir stämningen.

Utsikt över Taj Mahal.
I Indien besökte de bland annat New Delhi och Taj Mahal… Foto: Unsplash
Män utför ceremoni med eld.
… liksom den heliga staden Varanasi vid Ganges. Foto: Unsplash

I Indien fick de besök av sina barn och reste med dem till Taj Mahal i Agra och den heliga staden Varanasi vid Ganges, för att därefter åka båt i fem dagar i Sundarbans, världens största floddelta på gränsen mellan Indien och Bangladesh.

Efter Nepal ska de tillbaka ner till Indien och hoppa på tåget för att ta sig till Hashmukh i ökenstaden Bhuj och Rajiv i Kerala. Men sedan då? Hur tar ni er hem? undrar jag. Christian berättar att planen från början var att ta landvägen genom Burma för att besöka en vän där, men han sa att det var för farligt. Så istället flyger de nu till Malaysia, tar tåget till Bangkok och därefter vidare till Kambodja och Vietnam. I praktiskt taget varje land de kommer till har de vänner och före detta reseledare att hälsa på.

Man sitter med två barn på en båt.
I Bangladesh åkte de båt i Sundarbans, världens största floddelta. Foto: Boel Hagenblad

Eftersom Kina slopat covidrestriktionerna tänker de ta tåget via den västliga regionen Xinjiang genom Kazakstan, Uzbekistan och Turkmenistan. Så tänker de hoppa på en färja som ska ta dem över Kaspiska havet till Baku i Azerbajdzjan. Första april räknar de med att åter sitta på Saltsjöbanan för den allra sista biten innan de är hemma igen.

– Går det vägen med planen att ta sig genom ­Centralasien känns som det som om vi kan skaka hand med Sven Hedin, skrattar Christian Jutvik.

Fotnot: Sedan intervjun gjordes i vintras har Christian och Boel hunnit komma hem. Tyvärr fick de inte visum till Kina och kunde inte genomföra den Sven Hedin-grandiosa återfärden genom Centralasien. Läs mer om resan på Christian Jutviks blogg: christianjutvik.blog

Vy över tempel i Nepal.
Nepal – ett av många stopp på resan. Foto: Getty Images

5 resetips från Christian Jutvik

1. Läs på om länderna du ska resa genom. Okunnighet är arrogans.

2. Planera inte för mycket. Planeringen kommer att spricka. Lita på magkänslan, var spontan.

3. Boka tåg på plats. Antingen på stationen eller hos en lokal resebyrå.

4. Boka logi kort före ankomst via mobilen. Funkar praktiskt taget överallt.

5. Tacka inte nej när folk bjuder. Säg alltid ja. Till mat och dryck på tåget/bussen eller på hembesök. De är ju mötena med människorna som är resans clou.

Intervjun: De förverkligade sin bed & breakfast-dröm i Frankrike

Porträttet: Med skåpbil längs sidenvägen


Text: Per J Andersson • 2023-08-28
AsienRestipsIntervjuTågresor

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Rulla till toppen