• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Varanasi – Indiens heligaste stad

    Varanasi, Indien. Staden som aldrig gett arkeologerna en chans, eftersom den sedan tolfte århundradet före vår tid­räkning varit en vallfartsort och marknadsplats fullständigt fullproppad med liv. Välkommen till världens äldsta stad!

    Varanasi – Indiens heligaste stad

    Världens äldsta stad

    Jag sitter i det blå rummet i den gula gränden och dricker lassi, krämig söt yoghurt med kardemummakapslar och hela syltade äppelbitar. En ko med våt mule vaggar förbi, som vanligt ointresserad av allt som inte går att tugga i sig och idissla. Ett lik insvept i orange tyg buret på en bambubår flyger som vanligt förbi med hjälp av fyra snabbfotade bärare. Klafs, klafs, låter det när de sätter sina fotsulor i koskiten och halmhögarna.
    Som vanligt! Allt är som vanligt i Varanasi, eller Benares eller Kashi, som man sa förr. Som vanligt har det varit i 3 200 år. Ända sedan indoarierna kom farande västerifrån och grundade staden, kolonialiserade skogsfolken, började hugga ner skogarna och forma den kult vi idag kallar hinduism. Som författaren Mark Twain skrev: "Benaras är äldre än historien, äldre än traditionen, äldre än legenden och ser dubbelt så gammal ut som historien, traditionen och legenden tillsammans."

    Devalverade begrepp som "tidlös" och "historiens vingslag", som i turistbranschen brukar användas lite för lättvindigt, betyder verkligen någonting här. Jordklotets äldsta ännu bebodda stad, läser jag i min guidebok och gräver i den tjocka lassin i det terrakottafärgade lerkruset med min lilla träspade.
    På Youtube såg jag häromdagen två svartvita ameri­kans­ka journalfilmer från 1930-talets Varanasi.
    Jag såg Dasaswamedh Ghat, trapporna som leder ner mot Gangesfloden, och barfota män med rakade huvuden och tygskynken runt höften som badar i gryningen.
    Jag såg gistna roddbåtar som klyver den spegelblanka flodytan.
    Jag såg handdragna varukärror och ett myller av människor vars rörelser är intrasslade i varandra som myrornas i en myrstack.
    Ingenting skiljer sig mellan dåtidens och dagens Varanasi. Då som nu, samma frånvaro av moderna fordon. Då som nu, samma kläder. Då som nu, samma trängsel. Jag är övertygad att om de hade haft filmkameror för 3 200 år sedan skulle Varanasi ha sett likadant ut också då.

    I det stålgrå gryningsljuset sveper jag yllehalsduken om huvudet och springer nerför trapporna till kajen. Sani tjatar ihärdigt. Jag gör en deal.
    – Okej, du ska få ro mig i din båt på Ganges, säger jag glatt och glömmer att halvera det begärda priset på 200 rupier som Lonely Planet-guideboken så bestämt råder en till.
    Sani ror kraftfullt medan han gnolar på senaste Bollywoodhiten, förbi Manikarnika Ghat med kremerings­eldarna som brinner på soptippslika stranden och bort till Dasaswamedh Ghat med pilgrimerna som tar sitt rituella morgonbad. Himlen som färgas lila i öster. Årtagen som gnisslar och plaskar. Tempelklockor som pinglar frenetiskt.

    Varje kväll smäller det vid Dasaswamedh Ghat. Rök, eld, musik. Ganga aarti, gudstjänst till flodgudens ära.

    Varje kväll smäller det vid Dasaswamedh Ghat. Rök, eld, musik. Ganga aarti, gudstjänst till flodgudens ära.

