Möt kvinnan som vandrade 428 mil genom USA

Linda Åkerberg gjorde det många drömt om sedan filmen Wild gick upp på biograferna. Hon vandrade hela Pacific Crest Trail, från mexikanska gränsen i söder till Kanada i norr. Ett 428 mil långt äventyr, genom västra USA. 

Möt kvinnan som vandrade 428 mil genom USA
Porträttet: Linda Åkerberg. Foto: Linda Åkerberg.

Southern Terminus 3 april 2016. Södra startpunkten på Pacific Crest Trail badade i solsken när Linda Åkerberg skrev in sig i loggboken och krängde på sig den tunga ryggsäcken. I ett år hade hon visualiserat, planerat och drömt om den här dagen – och alla de andra dagar som nu låg framför henne. Hon började gå, med gränsen mot Mexiko i ryggen och gränsen mot Kanada som mål – 428 mil bort. Det är ungefär som att gå mellan Treriksröset och Smygehuk två gånger, och ytterligare en gång nästan halvvägs.

Med andra ord en hel evighet att täcka till fots. Sex månader hade hon på sig innan hennes visum skulle gå ut.

– Jag hade egentligen inte alls hållit på med vandring innan jag kom på att jag skulle göra det här. När jag var liten gjorde vi en liten familjetur någon gång, men sedan dess hade jag inte gjort några riktiga vandringar. Däremot har jag alltid varit intresserad av alternativa levnadssätt, säger Linda Åkerberg när vi trä as på ett kafé i Stock­holm ett par veckor efter att hon kommit hem.

Gammal markering för Pacific Crest Trail, Oregon.

Hon har knappt hunnit landa i vardagen igen. Hela våren, sommaren och en bit in på hösten har hennes liv handlat om att steg för steg genomföra det äventyr som många andra bara drömmer om.

Allt började våren 2015, då hon såg trailern till filmen Wild, med Reese Witherspoon i huvudrollen. Filmen bygger på den självbiograf­iska boken med samma namn, skriven av Cheryl Strayed, som bestämde sig för att gå en del av leden för att hitta sig själv efter en svår tid i livet.

– Filmen var inte lika bra som jag hade föreställt mig, men det var något som tilltalade mig redan i trailern. Jag gillade tanken på att ha allt man behöver med sig och bära det själv. Att skala ner allting till det mest basala. Att vara ute i naturen och överleva på det man har.

Möte i vildmarken.

Linda Åkerberg hade de senaste somrarna bott i sin ombyggda mercabuss. Som fotograf brukar hon ta uppdrag på musikfestivaler och bussen blev ett perfekt sätt att ta sig runt och alltid ha tak över huvudet. Att tälta hade i ärlighetens namn aldrig varit hennes grej.

– Men när jag bestämde mig för att göra den här vandringen var jag ju tvungen att ändra inställning, säger hon och ler.

Hon insåg att det fanns bättre tält och bättre utrustning än det hon tidigare hade provat på, och hon började planera och förbereda sig. När hon sommaren 2015 skulle åka till USA och hälsa på en kompis, passade hon på att gå några etapper av leden för att se lite av vad som väntade. Hemma i Sverige gick hon även tre dagar på Roslagsleden för att testa utrustningen. Och sig själv.

Södra Kalifornien, vandringen har börjat.

När hon i april började gå genom Mojaveöknen i södra Kalifornien gjorde hon det med ambitionen att gå ensam, även om hon visste att hon knappast skulle vara ensam på leden. Filmens popularitet hade fått många andra att vilja testa. Men långt ifrån alla tar sig hela vägen.

De två första veckorna fick Linda skavsår. Att gå med tung packning är något annat än att gå utan extra vikt, och hon märkte att fötterna trycktes ut i skorna på ett sätt hon inte upplevt förut och gav skavsår på sidorna av fötterna.

– Att snöra upp skorna blev min första läxa. Jag gjorde av med tre skor under vandringen och snittet ligger på att nöta ut ungefär tre till fem par om man ska gå hela leden. Dessutom behöver man anpassa utrustningen efter hur miljön skiftar längs vägen, säger hon.

Lindas tält och ryggsäck, norra Kalifornien.

