Sydkorea – upptäck exotiska ön Jeju

Koreanska smekmånadspar älskar Jeju. Även vandrare attraheras av ön som utsetts till ett av världens naturliga underverk. Vi tog båten till Koreas Hawaii.

Sydkorea – upptäck exotiska ön Jeju
Skeppet går genom den koreanska skärgården – på väg mot Jeju. Foto: Lotta Ljungberg.

De vickar rytmiskt på höfterna, armarna är i höjd med midjan och de färgglada kepsarna sitter på plats. Till tonerna av Abbas Fernando släpper de sydkoreanska turisterna loss bara någon halvtimme efter att passagerarfärjan Star lämnat kajen i Mokpo. Miss Isabelle med ackompanjemang står för musiken och intresset är stort: på stora bastmattor framför scenen samlas gamla och unga. Spontandansen sker längst fram medan resterande åhörare klappar takten sittandes. Vi misstänker att åtminstone några av dem har fått i sig ett eller annat glas soju (populär inhemsk sprit) trots den tidiga timmen – klockan är tio på förmiddagen.

Det finns endast en restaurang på båten, och då den bara har koreansk mat och jag inte är så sugen på kimchi till frukost, tar jag en kaffe och bagel i det lilla kaféet på däck 3. Vi cruisar genom den koreanska skärgården. Genom de stora panoramafönstren ser vi hur kala klippor samsas med små öar med vindpinad växlighet, genomgående väldigt kargt, men vackert.

Jag är på väg till Jeju, ön som har subtropiskt klimat väsensskilt från det på fastlandet – Jeju kallas Koreas Hawaii – och som trots att den ligger bara drygt åtta mil från det koreanska fastlandet har sin egen historia och sina egna traditioner. Kontakten mellan Jeju och den koreanska halvön var under många år sporadisk och ön hade sällan besökare utifrån. 

Jeju. Sydkoreas skärgård.

Efter 4,5 timmars resa lägger vi till i Jeju-si (Jeju stad). Eftersom jag ska vidare söderut tar jag mig till busstationen där jag försöker hitta någonstans att äta. Tidningskioskerna med snacks och godis ligger på rad, men något mera matnyttigt ser jag inte röken av.

Efter mycket letande hittar jag till slut, längst in i ett mörkt hörn av stationen, en minirestaurang. De fyra borden med grälla plastdukar får precis plats på den minimala golvytan. En tv uppställd på en plastback visar kore-ansk såpopera. I taket snurrar en liten fläkt, som varken gör från eller till i den 30-gradiga fuktiga värmen. Menyn består av några rader koreanska skrivet direkt på väggen. Det finns åtta rätter. 

– Bibimbap? frågar jag.

– Visst, nickar den lilla damen i rött förkläde som tar upp min beställning. 

Den koreanska pyttipannan är ett säkert kort när språket sätter käppar i hjulet. Tillagningssätten av landets nationalrätt kan skilja sig åt, men hittills har jag aldrig fått en bibimbap som inte smakat bra. Den här gången skulle ha kunnat bli ett undantag. Under det obligatoriska ägget – ovanpå riset, köttet och de syrade grönsakerna, ligger ett hav av den heta chilipasta vi västerlänningar ofta använder klickvis. Jag sanerar så gott jag kan och svettas mig sedan igenom måltiden, kippandes efter andan. 

Men det är gott – även denna gång.

Vid skogens kant. Stilla strandliv på Jungmun Beach.

Buss 5.16 tar mig på en timme från Jeju stad till Seogwipo, som är den näst största staden på ön och ligger på den södra delen. Bussen har luftkonditionering, men benen klibbar ändå mot de röda plastsätena. 

Jeju har länge dragit till sig koreanska smekmånadspar, som lockats av det varma klimatet, palmerna och hotellkomplexen i området runt Jungmun Beach, någon mil från Seogwipo. Idag har många sydkoreanska par resurser nog att flyga utomlands, vilket de flesta också gör, men de långa och vackra stränderna lockar fortfarande turister både från Sydkorea och andra delar av världen. 

Men Jeju drar till sig turister också av andra skäl. Ön har utnämnts till världsnaturarv av Unesco och 2011 blev Jeju utsedd till en av världens sju naturliga underverk. Här finns en säregen natur, en fantastisk nationalpark och vandringsleder, som inom en snar framtid kommer att sträcka sig runt hela kustlinjen. 

Grundaren av de så kallade olle-lederna (olle betyder "smal stig" på koreanska) heter Suh Myung Sook. Hon arbetade under många år som journalist i Seoul och när hon en dag, för sju år sedan, fick nog av sitt alltför stressiga och intensiva arbete tog hon en timeout, åkte till Spanien och gjorde en 36-dagars vandring på El Camino de Santiago. Under vandringen bestämde hon sig för att starta egna vandringsleder när hon kom hem till Korea.