    På västra stranden: de massiva trapporna, palatsen, båtarna, folkvimlet och det dova mullret från en stad med en och en halv miljon människor som håller på att vakna. På östra stranden: ett månlandskap av ljusbrun torkad lera, inte ett hus, inte en människa, inte ett fordon. Mystiskt öde och tyst.
    Jag lyssnar på de heliga sångerna som bryter rofylldheten när dagens första solstrålar får de badande på trapporna att plötsligt stråla i gult, orange och persika. Sekunden då det sker är Varanasis mest åtråvärda. Det är för att uppleva solens triumf över natten på den heligaste av alla heliga platser som jag kommit hit.
    I den andligt laddade atmosfären låter jag tankarna vandra: på ena sidan en mänsklig myrstack, på andra sidan en död planet, icke-liv, antitesen till människans strävan. Som om västra strandens larmande mångfald bara var en illusion eller ett spel – skenvärlden, maya – som döljer östra strandens fridfulla verklighet, atman, universums sanna natur som man kommer till med livslångt mediterande.
    Sani väcker mig ur mina kvasihinduiska funderingar.
    – Titta ett flygplan! ropar han plötsligt och ber mig böja på nacken för att beundra kondensstrimman på himlavalvet.
    Som om det vore morgonens mest exotiska iakttagelse, vilket det förstås är för Sani, men inte för mig.

    Sani ror, gnolar på filmmusik och ser flygplan.

    Sani ror, gnolar på filmmusik och ser flygplan.

    Imponerande tre meter höga staplar med ved, resultatet av väldigt flitiga vedhuggare, och sju brinnande eldar där kroppar insvepta i vita lakan just börjat brinna eller snart brunnit klart.
    – Det är jag som tar hit kropparna från hospiset här bredvid, säger Raju och pekar på ett fallfärdigt hus med stora sotsvarta fläckar, som om byggnaden drabbats av en gruvlig sjukdom och också den är döende.
    – En enda kremering kräver 300 kilo ved. Det är inte billigt. Räkna med 30 000 rupier (motsvarande 3 000 kronor), upplyser han mig.
    – Vill du ge ett bidrag? undrar han.
    – Nej, de döda får min välsignelse men inte mina pengar, svarar jag som lärt mig att det är osmakligt att prata pengar i en stund och en situation som denna.
    Kråkor kraxar i träden, gamar cirklar i skyn och orange tageteskransar, som för en stund sedan prydde bårarna, ligger slängda bland aska och bråte. Det doftar vedrök, dy och stillastående flodvatten och rökarna stiger upp mot det ljusblå himlavalvalvet ovanför Manikarnika Ghat.

    Tagetes och eld. Tänd ett ljus för de levande och döda och låt det flyta in i evigheten.

    Tagetes och eld. Tänd ett ljus för de levande och döda och låt det flyta in i evigheten.

    Enligt myten satte Mata Sati, det långlivade äktenskapets gudinna, eld på sig själv. När hennes man, guden Shiva, förde hennes brinnande kropp till Himalayas snötäckta toppar föll hennes örhänge av och landade där jag nu står och storögt stirrar på brinnande människokroppar. Eftersom manikarni betyder örhänge på sanskrit fick platsen heta Manikarnika Ghat, Örhängestrapporna.
    Oavbrutet i tusentals år har kroppar kremerats på de allt sotigare och mer slitna trapporna, för att askan därefter ska kunna spridas i Ganges, floden som skyddas av guden Ganga. Att bli ett med den ger garanterad sorti från jorde­livets gnetande och harvande och en entrébiljett till det himmelskt fridfulla utslockandet, moksha.

    Hinduisk kult: att raka huvudet vid Ganges.

    Hinduisk kult: att raka huvudet vid Ganges.

    I världens äldsta stad är nästan allas blickar riktade inåt mot själen och bakåt i historien. I världens äldsta stad verkar praktiskt taget allt man ser vara gammaldags, traditionellt, ruckligt och rangligt. Men it-entreprenören Mayank Mishra blickar framåt. Allt jag ser i hans omedelbara omgivning är modernt, helt och blankt.
    Han sitter i halvdunklet bakom sitt skrivbord i mörkt trä. De rödbrunblommiga gardinerna är fördragna och stänger ute gatans skarpa ljus och ilskna ljud. En lågenergilampa kastar sitt dystra blåaktiga sken över … en Ganesha­staty behängd med blomgirlanger – hoppsan, inte ens här var visst traditionen helt frånvarande.
    – Varanasis medborgare är inte så nyfikna på nymodigheter. Är man bara det minsta teknikbejakande och modern blir man avantgarde. Det är inte svårt att befinna sig i framkant här, säger Mayank som leder Amritz Web Solutions med tio anställda, varav de flesta är kvinnor, eftersom "kvinnor är bättre än män på att tänka nytt".
    – Men Varanasi är underbart, medger han och avslöjar sin kärlek till traditionen.
    – Ingenting är planerat, allt är spontant hopkommet. Och folk är sams över kast- och religionsgränser. Att besöka Varanasi är bästa sättet som finns för att förklara vad mänsklighet, att vara människa, innebär.
    Mayank har rätt, tänker jag och läppjar på det heta söta teet med mjölk som burits in i en röd kopp på en blå plastbricka. Hinduer, jainister, buddister, muslimer och en och annan kristen. 563 religiösa festivaler om året. Folk och språk från hela Indien. Ingen kan säga att Varanasi är deras stad, även om det ibland sägs att det är braminernas stad eller Shivas stad. Men nej, den är allas.

