• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Mongoliet – i Djingis Khans fotspår

    Världens mest glesbefolkade land är på väg att bli en av Asiens hetaste backpackerdestinationer. Vi tog tåget till Ulan Bator och gav oss ut på stäppen för att njuta av tystnaden och den berusande känslan av frihet.

    Mongoliet – i Djingis Khans fotspår
    Foto: Anders G Warne

    Det knackar på dörren.

    – Någon där? undrar Gaana.

    Svaret kommer skarpt och korthugget. Budskapet, däremot, är varmt och välkomnande.

    – Visst har vi rum för natten! säger kvinnan som dykt upp med en skällande hund i hasorna.

    Inget land är så glest befolkat som Mongoliet. Drygt tre miljoner människor och något fler hästar samsas på en yta tre gånger så stor som Sverige. Det betyder rum, rymd och fri himmel. Men också ett land som länge låg avskuret från omvärlden. Till en början på grund av bristfälliga vägförbindelser med grannländerna Kina och Ryssland. Därefter självmant isolerat av en regering med nära band till Sovjet.

    Idag upplever Mongoliet genombrottet som en Asiens hetaste backpackerdestinationer. Det är inte svårt att förstå varför. Landets nomadkultur är både stark och välkomnande och stäpplandskapet vidgar ofta horisonten på ungefär samma berusande sätt som då man står inför ett öppet hav. 

    Vakna i en ocean av grönt. Morgon i Erdenechimegs nomadläger. Foto: Anders G Warne

    Mongolisk tittut! Morfar Mendsaikhan, morfars kompis och lilla Peruvjagargal. Foto: Anders G Warne

    Kroknäbbarnas rike. överallt finns de där: örnarna, falkarna och brungladorna. Foto: Anders G Warne

    Aftontranor över Djingis Khans Karakorum. Foto: Anders G Warne

    Buddistiska böneflaggor mot en obruten horisont. Foto: Anders G Warne

    Jag minns inte vem, men någon sa till mig att alla resor till Mongoliet börjar av en slump. Så är det förstås inte, även om vår egen färd tar avstamp i det oväntade. 

    Vi hade precis börjat planera vår resa längs Transsibiriska järnvägen när fotografen Anders sprang på en mongolisk arkitekt hemma i Stockholm. Mannen visade sig ha en morbror i Ulan Bator. En morbror som dessutom ägde jeep, tält och fältkök. Behövde vi kanske hjälp? Det behövde vi.

    Några veckor senare står morbrodern på järnvägsperrongen i Ulan Bator och viftar mot tåget med en skylt vars text säger "Anders, här är jag!". Gaana, eller Gantuleg som han egentligen heter, påminner en smula om Clint Eastwood. Blå jeans, blå skjorta, skenbart sömniga ögon. Dessutom en man av vidderna. Gärna långa dagar på hästrygg tillsammans med släkten i västra Mongoliet eller som nu: full tank, öppen väg, ut ur stan. 

    Öknen skjuter rygg och blir till höga dyner som drar med sig saktfärdigt lunkande kameler. Foto: Anders G Warne

    Stäppen börjar där Ulan Bator slutar. Bortom sista bostadskvarteret river grupper av hästar upp moln av damm under sin färd mot gråblå vattenhål. Vidderna är väldiga, trafiken gles. Snart inte en husvägg i sikte. Gaana har just tryckt igång bilens mp3-spelare. Highway to Hell, Queen, Coldplay och Final Countdown. Händerna på ratten och ett leende som snabbt sprider sig till ögonen. Någon timme senare reser sig öar av sten över gräshavet. Bergen heter Khogno Khan och gömmer små buddistkloster i skrevorna medan kungsörn och grågam seglar över den översta branten.

    – Skönt att slippa stan? frågar jag Gaana som plockat fram en campingstol under pausen. 

    – Absolut, lyder det korta svaret.

    Stäpplunch. Ångkokta dumplings fyllda med lammkött. Foto: Anders G Warne

    UB, som Ulan Bator ofta kallas, är ett nödvändigt ont. I alla fall för Gaana. Arbete på en exportfirma, skola åt sönerna, en varm och välordnad lägenhet med utsikt mot gröna berg. Men också en urban värsting där mycket gått överstyr. Hundra år tillbaka fyllde rader av nomadtält ut föregångaren Urga. Idag har UB svalt mer än hälften av nationens invånare i ett land vars befolkning traditionellt sett har undvikit städer. Smog och trafik täpper till luften. Tjocka avloppsrör löper kors och tvärs genom stan som rostiga artärer mellan slitet sovjetsunk och nybyggda skyskrapor à la Singapore. För en vecka framöver har Gaana vänt allt ryggen och överlåtit jobbet, det inrutade, stillasittande, åt en av sönerna, medan han själv drar mot väglöst land tillsammans med oss.

    Andra dygnet i Mongoliet tycker jag mig ha rest tillbaka till Djingis Khans tid. Just före skymningen nådde vi Elsen Tasarkhai där öknen plötsligt skjuter rygg och blir till höga dyner som drar med sig saktfärdigt lunkande kameler mot väster.

