• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Guadeloupe – Karibien på franska

    Inrikesflyget från Paris landar i becksvart mörker. Nästa morgon vaknar jag upp till ett Bonjour, croissanter och camembert. Men också till djungel och stränder på Frankrikes soliga bakgård – Guadeloupe.

    Guadeloupe – Karibien på franska
    Långt innan resorten Fort Royal tog över marken på norra Basse-Terre låg befästningen Fort Saint Pierre här. På havets botten kan man än idag hitta gamla kanoner. Foto: Karin Wimark

    Katamaranen klyver ljudlöst det turkosa vattnet vid Basse-Terres nordvästra kust. Jättelika segel hissas högt upp i skyn och den röda segelbåten sätter fart. Regnskog och palmklädda stränder passerar likt storslagna kulisser. Där innanför gömmer sig vulkaner, vattenfall och bergsmassiv, men också övergivna fort och ett brokigt förflutet med slavhandel och kolonisation. Det var här, på nordvästra delen av Guadeloupe, som piraterna härjade som värst och blodiga territorialkonflikter mellan England och Frankrike ledde till att man döpte småöar vid kusten till namn som Tête à l´Anglais – engelsmannens huvud. 

    Jag lutar mig tillbaka mot relingen och slår upp Färden genom mangroven av Maryse Condé. Den prisbelönta författaren från Guadeloupe som i sina romaner skildrar kolonialismens förödelser och det postkoloniala vansinnet. Förtryck och orättvisor, men också kärlek och stolthet inlindat i färgstarka, fuktiga och hänförande miljöer.

    En ljummen vind sveper tag i mitt hår och får sidorna i boken att fladdra. Mörka moln reser sig hotfullt bakom bergen och fyller regnskogen med en djupgrön, smått surrealistisk ton. På andra sidan sjunker solen sakta ner i havet. Så börjar jag läsa. Ivrig att få veta mer om den franskkaribiska ögruppen jag just anlänt till.  

    Ramlar över en av många spontana fester som sker på stränder och gator som uppladdning inför den årliga karnevalen.

    Det lugna havet utanför Basse-Terres västkust är perfekt för en skön seglingstur.

    Finn en man i Basse-Terres frodiga regnskog!

    Att Guadeloupe är en fullvärdig del av Frankrike märks så snart man sätter ner foten på flygplatsen. Här landar flyget på inrikesterminalen, folk köper baguetter i boulangerier och snackar franska över ett glas vin på en klassisk bistro. 

    Levnadsstandarden är hög och inte sällan åker man till Metropolen, som Frankrike kallas här, för att arbeta eller studera. Samtidigt lyser Karibiens pastellfärgade hus, grönskande regnskog, stränder och paradisiska vatten klart. 

    I fjärran ryker vulkaner, och kreolkulturen – blandkulturen med influenser från kolonialister, västafrikanska slavättlingar och den indianska urbefolkningen – är närvarande i både språk, mat och traditioner. Invånarna är stolta över sina rötter. Men skrapar man på ytan finns det spår av sprickor i paradiset. 

    – Som barn fick jag inte prata kreol hemma. Mina föräldrar skulle ha gett mig en käftsmäll. Kreol förknippades med gamla tider och var något de skämdes över, säger David Geffry och tvinnar sina rastaflätor till en knut i nacken.   

    Jag träffar honom och hans vänner på stranden Grande-Anse följande eftermiddag, då jag strosar längs med kusten från hotellet. På en knarrande träbänk i skuggan av några palmer låter de tiden flyga iväg i sann karibisk anda. Med varandra pratar de kreol. I kompiskretsen är det en självklarhet.

    – Vi borde vara stolta över de vi är och gå vidare från vårt förflutna, säger David Geffry och drar ett djupt bloss på en handrullad cigg. 

    Han berättar om det förtryck som hans förfäder upplevt under kolonialiseringen och om de olika statusnivåer som kopplades till ursprung i Karibien. Davids pappa, som är från Haiti, hamnade lägst i rang. Att prata franska istället för kreol ansågs därför viktigt för att lyckas. 

    Men under 1970-talet började de svartas självförtroende och status att växa. Decennier av medborgarrättsrörelser, facklig medvetenhet och strejker avlöste varandra och slutligen började spänningarna på Guadeloupe att mattas av. 

    Idag är invånarna stolta över sin kreolkultur som fått full upprättelse. Lika stolt är man över att tillhöra Frankrike.

    På stranden Grande-Anse finns inga stora hotellkomplex eller strandförsäljare.

    Runtomkring oss är lördagsfestligheterna i full gång. Ett gäng ungdomar twerkar i ett skjul på stranden. Deras rumpskakningar till den lokala zouk och gwo-ka-musiken lockar många blickar och detta är en av många spontana fester som dyker upp lite varstans på öarna innan karnevalstiderna sätter igång på riktigt. 