    Manikarnika Ghat. Örhängestrappan. Här har man kremerat kroppar sedan historiens gryning.

    Manikarnika Ghat. Örhängestrappan. Här har man kremerat kroppar sedan historiens gryning.

    I soluppgången samlas tusentals hinduer på trapporna ner mot Ganges för sitt rituella bad i floden.

    I soluppgången samlas tusentals hinduer på trapporna ner mot Ganges för sitt rituella bad i floden.

    Godowlia är urmodern till alla stadskvarter jorden runt som kallar sig "gamla stan". Ner till de smala vedröks-, rökelse- och avloppsluktande gränderna når inte solen. I evig skugga står tiden still. Mjölk, socker och kryddor som kokar i stora svarta järngrytor över glödande kolbäddar efter recept från förrförra millenniet. Leriga bredbukade, lojt pruttande kor som masar sig fram och välkammade och tvålskrubbade skolbarn som skyndar sig klädda i så vita och välstrukna skoluniformer att jag börjar undra om de är på riktigt.
    Ut ur gränden och in i kaoset på Dasaswamedh Road där trafiken precis som alla andra gator i centrala staden står still. Cykelrikshor, skotrar, kor, handdragna transportkärror och fotgängare har fastnat i en hopplös trafikknut. Att gå är tio gånger snabbare än att åka i ett fordon, oavsett hur det drivs. Och det kan bli värre. Om det pågår ett bröllop eller en lokal valrörelse eller om det är högsäsong för att komma hit och dö – vilket verkar vara fallet just idag – då går det inte ens att komma fram gående. Jag står still tryckt mot fasaden och betraktar vansinnet, trögt förbryllad.

    Muuu! så trångt. Men fram kommer man även i Varanasis allra smalaste gränder.

    Muuu! så trångt. Men fram kommer man även i Varanasis allra smalaste gränder.

    Gangesslätten som omger Varanasi har alla förutsättningar att vara en rik harmonisk jordbruksbygd. Istället råder större klassklyftor med maktfullkomliga storjord­ägare och utarmade rättslösa daglönare än kanske någon annanstans i Indien. Men i Varanasi finns en eldsjäl som vill ändra på det. Han heter Lenin och driver en framgångsrik människorättsorganisation.
    Vi träffas på hans kyffiga kontor i ett för Varanasi fridfullt kvarter bortom britternas gamla garnisonskvarter och järnvägsstationen.
    Hans namn förpliktigar och jag frågar honom varför han heter Lenin.
    – Åh, svarar han, jag heter inte bara Lenin. Jag heter Lenin Stalin Che Guevara Mao.
    – Men varför? undrar jag.
    – Min pappa var kommunist och ville ge sitt barn de finaste namn han visste.
    – Men du själv då? undrar jag. Är du kommunist?
    – Nej, säger Lenin, jag är inte kommunist.
    Han har läst sin Marx – det måste man om man heter Lenin, säger han – och kommit fram till att det visserligen är bra analyser, men som medicin mot dagens indiska förtryck tror han mer på, som han säger, "egalitär liberalism". Och på Budda, profeten som för över 2 000 år sedan höll sin allra första predikan i Sarnath en dryg mil utanför Varanasi.

    Kvinnorna är mest nytänkande i Varanasi, traditionens huvudstad på jorden.

