• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Han reste jorden runt utan att flyga

    Carl Hamnesjö älskar att resa, men har bestämt sig för att sluta flyga. Med fraktfartyg, tåg och buss har han tagit sig jorden runt – och hittat ett roligare sätt att upptäcka världen.

    Han reste jorden runt utan att flyga
    Vagabond träffade Carl Hamnesjö som reste jorden runt utan att flyga. Foto: Karin Wimark

    Han är solbränd och ser ut att ha Atlantens vågstänk och vindar kvar i håret. Inte så konstigt kanske, för när vi ses har Carl Hamnesjö precis stigit av tåget, och knappt hunnit landa efter sin senaste resa – nio månader genom Sydamerika. Fast landa är väl egentligen fel ord. När Carl reser så håller han sig på marken. Eller havet. 

    För några dagar sedan stod han på däck på ett fraktfartyg, omgiven av hav åt alla håll, och såg solen går ner i horisonten. När han siktade Land's End i Storbritannien var det första gången han såg fastlandet på tio dagar. 

    – Det kändes lite konstigt att kalla det Land's End. För mig var det Land's Beginning, konstaterar Carl med ett leende. 

    Det var hans femte resa med fraktfartyg mellan jordens kontinenter, sedan han började resa på det här viset, 2017. Redan några år tidigare hade han börjat fundera på hur han kunde minska sitt klimatavtryck, och inte minst just hur han skulle kunna resa på ett miljövänligare sätt. För resa ville han. Han hade pluggat geografi och mänskliga rättigheter på universitetet i några år, och hade en längtan efter att se mer av världen. 

    – Jag hade gjort en massa beräkningar på hur stor min klimatpåverkan skulle bli om jag tog flyget en viss sträcka kanske var femte år. Men till slut bestämde jag mig för att jag inte skulle flyga alls. Jag tänkte jag får väl helt enkelt ta mig så långt jag kan utan att flyga. 

    Med fingret på kartan började planen ta form. Till Singapore skulle han ju kunna ta sig landvägen, och sedan fanns färjor som gick ut i den indonesiska övärlden. 

    – Men sen blev det så att jag började åt andra hållet istället, säger Carl Hamnesjö.

    Han mönstrade på sitt första fraktfartyg i Le Havre, Frankrike, en februaridag 2017. Färden gick först till Southhampton i Storbritannien för en omlastning. En historisk hamn för vilken Amerikaresa som helst, inte minst den med Titanic.

    – Jag minns att jag såg att det fanns isberg utmarkerade på sjökortet. Det var rätt svindlande. 

    Precis som Titanic hade det här fartyget New York som slutdestination. Men det fraktfartyg som Carl färdades med hade en betydligt lyckosammare färd över Atlanten än det mytomspunna skeppet. Han kunde vara ute på däck, med tjocktröjan på. Spana mot horisonten där himmel mötte hav, ett 360 graders panorama av oändlighet. Prata lite med besättningen, eller med någon av de andra två passagerarna – båda fransmän – som också var med. 

    Men en natt blev det oväder. Åttametersvågor. Sjösjuka. 

    – Vi gick upp till bryggan allihopa och tittade på horisonten för att må lite bättre. Jag gav bort mina sjösjukepiller till en som mådde sämre. Sen gällde det att somna innan man blev dålig igen, säger Carl.

    Båten krängde, lakanen lossade från sängen och korvade ihop sig gång på gång. Till slut slängde han dem på golvet istället, och lyckades somna. 

    – Men det är den enda gången jag haft oväder ute på haven. Och då har jag ändå tillbringat sammanlagt drygt två månader på fraktfartyg vid det här laget. 

    Utsikt över ruinerna och Huayna Picchu i Peru. Fotot: Carl Hamnesjö

    Den första långresan tog honom genom USA, från öst till väst, innan han tog ännu ett fartyg, från Los Angeles till Australien – med en "bensträckare" i Auckland, Nya Zeeland. 

    – Hela vägen till Auckland var jag den enda passageraren på båten, förutom besättningen. De hade ett gym, så det blev en del träning. Och de hade ett litet bibliotek bestående av två bokhyllor, och några tv-spel, säger Carl Hamnesjö. 

    Under resorna med fraktfartyg har det oftast varit ett par andra passagerare med förutom Carl. Ibland har det funnits uppåt tio platser för passagerare, utöver de cirka 25 personer som normalt ingår i besättningen.

    – På de fem båtar jag varit på har det varit en enda kvinna i besättningen. Det var en kadett från Ukraina som skulle skolas in. När det gäller passagerarna har det också varit fler män än kvinnor, men inte lika stor övervikt.

