Madagaskar: På besök i Afrikas djurparadis

Madagaskar har en natur och ett djurliv som inte liknar något annat, tack vare att landet har varit isolerat under så lång tid. Vagabonds Afrikaexpert gjorde en omtumlande rundresa på den stora ön utanför Afrikas kust.

Madagaskar: På besök i Afrikas djurparadis
Madagaskar – den åttonde kontinenten. Foto: Marcus Westberg.

En lång, ensam klagosång bryter gryningens tysta lugn. Efter en timmes ljudlös vandring genom tät regnskog har jag nästan glömt var jag befinner mig; mina fötter undviker hala rötter och stenar på autopilot, men tankarna befinner sig någon helt annanstans. Nu rycks jag tillbaka.  

Den ensamma rösten omslingras snart av andra, mer avlägsna; några framför oss, andra från samma riktning som vi kom. Ljudet är nästan kusligt, men också mycket vackert. Det påminner om vargsång, och jag känner hur håret reser sig på armar och nacke. 

Vi smyger försiktigt vidare. Det tar bara några minuter att komma fram till sångens källa. En indri. Världens största nu levande lemur, med svartvit päls, Musse Pigg-öron, ögon stora som tefat och händer nästan som våra egna – och en av huvudanledningarna till att jag befinner mig här på Madagaskar. 

Indrin, en av Madagaskars storstjärnor.

Indrin, en av Madagaskars storstjärnor.

Landet benämns ofta som världens åttonde kontinent, och det är onekligen ett välförtjänt epitet. Trots närheten till Afrikas fastland – avståndet mellan Madagaskar och Moçambique är mindre än mellan Stockholm och Malmö – är det både ekologiskt och kulturellt en helt annan värld. För 135 miljoner år sedan bröt sig Madagaskar loss från Afrika och superkontinenten Gondwana, och 47 miljoner år senare fortsatte Indien sin långsamma färd mot Asien. Sedan dess har Madagaskar varit geografiskt isolerat från omvärlden, och fram till människans ankomst kunde öns djur och växtliv utvecklas i lugn och ro. 

I det vilda finns lemurer enbart på Madagaskar, men de utvecklades inte här utan på det afrikanska fastlandet ungefär samtidigt som dinosaurierna försvann. När de ikoniska djur vi förknippar med Afrika idag – lejon, leoparder, elefanter, apor, bufflar och antiloper – dök upp på scenen dog lemurerna ut, men inte innan någon eller några grupper lyckades ta sig över Moçambiquekanalen och kolonisera Madagaskar. 

Med sina sex till nio kilon var indrin en relativ lättviktare bland forntidens lemurer, men dess betydligt mer robusta kusiner (varav en var lika stor som en gorilla) försvann i samband med människans ankomst och spridning över ön, tyvärr en alltför bekant historia. Även Madagaskars övriga stora djur dog snart ut, bland dem dvärgflodhästen och elefantfågeln. Den senare var en 500-kilos bjässe som kunde bli tre meter hög, den största fågeln som någonsin vandrat på jorden – flög gjorde den dock inte, trots Marco Polos fantasieggande berättelser om en gigantisk fågel som angrep och bar iväg elefanter på kraftiga vingar. Av de förhistoriska giganterna finns bara krokodilen kvar idag, men ett hundratal mindre lemurarter har också överlevt.

Madagaskar. Vem är nyfiken på vem?

Vem är nyfiken på vem?

Andasibe nationalpark bjuder inte bara på indris – vars lokala namn, babakoto, betyder människans förfader – utan också ett halvdussin andra lemurarter, från de ovanliga svartvita vari och de fantastiska diademsifakorna till bambulemurer, gyllenhalvmaki och de pyttesmå muslemurerna. 

På en nattvandring med min guide Patrick får jag också se ett antal olika kameleonter, en annan av Madagaskars ikoniska djurfamiljer. Variationen är förbluffande; på en timme ser jag både en av världens minsta kameleontarter och den största av dem alla, leopardkameleonten. Däremot lyckas vi inte hitta Madagaskars utan tvekan underligaste lemur, den nattaktiva, gremlinliknande aye-ayen.

