Zambia – spektakulär safari

– Har du sett lejonen på andra sidan floden? Mitt emot tält nummer fem, hälsar en av städerskorna i förbigående när jag tar en drink vid poolen på Flatdogs Camp.

Jag trevar efter rumsnyckeln i höger byxficka. Den träsnidade krokodilen – “flatdog” är lokal slang för just krokodil – har mycket riktigt en femma inristad under magen. Mitt tält. Jag skyndar försiktigt tillbaks längs grusgången, dumpar min väska på verandan och lutar mig mot träräcket. Men istället för lejon ser jag ett tjog elefanter som mer eller mindre smidigt tar sig ner för den branta, sandiga strandbanken. En efter en ger de sig ut i det grunda vattnet, och en efter en försvinner de utom synhåll när de närmar sig vår sida av Luangwafloden. 

De flesta av dem tar sig upp vid restaurangen, men plötsligt dyker ett enormt huvud upp bara tjugo meter bort: några eftersläntrare har tydligen bestämt sig för att komma på besök. Jag retirerar snabbt in i safaritältet utom räckhåll för snablar och betar – träräcket håller knappast för sex ton elefant – men de passerar min tältöppning utan att göra sig någon brådska eller bry sig om min klickande kamera. När de till slut har masat sig vidare upptäcker jag mycket riktigt två sovande lejon på andra sidan floden. Safarin har börjat. 

Trots ett flertal nationalparker i absolut världsklass och Afrikas mäktigaste vattenfall, Victoriafallen, har Zambia flugit under radarn förvånansvärt länge. Det beror till stor del på att landet bara spenderar en bråkdel av det Kenya, Tanzania, Botswana och Sydafrika gör på marknadsföring, och en del svenskar associerar kanske landet med Dag Hammarskjölds dödskrasch 1961 snarare än ett eventuellt resmål. 

Efter självständigheten 1964 såg landet först ut att gå mot en snabb utveckling tack vare enorma koppartillgÙ�ngar, men när kopparpriset föll under 1970-talet kraschade ekonomin. Befolkningen har fördubblats till 18 miljoner invånare de senaste tjugo åren, och en stor majoritet lever fortfarande under den nationella fattigdomsgränsen. Men tillväxten har varit god på senare år, de politiska valen har genomförts utan våldsamheter. Och världen har börjat få upp ögonen för Zambias djur och natur. 

Landets pärla är tveklöst South Luangwa, som började bli omtalat redan på 1950-talet – det var då den brittiske konservatorn Norman Carr drog igång kontinentens första vandrings- och fotosafaris där bland elefanter, noshörningar och bufflar. Den sista noshörningen tjuvsköts långt innan millennieskiftet, men parken anses fortfarande vara bland Afrikas främsta. Det finns få platser där man har lika goda chanser att se lejon, leoparder och afrikanska vildhundar, och koncentrationen av djur längs Luangwafloden är oöverträffad. Trots det är antalet besökare betydligt lägre än i Kruger, Serengeti, Maasai Mara och andra mer välkända nationalparker.

Det har redan börjat skymma när mina fyra resekompanjoner äntligen anländer, så efter en snabb incheckning sätter vi oss vid ett stearinljusupplyst bord en bit utanför restaurangen. Vi har inte ens hunnit beställa när det prasslar bland de torra löven bakom ett av mahognyträden. Min reskamrat Jacob Havossar, som blivit märkbart nervös veckorna innan avresan, hoppar till. 

–Vad är det? Är det farligt?

Hans bror Philip tänder sin pannlampa. En enorm flodhäst vankar förbi bara några meter bort – en av många som betar på de bevattnade gräsmattorna nattetid. Ofarlig om den får förbli ostörd, trots sitt våldsamma rykte, men inte särskilt kul att krocka med i mörkret. Alla fyra verkar tacksamma för den ficklampsbeväpnade eskorten de får till sina tält när vi ätit oss mätta och gått igenom planerna för de kommande dagarna. För Jacob, Philip och Angela Ljungblad är det första riktiga safarin. Per Nyqvist växte upp i Kenya, men har inte varit tillbaka som vuxen. Per och jag har varit vänner i flera år, de andra tre är nyare bekantskaper, men alla fyra bestämde sig spontant för att följa med till Zambia när jag lade ut en förfrågan om ressällskap på Instagram några månader tidigare. 

Jag vaknar tidigt nästa morgon, strax efter fyra, och sätter mig på verandan inlindad i en filt. Hanlejonet på andra sidan floden ryter in dagen med jämna mellanrum, flodhästarna grymtar ljudligt, hyenorna ylar sitt karakteristiska uuuu-UU. Vid halv fem tystnar plötsligt många av de ljudligaste insekterna. Istället börjar gäss och andra fåglar göra sig hörda. Det plaskar av flodhästar på väg tillbaks ner i vattnet. Lejonet fortsätter ryta i takt med deras grymtande samtidigt som det långsamt ljusnar. 