    Nu har vi just plockat ner tältet. I avsaknad av vatten diskas fältköket med lite toapapper. Så iväg på nytt. Återigen spikrak väg utan kurvor. Full tank på en bensinmack i Khujirt. Bortom provinsstaden överger Gaana asfalten för djupa hjulspår mellan svarta basaltklippor. Mitt i ingenstans ett lunchhak där en av de få gästerna bär Liverpoolhalsduk och tar i hand med förhoppning att äntligen ha hittat en själsfrände. Äter snabbt. Stekt ägg, kokt ris, coleslaw och ångkokta dumplings fyllda med lammkött. 

    Vägen blir sämre och sämre. Djupare in i Orkhondalen slår ett dånande vattenfall mot bottnen av en djup ravin. Några timmar senare har vi nått ett högt beläget pass. Skymningen är nära och seneftermiddagens åskoväder förbytt mot begynnande nattkyla. Spänner mina ögon till två smala streck och försöker uppfatta det som Gaana redan upptäckt. Nere i dalgångens botten lyser nomadtält som vita ljus.

    Kvinnlig klostervaktare i Khogno Khan. Foto: Anders G Warne

    Platsen kallas för Khoit Aguit, men syns inte på några kartor. Fyra nomadtält trycker sig intill varandra. Sitter snart framför en glödande eldstad och känner hur värmen sprider sig i kroppen. Kvinnan som erbjudit oss mat och husrum heter Erdenechimeg. Tillsammans med dottern Davaatseren knådar hon degknyten som blir till ångkokt buuz.

    Resten av familjen befinner sig utomhus för att driva in boskapen och skilja ut kalvarna ur jakhjorden. Sjuåriga Peruvjagargal flyter fram på sin hästrygg med en naturlig självklarhet. Lillebror Peruvdorj håller sig till något som påminner om tölt, medan morfar Mendsaikhan styr och ställer från sin hästrygg med ett långt spö som har en stor ögla fäst vid spetsen.

    När polstjärnan tagit över kvällshimlen sitter vi samlade i tältet. Två män, som anlänt på en motorcykel med ett får på pakethållaren har just anslutit sig. Den största av dem, en tvåmetersman med fotsid rock och brett skärp, vill bryta arm. Jag förlorar samtliga bataljer, men belönas ändå vid varje förlust med ett nytt glas vodka från pluntan som regelbundet plockas upp från en vidlyftig rockficka. Lyssnar samtidigt till ljuden utanför. Gnäggande hästar. Jakhjordens fnysningar. Avlägsna hundskall.

    Ligger på kvällen och funderar på västmanländska torparsonen Frans August Larson som på tidigt 1900-tal kröntes till mongolisk hertig. Färden dit var inte helt oväntat knölig och kantad av oförutsägbara händelser. Värvningen som missionär i Kina blev en plötslig och välkommen biljett bort från fattig-Sverige. 

    När boxarupproret härjade som värst flydde Frans August vidare till Mongoliet. Hos en lokal furste lärde han sig språket. Vänskapen med landets högsta andliga ledare, den levande guden Bogdo Gegen, öppnade fler dörrar. Sedan rullade det på. Med bibelkrängande och hästar som såldes till kinesiska kapplöpningsbanor. Men också äventyrliga expeditioner i sällskap av den amerikanska naturhistorikern Roy Chapman Andrews för att leta efter dinosaurieägg och fossiler i de Flammande bergen och tillsammans med Sven Hedin på The Sino-Swedish Sinkiang Expedition som omfattade 25 forskare och 300 kameler. Ändå var det mötena och minnena med vanligt folk som fick det mesta utrymmet i boken Mongoliet och mitt liv bland mongolerna från 1929.

    Känner igen mycket från de beskrivningarna under vårt besök. Gästfriheten som nyckel till överlevnad. Tillvaron i filtvävstälten ger som på bara någon timme kan plockas ner och flyttas till en ny plats. 

    Erdenechimegs familj har förvisso både frysbox och platt-tv kopplad till solceller. Men rytmen är densamma. Livet på hästrygg och jakar som mjölkas för hand. De regelbundna förflyttningarna med boskap och bohag när betet tar slut och årstiderna växlar.

    Mongoliet är ett paradis för hästälskare. Foto: Anders G Warne

    Följande morgon blir jag sittande en lång stund i morgonljuset. Tillsammans med Gaanda och fotografen Anders har jag vandrat upp genom tallskogen till Tövkhön, passerat buddistklostret och fortsatt upp till toppen av en klippa ovanför helgedomen. 

    Utsikten tycks sakna slut. Mil efter mil av barrskogsklädda klipputsprång följs av stora, gröna dalgångar där väldiga boskapshjordar rör sig sakta mot obestämda mål. Inte en stad i sikte, inte ens någon by eller väg. Får känslan av att vara tillbaka vid alltings begynnelse, till den tid då människan knappt bestämt sig för om det var värt att bo permanent och börja odla upp jorden.