    Boendet på båten brukar bestå av en egen kupé med skrivbord och säng. Måltiderna har Carl oftast ätit på samma tid som besättningen, och det har gått bra att få vegankost. 

    Hur han och de andra passagerarna har tagits emot av besättningen har varierat en del, även om det oftast varit en välkomnande atmosfär där man bjuds in att se hur det ser ut i olika utrymmen av båten.

    Ett undantag var den senaste långresan, som startade med fraktfartyg från Hamburg till Rio de Janeiro. Där fanns fler restriktioner om var han fick uppehålla sig, och han upplevde stämningen som allmänt ganska dålig ombord. Men på resan tillbaka, från Costa Rica via Jamaica och med Rotterdam som mål, var det desto trevligare atmosfär. Carl blev sittande många långa kvällar tillsammans med maskinisten på fartyget, för att förhöra sig om drivmedel, metoder och effektivitet. 

    – Det rederiet har flera båtar som går på gas, vilket är bättre än olja men fortfarande inte fossilfritt. Därför måste man ju transportera så mycket som möjligt när man väl kör. Hittills funkar inte el över Atlanten, det blir för långt utan laddning. Men man pratar om kites som man kan spänna högt över lasten och ge extra fart. Det skulle kunna reducera motoranvändningen med tio procent, och det är ju alltid något, säger Carl Hamnesjö.  

    – En annan intressant sak han sa var att när han började jobba som maskinist så fick han alltid rensa bort fiskar som hade fastnat i filtret där man tar in vatten för att kyla motorn. Men nu var det bara plastskräp som fastnade där. 

    Infart till Rotterdam i soluppgången. Fotot: Carl Hamnesjö

    När han får frågan om vilka höjdpunkterna varit under hans två långresor konstaterar Carl Hamnesjö att det inte direkt blivit de mest förväntade. Han hade sett fram emot det ikoniska Uluru (Ayer's Rock) i Australien, och att ta sig fram i skärgården av sockertoppsöar i Halong Bay, Vietnam. Men när han efter tio månader såg tillbaka på sin jordenrunt-resa var de största upplevelserna snarare de han inte hade kunnat förutse. 

    – Jag älskar att ta mig fram. Att bara titta ut genom ett tågfönster, se vad folk gör. Jag gillar att komma in på en station och göra byten, se vilken buss eller vilket tåg jag kan ta för att komma vidare. Jag gillar att känna att det är bara jag och min ryggsäck, säger Carl. 

    Han minns särskilt mötet med en holländare på ett hostel i amerikanska Phoenix som ledde till att han följde med honom på roadtrip i Arizona. En resa med bil som han erkänner kanske inte var det mest klimatsmarta att göra, men som skulle ha gjorts i vilket fall. Äventyret på de slumpmässiga omvägarna i ökenlandskapet, och ända bort till Salt Lake City, har etsat sig fast för alltid. Och så var det den där gången han skulle ta sig från Adelaide till Perth i Australien, och det bara fanns ett lyxtåg som var alldeles för dyrt, och inga bussar. Istället fick Carl lift via en medåkningssajt på nätet. Färden gick i fem dagar genom den öde bushen, med övernattningar på taket till bilen. Upplevelser han aldrig hade kunnat fantisera ihop själv innan de bara råkade inträffa.

    Samma sak med valarna som plötsligt började hoppa i vågorna utanför Australiens kust, och den där våldsamma tropiska åskskuren i Vietnam, när han körde moped genom ösregnet, och landskapet lystes upp i dramatiska blixtar.

    Det kanske starkaste minnet från den senaste resan är det där tillfället då han paddlade kajak genom regnskogen, och en jaguar dök upp på flodbanken. 

    – Det var i Mato Grosso i västra Brasilien, där det är mycket kajmaner, men alla sa att det inte fanns någon chans att se jaguarer. Men så bara var den där, helt plötsligt. Det är såna ögonblick man aldrig glömmer. 

    Utsikt från Ecuadors högsta berg, Chimborazo (6 268 m ö h). Fotot: Carl Hamnesjö

    Den senaste resan, den genom Sydamerika, gjorde Carl Hamnesjö med ett särskilt syfte. Efter att ha gjort både sin mastersexamen i mänskliga rättigheter, och den stora jordenrunt-resan, hade en idé börjat gro. 

    – Jag märkte att folk hade mycket åsikter om mänskliga rättigheter, eller om rättigheter överhuvudtaget. Och jag tänkte att, varför ska jag äga frågan om vad mänskliga rättigheter är bara för att jag har pluggat det? Så syfte med resan var att göra ett projekt i samarbete med min högskola, där jag skulle resa runt och intervjua människor om deras tankar om rättigheter. 