Nästa morgon bär det därför av mot östkusten. Tåg är kanske inte det snabbaste eller mest bekväma färdsättet landet har att erbjuda, men precis som på många andra håll i Afrika och Asien innebär det en oöverträffad möjlighet att umgås med andra än turister och guider. Och jag blir inte besviken.

Madagaskar. Slow travel. Djungeljärnväg – trångt och inget för den som är stressad men resan med tåg till östkusten tillhör Madagaskars vackraste färdvägar. Dessutom är tåg ett av de bästa sätten att hänga med lokalbefolkningen i Afrika.

Slow travel. Djungeljärnväg – trångt och inget för den som är stressad men resan med tåg till östkusten tillhör Madagaskars vackraste färdvägar. Dessutom är tåg ett av de bästa sätten att hänga med lokalbefolkningen i Afrika.

Vi sitter bokstavligen talat på varandra. Vi är sexton personer på nio ganska trånga sittplatser. Själv sitter jag hopklämd mellan två unga flickor med varsin skrikande ettåring i knät – småsyskon och inte egna barn, hoppas jag. De turas om att låna mina hörlurar för att lyssna på Taylor Swift, Foo Fighters och Sia. 

Det nöjet avbryts varje gång tåget åker in i en tunnel; då ställer sig alla barnen upp och skriker högljutt för att några ögonblick senare återgå till vad det nu var de gjorde innan det tillfälliga mörkeravbrottet. 

Att Madagaskar fick mänskligt besök först för 2 000 år sedan, och då inte från Afrika utan Asien, förblir ett mysterium – särskilt om man betänker att vi lyckades sprida oss till avlägsna Australien långt innan vi tog oss an den relativt korta färden till Madagaskar. Resultatet är dock att mina färdkompanjoners utseende och språk för tankarna till Borneo snarare än Moçambique. 

Madagaskar. Tågets förstaklasskupé – innan det blir fullt på riktigt.

Tågets förstaklasskupé – innan det blir fullt på riktigt.

Som för att bekräfta den asiatiska kopplingen ser jag att kvinnan till vänster om mig äter ris och fiskcurry. Mittemot mig på golvet ammar en annan kvinna sin dotter. Hon har ingen mat med sig, och när jag delar med mig av min egen lunch ger hon den till sina två äldre barn. De äter långsamt, nästan vördnadsfullt, men jag lägger också märke till att pojken stoppar ner några brödbitar i sin bröst­ficka. 

Kanske är han osäker på när nästa mål kommer serveras. När han några timmar senare plockar fram den sista bröd­biten ur fickan har den trasslat in sig i en del lösa trådar. Dessa tar han varsamt bort innan han stoppar brödet i munnen. Även de sista småsmulorna försvinner samma väg.

Klockan har hunnit bli fyra när tåget äntligen rullar in vid Brickavilles station. När jag några timmar senare påbörjar båtresan längs Pangalaneskanalen har det börjat skymma, men eftersom min aye-aye-jakt ändå måste ske nattetid bekymrar det mig inte särskilt.

 Bonsoir monsieur! Jag hoppas resan har gått bra?

Jag måste ha slumrat till, för nu ligger båten stilla intill en knirrande träbrygga. Det är becksvart och helt tyst. Runt-omkring oss blinkar ljuset från eldflugor. Jag trevar efter min pann­lampa som jag i alla fall haft vett nog att lägga något sånär lätt­åtkomligt. 

– Guidningen har redan börjat, men om du följer med mig så kommer vi snart ikapp de andra.

Madagaskar. Öns viktigaste råvara är ris, som intas till i stort sett varje måltid.

Öns viktigaste råvara är ris, som intas till i stort sett varje måltid.

Vi börjar gå inåt ön med raska steg. Det är fuktigt men inte särskilt varmt. Efter några minuter stannar vi till. Jag kan höra röster lite längre fram. Det låter faktiskt som svenska.

– Inga ficklampor nu när vi börjar närma oss. Och ingen blixt på kameran. De har känsliga ögon.

