Indien-bloggen

Gandhiopera mon amour

2016-09-16 06:31 Kommentera

Skärmavbild 2016-09-16 kl. 06.37.20.png

Mahatma Gandhi vände upp och ner på världen. Att inte angripa förtryckarna med våld utan istället göra motstånd mot det onda genom aktivt icke-våldsmotstånd var som bekant framgångsrikt och stjälpte ett av världens mäktigaste imperier, det brittiska kolonialväldet. Dessutom inspirerade han flera andra rörelser för medborgerliga rättigheter och frihet runtom i världen och gör det fortfarande.

Gandhi var en revolutionär utan svärd. Han ville köra ut britterna, skrota kasthierarkierna, skapa ett självförsörjande samhälle, slopa egendomsskydd till förmån för kollektiv gemenskap och få muslimer, kristna och hinduer att sluta bråka och förstå att de alla ber till samma gudomlighet.

Han utmanade allt vad vanans makt, inskränkthet och grupptillhörighet innebär. Med samma övertygelse som han gav sig på kolonialimperier och kastprivilegier bekämpade han sin egen kropp genom att leva i celibat och äta minimalt med mat. Han skippade exempelvis mejeriprodukter, salt och kryddor eftersom de förhöjde smaken och därmed njutningen, gud förbjude, och dessutom, trodde han, kunde väcka hans intorkade sexlust till liv.

Kan man göra opera av allt detta? Jo, den amerikanska minimalistiska konstmusikkompositören Philip Glass kunde det. Och nu har hans andra opera, Satyagraha från 1980, satts upp på Folkoperan i Stockholm.

Jag är vanligtvis ingen operafan. Har svårt för genrens högstämda, manierade och otidsenliga stil. Ofta när jag hör opera tänker jag att den hör hemma i en monter på ett museum och inte i ett samtida konserthus.

Men Philip Glass opera om Gandhis kamp, regisserad av Tilde Björfors, påminner väldigt lite om de klassiska operorna från förrförra seklet. Musiken i Satyagraha har hämtat sin rytm från klassisk och religiös indisk musik.

Vi är ju uppvuxna med att taktslagen i musik återkommer i jämna intervaller, som i rockens och popens fyrtakt. Men här är rytmen snarare "additiv", det vill säga man lägger hela tiden till ett rytmslag. Folkoperans dramaturg förklarar principen så här: "Ta ett rytmiskt mönster och lägg till ett slag: 2+2 blir 2+3 som blir 3+3 som blir 3+4 o s v, och låt varje modul upprepas ett antal gånger. Detta mönster utgör basen i synnerhet för Satyagraha. Resultatet blir subtila förskjutningar som skapar en musik som står stilla samtidigt som den befinner sig i oavbruten förändring."

Jag var hänförd. Efteråt kändes det lite som om jag mediterat. I huvudet genljöd de repetitiva klangerna medan jag gick och funderade på operans handling och ytterst på Gandhis budskap.

I början kopplar Philip Glass samman historien från det indiska eposet Mahabharata där prins Arjuna går till guden Krishna och ber om råd för hur han ska fortsätta striden. Svaret han får är diktverket Bhagavadgita och går ut på att man måste utkämpa de rättfärdiga striderna.

Operan fortsätter med att skildra Gandhis kamp mot rasismen i Sydafrika och hans uppmaning att alla indier borde spinna och väva sina egna bomullstyger, för att bryta britternas imperialistiska mönster där råvarorna togs från Indien, skeppades till Storbritannien där de förädlades och därefter såldes tillbaka till konsumenter i Indien.

Skärmavbild 2016-09-16 kl. 06.37.45.png

In på scenen rullar jättelika röda garnnystan med långa trådar som sakta men säkert snurras upp till flera mindre nystan. Och stråkorkestern och sångarna får sällskap av artister från Cirkus Cirkör som hoppar, gör volter och jonglerar. Cirkusinslaget sätter onekligen fart på operan, även om det känns som om den klarat sig utmärkt utan akrobatkonsterna.

Operan skildrar Gandhis gradvisa förvandling från traditionsbunden och blyg advokat via arg antirasist och aktivist till religiös grubblare, kollektivmedlem, civilisationskritiker och renlevnadsman. Och hur han slutligen kommer ut som helgon, politisk visionär och klok motvallsgubbe.

Som musikalisk introduktion till Mahatma Gandhis liv är det lysande. Trots att föreställningen är över två timmar och musiken ständigt upprepar sig själv i långa svep blir det aldrig tråkigt. Den har en hypnotisk effekt som gör att jag sitter som fastskruvad och stirrar och lyssnar med vidöppna sinnen. När jag lämnar salongen är jag som i trans. Och känner suget efter mer. Mer Philip Glass. Mer Folkopera. Mer Mahatma Gandhi …

Spelas hela hösten Folkoperan på Hornsgatan i Stockholm.

Tips: läs gärna på lite om Mahatma Gandhis liv innan du ser Philip Glass opera. Och vill du veta riktigt mycket, läs då Zac O'Yeahs biografi Mahatma! – eller konsten att vända världen upp och ner. Finns som pocket på Adlibris. Eller se Richard Attenboroughs episka Gandhifilm från 1982 som visas här och nu i sin helhet:

2016-09-16 06:31 Kommentera

Skriv kommentar
Sortering:
Karmafilter:
Skriv kommentar
Namn

Per J Andersson

Jag är redaktör på Vagabond sedan starten 1987 - och därtill besatt av Indien, som jag ständigt reser till. Senaste 30 åren har det blivit hundratals reportage och hittills fem böcker om landet, senast dokumentärromanen New Delhi-Borås. Har du frågor om Indien? Maila per@vagabond.se.

Webbfrågan

  • Hur tränar du helst under resan?

Vagabonds nyhetsbrev

Över 20 000 läsare! Vagabonds nyhetsbrev är gratis och kommer till dig en gång i veckan. Du kan när som helst avsluta din prenumeration.