"Många koreaner lever otroligt hektiska liv och det här ger en möjlighet till kontemplation, fortsätter hon och tillägger att det här lika mycket gäller personer från andra delar av världen."

Åtråvärt. Öns nationalparker lockar horder av turister

Suh Myung Sook, som är uppväxt på Jeju, återvände hem med sina nyvunna planer och ett år senare, 2007, öppnades de första lederna. Nu täcker 23 leder över 20 mil av Jejus kustlandskap, vilket är drygt tre fjärdedelar av kusten.

– Min önskan är att människor ska känna en fridfullhet och ges chansen att fundera över vad som är viktigt i livet när de vandrar i den vackra naturen, berättar Suh Myung Sook, när vi träffar henne på Jeju Olle Foundations kontor utanför Seogwipo.

Hon ger ett färgstarkt intryck, både som person och genom sin knallblåa blus och flerfärgade bandana som hon virat runt sitt svarta hår.

– Många koreaner lever otroligt hektiska liv och det här ger en möjlighet till kontemplation, fortsätter hon och tillägger att det här lika mycket gäller personer från andra delar av världen.

För även om de flesta som kommer till Jeju för att vandra är koreaner lockar vandringslederna resenärer från hela världen. År 2013 beräknades över 500 000 personer ha vandrat på öns leder.

Suh Myung Sook är kvinnan som såg till att Jeju fick vandringsleder.

Suh Myung Sook är kvinnan som såg till att Jeju fick vandringsleder.

Vi startar vår vandring på led nummer sju, inte långt ifrån Olle Foundations kontor. Vissa av lederna bygger vidare på gamla vandringsleder som rustats upp, medan andra är nygjorda. Den här bygger på en gammal led som försetts med rustika trätrallar. Leden börjar i en liten park, som till en början kantas av små stånd med vatten och frukt till försäljning och vi passerar även ett litet kafé. Den här delen är den mest kommersialiserade har vi fått veta. Vid en utsiktspunkt säljs souvenirer, sjalar, smycken och handgjorda hattar, och det finns även toaletter. Jag får känslan att det är lite för välorganiserat. 

Men snart övergår trätrallarna i en brant trappa ner mot klipporna och jag förstår bättre varför den här leden kategoriserats som svår. Nu får vi balansera på klippblock och stenar längs med havet och det är en häftig känsla att ha de brusande vågorna på den ena sidan och de branta klipporna på den andra. Det är en bit in på förmiddagen och solen gassar intensivt, med största säkerhet är det över 30 grader, så det är tur att vi har bunkrat ordentligt med vatten. 

Mandariner är Jejus specialitet.

Mandariner är Jejus specialitet.

Det som är speciellt med de här vandringslederna är att naturen varierar beroende på vilken led man väljer, de flesta går genom orörd natur. Tanken är att en led är en lagom dagstripp på drygt 1,5 mil, ofta i lite kuperad terräng. Att vandra hela varvet runt ön, vilket man snart ska kunna göra, skulle ta flera veckor.

Det är en lockande tanke att komma tillbaka en annan gång och göra en långvandring. På vägen längs lederna finns små härbärgen, ofta hemma hos lokalbefolkningen.

Ju längre vi går, desto mer glest med vandrare blir det. Blå pilar och band i blått och orange pekar ut vilken väg vi ska ta. Det är otroligt hett nu och det känns tacksamt när vi till slut leds ner i en skuggig passage där jag svettig sätter mig och dricker av mitt vatten. Några hundra meter längre bort skymtar en stor grön tältduk, uppspänd över ett vatten­drag. Klungor av vandrare sitter med fötterna i det svala vattnet och klunkar vatten eller öl i skydd av presenningen. En å slutar i ett litet vattenfall och en bit upp från havet leder en mindre bro över till en minimal restaurang. 

Jag traskar vidare på en jordbelagd stig längs kusten som efter någon kilometer viker av upp mot inlandet och en liten spång tar mig upp i skogen. Här är det lummigt och grönt – och betydligt svalare.

Sagoskogskänsla i Bang Kyuong i Hallasan nationalpark.

Sagoskogskänsla i Bang Kyuong i Hallasan nationalpark.

En dag hyr jag en taxi med chaufför för att se mer av ön och förhoppningsvis även få lite guidning. Min förare, Mr Park, ser ut som en säkerhetsvakt med flera medaljer på sin ljusblå skjorta. Hans bil bär ett emblem med texten Best driver. Jag har bett om en engelsktalande guide och Mr Park pratar faktiskt lite engelska, vilket hör till ovanligheterna. Och blir det ändå språkförbistringar har han lösningen. Jag skriver in vad jag vill säga på engelska i en liten handdator och det spelas upp på koreanska. Och det omvända – jag får en översättning från chauffören. 

