Australienbloggen

Jul i Australien

2016-12-23 10:00 Kommentera
Kategori: Kultur, Mat och dryck, Musik

- Jag har aldrig sett snö annat än på tv, säger Brenda. Vi sitter på bussen från Brisbane till Sydney och har kommit att prata med varandra. Jag har just berättat att det är snö hemma i Göteborg, där jag bor. Själv kommer Brenda från Cooktown, som ligger långt uppe i norra Queensland. I hennes hemtrakt är det ständigt varmt. Det är bara mängden nederbörd, som förändras under året. Hon fnissar vid tanken att snö ligger som ett täcke över landskapet i stora delar av Europa under vintern. Själv har jag svårt att föreställa mig en jul med sol och tropisk värme.

Tanken på en vit jul ter sig helt overklig, om man bor i Australien. I de södra delarna av landet, där det faktiskt kan falla snö på vintern (juni – augusti), råder högsommar när tomten kommer.
Fortfarande verkar man dock tänka på julen, som en tid på året då det verkligen ska snöa och vara kallt. Många med europeisk härkomst har haft svårt att släppa de vita jularna, som kanske deras föräldrar eller generationen tidigare, berättat om. Alltså kör man på med hela kitet: Alla julprydnader och dekorationer ser ut som du brukar: Tomtar på släde, snötyngda granar etc. Försäljningen av fusksnö på sprayburk rakar givetvis i höjden under december. Det är liksom enda chansen till att få fönstren att se lite rimfrostiga ut i den 30-gradiga värmen.

six_white_boomers.gif

Nåja, helt verklighetsfrämmande är man inte. En typisk juldagsaktivitet är att ta sig till närmaste strand och grilla tillsammans med familj och vänner. En tradition för backpackers är att åka till Bondi Beach den 25 december. Runt 40 000 besökare brukar fira jul på Sydneys mest berömda strand.

Julmaten är även den försiktigt anpassad till klimatet. Kött såsom lamm, skinka och kalkon äts gärna, men serveras kallt och tillsammans med sallad. Man rundar gärna av med traditionella efterrätter såsom Christmas pudding, pavlova och trifle.

De med sångröst, och alla andra, brukar stämma upp i de julsånger, som man sjunger i Storbritannien och USA. Det finns dessutom några populära, australiska sånger: Six White Boomers, Aussie Jingle Bells och Australian Twelve Days of Christmas.

Det finns några andra viktiga, australiska jultraditioner och givetvis har de med sport att göra. Dels arrangeras Boxing Day Test på Melbourne Cricket Ground på Annandag Jul. Cricket är tillsammans med rugby landets nationalsport. För oinvigda framstår cricket lika obegripligt som vegemite på smörgåsen.
På Annandagen startar också den legendariska regattan Sydney-Hobart Yacht Race. Denna segeltävling räknas till en av de hårdaste i världen.

syd-hob.jpg
Bild: abc.net.au

Här är väderleksrapporten för julhelgen 2015. Skulle jag välja stad enbart efter väder fick det bli Sydney.

Sydney
Julafton: Halvklart, 24 grader
Juldagen: Halvklart, 26 grader
Annandag Jul: Sol, 32 grader

Melbourne
Julafton: Sol, 19 grader
Juldagen: Sol med friska vindar, 35 grader
Annandag Jul: Sol med regnskurar, 19 grader

Brisbane
Julafton: Åskskurar, 27 grader
Juldagen: Regnskurar, 28 grader
Annandag Jul: Halvklart, 31 grader

Cairns
Julafton: Regn, 27 grader
Juldagen: Åskskurar, 27 grader
Annandag Jul: Regn, 28 grader

Adelaide
Julafton: Sol, 37 grader
Juldagen: Sol med lätta moln, 36 grader
Annandag Jul: Sol, 23 grader

Hobart
Julafton: Sol, 25 grader
Juldagen: Sol, 26 grader
Annandag Jul: Regn, 16 grader

Darwin
Julafton:Ihållande regn med inslag av åska, 28 grader
Juldagen: Ihållande regn med inslag av åska, 39 grader
Annandag Jul: Ihållande regn med inslag av åska, 30 grader

Perth
Julafton: Sol, 25 grader
Juldagen: Sol, 29 grader
Annandag Jul: Sol med lätta moln, 32 grader

Yulara:
Julafton: Sol, 38 grader
Juldagen: Halvklart med risk för skurar, 39 grader
Annandag Jul: Sol, 28 grader

Australienbloggen önskar er alla en riktigt God Jul!

