Sicilien – upptäcktsfärd på okända västkusten

 Med vinden i håret och havet i blickfånget spanar vi ut över staden och det stora blå. Gamla Cefalus läge var dramatiskt. Uppfört högst uppe på en enorm klippa som stolt stod upp mot havet var det förstås mer ett strategiskt än praktiskt val av plats.

Ville någon angripa staden från vattnet fanns det naturliga hinder att besegra innan man väl var iland och skulle ta itu med de som bodde här. Men den ypperliga placeringen i Eoliska havet gjorde att många ändå försökte – och lyckades. Området har kontrollerats av sikeler, sikaner och elymer innan greker, romare, bysantiner och araber följde.

Ja, sen kom normandernaoch byggde den enorma katedralen som vi nu sitter framför med en espressokopp i handen. Man flyttade också ner bebyggelsen från klippan till vattenbrynet vilket skapade förutsättning för Cefalu att så småningom bli en populär semesterort.

– Man började bygga katedralen år 1131 men drog över i både tid och budget förstås, då precis som nu, berättar Alfredo samtidigt som han skjutsar fram våra koppar med van hand. Morgontimmarna är sköna. Solen har ännu inte hunnit upp över de brunbrända takåsarna så vi kan huka i skuggan, studera katedralen som med sina valvfönster och sandfärgade torn mer för tankarna till en fästning än en religiös byggnad.

De flesta besökarna sover ännu, så vi har staden mer för oss själva och kan drömma oss bort till 1200-talet. Hur var det egentligen att leva här på den tiden? undrar barnen som lockas av historierna om människorna som kom över havet för att slå sig ner här.

Ur en glipa i en trång gränd kommer ett bankande, stötande ljud. Därinne, under en lampas gyllengula sken, sitter Roberto Giacchino. Målmedvetet mejslar han fram ett nytt konstverk. Med stämjärn och träklubba växer ett ansikte fram ur en livlös träbit. Roberto är skulptör och glipan visade sig vara vägen in i hans eget universum, hans studio.

– Jag är självlärd men har förstås studerat de stora mästarna också. Det räcker att gå bort till katedralen för att titta på skulpturer i världsklass. Det handlar om hårt arbete, det finns inga genvägar, säger han mellan slagen.

Snart tar han fram ett sandpapper och fortsätter arbetet, sjunker in i sin egen värld och har snart glömt att vi är där. Väggarna är fyllda med färdiga verk. Livfulla gestalter som tittar ner mot oss. Hotfulla, milda, glada och vansinniga. Vi märker att Roberto nu är exakt lika talför som sina vänner på väggarna och lämnar honom.

Frånsett de hetaste sommarmånaderna då italienarna själva frotterar sig här är Cefalu befriande lugn och ett lojt vardagslunk är det som gäller. Vi spankulerar i gränderna, småsnackar med gubbarna som sitter uppradade på trästolar i skuggan längs fasaderna, käkar glass som barnen tycker är himmelsk och hänger förstås på någon av stränderna.

Vi vuxna tycker bäst om klapperstensstranden nedanför klipporna vid huset som vi hyrt. Barnen älskar sandremsan inne i staden. Dagarna rundas av med långa middagar, maten är självklart en av höjdpunkterna här. Men efter ett par dagar är vi ändå redo att ge oss iväg på en bilutflykt.

Det är inte långt till byn Castelbuono i Madoniebergen, men man får köra lite krångligt. Vindlande vägar och vinglande gator. Gnistrande solstrålar som träffar olivträd och kastanjer. Sandgult gräs. Får som flanerar självsäkert längs vägkanten. Undangömt på Via delle Confraternite springer vi på Giuseppe Carollo. Han har precis varit uppe i kullarna och letat svamp, och hittat några skatter. Vi hakar på in till hans restaurang, Nangalarruni.

– Det är bara några veckor i maj som de här är så bra, ni måste bara testa, säger han och visar upp en tallrik med två olika svampsorter.