Vi smyger oss fram till gruppen. Först ser jag bara ben och ryggar – vi är definitivt inte ensamma. Och rösterna är mycket riktigt svenska.

– Oj oj oj. Har du sett på maken? Vilken filur. Och där kommer en till!

Madagaskar. Aye-aye, kanske  världens underligaste – och kusligaste – primat.

Aye-aye, kanske världens underligaste – och kusligaste – primat.

Hur är det möjligt att ens försöka beskriva en aye-aye? Den vinner knappast några skönhetstävlingar med sin spretiga päls, enorma gnagartänder och beniga fingrar. Ett av dessa har utvecklats till en decimeterlång klo som används till att gräva fram larver och annat smaskigt från bark och trädstammar. Eller, som i det här fallet, för att gröpa ur kokosnötter. 

Vi får kanske tjugo minuter med världens största nattaktiva primater, sedan är det dags att återvända till bryggan. Väl ombord på båten ber kaptenen oss släcka alla lampor så han kan navigera med hjälp av stjärnorna. Jag lägger mig på rygg i fören och njuter av den svala, salta havsbrisen och av att bara vara, här och nu. 

Madagaskar. Husbåt på floden. Vägstandarden på Madagaskar lämnar en del att önska, även för erfarna Afrikaresenärer. Att resa med husbåt på Tsiribihinafloden är däremot så lugnt och harmoniskt som det kan bli!

Vägstandarden på Madagaskar lämnar en del att önska, även för erfarna Afrikaresenärer. Att resa med husbåt på Tsiribihinafloden är däremot så lugnt och harmoniskt som det kan bli!

Ett par dagar senare, efter några gastkramande bussresor västerut via Antananarivo, befinner jag mig som ensam gäst på en husbåt på Tsiribihinafloden på väg mot Belon'i Tsiribihina. Förutom en australiensk fotograf och en grupp danska ung­domar är det tomt på vahaza, som vita människor kallas här. 

Västra Madagaskar påminner inte det minsta om öns fuktdrypande östsida eller den svala centrala platån. De täta regnskogarna och huvudstadens behagliga klimat är ett minne blott; här dominerar hetta, damm och baobabträd. Ingenting är sig likt. Inte nog med att färgskalan har skiftat från grönt till brunt och orange och att det inte finns en tillstymmelse till moln så långt ögat kan se; människorna är också annorlunda. 

Jag sneglar mot Tojo Mihary och Fanome Zantsome som ligger bredvid mig på husbåtens tak. Deras hy är mörk, håret krulligare. De ser om inte mer afrikanska ut än mina reskamrater från tåget så åtminstone som om de har sina rötter i något stillahavsrike snarare än Borneo.

Tojo och Fanome är sakalava, precis som resten av båtens besättning. Det är en av 18 folkgrupper på Madagaskar som trots sina olikheter talar samma språk, malagasy, och vars kulturer har en hel del gemensamt. I hela landet vördas döda förfäder, razana, som anses ha stort inflytande över de levandes tillvaro. 

Många av Madagaskars invånare  har ett distinkt asiatiskt utseende.

Många av Madagaskars invånare
har ett distinkt asiatiskt utseende.

Det finns också en utspridd och stark tro på fady – tusentals tabuer som på ett eller annat sätt påverkar det mesta i Madagaskar. Däremot skiljer sig försörjning och livsstil mellan landets olika regioner. Centralplatån domineras av jordbruk, framförallt risodlingar. 

Här i väst är det boskap som är viktigast för de flesta folkgrupperna, däribland sakalava. Precis som på det afrikanska fastlandet representerar boskapen mer än bara kött och mjölk, och på många av traktens överdådigt utsirade gravstenar kan den begravdes status läsas av från antalet zebu-horn som använts som dekoration. 

Tvätt och baddags!

Floden slingrar sig makligt genom ett bränt och skövlat landskap. Fanome skakar på huvudet.

– För fem år sedan sträckte sig skogen långt uppåt floden härifrån, men nu är de flesta träden borta. Om tre år tror jag inte att det finns någon skog kvar alls. Byarna växer, människorna blir fler. Och på Madagaskar använder alla utanför städerna ved och träkol. 