2016-12-23 10:00 Kommentera
Kategori: Kultur, Mat och dryck, Musik

Mer musik

2013-10-20 19:33 Kommentera
Kategori: Kultur, Musik

För en tid sedan presenterade jag min Spotify-lista Sounds of Australia. De som redan har kollat in den vet att den är fullsmäckad med bra musik från eller med stark anknytning till Australien. En rad olika genres är representerade och jag vill mena att de flesta hittar något av intresse. (Det är mitt blygsamma sätt att säga att det är en fantastisk lista.)

Nog vore det dock konstigt om den inte kunde bli ännu bättre. Det ansåg flera läsare av Australienbloggen och hörde av sig och tipsade. Jag hade redan gjort några tillägg när denna kommentar från Nicklas Wallberg nådde mig:

Hejsan,
Har jobbat nere i Melbourne i några år med ett projekt som heter tramsessions.com och har några tips till dig.
Paul Kelly är det första och kan kanske vara den största singer-songwriter som de har. Han måste bara in på listan. Sen har vi ju förstås Gotye som slog världen med storm för några år sedan med låten "Somebody I used to Know" (förövrigt den mest spelade låten på Spotify, någonsin!).
Tycker också att några nya namn som Julia and Angus Stone borde vara med, och kanske Xavier Rudd också. Han blandar pop och rock med didgeridoo och är supermusikalisk. Också, skulle inte kalla Powderfinger hårdrock, mer rock eller pop. Stora är de dock så de borde vara med på listan som du säger.
Kul initiativ! Australien har en fantastisk musikscen så det är kul att Sverige uppmärksammar den också. Bra skrivet!

Tack! Nu har jag lagt till artisterna som du tipsade om och uppdaterat artistinformationen.

Här ett litet filmklipp som jag hittade om Nicklas spårvagnsmusikprojekt:

2013-10-20 19:33 Kommentera
Kategori: Kultur, Musik

Warumpi Band - Blackfella/Whitefella

2013-10-12 22:50 1 kommentar
Kategori: Kultur, Musik, Northern Territory

Till grund för Midnight Oils mest kända (och mest sålda) skiva Diesel and Dust låg Blackfella/Whitefella-turnén 1986 ute i The Outback. Man spelade i huvudsak på aboriginska bosättningar, där man fick inspiration inför arbetet med den kommande skivan. Tidiga versioner av Beds Are Burning och Dead Heart debuterade på platser långt från det som de flesta australier kallar civilisation. Rytmen till just Beds are burning sägs komma ifrån det monotona dunkandet från hjulen, när man körde mil efter mil på grusvägar på väg till nästa spelning.

Med på turnén var även Warumpi Band, en grupp med både svarta och vita australier. Bandets kärna bestod av och George Burarrwanga på sång och didgeridoo samt Neil Murray på gitarr. Oftast fanns bröderna Sammy och Gordon Butcher med på bas respektive trummor.
Neil Murray kom från Melbourne och George Burarrwanga från Arnhem Land. Det var emellertid i Papunya, 240 km nordväst om Alice Springs, som bandet bildades. Där bodde bröderna Butcher och Neil Murray arbetade på orten som lärare.

Låten Blackfella/Whitefella kom att bli en av deras största hits. Tonartsbytet mitt i versen är "intressant" men de kommer undan med det, eftersom det är en kanonlåt.
Det första klippet är från just Blackfella/Whitefella-turnén med medlemmar ur både Warumpi Band och Midnight Oil framförandes sången först akustiskt i en båt med krokodiler i närheten samt en elektrisk version inför publik. Därefter spelas också Dead Heart.

Det andra klippet är My Island Home; kanske den sången som de blev mest kända för.

Efter sista skivan, No Humbug, som kom 1996, spelade Warumpi alltmer sällan tillsammans, då Murray och Burarrwanga satsade på solokarriärer.
2007 dog George Burarrwanga i lungcancer.

