• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • En annan sida av Sri Lanka – drömresa på östkusten

    Under kriget höll sig turisterna på tryggt avstånd från stridszonerna. Med nu är det fritt fram att besöka den krigsdrabbade östkusten. Och ridån går upp för några av Sydasiens vackraste stränder.

    En annan sida av Sri Lanka – drömresa på östkusten
    Foto: Jonas Gratzer.

    Hela eftermiddagen har de slumrat i solen, men nu är väntan äntligen över. När solen sjunker ner bakom palm­kronorna i Arugam Bay och himlen över Indiska oceanen färgas lila stiger de upp ur hängmattorna, tar brädan under armen och går med bestämda steg ut mot vågorna.

    Hon har dreadlocks, näsring och rastafarifärgad baddräkt. Han har en frisyr som påminner om en rotborste, välansat helskägg, fångstrem mellan vaden och brädan och våtdräktsjacka med peacemärke. De är två av hundra som till tonerna av Mulatu Astatkes etiopiska jazztoner ställer sig upp på sina brädor för att rida på vågorna som bryter mot sandbankarna utanför Upali Beach Resort. Men snart tonar den mjuka jazzmusiken bort och överröstas av den rytande och fräsande oceanen. Och de reser sig, ramlar, tumlar runt och blir ett med havet och himlen och får våt sand i håret och saltvatten i näsborrarna.

    Var femte minut rullar det in mäktigare vågor på ett par meter, men däremellan ser havet så snällt och beskedligt ut.

    Jag slås av att vågorna inte är så där höga som jag sett i adrenalinfyllda filmsekvenser från Hawaii, utan på sin höjd en meter. Var femte minut rullar det in mäktigare vågor på ett par meter, men däremellan ser havet så snällt och beskedligt ut. Som surfingordspråket, som står klottrat på ett strandskjul, lyder: "It's not the size of the wave, its the motion of the Ocean."

    Frestelser i basaren. Solmogen papaya.

    Längre in i viken, nedanför fiskarnas kanoter (skänkta av biståndsorganisationer efter tsunamin 2004), badar de srilankesiska turisterna med kläderna på. De använder också havets rörelse för att roa sig, och kastar sig skrattande och stojande mot vågbryten och rullar in mot strandkanten som levande stockar. Livräddarna med texten Special Task Force på ryggen tittar leende på, beredda att kasta sig i och dra upp överförfriskade och icke-simkunniga.

    Badvakterna på stranden i Arugam Bay är tydliga symboler för att Sri Lanka våren 2009 – efter 26 års blodigt inbördeskrig med fler än 150 000 döda – äntligen fick fred. Special Task Force var den ökända antiterroristenheten inom polisen som på 1990-talet fick skulden för att ha rövat bort och dödat tusentals civila. Då tog de liv, nu räddar de liv. Jag letar efter rester av fruktan i blicken hos de lokala turisterna, men får inte syn på den. Istället är det kö för att ta selfies tillsammans med de orangeklädda livräddarna.

    Västerländska surfare, badande srilankesiska familjer, lokala fiskare, festande klubbkids från Colombo som halsar Rom och låtsasbrottas i sanden. Arugam Bay på Sri Lankas tidigare så krigsdrabbade och turistfria östkust har idag den där gyttriga, lekfulla, levande och dynamiska mixen som gör att det aldrig blir riktigt tråkigt.

    Arugam bay. Foto: Jonas Gratzer

    Vågorna i Arugam Bay är inte höga, men långa.

    Vi går till Mr Fisherman, en av de enkla serveringarna på Panama Road. Det fräser från wokpannorna i kyffet inne i köket och fiskaren själv, klädd i solkig vit skjorta, höftskynke och slitna flipflops, går runt mellan campingborden som står och vickar i sanden och frågar gästerna om allt är okej. Det är det, intygar jag och sätter gaffeln i den stekta tonfisken och de friterade räkorna som innan solen gick upp samma morgon ännu simmade i havet.

    Efter maten är det beckmörkt och vi stoppar en tuk-tuk och frågar om han kan köra oss till vår strandvilla i byn Kottukal några kilometer norrut.

    – Nej, tyvärr, säger föraren.