    Kvinnorna är mest nytänkande i Varanasi, traditionens huvudstad på jorden.

    Indiens Lenin vill bryta tystnaden. Han vill få de förtryckta att bli medvetna, förbannade och höja rösten. Hittills har han hjälpt bybor att polisanmäla högkastiga för att de anställer barn och håller kvar lågkastiga lantarbetare med feodala kontrakt. Han har stoppat barnbröllop och sett till att kriminella politiker satts bakom lås och bom. Det säger sig självt att den uppstudsige Lenin då och då får stryk av sina mäktiga fiender, men han är luttrad och skrattar hjärtligt avfärdande medan vi pratar om hoten.
    En gång i tiden styrdes Indien av över 600 maharajor, alla med sitt eget rike. Många av dem byggde sig ett palats vid Dasaswamedh Ghat eller någon annan av trapporna på flodstranden i Varanasi, för att ha en plats att bo på när de vallfärdade hit för baden som förbättrar karman – eller ger syndernas förlåtelse som vi säger i väst – och för att dö. Idag är de flesta av palatsen övergivna och spöklika. Några är omgjorda till hospis.

    Lenin Raguvanshi heter som han gör på grund av att hans pappa var kommunist.

    Lenin Raguvanshi heter som han gör på grund av att hans pappa var kommunist.

    Nedanför palatsen på Dasaswamedh Ghat råder ingen stiltje eller fridfullt förfall. Halvsju varje kväll är det, år ut och år in, gudstjänst till flodguden Gangas ära med pinglande klockor, flammande eldar och över tusen åskådare, många av dem stående i båtar på redden ute i floden.
    Ceremonin känns som om den uppstått i ett hål i tidsväven och egentligen hör hemma i ett förflutet då Torahn, Bibeln och Koranen ännu var oskrivna – och folk tillbad de gudar och utövade de kulter de hade lust med.
    Sju braminer, pojkar i 20-någonting-årsåldern, står framför varsitt altare beströdda med tusentals orange tagetesblad och snurrar rökelsestickor och eldar i mässingsstakar utformade som kobror med utspända halssköldar. Och så blåser de i stora snäckor, som ger ifrån sig ett gällt och ihåligt ljud som känns uråldrigt och oroväckande.
    – Hari Bol, Hari Bol (Ärad vare gud, ärad vare gud), mässar de till tonerna av ett harmonium, en indisk handpumpad orgel.
    Och sju rökar stiger upp mot den stjärnprickiga natthimlen över den myllrande staden vid den blanka floden där allt – nästan allt – är som vanligt sedan civilisationens gryning.

    Guide Varanasi

    Resa dit

    Flyg till New Delhi och ta nattåget (12 tim, från 50 kr i AC-liggvagn). Tänk på att vissa tåg kommer till Varanasi Junction, några kilometer från Godowliamarknaden, medan andra tåg stannar i Moghal Sarai, två mil bort på andra sidan floden.
    Air India, Jet Airways, Indigo och Spice Jet flyger från New Delhi och andra platser i Indien (1 timme och 25 minuter, från 600 kr).

    Ta sig runt

    Glöm bussar och andra kollektiva färdmedel. Glöm också taxi­bilarna, de fastnar bara i trafiken. Att gå och åka båt är effektivast och trevligast. Ska du längre bort, ta cykelriksha eller mopedriksha – men även de fastnar i trafiken. Om du bokar hotell i för­väg, boka då också transfer från flygplatsen eller tågstationen. Tar du taxi/riksha på plats är det risk att de kör dig till ett annat hotell än det du vill kom­ma till, ett där de får provision.

    Bo

    VÅRT VAL: Rashmi Guesthouse. Trevligt enkelt hotell med lyxläge, nära Dasaswamedh Ghat på Ganges strand. Takterrass med restaurang och vidunderlig utsikt. Från 450 kr/natt. rashmiguesthouse.com.

    Ganpati Guesthouse, ganpatiguesthouse.com. Sympatiskt ställe nära Rashmi och alldeles intill Ganges. Rum i olika prisklasser från 150 kr/natt och uppåt.