Jag stannar till en stund vid Jungmun Beach, den mest turistiga delen av Jeju med pampiga hotellkomplex. Som vanligt är parkeringsplatserna fyllda av silverfärgade Hyundai- och KIA-bilar. Palmer kantar vägarna och lyxhotellen står på rad. Utanför ett av hotellen förbereds barbeque. Den inhemska ölen Cass serveras i kannor under de gröna parasollen och snart blir det livemusik till det marinerade köttet som grillas tillsammans med vitlök och äts med chilisås och marinerade grönsaker inlindat i stora salladsblad.

Tips: testa bibimbap.

Tips: testa även bibimbap.

På den breda stranden nedanför Hyatt Regency trängs barnfamiljerna. Yoo Gi-Hyeon och Kim He-Sun besöker Jeju för andra gången med sina två barn Yoo Min och Yoo Soogin. Han är lärare på ett universitet nära Seoul och hon är konstnär. De kommer hit för stränderna och Yoo Gi-Hyeon har tagit tre av sina totalt tio dagars semester för att barnen ska få leka på stranden. 

– Vi jobbar hårt under hela året för att kunna spendera på de få semesterdagar vi har, säger Yoo Gi-Hyeon. 

Yoo Soogin heter yngsta dottern i familjen som älskar att hänga på Jungmun Beach.

Yoo Soogin heter yngsta dottern i familjen som älskar att hänga på Jungmun Beach.

En staty vid stranden föreställer en naken kvinna som lutar sig bakåt. Hon ser ut att njuta av den friska havsluften. Historiskt har Jejus kvinnor haft en framträdande roll jämfört med de koreanska kvinnorna på fastlandet. Då det var kvinnorna som stod för födan genom att fridyka efter vad havet erbjöd, ofta så djupt som ner till 20 meter, fick de också en mer självständig och jämlik position i samhället.

Kvinnorna, som kallas haenyeos, hade också en fram­trädande roll i motståndskampen under den japanska ockupationen 1910–45. Än idag finns det kvinnor som dyker efter skaldjur, fisk, bläckfisk, ostron och andra havets läckerheter, men de blir allt färre då de unga kvinnorna på Jeju hellre vill ägna sig åt annat än de långa slitsamma dagar som detta arbete innebär. 

De kallas haenyeos och lever på att fridyka och plocka upp havets frukter.

De kallas haenyeos och lever på att fridyka och plocka upp havets frukter.

Jag åker vidare mot Jejus mittpunkt. Här ligger Hallasan, ett heligt berg, beläget i en nationalpark och som med sina 1 950 meter är den högsta toppen i Sydkorea. Det blir en resa från 30 graders tropisk värme till kyligt och regnigt på bara en halvtimme. 

På grund av regnet stänger de leden från basstationen upp till toppen. Jag går ändå ur bilen och hinner precis under tak innan himlen öppnar sig.

Bang Kyuong, 13 år, kommer graciöst hoppandes nedför berget, iförd en genomskinlig regncape. Hon och hennes familj är från staden Jeon-Ju på fastlandet och är på Jeju för fjärde gången. Det är första gången de gör vandringen vid Hallasan, berättar Bang Kyuong, som även kallar sig Sarah – många koreaner har även västerländska namn. Hon berättar att det tog nio timmar för henne och familjen att ta sig de totalt nio kilometerna upp till toppen och tillbaka. De beskriver ett vackert vattenfall där de åt sin medhavda matsäck. Alla är överens om att det var en aktivitet de gärna gör om.

I Love Land får romantiska smek­månadspar lära sig mer om sex.

I Love Land får romantiska smek­månadspar lära sig mer om sex.

En annan upplevelse på Jeju är Love Land, en minst sagt udda turistattraktion. På en yta stor som två fotbollsplaner trängs 140 erotiska skulpturer. Parken uppfördes 2002 och är tänkt att locka smekmånadspar och andra som söker inspiration och vill lära sig mer om sex. Det första jag möts av är ett jättelikt falloshandtag till toaletten vid entrén. Jag hör spridda fnitter av utpasserande besökare som ser min häpna min. 

Väl inne i parken samsas skulpturer av par i de mest varierade samlagspositioner med penisskyltar och fantasifulla konstverk med sexuella anspelningar. Turisterna, mestadels asiater, promenerar från staty till staty och fotograferar fnittrande. Det finns även ett museum och en liten butik. En timme här räcker gott och väl. Men vem sa att asiater är pryda? 

Gilla Vagabond på Facebook för mer reseinspiration i ditt flöde!