    Vi har åkt i timmar och lämnat de namnlösa platsernas djupa hjulspår för huvudvägen mot Kazakstan. Stäppen följer oss under hela färden, men ändrar ständigt skepnad. Rullande höjder blir till platt mark med låga buskar. Mörkgrönt slår över i gult, violett och sandigt. Boskapshjordar finns alltid inom synhåll. 1 000 får här, 50 hästar där, kor, kameler och vaktande hundar. Ibland känns det som en evighet innan vi ser någon ny människa eller bil.

    – Att resa till Mongoliet är det bästa beslutet jag tagit på länge, säger tyska backpackern Hai Luong. 

    Vi träffas på turistcampen Khorgo strax bortom den vita sjön Terkhiin Tsagaan Nuur. Regnet som tvingat oss att söka skydd i anläggningens toaletthus känns episkt. Har nyligen sett det komma in som en rullgardin från norr. Först avlägset från kraterkanten till en slocknad vulkan, sedan från en högt belägen brant där jag sökt stöd mot en vägg av gräs. Nu är jag här, med Hai Loung som just handlat dricka till middagen. Stormkökskokt spagetti idag igen. 

    – Det bästa med Mongoliet? Utan tvekan avsaknaden av nej! Vill jag vandra uppför ett berg, svarar inte folk som hemma, "Det kan du inte! Det är för farligt!". Istället säger de: "Visst gör det, ha kul!". Att röra sig ute i naturen tillhör vardagen här. Samtidigt ställer det förstås krav. Jag måste hela tiden kunna ta rätt beslut och vända tillbaka om det krävs. Just den processen har nog fått mig att växa som människa.

    Femte dagen i fält. Till slut når vi en riktig stad med gator och torg. Inte för att Kharkorin är något speciellt. Stadsmarknaden skulle kunna ha legat i det gamla Sovjetunionen om det inte vore för varuutbudet av mongoliska läderstövlar och komplett utrustning för den som tänkt resa ett eget nomadtält (som här kallas ger), orangemålade träbjälkar, oxhudsremmar och stora stycken av filtväv.

    Bland allt bunkergrått finns också diffusa trådar mot 1200-talet då staden hette Karakorum och var bas för universums kung.

    Vid tretton års ålder blev Djingis Khan stamhövding. Att han aldrig förmådde den kinesiska alkemisten Chang Chun att ge honom evigt liv var förstås en missräkning, särskilt som döden inträffade tidigt genom en så simpel sak som att han trillade av sin häst. I övrigt lyckades han med det mesta. Våg efter våg av oövervinnliga ryttare skapade det största välde som mänskligheten skådat: från Kina till Kaspiska havet och vidare in över Ryssland mot Europa, Kraków och Ungern som plundrades. 

    Sisel. Mongoliets svar på Piff och Puff. Foto: Anders G Warne

    Brokig som en dalahäst. Nomadtältets kupol. Foto: Anders G Warne

    Född i sadeln. Sjuåriga Peruvjagargal. Foto: Anders G Warne

    Tillfångatagna hantverkare, konstnärer och vetenskapsmän fick Karakorum att blomstra. Tolv olika religioner väntade innanför stadsmurarna. Buddistiska kloster, moskéer och nestorianska kyrkor. Men efter ungefär 40 år av välstånd flyttade Djingis Khans sonson Kublai Khan sitt hov till Khanbalik, nuvarande Beijing. Då hade väldet redan börjat vittra sönder. 

    Nu är nästan alla spår från Karakorums storhetstid borta. Bortom förfallna industribyggnader reser sig den muromgärdade tempelstaden Erdene Zu. Cyklande klosternoviser skrämmer omedvetet fotograferande turister med tutor som låter som bilhornen i en Helan och halvan-film. 

    Mörka berg. Svarta jakar. Höjderna bortom sjön Terkhiin Tsagaan Nuur. Foto: Anders G Warne

    Tidlösa stunder vid Orkhonfloden. Foto: Anders G Warne

    Utanför murarna erbjuds besökare att bli uppklädda som Djingis Khan och för en mindre summa pengar fotograferas med stan som bakgrund.

    Har ändå svårt att frammana bilden av universums nav. I alla fall innan mörkret faller. Gaana har rest våra tält på en liten ö strax utanför stadsgränsen. Lyssnar under natten till omgivningarnas ljud. Hästar som vandrar ner från bergen för att dricka i Orkhonfloden. En uv som ropar från branten på den motsatta stranden. Forsande vatten på väg från någon avlägsen sjö.

    Väcks strax före gryningen av trumpetande tranor och ger mig ut i mörkret. Hästhjorden rör sig fram och tillbaka i oroliga skuggor. När det första ljuset börja tillåta skarpa konturer, upptäcker jag en ryttare i full galopp mot öster. Inser då att Djingis Khan vid flera tillfällen måste ha färdats precis här på sin hästrygg och upplevt samma saker som jag: Ljudet från flyttfåglar. Soluppgången i rosa över ändlös horisont. Stäppens tystnad och den berusande känslan av frihet. 

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!