Skogsskövling är varken ett nytt fenomen eller något som påverkar endast västra Madagaskar. Ön har blivit av med uppskattningsvis 95 procent av sina träd sedan människans ankomst, och trenden pekar fortfarande rakt nedåt. Men än så länge finns det hopp, och i takt med att båten glider västerut ökar träden i antal och täthet.

Madagaskar. Boskapsskötsel är en sedvänja som kom från afrikanska fastlandet och inkorporerades i malagasykulturen.

Boskapsskötsel är en sedvänja som kom från afrikanska fastlandet och inkorporerades i malagasykulturen.

När skymningen närmar sig lägger vi till vid en sandig flodbank, till synes långt ifrån bebyggelse och människor. Ändå dröjer det inte mer än några minuter innan ett tiotal barn nyfikna betraktar hur Tojo, Fanome och resten av besättningen – som alla tillhör samma familj – sätter upp tält och förbereder middag. De berättar om livet på floden, jag visar bilder av glaciärer och norrsken. 

En eld tänds – var veden kommer ifrån vill jag helst inte tänka på – och när maten är undanstädad plockar Tojo fram en gitarr och börjar sjunga. Flera av de andra stämmer in. Jag går och lägger mig på båtens tak och ser upp i stjärnorna. Natten är kristallklar, vintergatan lätt urskiljbar med blotta ögat. Båten gungar lätt i strömmen, och jag låter mig vaggas till sömns till ljudet av sakalavamusik och skratt från den falnande lägerelden.

Madagaskar. Ta med ordentliga  skor för Tsingys sylvassa klippor – och lämna höjdskräcken hemma.

Ta med ordentliga skor för Tsingys sylvassa klippor – och lämna höjdskräcken hemma.

De följande dagarna påvisar gång på gång Madagaskars unika natur, från Tsingy de Bemarahas mangroveträsk, skogar och kalkstenslandskap, till landets största rovdjur, den lemurjagande kattmungon fossa. Ändå är det en annan stjärnklar natt som blir den mest minnesvärda. Utanför Morondava finns en av landets mest besökta attraktioner, Baobabavenyn, där den dammiga landsvägen omges av ståtliga exemplar av arten Adansonia grandidieri.

Jag anländer en timme före solnedgången och snubblar nästan på den australiensiska fotografen jag träffade under båtturen. Hon heter Kellie Netherwood och är precis som jag på jakt efter nya vinklar och perspektiv på detta kopiöst fotograferade område, men det är inte lätt: det kryllar av turister och försäljare, och turistbussarna står parkerade på rad och förstör Kellies komposition. Alla har kameror, alla är här för att se solen gå ner mellan dessa ståtliga träd.

Känslan jag sökt vill inte infinna sig; det är för mycket folk, känns för exploaterat. Men så går solen ner, och på några minuter har området tömts på både bussar och människor. Bara Kellie och jag finns kvar när nymånen börjar lysa högt ovanför trädtopparna. En kort stund senare ger sig även hon av, och plötsligt står jag kvar ensam i mörkret. 

Madagaskar. Stilla och så stjärnklart som det bara blir i Afrikas vildmark.

Stilla och så stjärnklart som det bara blir i Afrikas vildmark.

Jag lutar mig mot en baobabstam och ser upp mot vintergatan som än en gång lyser upp himlavalvet. Känslan som inte ville infinna sig tidigare gör det nu. Det här är precis så magiskt som en natt mitt i naturen på Madagaskar borde vara. 

Om skribenten: 

Marcus Westberg är vår flitigaste Afrikaresenär, men det här var hans första besök på Madagaskar. Det var dock nära att han aldrig kom dit . "Mad Air" ställde in flyget och stängde sitt kontor på Paris flygplats tre timmar innan avgång, men lade in en ny flight senare under natten utan förvarning eller förklaring. 

Gilla Vagabond på Facebook för mer reseinspiration i ditt flöde!

Relaterade artiklar