    Doften av stekt fisk och våtvarm monsun ligger tung. Hundar skäller inifrån gränderna. Aftonstjärnan tittar fram bakom åskmolnen. 

    – Varför inte? undrar jag förvånat.

    – Elefanterna! svarar han dramatiskt.

    – Elefanterna?

    I den korta tystnaden som uppstår kommer jag att tänka på artikeln jag läste i Daily News samma morgon. Där stod det om vilda elefanter som klampat in i fem byar i närheten av Arugam Bay, mumsat i sig från förråden av nyskördat ris, mosat grödorna i grönsaksträdgårdarna och krockat med staket och hus så att stolpar knäckts och väggar spruckit. Byborna hade tvingats fly och tillbringa natten i djungeln. I slutet av artikeln förklarade byborna att barnen var rädda och inte kunde koncentrera sig på skolarbetet. Därför, sa de, "kräver vi att myndigheterna agerar".

    Sri Lanka. På stranden samsas lokala turister med utländska surfare.

    På stranden samsas lokala turister med utländska surfare.

    Jag bläddrade vidare i tidningen med sidor mjuka och sladdriga av monsunfukt, och där, överst på sidan sju, hittade jag en artikel från Anuradhapura längre upp i norr där myndigheterna hörsammat bybornas krav och byggt elstängsel som skydd mot elefantplågan. Efter intensiv jakt under kolonialtiden var elefanterna på väg att utrotas, men senaste kvartsseklet har de blivit tre gånger så många. Det har också människorna. Städerna har växt, skogarna har krympt och nu är det konkurrens mellan människor och djur om maten och utrymmet.

    – Men Kottukal Beach House ligger inte inne i djungeln, utan vid havet, det hörs ju på namnet, försöker jag, och tänker att elefanterna väl ändå håller sig till skogen.

    – Aha, säger tuk-tuk-föraren. Kottukal, jag hörde fel. Jag trodde ni skulle åt andra hållet. Hoppa in! Då kör vi!

    Godare, naturligare, nyttigare. Skippa flaskvattnet och drick en kokosnöt.

    När vi kommer fram till vårt strandpensionat frågar jag föreståndaren om han upplevt elefanterna som närgångna.

    – Jodå, säger han med vågorna mullrande i bakgrunden. De brukar klampa in i vår trädgård också. Och äta av palmernas frukter. Men de är beskedliga. Bara man inte kommer i vägen.

    Det märkliga med fruktan för vilda djur är att den över­skuggar rädslan för att drabbas av en trafikolycka, som det ju är betydligt större risk att råka ut för som resenär. När jag ser varningsskyltarna för krokodiler fnyser jag. Men två dagar senare läser jag i tidningen om 24-åriga brittiska resenären Paul McClean som efter en surflektion gått ner för att tvätta händerna i floden som mynnar ut i havet vid Elephant Rock några kilometer söder om Arugam Bay. En saltvattenkrokodil attackerade och drog ner honom under ytan. Hans döda kropp hittades i lerbankarna dagen därpå. Två fiskare som blev ögonvittnen till händelsen säger till tidningen att de aldrig i hela sitt liv varit med om något liknande. Jag bestämmer mig ändå för att aldrig mer fnysa åt varningsskyltarna.

    Arugam Bay anses ha en av världens bästa surfstränder.

    Arugam Bay anses ha en av världens bästa surfstränder.

    Jag kom till Sri Lanka första gången för 34 år sedan och blev förälskad i skönheten, lugnet och familjepensionatet jag bodde på i Unawatuna Beach, där vågorna kluckade lojt mot den ljusa sandstranden. I gryning och skymning satt styltfiskarna på sina pålar en bit ut i havet och prövade lyckan. Jag blev också förtjust i de böljande teplantagerna uppe i bergen och den gamla brittiska rekreationsorten Nuwara Eliya med sina koloniala hotell och klubbar. Och Nilambe Buddhist Meditation Centre där vi satt i lotusställning från gryning till skymning och försökte koncentrera oss på nuet och vår egen andning.

    Då hade kriget precis brutit ut. En gerilla som kallade sig de tamilska tigrarna slogs för ett eget land för den tamilska och i huvudsak hinduiska minoriteten i norra och östra Sri Lanka. Fienden var regeringsarmén som kontrollerades av öns singalesiska och i huvudsak buddistiska majoritet.