– Den vita kallar vi fungo basilisco, den växer häruppe i bergen, pekar Guiseppe över axeln. Man kan äta den i carpaccio, med pasta eller grillad. Det är den bästa svampen vi har, fortsätter han. Den andra är fungo di ferla, stuvad är den helt suverän.

Ju längre bort från havet man kommer, desto mer skiftar menyerna från fisk till kött och vilt. Och till svamprätter, som är Guiseppes specialitet. Vi beställer pasta med svamp, risotto med svamp, matchar det med husets röda vin. Långlunch är obligatoriskt här, efter två timmar är vi framme vid refrängen, inte svamp utan en perfekt gräddad chokladfondant som enligt de små faktiskt slår glassarna nere i Cefalu.

Nästa dag vecklar vi ut kartan, följer kusten västerut med blicken och ringar in några tänkbara stopp. Snart sveper vi förbi Palermo, vi brukar bara fastna i avgasplymer och köbildningar därinne så vi struntar helt sonika i Siciliens största stad, sorry.

Istället följer vi den mjukt formade Castellammarebukten till Scopello. Tar ett svalkande bad nere i den skyddade viken Tonnara de Scopello som är en av många små sockersöta badvikar längs kusten. Kanske den sötaste. Viken ser ut som en filmkuliss med sitt perfekt turkosa vatten och inramande terrakottafärgade stenhus och karga klippor.

Vi väntar bara på att regissören ska ropa bryt! men inget händer så vi traskar genom olivlundarna nästan rakt uppför berget till själva byn. Stigningen är markant och utsikten här uppifrån värd varenda svettdroppe. Vi pustar ut på torget och suger i oss vatten från brunnen.

På La Terazza beställer vi musslor och vin, pasta carbonara till de små. Den enda andra gästen, en luggsliten katt, ligger och tigger envist under bordet. Kyparen Enzo bekräftar att viken där långt nedanför är perfekt för filminspelningar, det var förstås regissören Steven Soederbergh som ropade cut när han fullbordade filmen Ocean 12. Den sista scenen spelades in nere vid vattnet. I Scopello stannar tiden när de sista dagsbesökarna åkt ner mot kusten igen och vi är ganska nöjda med att lunka runt i byn innan vi följer månens väg ner och drar oss tillbaka till vår logi för natten.

Ska man bada på San Vito Lo Capo, Siciliens mest omskrivna och fotograferade strand, är det bra att göra det innan horderna av stimmigt strandfolk orkat upp. Därför hoppar vi yrvaket i nästa morgon, vaknar långsamt till liv av det turkosfärgade och lena vattnet. Med finkornig sand i håret och i varenda vrå i hyrbilen drar vi vidare med italiensk popmusik sprudlande ur högtalarna.

Västkustens största stad Trapani har aldrig vunnit några skönhetspoäng. Man har heller aldrig försökt eller aspirerat på att vara fint som Taormina, trendigt som Palermo eller vackert som Cefalu. Trapani är ruffigt och bedagat och verkar inte bry sig det allra minsta om vad andra tycker – och just det tycker vi om. Vi dricker kaffe nere på hörnet av fiskmarknaden i hamnen.

Stället har inget namn, men här stannar vi alltid när vi har vägarna förbi. Ju tidigare på dagen man kommer hit, desto bättre, stammisarna tar emot oss med bistra miner och ett litet hej men mjuknar ganska snart upp och serverar historier och tips om vart vi ska ta vägen härnäst.

De västliga delarna av Sicilien är de minst besökta på hela ön. Man har inga skrytbyggen att visa upp, inga dockskåpssöta byar. Allt är lite ruffigare, lite mer monokromt, mindre inställsamt. Befriande vardagligt.