    – Nej, nu har timmen slagit ti-punch. Kom! säger David Geffry muntert och reser sig upp, en markering att han inte har lust att snacka mer om öbornas komplexa historia. 

    En kvart senare sörplar vi lokalproducerad Rom och äter poisson mariné, rå, marinerad fisk, i en liten bar med blåmålade träväggar i fiskebyn Deshaies. Folk minglar mellan gatan och den öppna restaurangen. Det känns som att jag hamnat mitt i en scen i den brittiska kriminalserien Mord i Paradiset som spelades in just i denna by. 

     Bartendern ställer ner en flaska rom, en skål med lime och en skål med rörsocker framför oss på bardisken. Ti-punch är öns nationaldryck och ett stycke kulturhistoria. Spritmängden bestämmer man själv. Likaså när det är dags påfyllning. David Geffry fyller glasen på bardisken och höjer sitt i luften. 

    – För att den här byn har lyckats behålla en hjärtlighet som många andra platser har tappat. Det förtjänar faktiskt en skål. 

    Guadeloupe är egentligen två öar, sammanlänkade av en bro och ett stycke mangroveträsk, samt ett par öar spridda i havet runtomkring. Från ovan tar de två huvudöarna skepnaden av en fjäril. Grande-Terre, den östra vingen, hyser turistorter som Sainte-Anne och Saint Francois med stränder längs kusten, kokospalmer och vit sandbotten. Här breder stora jordbruksmarker ut sig och längst bort i nordost hittar man dramatiska klippor och vilt hav som för tankarna till den skotska kusten. Den pulserande staden Pointe-à-Pitre ligger mitt emellan vingarna, och Basse-Terre, den bergiga vänstervingen, är fylld av regnskog, vattenfall och heta källor. När arawakfolket, de indianstammar som ursprungligen bebodde Guadeloupe, döpte den grönskande ön till Karukera, "De vackra vattnens ö", kan man tro att de syftade på just Basse-Terre.

    – Här växer kaffe, vanilj och kakao, säger Toni Dacout och pekar upp mot bergen då vi följande förmiddag kör den slingriga kustvägen söderut längs Basse-Terres västra kust.

    Jag mötte honom samma morgon på min löprunda längs stränderna i norra Basse-Terre. Jag hade just stannat till vid några fiskemän för att skåda morgonens fångst då Toni Dacout rullade förbi på sin cykel. En timme senare var jag ombytt och klar. Min nyfunne guide var punktlig. Ivrig att visa mig runt på sin älskade fjärilsö. 

    Kryddförsäljning på matmarknaden i Point-à-Pitre (t v). Accras, friterade fiskbullar är en klassiker (mitten). Toni Dacout kan sin ö utan och innan (t h).

    Basse-Terres västkust är som en tropisk bergodalbana. Stränder avlöser små byar, kaffeodlingar och botaniska trädgårdar. Vi spanar ut mot naturreservatet Réserve Cousteau där naturfilmaren Jacques-Yves Cousteaus staty står djupt nere på botten bland fiskar och havssköldpaddor. För den som vill dyka eller snorkla i reservatet går det dagligen båtar från en brygga vid stranden. En kö med turister har samlats i väntan på avgång.  

    – Om du tittar väldigt noga så ser du ånga stiga upp från havet där borta i viken, säger Toni Dacout då vi en stund senare rullar in i byn Bouillante.    

    En doft av svavel slår emot oss när vi hoppar ur bilen och promenerar ner till den steniga stranden. Mycket riktigt. En flod forsar ut i havet och bildar en ångande oas. Ett kärlekskrankt par håller sig fast vid flodkanten, på tillräckligt avstånd för att inte brännas av det kokheta vattnet som forsar ut från den aktiva vulkanen Soufrière. 

    Framåt kvällarna, då temperaturen i luften sjunkit, vallfärdar lokalborna till det naturliga spaet. I den stekheta dagssolen ligger poolen nästan tom. 

    Naturlig pool i regnskogen på Basse-Terre. Arawakfolket kallade Guadeloupe för Karukera "de vackra vattnens ö".

    På Basse-Terre gömmer den frodiga regnskogen läckra vattenfall, floder och iskalla källor.

    Vi fortsätter söderut. Äter kreolsk kycklinggryta på en spartansk restaurang med gula plastdukar. Vandrar ut till den sydligaste fyren där en grupp surfare fångar eftermiddagens vindar och går barfota längs södra Basse-Terres svarta sandstränder. Ett gyllene sken har lagt sig över regnskogen då vi tar den skumpiga vägen upp mot bergen. Det dröjer inte länge innan rutorna på bilen immar igen. 