Även om Linda vandrade ensam den första månaden stötte hon på folk längs vägen. Många av dem såg hon igen och igen, de brukade sammanstråla på tältplatserna.

– Jag ville gå själv och få tid till mig själv. Ta beslut själv och nna styrka i att klara saker. Men det var ju kul att trä a folk också.

Efter 30 mil mer eller mindre på egen hand började hon tillbringa lite tid med ett gäng hon gillade, och efter ytterligare några mil sågs de igen. Och igen. Det var ett skönt gäng som bjöd på många skratt.

Hon anslöt till deras gemenskap ett tag och de bodde ihop i den lilla staden Wrightwood, där de handlade, tog emot beställda varor och skickade hem saker de inte längre behövde.

När hon fortsatte gjorde hon det ensam, fast i sin övertygelse om att hon skulle genomföra den här vandringen på egen hand. I sällskap hade hon behövt anpassa sig efter andras takt och idéer på ett sätt hon inte hade tänkt sig när hon planerade äventyret. Samtidigt märkte hon att hon saknade sällskap.

En kväll när Linda läste i boken Into the wild av Jon Krakauer fastnade hon för huvudpersonen Christopher McCandless defnition av vad ett äventyr är. Han menade att en viktig ingrediens är att göra något utanför sin egen bekvämlighetszon.

– Jag insåg då att den verkliga utmaningen vore att göra något annat än det jag gjort så länge nu. Jag visste hur det var att vandra på egen hand. Så jag väntade in gänget.

Torrt landskap i södra Kalifornien.

Från "mile 400" var hon defnitivt en avdem. De var från Los Angeles, Miami, Seattle, England och Holland. En grupp som funnit varandra längs vägen och nu gick tillsammans – fast ändå som individer. Det gjordes avsteg, det fanns inga uttalade krav på att hålla ihop. Ibland stannade någon lite längre på ett ställe, ibland gjorde någon en extra ut ykt eller liftade en bit – och sedan återsågs de lite senare.

Det fungerade, ganska länge. Ju längre de gick, desto mer gick de ändå på egen hand eller två och två under själva vandringen, och satsade på gemensam lunch och övernattning. 

De började närma sig Sierra Nevada. Snart skulle det bli dags att byta ut delar av utrustningen för att anpassa sig till de delvis snötäckta bergen. Men när de nådde en av de små städerna innan bergen fick de höra att det hade snöat en hel del, och att det skulle komma mer. Det var inte läge att gå riktigt än. Det var då en person i gruppen kläckte idén med Las Vegas. 

På toppen av Forester Pass, PCT:s högsta punkt om man inte räknar med Mt Whitney som ligger lite utanför leden.

Att ta lite "semester" från leden en stund och bara dra.

Linda Åkerberg var inte den som omfamnade idén med att lämna planen direkt. Men än en gång såg hon det obekväma som en utmaning.

– Jag hade ju min tidsplan som jag ville hålla mig till. Men jag vet ju att jag är lite av en kontrollmänniska. Så jag tänkte att – varför inte göra tvärtom? Se hur det kändes att lämna planeringen och bara göra något annat.

Det visade sig vara både irriterande och nyt­tigt. Och början till slutet för sammanhållningen i gruppen. I tre dagar hängde de i Las Vegas. Frossade i god mat och dryck, badade i poolen, såg det man ska se. Och insåg att livet på leden är som ett annat universum.

– När man tältar har man allt med sig och det nns inga andra möjligheter. Så är man plötsligt i ett helt annat sammanhang och ska välja var man ska äta, vad man ska äta, vad man ska ha på sig. Att ha wifi i mobilen påverkade också. Alla blev upptagna av att göra saker på nätet. Det var som att sugas in i ett svart hål, säger Linda Åkerberg.

I Sierras får vandraren vara beredd på att blöta ner fötterna.

Efter Las Vegas väntade nya utmaningar i Sierra Nevada. Gruppen hade börjat splittras. Som est hade de varit nio personer, innan folk började droppa av. Några väntade in bättre väder vid ett tillfälle och alla hann inte ikapp efter det, någon valde att hoppa av och åka hem. 

Några gick skilda vägar på grund av slitningar i relationen och någon började känna att det var dags att testa att gå på egen hand.