    Trots problemen som tornade upp sig och den växande misstänksamheten mellan folkgrupperna var Sri Lanka utanför konfliktzonerna ännu en harmonisk plats där främmande människor på gatan till skillnad från i väst såg dig i ögonen och log. Utan undantag. Vartenda möte likadant. Ständigt dessa leenden. Det var svårt att inte bli förälskad i ett sådant land.

    Att diskutera konflikten på ön var svårt i backpacker­kolonin vid Unawatuna Beach. Den genomsnittliga ryggsäcksturisten var ointresserad av politiska konflikter.

    I bergen i Sri Lankas mitt väntar teplantage, pilgrimsmål, vattenfall, vandringsleder, spektakulära tågresor, gamla kungastaden Kandy och brittiska rekreationsorten Nuwara Eliya.

    Jag återkom flera gånger under åttiotalet och bodde ofta i homestay. Som Mrs Wijenayakes Beach Haven Guesthouse i den gamla mur­omgärdade kuststaden Galle där jag och värdinnan varje kväll förde långa heta politiska diskussioner.

    Att diskutera konflikten på ön var svårt i backpacker­kolonin vid Unawatuna Beach. Den genomsnittliga ryggsäcksturisten var ointresserad av politiska konflikter. De flesta visste inte ens om att det pågick ett krig på ön. Jag tyckte att det var höjden av ignorans. Hos Mrs Wijenayake var det annorlunda. Men vi var inte överens. Hon satt i kommunfullmäktige för regeringspartiet UNP och försvarade regeringens vägran att gå med på en separat tamilsk stat. Jag försvarade tamilernas rätt att styra över sig själva. Därför blev det långa diskussioner efter den gemensamma middagen i köket som gick i en kitschig stilblandning av rokoko och portugisisk-holländsk kolonialstil och doftade fuktigt tyg, kokosolja och rengöringsmedel.

    Somnade gjorde jag till ljudet av den snurrande takfläkten. För varje kväll som gick blev jag lite klokare av alla motargument. 

    Sri lanka pasikudah beach

    Pasikudah beach
    Tsunamin 2004 var förödande för Sri Lankas östkust, men nu är turisterna tillbaka. Längs den nästan helt öde stranden ligger tolv nybyggda hotell, inramade av kokospalmer och risfält.

    Resan hösten 2017 börjar med en taxiresa från Bandaranaike International Airport de två milen in till Colombo. Mitt flyg har landat mitt i natten, som de ofta gör i den här delen av världen, och nu sitter jag där i framsätet, rastlös efter tio timmars flygning, och pratar med taxichauffören om hur stämningen i landet förändrats sedan jag var här för sju år sedan. Då hade det bara gått några månader sedan regeringsarmén krossat gerillan i den avslutande förödande massakern. Läget var lugnt, men bräckligt och ovisst. Vad skulle hända sedan? tänkte man.

    "Vi har ju inte direkt fått allt det där. Vi är skuldsatta upp över öronen."

    Den smala vindlande kustvägen mellan kokospalmer och tapioka­snår har ersatts av en spikrak fyrfilig motorväg, fri från kor, getter och cyklister. Restiden in till stan har halverats.

    – Kineserna har byggt den här vägen, liksom motorvägen ner till södra delen av ön. Nu kommer du till Galle på 45 minuter istället för tre timmar. Och så har de byggt den nya hamnen i Hambantota. Och flygplatsen där nere som trafikeras av bara ett flygplan om dagen, säger han och snörper på munnen.

    – Du låter missnöjd. Är inte det bra?

    – Vi har ju inte direkt fått allt det där. Vi är skuldsatta upp över öronen.

    – Men det är ju fred, försöker jag.

    – Ja, det är fantastiskt. Och sedan vi röstade bort president Raja­pakse för några år sedan är det mindre svågervälde och mindre korruption. Parlamentet har fått mer makt. Det går åt rätt håll.

    Taxin rusar fram på Colombos mörka, tomma gator där växtlig­heten fått ny kraft av monsunen och välver sig in över trottoarerna och slingrar sig runt lyktstolparna.

    – Ser du ljusen? undrar chauffören. 