Neil Murray är fortfarande aktiv som artist och Sam Butcher har en studio i Alice Springs, där man arbetar mycket med unga, aboriginska artister.

2013-10-12 22:50 1 kommentar
Kategori: Kultur, Musik, Northern Territory

Midnight Oil - Australiens bästa live-band

2013-08-02 09:16 2 kommentarer
Kategori: Kultur, Musik

Första gången jag hörde talas om Midnight Oil var någon gång 1983-1984 i ett radioprogram i P3. Temat var något i stil med "rock från andra sidan jorden". Gruppen beskrevs som ett starkt live-band med en politisk agenda. Jag minns inte vilka låtar som spelades, men det jag hörde tilltalade mig.
Under mitt första besök i Australien 1988 var det en sång som återkom på radion om och om igen. Det var Beds are burning. Jag köpte Diesel and Dust, där den låten fanns med samt Red Sails in the Sunset och förklarade stolt för mina kompisar, när jag kom hem, att detta var ett coolt band från Australien. Någon berättade för mig att under min halvårslånga vistelse Down Under hade Midnight Oil inte bara slagit igenom internationellt utan även hunnit med en spelning i Stockholm. Hoppsan!
1990 såg jag dem live i Göteborg, då de turnerade med nysläppta Blue Sky Mining i bagaget. Scandinavium var fullsatt och bandet var i högform.
Skulle jag vara tvungen att välja ett australiskt favoritband, så skulle det definitivt bli Midnight Oil eller The Oils som fansen kallar dem.

diesel-dust.jpg

Midnight Oil bildades i Sydney 1973. Första åren kallade man sig Farm men bytte namn till Midnight Oil 1976. De blev kända för sina intensiva live-spelningar och för att inte kompromissa med sin integritet. Ett kontrakt med A&M Records revs i bitar när skivbolaget krävde att bandet skulle spela in covers i ett försök att slå i USA.
Midnight Oil var ett politiskt band. Texterna kunde handla om kampen mot kärnvapen och krig i största allmänhet, miljöaktivism och stödet till aboriginerna. Medlemmar i bandet medverkade ofta i diverse kampanjer och demonstrationer. Man samarbetade också med Greenpeace, som när man 1990 körde fram en lastbil på vilken man stod och spelade framför Exxons huvudkontor i New York. Detta var en protest mot det gigantiska oljeutsläppet efter att tankern Exxons Valdez hade gått på grund i Alaska.
1986 åkte man på en lång turné ut till avlägsna småstäder, många av dem med stor andel aboriginska invånare. Med på turnén var Warumpi Band, som bestod av tre aboriginer och en vit kille. Dokumentären som spelades in under turnén sändes sedermera i svensk TV.
Turnén inspirerade Midnight Oil med att spela in Diesel & Dust, som till stor del handlar om Aboriginernas dåliga livsvillkor och rätt till sitt land.

Under de tidiga åren lirade Andrew James bas. Han kom att ersättas av Peter Gifford, som var med fram till 1987, då han tvingades hoppa av. I bandintervjuer kunde man mellan raderna läsa att det hårda turnélivet hade tvingat honom att ta ett steg tillbaka. Blackfella/Whitefella-turnén och inspelningen av Diesel and Dust blev hans sista insatser. Han hoppade dock in på ett par låtar, då gruppen spelade i Byron Bay på en turné under tidigt 00-tal.
Den då tillfällige ersättaren, nyzeeländaren Bones Hillman, fick med kort varsel hoppa in och turnera med Midnight Oil efter releasen av Diesel and Dust. Efter turnén blev han fullvärdig medlem och stannade kvar i bandet fram till att man slutade spela tillsammans.
Annars har line-upen alltid bestått av:
Peter Garrett: Sång
Jim Moginie: Gitarr & Keyboards
Rob Hirst: Trummor & Sång
Martin Rotsey: Gitarr

Visserligen var Peter Garrett med sin intensitet och speciella dansstil en enastående frontfigur för Midnight Oil. Musikaliska motorer var emellertid Jim Moginie och Rob Hirst som skrev de flesta låtarna. Intressant att notera är också att Peter Garrett inte alltid var den som stod för solosången. På sångerna Kosciuszko och When the Generals Talk är det Rob Hirst som sjunger och på One Country och Luritja Way tar Bones Hillman över sången en bit in.
Typiskt Midnight Oil är också de starka sångharmonierna med Rob Hirst och Bones Hillman/Peter Gifford tillsammans med Peter Garret. Ofta var det Rob Hirst som tog överstämman, eftersom Peter Garrett inte fixade de höga tonerna t.ex. i refrängen på Beds are Burning.