    Scindhia Guesthouse, scindhiaguesthouse.com. Enkelt ställe med vänlig personal och många stammisar. Ligger bort­om kremeringsplatsen och har ett läge som är lite lugnare än de andra ställena. Rum från 140 kr/natt och uppåt.

    Palace on Ganges, palace­onganges.com. Hotell inrymt i gammalt fint maharajapalats vid Assi Ghat, ett par km söder om Dasaswamedh Ghat. Många resenärsanpassade restauranger och kaféer i omgivningen. Från 700 kr/natt och uppåt.

    Äta

    Det är svårt att hitta bra restauranger i centrala Varanasi. Många äter på takterrasserna på sina hotell. En populär samlingsplats är kaféet Brown Bread Bakery, i en gränd nära Sri Kasi Visalakshi-templet, som bakar ekologiskt, driver väl­görenhetsprojekt och serverar vegburgare, pizza och mackor. Missa inte heller Blue Lassi Shop vid Meer Ghat nära Vish­wanathatemplet, ett blåmålat hål i väggen med stans, om inte Indiens, bästa lassi (traditionell indisk yoghurtsmothie). Resenärer samlas gärna också för frukost, lunch och middag på Ashish Café and Restaurant vid Assi Ghat.

    Lassi. Smaksatt drickyoghurt. Bäst är den på Blue Lassi Shop.

    Lassi. Smaksatt drickyoghurt. Bäst är den på Blue Lassi Shop.

    Mer att läsa

    Indien – personlig guide (Vagabond 2013), skriven av Vagabonds Per J Andersson.
    • Bra totalguide är också India (Lonely Planet).
    Planet News (City Lights) heter en samlingsvolym med dikter av amerikanska poeten Allen Ginsberg, skrivna mellan 1961 och 1967 under hans många resor, däribland dikten The rain on Dasaswamedh Ghat.
    Death in Varanasi av Geoff Dyer är en engelsk deckare som utspelar sig i staden.

    Missa inte:

    Gudtjänsten, ganga aarti, på Dasaswamedh Ghat klockan halv sju varje ­kväll. Magisk, mystisk ­atmosfär, vacker musik, färger, rök, dofter.

    Missa gärna!

    Hotellen vid järnvägs­stationen. Trista om­givningar och långt från Ganges, som ju är Vara­nasis huvudattraktion.

    I Sarnath drygt en mil utanför Varanasi höll Budda sin första predikan.

    I Sarnath drygt en mil utanför Varanasi höll Budda sin första predikan.

    3 alternativ till flodhäng

    1. Sarnath ligger en och en halv mil från Varanasi. Här bildades den första buddistiska sanghan (gemenskapen, församlingen), sedan ex-prinsen Siddhartha Gautama, han som blev Budda, hållit sin första predikan på platsen. Idag är Sarnath vallfartsort för världens buddister med många buddistiska kloster och stupor. En mopedriksha från Godowlia kostar ca 25 kr och tar 30–40 minuter, beroende på trafiksituationen.

    2. Benares Hindu University, grundat 1916 i södra Varanasi, är ett stort universitet med bland annat teknisk högskola och konstakademi. Även utbildningar i hindi, sanskrit och klassiska indiska instrument. Ta cykelriksha hit och promenera runt i universitetsparken, insup den lärda atmosfären och prata med studenter.

    3. Shoppa sitar och siden. Ska du köpa sitar eller ­sidentyg är Varanasi en av världens bästa platser för inköp. ­Sitarmakare finns över hela staden, liksom sidenväverier. Music Melody House vid Assi Ghat är bra på sitarer. För siden, be ditt hotell tipsa dig om affärer och väverier.

    Läs mer om Indien

    Så bokar du indiska tåg, köper mobilabonnemang och mobilt wifi
    10 vanliga frågor om Indien
    Indienbloggen av Vagabonds Per J Andersson

    Köp Pers böcker om Indien

    Indien – personlig guide (Vagabond förlag)
    New Delhi – den osannolika berättelsen om indiern som cyklade till kärleken i Sverige (Forum förlag/Månpocket)

    I Godowlia, marknaden i centrala Varanasi, är trafiksituationen ofta trasslig.

    I Godowlia, marknaden i centrala Varanasi, är trafiksituationen ofta trasslig.