Stora saltodlingar på enorma slätter som möter ett blått hav, det enda som bryter horisonten är enstaka väderkvarnar som står i givakt. Just salt är perfekt att utvinna här, kusten är grund, vindarna från Afrika är heta och solen lyser ständigt. Under 1800-talets andra hälft var saltutvinningen som störst och exporten betydande.

Från Trapani och Marsala gled fullastade båtar med salt iväg, några skulle ända upp till Ryssland. Idag är produktionen mer inriktad på kvalitet än kvantitet, toppkockar trängtar efter saltet från de här soldränkta delarna av världen och menar att det är oöverträffat, framför allt till fiskrätter. Den goda smaken kommer sig av att det helt naturliga saltet innehåller en högre koncentration kalium och magnesium än vanligt.

Landskapet visar tecken på att besökare hittat hit sedan tusentals år. Som bergsbyn Erice högst upp på berget med samma namn, som legat här sedan kartagisk tid. Under antiken hette byn Eryx läser vi på informationstavlan som sitter vid ingången till borgen som uppfördes på 1200-talet.

Några duvor rumlar runt på takåsarna, vinden leker tafatt med trädkronorna, men annars är det kusligt tyst häruppe. Ner till havet är det långt. Vi vet att fyra öar döljer sig därute i det blå och spanar efter San Pantaleo, Santa Maria, Isola Longa och Schola. Men förgäves, det vitblå diset över havet absorberar allt i sin väg.

Vi gungar ner från Erice och drar vidare. Snart möts vi av rullande kullar grönklädda med vinrankor. Staden Marsala är epicentrum för vinkulturen i området. På vingården Donnafugata låter vi Giovanni Tranchida guida oss genom vinkällaren innan vi ledsagas genom historien och området via den fruktiga Grillodruvan, den östliga muscatdruvan Zibibbo som signaturvinet Ben Ryé består av och Frappato, en av de äldsta druvorna på ön.

Nere i hamnen slinker vi in på Il Bucanieri där Nino Circo som bäst håller på att fylla disken med dagens fångst. Sonen och dottern bökar runt i köket.

– Ni är tidiga, första gästerna kommer om nån timme, men slå er ner och kolla här, säger han och visar disken som redan börjar bli proppfull.

Vi äter snart pasta med sardiner och fänkål, musslor i het tomatsås och fisk med couscous förstås. Västra Siciliens läge, nära Afrika och på vägen till östra Medelhavet och Mellanöstern gör att de kulinariska influenserna är många och dessutom spänner över ett stort antal matkulturer. Just det durumvetebaserade grynet couscous introducerades tidigt här, liksom varianter av den.

– Den har kallats allt från maftoul, kseksou, cascasa, kuskus, kuski, burgul och tabouleh här, förklarar Nino samtidigt som vi går vidare i menyn.

Havsabborre och röd snapper fyller snart tallrikarna och historielektionerna från Nino blir allt fler.

– Visste ni exempelvis att Marsala kommer från arabiskans Marsah Allah, Allahs hamn? Ni vet att det var där borta som Garibaldi landsteg när Sicilien blev del av Italien? Och under kriget …

Vi äter och suger i oss bilder och berättelser från det förflutna. Vi måste bara avsluta med Ben Ryé förstås, det bärnstensfärgade dessertvinet. Här behövs inte Ninos historiska exposéer längre, vinet i sig säger allting. Med sina dofter av landskapets aprikos och apelsin, av kryddor som timjan och rosmarin som växer utanför knuten. Och så historiken som bor i namnet och som sätter igång fantasin än mer, vinet kallas Muscat från Alexandria.

Solen har sedan länge dragit sig tillbaka och natten har slagit sina korpsvarta vingar över ön när vi lämnar Marsala med mängder av historier att smälta och begrunda. Färden tillbaka till Cefalu blir knäpptyst.

---

Text: Jonas Henningsson • 2018-07-23
Italien • Restips • Mat och dryck • Medelhavet • Reportage • Sicilien • Sol och bad