peter-garrett.jpg
Jag stalkar Peter Garrett i Sydney. Foto: Anne Drejenstam

Peter Garrett som redan på 80-talet var nära att få en plats i senaten (då medlem av Nuclear Disarmament Party) tog till sist steget över till politiken, när han blev invald i Representanthuset för Kingston Smiths valkrets, och detta som Labor-medlem. Kritiker menade att han sålt ut sina ideal för en politisk karriär i och med partibytet. Dessa fick vatten på sin kvarn, när Labor vann valet 2007 och Garrett blev utnämnd till miljöminister. Garrett tog därefter avstånd från tidigare åsikter och var nu för Australiens deltagande i Irakkriget och den australisk/amerikanska militära satellitstationen Pine Gap. Peter Garrett förklarade att han numera var en team player.
Garretts satsning på politiken innebar slutet för Midnight Oil. Ett par återföreningar har det dock blivit. Dels på en Wave Aid, en stödgala till offren för Tsunamin, och dels på festivalen Sound Relief 2009 efter den stora brandkatastrofen i Victoria. Dagarna innan festivalen värmde miljöministern och resten av bandet upp med två utsålda konserter i Canberra.
För några veckor sedan lämnade Garrett regeringen och kommer inte att ställa upp för omval i parlamentet i kommande val. Det finns många som hoppas på att han ska återvända till musiken.

Övriga medlemmar har fortsatt med musiken. Jim Moginie ger ut skivor under namnet Jim Moginie and the Family Dog. Rob Hirst startade redan på tidigt 90-tal sidoprojektet Ghostwriters tillsammans med Rick Grossman. De har gett ut fyra skivor och gjort ett otal spelningar på mindre ställen genom åren, mestadels i Sydney.
Det ryktades att Midnight Oil skulle återförenas för Live 8 på scenen i Sydney. Istället var det just Ghostwriters som körde ett set med bl.a. Midnight Oil-låten When the General talks och The World almost at peace. Alla medlemmar ur Midnight Oil utom Peter Garrett har genom åren gästspelat på skiva eller scen med Ghostwriters. På första skivan spelar dessutom Glad Reed trombon, vilket hon också gjorde på Whitefella-Blackfella-turnén och Diesel & Dust. Sedan ett par år tillbaka är Martin Rotsey fast medlem i Ghostwriters.

Basisten Bones Hillman flyttade tillbaka till Nya Zeeland en kortare tid, men begav sig därefter till Nashville, där han numera är verksam som studiomusiker.

En liten återförening: Det senaste från Midnight Oil-lägret är nämligen att Rob Hirst, Jim Moginie och Martin Rotsey tillsammans med Brian Ritchie har bildat surfrockbandet The Break.

Här är några favoriter med Midnight Oil:

En tidig låt från 1977. Notera att Peter Garrett faktiskt har lite hår kvar samt de fula skäggen på gitarristerna Moginie och Rotsey.

Hercules från 1985.

Tin Legs & Tin Mines live från Goat Island i Sydney Harbour 1985.

River Runs Red utanför Exxons huvudkontor 1990.

Beds are Burning 1993 på MTVs Unplugged

World Is Almost At Peace; Ghostwriters bästa sång och en av mina absoluta favoriter.

Rob Hirst vid sångmicken och med lilla trumsetet vid scenkanten på Live8-spelningen i Sydney 2007. Martin Rotsey spelar på en rödbrun Gibson SG.

De fantastiska Blue Sky Mine och Read about it från återföreningen 2009.

Litet länkbibliotek

Midnight Oils officiella sida

The Breaks sida

The Breaks MySpace

Jim Moginies MySpace

Ghostwriters MySpace

Bones Hillmans sida

2013-08-02 09:16 2 kommentarer
Kategori: Kultur, Musik

Toner från Australien - Del 2

2013-07-23 17:36 Kommentera
Kategori: Historia, Kultur, Musik

I förra veckan tog vi oss en titt och lyssnade lite på australisk folkmusik/Bush Ballads.
Vi fortsätter nu att plöja oss genom den australiska visskatten, som ju mestadels framförs av män i bredbrättade hattar. Sångerna är ofta också en slags hyllning till den enkle men hårt arbetande mannen (i bredbrättad hatt).