    Långt ovanför oss pyser den aktiva vulkanen Soufrière. Nedanför breder vandringslederna ut sig med ändhållplatser som naturliga pooler och vattenfall. Toni Dacout brukade komma hit som barn. Till en värld full av jättelika monsteraväxter, soltörstande palmer och forsande bäckar. 

    – Att gå hela vägen upp tar några timmar. Men Chute du Carbet är högre än både Niagara- och Victoriafallen, säger han när vi blickar upp mot det imponerande vattenfallet från en utsiktsplats några kilometer från parkeringen.

    Istället tar vi trätrapporna ner till sötvattenpoolen och slänger oss i från naturliga avsatser. Jag flyter på rygg och låter regnskogens sång ta över. Trädkronorna svajar i vinden och regnskogens magi gör att jag glömmer hur iskallt vattnet faktiskt är. 

    Marie-Galante är en sävlig ö med ryktet att ha Guadeloupes bästa Rom. Här dominerar sockerrörsfälten markerna, en av tio jobbar med romproduktion och det är inga konstigheter att svepa dagens första stänkare redan innan benen slängts över sängkanten. 

    –  Nästa ti-punch kallas för dépannage, vilket betyder hjälp. Den dricker man när man lastar av sockerrören. Dagens viktigaste kallas L'Heure de Christ, Kristi timme, och är en extra generös ti-punch som man tar då solen står som högst på himlen, säger Hans Palmquist på klingande göteborgska.

    Om de olika benämningarna för öarnas nationaldryck endast är en skröna får jag aldrig veta. Däremot är Hans Palmquist en riktig romkännare, han har bott på Guadeloupe i över tio år och snackar engelska med karibisk dialekt. Han är aktivitetsansvarig på hotellet Fort Royal och har gjort mig sällskap till Marie-Galante. 

    När vi kliver av färjan i den sömniga byn Grand-Bourg känns det som att vi har färdats tillbaka i tiden. Här ligger ett litet torg, en kyrka och några små handmålade butiker med begränsat utbud. I en av barackerna i hamnen hämtar vi ut en hyrbil. Lika snabbt är vi ute bland flacka jordbruksmarker och vilda stränder utan en människa i sikte. Tranquille, lugn och ro, är öbornas motto och somliga påstår att det saknas ord för stress och effektivitet i kreolspråket. Sockerrörsfälten tornar upp sig som höga alléer ju längre in på ön vi kommer. Vi är pnew-module-37å väg till vad som anses vara Guadeloupes bästa romdestilleri.   

    På ön Marie-Galante känns det som att tiden har stått still.

    – Marie-Galante är som Guadeloupe var för 50 år sedan, säger Jérôme Thiery och visar oss runt på det välbevarade godset, förbi maskineriet och in i ett dunkelt rum fullt med tunnor som ser ut att ha förvarats i flera hundra år. 

    Jérôme Thiery är manager på romdestilleriet Bielle, ett småskaligt destilleri bestående av en liten butik, ett klassiskt gårdshus i kolonialarkitektur och ett par stora fabriksbyggnader med högar av sockerrör. Det Jérôme Thiery inte vet om Rom är knappast värt att veta. 

    Han hoppar upp på några av tunnorna, drar ut en kork och hissar ner ett rör. Fyller så ett glas med bärnstensfärgad vätska och sträcker fram det till oss. Jag sippar på den lagrade franska agricolrommen, typisk för just Guadeloupe eftersom den framställs av färskpressad sockerrörsjuice istället för melass, som är fallet med 99 procent av världens rom. Den bränner varmt i halsen. För tankarna till italiensk grappa. 

    – En riktig rom ska sjunga till som en örfil, säger Hans Palmquist och tömmer sitt glas.  

    Få drycker är så mytomspunnen som rom. Piraterna drack rom. Engelska flottans stora nationalhjälte amiral Nelson inte bara drack rom, utan bad också om att bli hemfraktad till sitt fosterland i ett fat med rom efter att han stupat i slaget vid Trafalgar. Nelson's Blood blev därefter ett smeknamn för drycken rom. En slags hyllning till Nelson och sjömännen. 

    Vi fortsätter på temat då vi framåt lunchtid svänger in på den bohemiska restaurangen och destilleriet Père Labat. Den rommarinerade anklevern smeker tungan. Likaså den flamberade hummern som jag doppar i vitlöksaioli och äter med fingrarna. Självklart innehåller även desserterna rom. 

    När vi hoppat på den sista färjan hem och jag betraktar den allt mer avlägsna ön känns det nästan skamligt att vi inte stannat över natten. Marie-Galante förtjänar tid. Tid att lyssna till väderkvarnarnas vingslag, insupa rommens styrka och blunda till sockerrörens sus. Att glömma tid och rum är själva charmen med ön.