Anförda av campens huvudguide Malama Zulu står vÙ�r bil vid parkens ingång några minuter innan grindarna öppnas klockan sex. Malama och jag känner varandra sedan tidigare, och jag skämtar om hur pinsamt det skulle vara om han bara hittar impalaantiloper och babianer. Några timmar senare kan jag bara skaka på huvudet. Om det beror mest på tur eller skicklighet vet jag inte, men när vi lämnar parken för en sen frukost har vi sett lejon och zebror, fått närkontakt med elefanter och giraffer, och avrundat med en leopard som Malama på något sätt upptäckte högt uppe i ett träd på säkert sjuttio meters håll. 

Eftermiddagssafarin blir lika händelserik som morgonen, och vi har tur nog att skymta tre vildhundar. Mina medresenärer är fascinerade av Malamas enorma kunskap, så frågorna är många, men ändå blir det en annorlunda safari. Varje kväll efter solens nedgång och de obligatoriska gin & tonicdrinkarna sätter vi oss i tystnad, var och en för sig, för att lyssna, reflektera och se det sista ljuset försvinna. Det är en magisk upplevelse, och det dröjer inte många minuter innan djuren verkar ha glömt att vi sitter där. Ljuden ökar, en pelikanflock landar i vattnet nedanför oss och en nyfiken hyena bestämmer sig för att undersöka oss på närmre håll. Upplevelsen är något Malama verkar uppskatta.

– Ni är rätt ovanliga safarigäster. Det här blir nog minnesvärda dagar, säger han leende när alla kramat om varandra efter den första kvällens reflektion. 

Det blir det. Djurupplevelserna avlöser varandra, ingen utfärd är den andra lik. Den tredje dagen följer vi Luangwafloden söderut efter frukost för att besöka Chipembele, ett utbildningsinitiativ som drivs av två förtidspensionerade engelska poliser, Anna och Steve Tolan. Steve leder en fossilexpedition i Mocambique i några veckor, men Anna möter oss och visar glatt upp centrets olika lärorum.

– Vi tar hit elever regelbundet, och in i parken också, men framförallt har vi lektioner i ett flertal skolor i trakten. Många barn som bor i byarna här har knappt sett några vilda djur, och ofta är bilden mycket negativ. Det försöker vi ändra på. Och så ordnar vi stipendier för särskilt lovande ungdomar som verkligen är intresserade av naturbevarande. Flera av forskarna som jobbar med olika organisationer här i trakten började i vår Conservation Club.

När det börjar närma sig tedags får vi plötsligt besök. En ung babianhona kommer springande och hoppar upp i Annas famn när vi är på väg mot hennes och Steves hus.

– Vi tar hand om många föräldralösa eller övergivna ungar. Mest apor, men vi har haft bufflar, elefanter och en flodhäst också. Och vårtsvin. Det här är Chipazuwa. Chipazuwa, vill du hälsa?

Chipazuwa får snart sällskap av Mica, en grön markatta, som också växt upp med Anna och Steve. Efter några trevande minuter – både apor och svenska besökare är lite osäkra på varandra – belönas vi en efter en av kramar och alltmer intensiv grooming. Det är inte främst loppor eller löss de letar efter, förklarar Anna, utan hudflagor. Och så är det ett sätt att förstärka sociala band.

Till och med Jacob, vars tidigare rädsla verkar vara som bortblåst, blir omedelbart charmad. Men när Per lyckas reta upp Mica är det dags att fortsätta vår resa. Hon vill hemskt gärna ha hans kenyanska pärlarmband av plast, och blir mer än lovligt irriterad när han inte ger det till henne.

Tre timmar norr om Flatdogs Camp ligger en liten, relativt okänd nationalpark, Luambe. När bilarna rullar in på Luambe Camp möts vi av drinkar, fuktiga handdukar och en minst sagt storslagen utsikt. Tälten är enorma, avståndet till flodbanken inte mer än tio meter, och där syns – och hörs – en av Afrikas största flodhästflockar. En liten stig leder ner till en flytande plattform där man kan observera de hundratals djuren från vattennivån.

Luambe kan inte skryta med samma koncentration av djur som South Luangwa, men den har något annat minst lika värdefullt: stillsamhet. Vi är helt ensamma i parken. Aktiviteterna justeras också därefter, så istället för bilfärder på jakt efter lejon och leoparder rör vi oss en hel del till fots. Redan första eftermiddagen leder vår guide och värd Lameck Chiwala oss längs den sandiga flodbädden. Popcorn rostas över en öppen eld samtidigt som solen obönhörligen rör sig ner mot horisonten och färgar himlen röd, orange och rosa innan mörkret sänker sig och stjärnorna börjar lysa i dess ställe. Det känns lite som om vi landar först nu. Här finns ingen wifi, ingen pool, inga andra gäster. Här får vi uppleva en annan värld.