Click Go the Shears är en sång om män som klipper får; ett yrke som det finns ett romantiskt skimmer kring. Det var "riktiga" män som reste (och fortfarande reser) mellan olika stations (farmer) och klipper ullen av de präktiga merinofåren. I sången spenderas sedan dagens lön på puben; vilket säkert inte hörde till ovanligheterna. Det är Rolf Harris som sjunger:

BladeShears-300x145.jpg
Ullsax av modell äldre

Along The Road To Gundagai är ett annat gammal örhänge. Den skrevs av Jack O'Hagan 1922. Gundagai ligger 40 mil sydväst om Sydney och anses av många vara arketypen för den australiska småstaden.
Det roliga med det här klippet är att det spelats in av ett svenskt jazzband på Asperö i Göteborgs södra skärgård; ca tre mil från där jag sitter och skriver detta.

Det finns faktiskt ytterligare en sång om denna lilla stad: Flash Jack from Gundagai. I denna sång förekommer verbet pinking, vilket betyder att man klipper ett fårs ull så nära inpå huden att det skära skinnet lyser igenom.

Och det stannar ju inte vid det för låten On the Road to Gundadai, eller Lazy Harry's som den också kallas, handlar också om samma stad.

Botany Bay och Bound for South Australia är ju i egentlig mening inga bush ballads, eftersom de snarare utspelar sig på resan från England till Australien.

Låter den inte bra käck, så säg!

Några av er tycker säkert att en del av de här sångerna gränsar till det töntiga. Det tycker jag också, men de har ändå en speciellt plats i mitt hjärta, eftersom vi på en av resorna i Australien hade en CD i bilen med just de här låtarna och några till. Vi skrattade lite åt dem men efter ett tag så började vi sjunga med. De blev lite av vårt soundtrack för vår långa sväng i hyrbilen från Melbourne till Adelaide och vidare upp i the Red Centre och sedan ut till kusten i Far North Queensland för att avslutas i Brisbane. Jag ser bilder från den resan i huvudet, när jag hör den här musiken.

Låt oss avsluta med en sång som Qantas har använt till sina reklamfilmer: I still call Australia home, som skrevs av Peter Allen. Sången handlar om hemlängtan; hem till Australien.
Jag får alltid tårar i ögonen, när jag hör den.

2013-07-23 17:36 Kommentera
Kategori: Historia, Kultur, Musik

Toner från Australien - Del 1

2013-07-18 09:00 Kommentera
Kategori: Kultur, Musik

Låt oss titta närmare på australisk musik! Nu tänker säkert många av er på AC/DC, INXS och Midnight Oil, men denna artikel är om australiska folkvisor, Bush Ballads.
Dessa handlar ofta om det hårda (manliga) livet ute i bushen (the Outback) och inkluderar viktiga ting såsom öl, torka, kvinnor, får och puben.
I två inlägg ska jag skriva om denna musik och fresta med några tillhörande YouTube-klipp. Del två kommer senare i veckan.

Visst vore jag konstig om jag inte inledde med den mest kända: Waltzing Matilda.
Den skrevs av en poet vid namn Banjo Paterson i slutet av 1800-talet. Är inte Banjo Paterson förresten ett väldigt passande namn för en man i folkvisegenren?
Visan har inget med dans att göra. Waltzing Matilda (australisk slang) betyder att resa till fots med en rensel (matilda) på axeln. Huvudpersonen i sången är en swagman, en kringresande säsongs/diversearbetare som arbetade på farmerna. Bland en Swagmans attribut fanns en swag, liggunderlägget, samt den så typiska hatten med korkar fästa i brättet. Detta gjordes för att hålla flugorna borta från ansiktet. (Flugorna i bushen är definitivt värt ett eget inlägg längre fram.)
Hur som, vår swagman stjäl ett får, blir ertappad av markägaren (tillika fårägaren), tar livet av sig för att undgå lagens långa arm och återvänder sedan som spöke. Låter det som material nog för en sångtext? Det tyckte Banjo i alla fall och idag är det den visa som förknippas mest med Australien.
Waltzing Matilda är dock inte landets officiella nationalsång.

