• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Bland karga klippor och mjuka stränder på Iraklia

    Iraklia är allt det du förväntar dig av ögruppen Kykladerna. Sköna stränder, mysiga byar, calamares och solmogna tomater. Men också dramatisk natur som gör ön perfekt att upptäcka med kängorna på.

    Bland karga klippor och mjuka stränder på Iraklia
    Foto: IBL

    Jag flyttar först en fot försiktigt framåt. Sedan nästa. Iraklia ligger som en kykladisk länk mellan havet och himlen. Ön är inte bara behagligt liten och perfekt att upptäcka till fots, utan också dramatisk.

    Vandrar uppför berget Papas. Den gamla åsnevägen har precis blivit till en smal stig. Varje steg river upp dofter av vanilj från solvarm jord. Varje kliv föder dessutom en pirrande förväntan om vad som ska dyka upp bak nästa backkrön. Svaret är ofta dramatiskt. Höjden som följer domineras av ett litet kapell lika vitt som månen. Nedanför kastar sig rovfågelklippor vårdslöst mot egeiskt vatten. Utsikten är som en gåva av hav och öar i 360 grader.

    – Se, Amorgos, Ios, Santorini, Naxos och Paros, säger min vägvisare Fanis Gavalas och gör en svepande rörelse med ena handen och pekar vidare ut över småkykladernas Schinoussa, Koufonissi och Donousa som syns som ett brunskimrande blänke långt i nordost.

    Steniga stigar och låga buskar – och välkomna havsbad i vikar som Vourkari.

    Under barndomen stod bergets topp för bekymmerslösa dagar genom en liten kikare. Här satt Fanis ofta och studerade örnar och storkar som passerade i cirklande följen under höstflytten mot Afrika eller gamarnas ulliga ungar som tryckte tätt intill skrovliga klipphyllor under den värsta sommarhettan. 

    Nu är samma höjd målet för vår vandring, men också en viktig förklaring till varför Fanis nyligen övergav Aten och flyttade tillbaka till sin hemö, trots att han satt på en färsk examen från Greklands främsta tekniska universitet. 

    Landets ekonomiska kris slår hårt mot alla. Även nyutexaminerade med toppbetyg. Många av Fanis klasskamrater valde att flytta utomlands för att söka jobb, vilket försvagade hemlandet ytterligare.

    – Jag ville stanna kvar. Men det enda jobb jag hittade var på en möbelfirma i Aten. Lönen var dålig och arbetsveckorna extremt långa. Till slut fick jag nog och flyttade hem.

    Iraklia är en pytteliten ö i Egeiska havet strax söder om Naxos (till vänster på bilden). Foto: Great_photos - stock.adobe.com

    Jämfört med andra grekiska öar är Iraklia tyst och lågmäld. Tre små byar, några kyrkor och ungefär 80 bofasta invånare som försöker överleva på det som marken producerar och havet ger.

    Naturen sätter inte bara tonläget, utan står också för öns överraskningar. För ett antal år sedan upptäckte Fanis far, byläraren Ioannis, en för vetenskapen helt okänd orkidé, Ophrys herakleitiko, som bara växer på Iraklia och ingen annanstans i hela världen. Ön rymmer dessutom klippor, vårblommande höjder och turkost hav; en palett som tillhör hökörn, munksäl, flasknosdelfin och havslevande karettsköldpaddor, liv som försvunnit på många andra håll, men som fortfarande finns här.

    Just mixen av det som finns och det högljudda som saknas, håller på att etablera Iraklia bland den grekiska övärldens mest eftertraktade vandringsdestinationer. 

    – Förhoppningsvis kan trekking och naturturism både bidra till arbets-möjligheter och att öns kvaliteter bevaras, funderar Fanis.

    Foto: Kasto - stock.adobe.com

    Hans far och bror har hjälpt honom att bygga de nya gästhusen på en hög kulle mellan hamnbyn Agios Georgios och Livadistranden. Framöver siktar Fanis på guidade turer till bergen, men också utflykter med båt och kajak.

    – Jämfört med Koufonissi och Ios har Iraklia förändrats väldigt lite. Kanske beror det på att våra besökare är annorlunda. Ingen kommer hit för nattlivet. Istället lockar det tysta och rofyllda.

    Stannar upp och lyssnar. Ljuden är få och vänliga. Getternas bjällror och sammetshättans torra smatter, dånande havsbrus mot vassa falkklippor. Miljöerna tycks ofta som hämtade från grekisk mytologi och har också inspirerat de gamla hjältesagorna. 

    På väg hem från det trojanska kriget siktade Odysseus på Iraklia för att besöka öns Zeustempel. Men hårt väder drev fartyget ur kurs och båten tvingades att ankra vid Vourkaribukten. Morgonen efter överraskades Odysseus och hans mannar av den fruktade cyklopen Polyfemos. Den enögda jätten fångade gruppen och förde dem till sin håla. En plats som ingen lämnat levande.

    – Grottan ligger där bergen når havet, säger Fanis och pekar mot en avlägsen punkt.

    Agios Georgios är största stranden – och den är inte särskilt stor. Foto: IBL

    Foto: Mikael Persson

    Nästa morgon är jag på väg dit. Passerar Agios Georgios lanthandel som säljer alltifrån färjebiljetter till skorpor och hemmagjord bananlikör. Rundar en stor kyrka med himmelsblå kupol. Når torra getbetesmarker och byn Agios Athanasios som hukar under lodrät sol.

    Längs stigen växer purpurfärgade tidlöseväxter. Häxan Medea påstås ha använt blommorna för att söva den eldsprutande draken som hindrade Jason från att erövra det gyllene skinnet. Annat är mer verkligt, här och nu. Iraklias pigga ödlor som blir gröna till färgen vid regnigt väder och bruna under tider av torka. Gåsgamens väldiga vingflak som seglar i vida cirklar högt uppe på himlen och påminner om flygande mattor. 

    Lekfulla delfiner siktas ofta i vattnen runt Iraklia. Foto: Mikael Persson

    På väg mot Cyklopens grotta. Foto: Mikael Persson

    Stigen trycker ängsligt längs bergssidan. Långt nedanför dånar havet som i en rykande gryta. Från ingenstans kommer plötsligt en äldre man på åsna. Duon tycks trött och sliten, men får oanade krafter och försvinner utom synhåll i nästa uppförsbacke. Själv slår jag följe med en mindre stig mot bergets hjärta. Bortom tysta skuggor väntar en mörk öppning. 

    När allt hopp tycktes ute, slet Odysseus fram ett brinnande trästycke och drev det genom cyklopens öga. Vägen var plötsligt fri. Den förblindade Polyfemos försökte träffa det flyende fartyget med stora stenar, men missade sitt mål.

    – Cyklopens stenar finns där ute, säger Fanis och pekar mot de två klippöarna Megalos och Mikros Avelas som sticker upp ur havet som två mörka segel.

    Vandrar vidare mot en öde strand. Simmar snart i ett klart och saltsprakande hav. Vattnet klyvs av lekfulla delfiner. Och örtdoftande Iraklia känns fortfarande som en plats i skarven mellan verklighet och mytologi.