    Att det blev just Sydamerika var ett enkelt val eftersom Carl tidigare bott en tid i Ecuador, och kan spanska. Resan gick genom mellersta och södra Brasilien i en månad, sedan söderut till Argentina och ända ner till sydspetsen, Ushuaia. I södra Argentina och Chile ägnade han sig åt vandring i Patagonien, och vände sedan norrut genom Bolivia, Peru och Ecuador. För att sedan segla över till Panama, för att kunna ta fraktfartyget tillbaka till Europa från Costa Rica. 

    – Så syftet var ju dels att jag ville resa, jag var väldigt sugen på Patagonien. Men jag hade inte åkt om jag inte hade haft projektet. Jag känner att fraktfartyg är ett bra transportmedel, det mest effektiva vi har även jämfört med många tåg, eftersom många tåg i världen går på diesel. Men samtidigt är det ju lite komplicerat. Om alla skulle göra som jag och ta fraktfartyg skulle de bli så många att det inte är hållbart längre.  

    När Carl Hamnesjö berättat om sitt val att hålla sig på marken för andra resenärer han mött längs vägen, har han oftast fått positiv respons. Folk blir nyfikna och intresserade – även om få i praktiken skulle följa hans exempel. 

    Men ibland kan det totala flygstoppet förstås vara lite provocerande. 

    – Det kan ju kännas som att man tar dem med byxorna nere, för de har ju uppenbarligen flugit dit. Det är lite dubbelt, för jag tycker att det är bra att folk är nyfikna och vill ta sig ut i världen. 

    Jag tycker det är jättebra att de är där, säger Carl, och fortsätter: 

    – Men jag tycker också att om man åker till andra kontinenter så får det ta tid. Då får du hitta ditt läge i livet då du har ett halvår att lägga på en resa. Då blir det mer värt. Och vill man hellre ta lite kortare semestrar då och då, så kan man ju hålla sig i Europa och ta tåget. 

    Fasad i Montevideo. Protest för att frige den brasilianske presidentkandidaten Lula, som fängslats för korruption. Fotot: Carl Hamnesjö

    Tältnatt vid Laguna Verde i Parque Nacional Los Alerces i argentinska Patagonien. Fotot: Carl Hamnesjö

    Den där första långresan under 2017 gick till USA, Australien och Singapore och sedan vidare genom olika länder i Sydostasien, innan färden hem gick först med den transmongoliska järnvägen till Moskva, och sedan ner genom Baltikum och så småningom upp till Sverige. Att ta Finlandsfärjan från Helsingfors till Stockholm var uteslutet eftersom han anser att båtar som har stora utrymmen som används till allt utom att frakta saker står för stora utsläpp och är allt utom miljövänliga på grund av sin ineffektivitet när det gäller fraktkapacitet. 

    – Sedan kan man så klart tycka att vi borde äta mer äpplen och mindre ananas i vår del av världen. Fraktfartyg har mycket svavel i råoljan som används, och de kan ha bottenfärg som släpper ifrån sig skadliga kemikalier. Men det finns ändå regleringar på fraktfartyg, och från och med nästa år får de bara släppa ut 0,5 procent svavel. De senaste jag åkte med sa att de hade två procent. Jag brukar fråga om sånt. 

    De flesta Carl Hamnesjö träffat på sina resor med fraktfartyg på världens hav, har åkt mest för äventyret och upplevelsen – eller för att de vill skeppa över sina husbilar. Det är inte många som pratar om klimatfrågan. 

    – För mig var det ju av klimatskäl jag valde fraktfartyg från början. Men det är ju också ett mer intressant sätt att resa på. Om det plötsligt skulle bli miljövänligt att ta flyget imorgon så skulle jag ändå hellre välja både fartyg och tåg, säger Carl, och funderar vidare:

    – Många säger att man förlorar tid, men jag tycker att jag vinner tid. Jag vinner tid då jag får se en massa saker som är mycket mer exklusivt just för att färre upplever det. 

    Nyss hemkommen från sin senaste långresa känner han ändå att det kommer dröja ett tag innan det blir dags igen. Även om han tar fraktfartyg så tycker han att det inte får bli för ofta. Ett dilemma han tänker på är att han har goda vänner i Ecuador som han gärna skulle träffa oftare. Men samtidigt säger han att han känner sig trygg i sitt beslut att inte flyga mer. Ska han tillbaka så får det – återigen – bli via hav och land. 

    – Jag tänkte att jag kanske kan mönstra på en segelbåt i så fall, säger han och ler drömmande. 

    – Det skulle vara ett äventyr. 

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!