Sedan 1984 är det Advance Australia Fair (och ärligt talat, hur många av er visste det?) och dessförinnan var det God Save the Queen.
Advance Australia Fair är en träig, trist sång i likhet med de flesta nationalsånger och jag gissar att många skulle föredra Waltzing Matilda framför den.
En äldre australisk vän till mig berättade förresten att förr i tiden spelades alltid God Save the Queen på biografer innan filmen började varpå alla givetvis reste sig upp i bänkarna.

Astronauterna John Young och Robert Crippen spelade Waltzing Matilda på rymdfärjan Columbias jungfrutur, när de flög över Australien.
Här har vi ett filmklipp med Waltzing Matilda:

Artisten som framför sången heter Slim Dusty (1927 - 2003), och på tal om namn igen så måste ni hålla med om att just Slim Dusty är kanske världens bästa namn på en countrysångare. Hör man det namnet så ser man inte en börsmäklare i skjorta och slips framför sig, utan en väderbiten… countrysångare. Egentligen hette han förresten David Gordon Kirkpatrick.
Slim Dusty var i decennier en ikon inom australisk folk/countrymusik. En marknad i det inre Queensland med rodeo, boskapsaktion och mängder av öl var inte fullkomlig om Slim Dusty inte stod med sitt band på en utomhusscen och körde sina hits inför ett myller av cowboyhattar.

En annan av de sånger som den gode Slim gärna sjöng var A pub with no beer, som handlar om det fruktansvärda ödet att hamna på en pub, där allt öl är slut. Till och med hunden i sången lider av bristen på öl:

Now there's a dog on the v'randa, for his master he waits
But the boss is inside drinking wine with his mates
He hurries for cover and he cringes in fear
It's no place for a dog 'round a pub with no beer

Andra olyckor som kan drabba i the Outback är att råka sätta sig på toaletten utan att kolla efter småkryp på sitsen. Det gör ont att sätta sig på en Redback; en giftspindel:

Med tanke på att de flesta bush ballads utspelar sig i de inre delarna av Australien är det konstigt att aboriginer sällan förekommer i texterna. När de väl gör det är tonen kanske inte rasistisk men inte heller speciellt respektfull.

Rolf Harris är en annan känd sångare, vars sång Tie me Tie Me Kangaroo Down, Sport blev en hit på 60-talet. För svenskar är han mest känd för låten om Sven Gren med sitt extra ben, vilken är en svensk version av hans sång Jake the Peg.
Under ett framförande av Tie me Tie Me Kangaroo Down, Sport i England 1963 körade medlemmarna i Beatles. (Det är nästan lika tungt som när Trio med Bumba hade Beatles som förband på folkparksturné i Sverige 1963)

Jag har hört australier säga att Rolf Harris borde stenas för den här sången. Jag tycker att den är ganska oförarglig.

Bättre är dock Duncan. Här finns det lyckligtvis öl så det räcker till och blir över:

Visst är detta roligt? Det är till och med så roligt att det kommer en Del 2 inom kort. :)

2013-07-18 09:00 Kommentera
Kategori: Kultur, Musik

Johan Drejenstam

Hej, jag heter Johan Drejenstam och kan inte sluta att tänka på Australien. Jag räknar om penningsummor till flygbiljetter som det står Sydney på, jag spelar didgeridoo och drömmer ständigt om nästa resa till Down Under.
Kommentera gärna det jag skriver.
Vill du kontakta mig nås jag på johan.drejenstam(at)australienbloggen.se

Webbfrågan

  • Hur tränar du helst under resan?

Vagabonds nyhetsbrev

Över 20 000 läsare! Vagabonds nyhetsbrev är gratis och kommer till dig en gång i veckan. Du kan när som helst avsluta din prenumeration.

Denna sajt drivs av Egmont Publishing Digital AB, som är en del av Egmont Publishing AB. Egmont Publishing publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Egmont Publishing är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.egmontpublishing.se/.

Egmont Publishing Digital, Pyramidvägen 7, 16991 Solna, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556647-1842