    Romdestilleriet Bielle sägs ha bästa rommen på Guadeloupe.

    Vi testar purfärsk, vit rom, som påminner om italiensk grappa.

    Den idylliska viken Pain de Sucre i ögruppen Les Saintes är känd för sitt glasklara vatten och sin karaktäristiska bergstopp som påminner om den i Rio de Janeiro. Därav namnet på viken.

    Öarna Les Saintes, som består av Terre-de-Haut och Terre-de-Bas, är precis som man föreställer sig Karibien, komprimerat till måttfulla proportioner. Här sover man med olåsta dörrar i pastellfärgade hus. Någon biltrafik existerar knappt. Istället tar man sig fram på de grönskande öarna med moped, elcykel eller segelbåt.  

    Jag kväver en gäspning då färjan rusar in mot hamnen i byn Bourg de Saintes. De senaste dagarna på Guadeloupe har försvunnit i ett svep med snorklingsäventyr, vulkanbestigning och marknadsbesök. 

    Sent under gårdagskvällen sjöng jag högt tillsammans med vad som kändes som halva Guadeloupe, på arenan Baie-Mahault. Karibiska artister som Kes da Band och Misié Sadik & Riddla fick publiken i eufori och när jag stupade i säng framåt småtimmarna var kroppen skönt mörbultad.

    Bienvenue á Les Saintes, ropar en man och höjer en baguette i luften.

    Kön slingrar sig lång utanför det lilla franska bageriet och strandklädda morgonbesökare kommer ut med papperspåsar fyllda av frasiga croissanter och nygräddade baguetter. Jag rullar vidare på min hyrda elcykel förbi byns kyrka där söndagsmässan pågår för fullt, över torget och vidare upp över kullarna fyllda av hibiskus, rosor och nyfikna getter. Ökar takten och trampar längs de slingrande vägarna som leder upp till höjderna. Jag får nästan nypa mig i armen när jag blickar ut över de segelbåtsfyllda vikarna som ser ut att vara tagna ur en sagobok. Här tycks havet lite klarare, solen lite starkare och livet lite lugnare. 

    Jag dyker djupt ner i det kristallklara vattnet från en brygga vid stranden Pain de Sucre, döpt efter Rio de Janeiros "sockertopp", och trampar sedan vidare till öns ände. Under en vattenpaus svänger en man i en golfbil förbi och parkerar intill ett hus som balanserar på bergskanten. 

    – Har du vandrat upp till toppen än? frågar mannen samtidigt som han packar ur bilen.

    Jag ser upp mot den stupande backen. I den här hettan? Som om han läst mina tankar ber han mig att vänta och kommer snart tillbaka med en kyld vattenflaska. 

    – Det är värt det. Du ser hela små Antillerna! 

    När jag efter en halvtimmes oavbruten vandring uppför serpentinformade vägar skymtar ett övergivet fort slår hjärtat en volt. Svetten rinner utmed kroppen. Jag stryker handen längs den vildvuxna muren och följer några trappsteg som leder till en vildvuxen platå. 

    – Äntligen någon som kan avlösa vår vaktpost!

    Jag hoppar till och ser mig förvirrat om innan jag får syn på några människor lite längre bort. De franska turisterna skrattar och ber om ursäkt, packar så ihop och lämnar mig ensam. 

    Jag släpper ner ryggsäcken på marken, hänförd av färgpaletten som breder ut sig i havet nedanför. Fjärilsön skymtar i fjärran, likaså sockerrörsfälten på den platta, rommarinerade ön Marie-Galante. Och där längst bort, La Désirade – den första ön i riket som Columbus upptäckt och valt att döpa till "den efterlängtade". Det är inte svårt att förstå varför.

    Pastellfärgat och sagolikt (t v). Trafikfritt i byn Bourg de Saintes (t h).

    Hummerlunch på restaurangen La Table du Père Labat (t v). Servicen är lika god som den rommarinerade maten (t h).

    Var du än befinner dig på ögruppen Les Saintes är utsikten slående vacker.

    Fakta Guadeloupe

    Vad: Guadeloupe är ett franskt departement och en formell del av Frankrike. Här gäller franska lagar, det officiella språket är franska och man betalar med euro. 

    Fem öar: Grande-Terre, Basse-Terre, Marie-Galante, La Désirade och Les Saintes, som består av två öar: Terre-de-Haut och Terre-de-Bas. 

    Folkmängd: 400 000. 

    Valuta: Euro. 

    Tidsskillnad: 6 timmar. 

    Språk: Franska, kreol. 

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!