Men kvar fanns en liten grupp, och Linda kände att det var bra att ha sällskap inför den tuffa terrängen. Sierras, som bergskedjan ofta kallas, har flera toppar på runt 4 000 meter, och vissa av passen som passeras ligger på hög höjd och är ofta snötäckta.

– Det som kändes så extra starkt var att det bara var vi som tagit oss dit till fots som kunde få se det här vackra landskapet. Många andra ställen vi passerade var enklare att nå från närmsta väg. Men här var det långa sträckor som bara kunde nås till fots.

Efter Sierras tog Linda ännu en paus från gruppen innan saknaden infann sig igen. När hon återvände till gemenskapen var de ett kärngäng på tre personer som gick ihop.

– Jag hade nog inte trott att den här vandringen skulle vara en så social prövning som det blev. Jag hade förväntat mig att det skulle handla mer om att titta inåt. Men att vara tillsammans med andra på det här sättet gör att personligheter och beteenden kommer upp till ytan. Man lär sig mycket om sig själv också, och hur man reagerar i olika situationer, säger Linda Åkerberg. 

Lägereldshäng i södra Kalifornien.

Vid sidan av det sociala samspelet var förstås naturen en följeslagare som ständigt fascinerade. Från torr öken till mäktiga berg, via porösa vulkanstenar som kunde få vilka vandrarfötter som helst att sladda i gruset.

Ju längre norrut hon kom, desto färre blev vandrarna på leden. Vildmarken i delstaten Washington bjöd på motstånd. Det tog längre tid att gå än beräknat och tiden tickade, snart måste hon vara framme för att inte överstiga visumtiden.

– Den där perioden när det var tu t tackade jag mig själv varje kväll för att jag klarat av dagen. Det var nästan lite religiöst, och jag blev väldigt harmonisk. Jag såg att jag klarade av det. Jag var tacksam för det jag såg och upplevde, och varje kväll gjorde jag en utvärdering av dagen, säger Linda Åkerberg.

Len "Prancer" en av Lindas vandringskompanjoner gör frukost från sängen i Sierras.

När hon drygt fem och en halv månad efter starten nådde sitt mål på gränsen mot Kanada, var känslorna många.

– Samtidigt som jag var glad och exalterad kände jag mig tom och nedstämd. Lyckan över att vara klar blandades med sorgen över att vara tvungen att lämna leden. Men hela sista dagen kände jag mig lugn. Även om vi hade långt att gå var det ingen stress, det var bara att njuta av omgivningarna. En sista gång. 

Om Linda Åkerberg

Ålder: 31 år.
Bor: i Stockholm när hon inte reser.
Gör: jobbar som frilans­fotograf. Kommer under våren 2017 att anordna en utställning med bilderna från vandringen längs Pacific Crest Trail, åtminstone i Stockholm och Göteborg men eventuellt även på andra platser.
Drömmer om: att klättra i Yosemite, vandra i Pata­gonien och Nya Zeeland, och att bestiga "the seven summits".

Fakta: Pacific Crest Trail

Pacific Crest National Scenic Trail (oftast kallad Pacific Crest Trail eller PCT) är en 428 mil lång amerikansk vandringsled som sträcker sig från gränsen till Mexiko i söder, till gränsen mot Kanada i norr.

Leden går igenom staterna Kalifornien, Oregon och Washington, bland annat via bergskedjorna Sierra Nevada och Cascades, på mellan 16 och 24 mils avstånd från USA:s västkust.

Boken Wild, skriven av Cheryl Strayed, beskriver hennes egen omvälvande vandring på leden. Boken blev lm 2014, med Reese Witherspoon i huvudrollen. 

Tips: Vagabonds vandringspecial i butik just nu

Du har väl inte missat att Vagabond har gjort ett helt nummer tillägnat till vandring?  Läs om nomadernas rike – Iran, äventyr i norra Thailand, vandring i Alperna, världens 15 bästa vandringar och mycket mer!

Men skynda dig, numret finns bara ute i butik till vecka 6. 

Mer tips och information från Linda Åkerberg hittar du på wilderness­stories.com och Äventyrsbloggen på vagabond.se 

Och missa inte att gilla Vagabond på Facebook för mer inspiration och härliga restips!