    Tiotusentals watt lyser upp havet utanför kusten där tio ljusglittrande lyftkranar svänger fram och tillbaka och påminner om lustfyllda åkattraktioner på ett tivoli. "Building a world class city", läser jag på en skylt och ser loggan för kinesiska statens hamnmyndighet.

    Chauffören berättar att de bygger en ny hamn för jättelika containerfartyg och skyskrapor och bostäder för en kvarts miljon invånare.

    Rena rama Singapore, tänker jag.

    – Kineserna äger oss nu, säger chauffören.

    Varför sjön i Kandy kallas Kiri Muhuda, Mjölksjön, är en gåta. Men vacker är den.

    I Colombo Fort, den gamla koloniala stadskärnan, går jag mellan de slitna handelshusen i nyklassicistisk stil som ger mig känslan av att befinna sig i en förfallen centraleuropeisk huvudstad. Det var här de första portugisiska sjöfararna landade i början av 1500-talet. När jag var här under inbördeskriget var stadsdelen befäst av soldater som låg bakom skyttevärn och riktade automatvapen mot förbipasserande, redo att oskadliggöra tamilska självmordsbombare. Nu är sandsäckarna bortforslade och den ängsliga atmosfären ersatt av framtidstro, även om de koloniala magasinen och varuhusen är lika avflagnade och spruckna som tidigare.

    Men på Chatham Street finns ett kvarter med välputsade sandgula fasader, prydliga innergårdar och sprickfria arkader. För inte så länge sedan detonerade de tamilska tigrarna en bomb i närheten. Då höll det nergångna Old Dutch Hospital från 1681 på att falla samman totalt, men nu är det istället pietetsfullt renoverat och förvandlat till ett mat- och nöjesmecka med pubar, krogar, kaféer och chica boutiquer. Och hetast av dem alla är Ministry of Crab, inrymt i en gammal lagerbyggnad med tio meter upp till taknocken. Inne på den hajpade krogen, som ofta är fullbokad, står svartklädda kockar ute bland middagsgästerna, som domineras av stora sällskap med kinesiska turister, och wokar pinfärska krabbor och havskräftor över flammande gaslågor.

    Ella Express. Ta plats, men strunta i att stänga dörrarna. Vi kör ändå.

    När jag promenerar hem till hotellet i natten kastar fullmånen sitt skarpa ljus över Galle Face Green, parken som anlades av de brittiska kolonialisterna i mitten av 1800-talet och ursprungligen användes för hästkapp­löpningar och hästpolo- och cricketmatcher. Nu ligger den enorma gräsmattan, de brittiska kolonialherrarnas parnass, tyst och öde.

    Men på strandpromenaden nere vid Indiska oceanen står upplysta matvagnar med ångande buljongkastruller och osande kolgrillar, och i strandlinjen går barfota fiskare med ficklampa och håv och fångar de snabbt pilande krabborna i återskenet från de kinesiska lyftkranarna.

    Alla sår är inte läkta. Därför vill hon inte att jag skriver ut hennes namn. Under kriget bodde hon i Jaffna i norr, men när freden kom flyttade hon till Batticaloa på östkusten som under lång tid var helvetet på jorden med strider mellan olika tamilska gerillagrupper, regeringsarmén, Special Task Force och det muslimska hemvärnet. Det var ett rörigt och smutsigt krig med oklara frontlinjer, plötsliga försvinnanden, försåtliga landminor, tvångsrekryteringar av barnsoldater och döda kroppar som sågs flyta i lagunerna när dagen grydde.

    Det lutande tempeltornet i Batticaloa. Flodvågen 2004 fick det nästan på fall, men bara nästan.

    Vi sitter på uteserveringen till East Lagoon Hotel i Batticaloa, sippar på glas med iskall fresh lime soda och hör fiskarnas utombordare kuttra ute i bukten. Kvinnan som inte vill säga vad hon heter har jobbat med krigstraumatiserade srilankesiska barn för olika ideella organisationer sedan slutet av åttiotalet och berättar om östkustens förvandling från krigsskådeplats till turistområde. Idag finns inte ett enda synligt spår av striderna. All taggtråd, alla minor och allt sönderskjutet är bortforslat och lagat och vägarna är tack vare utländskt bistånd och statliga satsningar i toppskick. Sydasiens smala gropiga landsvägar är ett minne blott, nu är de breda, spikraka och nyasfalterade med nymålade gatumarkeringar.