Det lugna tempot ger mersmak och vi väljer att fortsätta i samma stil. Flera morgnar parkerar vi helt enkelt bilen på någon särskilt vacker plats och ställer ut varsin stol för att se vad som dyker upp. Lameck och den beväpnade vakten Bernard Phiri underhåller med berättelser om upplevelser de varit med om ute i vildmarken, men också om förändringarna i byarna där de växt upp och hur viktiga nationalparkerna är för både landet och lokalbefolkningens framtid. Det är Lamecks första säsong här. Luambe Camp har precis öppnats, och innan dess fanns knappt någon turistverksamhet i området. Men han har jobbat som guide i många år och finansierade själv en stor del av sin utbildning.

– Jag visste alltid att det var det här jag ville jobba med, men det var tufft i början. Ibland jobbade jag gratis för att lära mig och visa att jag verkligen menade allvar. Till slut fick jag jobb i South Luangwa, men nu har jag inga planer på att lämna Luambe. Att ha en park helt för sig själv är en helt annan sak.

 

Den lugna rutinen bryts av en nästan barnslig upphetsning när vi en morgon hittar en flock afrikanska vildhundar vilandes under ett stort fikonträd. Solen står redan högt på himlen, och det brukar innebära att de sover hela dagen. Men när vi återvänder under eftermiddagen är de elva hundarna borta. 

– Bortskrämda av något, gissar Lameck. Kanske elefanter, kanske någon bil på genomfart – de låg rätt nära vägen. Men det är fortfarande varmt, så om de inte har gett sig av på jakt redan finns de säkert här i närheten.

Vi letar efter dem i nästan en timme utan att hitta sÙ? mycket som ett spår innan vi bestämmer oss för att ge upp. Men nästa förmiddag hittar vi dem igen, än en gång sovande under ett träd. Den här gången tar vi inga risker. Efter en snabb frukost tar Bernard och jag med oss matsäck och varsin bok, lånar en annan bil och parkerar ett stenkast från den vilande flocken. Trots en punktering som blir lite kinkig att fixa lyckas vi följa efter hundarna när de förflyttar sig, och senare under dagen ansluter Lameck och de andra. 

Ytterligare två timmars tyst och stilla väntan följs av plötslig, frenetisk aktivitet. De fläckiga djuren – de ser ut som en underlig korsning mellan hyena och schäfer – ställer sig upp och nosar på varandra. Svansar viftar, några börjar leka. Sedan lugnar de ner sig igen. En efter en lägger de sig på rygg i en stor hög elefantspillning och gnider in sig. Doftkamouflage, förklarar Lameck, för att förvilla potentiella bytesdjur. 

När de väl får vittringen av ett sådant händer allt blixtsnabbt. Ena stunden ligger de utspridda på den röda jorden, till synes fullkomligt avslappnade. I nästa ögonblick är de borta.

– Håll i er, manar Lameck. Det här kommer gå undan!

Det gör det, minst sagt, och vi håller i oss bäst vi kan när den öppna Landcruisern studsar fram över den ojämna vägen. Ändå tappar vi bort hundarna inom några minuter. Besvikna vänder vi om. Tillbaks på samma plats där de legat och vilat för en stund sedan stänger Lameck av motorn. 

Som om allt var koreograferat i förväg flyger tre impalaantiloper över vägen femtio meter längre fram. Hundarna är hack i häl. De delar på sig, och vi hör jakten fortsätta inne bland träd och buskar både förbi bilen och åt andra hållet. Sedan tystnad. En efter en återvänder hundarna och lägger sig på vägen, utmattade. Jakten har misslyckats, men för oss hade nog blod och död förstört en magisk dag. 

Ändå är det inte någon av de många oförglömliga naturupplevelserna som gör djupast intryck utan ett besök på en skola i byn Chitungulu strax norr om parken. Det är lunchrast när vi kör in på skolgården. Hundratals barn springer fram och möter bilen till rop av “mzungu, mzungu” – det vanligaste smeknamnet för vita människor i Afrika. Under skratt och stoj vill barnen känna på hud och hår – brödernas tatueringar är särskilt fascinerande – innan en av lärarinnorna bjuder in oss till ett av klassrummen, som snart fylls av nyfikna tredjeklassare. 

Med beundransvärd entusiasm sjunger de Zambias nationalsång för oss, och vi svarar med ett tappert försök att framföra den svenska. Läraren undrar om någon av oss ville säga någonting. Per ställer sig upp framför svarta tavlan och förklarar var vi kommer ifrån, var Sverige ligger och vad snö är, men också att han själv växt upp i Kenya.

– Jag gick i en skola som såg ut ungefär så här. Det betyder väldigt mycket att få komma hit och träffa er. För oss alla. Tack, från botten av våra hjärtan. Jobba hårt i skolan, och sluta aldrig drömma, avslutar han sitt tal.

Väl utomhus vill alla vara med på kort och film, och helst bäras runt på våra axlar. När det väl blir dags att åka går Per, Jacob och Philip ner på knä för att krama om barnen en i taget. Inte ett svenskt öga är torrt när vi klättrar upp i bilen. Det är Philip som bryter tystnaden när vi är utom synhåll från skolan och kan sluta vinka.

– Nästa år igen va?

---

Text: Marcus Westberg • 2019-03-22
Restips • Djur & natur • Reportage