    – Det är så vackert här, säger hon medan fiskaren i bukten kastar ut sitt nät som landar på vattenytan med ett frasande ljud. Vi är så glada för freden och välståndet. 

    Under kriget var man inte bara rädd för landminor och beskjutningar, utan också för att visa att man hade pengar, eftersom gerillan då kunde komma och tvångsbeskatta dig. Men nu känner sig Batticaloaborna tryggare medan affärerna blomstrar för butiksägarna.

    – Man får ändå inte glömma att offer och gärningsmän lever sida vid sida, säger hon och tillägger:

    – Folk anstränger sig verkligen för att förlåta, men bakom leendena finns mycket smärta. Det var många familjemedlemmar som försvann under kriget och deras kroppar har aldrig återfunnits.

    I ena änden av Pasikudah Beach landar fiskarna sina båtar i gryningen för att sälja sin fångst.

    1983 låg jag på en av stränderna på Sri Lankas västkust och läste i Lonely Planet-guiden om stränderna på öns östkust. Kalkudah Beach beskrevs som Sydasiens vackraste. Jag längtade dit, trots att västkuststränderna heller inte var fy skam, men gräset är ju alltid grönare på andra sidan. 

    Men eftersom jag skrämdes av kriget reste jag aldrig österut. Snart fick pensionaten klappa igen och sedan kom tsunamin och jämnade allt med marken. Men efter krigsslutet 2009 började planerna på en turistrenässans att sättas i verket. Fiskarna lockades att maka på sig och myndigheterna skänkte marken till entreprenörer i turistbranschen. Nu ligger tolv tjusiga hotell som på ett radband mellan risfälten, djungeln och havet. Ett av dem heter Sunrise, drivs av den inhemska hotellkedjan Jetwing och har en svensk chef.

    – Efter tsunamin 2004 fick östkusten en del bistånd, men efter krigsslutet vällde resurserna in. Alla hoppades att turismen skulle skapa arbetstillfällen, säger Robert Claesson, som började sin karriär på Stadshotellet i Borås, men som de senaste 40 åren jobbat i chefsställning på olika hotell utanför Sveriges gränser.

    Tåget från det gamla kungariket Kandy till Ella bjuder på Asiens vackraste utsikt. Djungel, byar, teplantage, bergstoppar, apor och kanske även en och annan vild elefant.

    Sunrise driver också ett utbildningscenter där öns alla folkgrupper – tamiler, singaleser, muslimer – är välkomna för att lära sig mer om turism och hotell- och restaurangservice. De som blir antagna garanteras jobb när kursen är klar.

    Ett av grannhotellen i Pasikudah heter Laya Waves och ägs av militären som sedan kriget tog slut gett sig in i turistbranschen, framför allt på de östra och norra delarna av ön. 

    – Jag håller inte med dem som är kritiska till militärens turismsatsning. De har inget krig att sköta längre och så äger de en massa land. Då är det väl bra om de engagerar sig i något fredligt, som turism, säger Robert.

    Jo, kanske det, tänker jag, det är ju samma logik som med polisens antiterroriststyrkor som i brist på fiender skolats om till både badvakter och trafikpoliser. 

    Så står jag äntligen på mina drömmars strand. 

    Ingen trängsel på Pasikudah Beach.

    Pasikudah Beach är lika bedårande som jag förväntat mig. Vacker som i en dröm om paradiset, men tom som om det rådde utegångsförbud. Jag saknar Arugam Bays stimmiga folkliv och spretiga kommers. Här är allt så anemiskt och fritt från kultur, färg och smak.

    En ensam man i höftskynke och bar överkropp går runt med en lång pinne med hake och drar ner kokosnötter ur palmerna, som inte är lika höga som på västkusten, eftersom de planterats efter den skogsskövling som orsakades av flodvågen 2004.

    Kokosnötterna landar i sanden med dova dunsar. Tjoff-tjoff-tjoff. Kråkorna kraxar. Och Indiska oceanen ligger spegelblank, tyst och stilla.

    Missa inte: Guide till Sri Lanka

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!