• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Roadtrip: Australiens vilda väst

    Sandstränder, surfvågor och vin. Australiens västkust är som gjord för en roadtrip för dig som är både naturälskare och finsmakare.

    Roadtrip: Australiens vilda väst
    Foto: Karin Wimark

    Mörkret har lagt sig över viken. En frisk vind viner in från havet och vågorna slår mot den öde stranden. Sedan vi lämnade Perth har kylan blivit allt mer påtaglig ju längre söderut vi kommit. Cosy Corner Beach, drygt 60 mil söder om Perth, är inget undantag.

    Vi har krupit in under våra tjocka täcken i tältet på taket av camping-bilen och blickar ut genom tältöppningen. Stjärnhimlen breder ut sig som ett mäktigt valv över den orörda viken. Det är inte första gången jag känner mig överväldigad. Under hela resan söderut har civilisationen tunnats ut och naturen tagit över, något som fyllt mig med ödmjukhet och respekt.

    En quokka letar sig fram ur buskarna. Det är vi, pungdjuret och stjärnhimlen. Tystnaden är total, skådespelet på himlen fängslande och där och då tycks natten oändlig.    

    En vecka tidigare lämnade vi Perth, världens mest isolerade storstad, och styrde bilen söderut. På stränderna trängdes lättklädda perthbor som just tagit helg och slagit läger med parasoller, frysväskor och strandspel. Fartvinden genom de nedvevade sidorutorna svalkade skönt då eftermiddagsköerna börjat lätta och vi fick fri spelyta i det öppna landskapet.

    Campingbilen var väl utrustad, rutten utstakad. Musiken listad. På agendan hade vi tusentals kilometer av sandstränder, frodiga vinregioner och några av Australiens bästa surfvågor. Vetskapen att den okända västkusten är lika lång som sträckan Stockholm–Gibraltar gjorde oss ännu mer taggade. Outforskad mark skapade nyfikenhet.

    Västra Australien är som gjort för stjärnklara campingnätter.

    Sent på kvällen viker vi av på en dammig jordväg, kränger vår blänkande Toyota upp på en gårdsplan och landar i köket hemma hos Prue Vaughan, Tom Spencer och deras tre lyckliga hundar i Margaret River. Tekokaren går varm. Löksoppa värms på. Och medan helgens planer ivrigt smids får jag också Prues uppmaning att inte skriva allt för väl om deras älskade västkust. 

    – Vi vill ju inte att hela Sveriges befolkning ska upptäcka våra gömmor, säger hon och sörplar i sig av soppan.

    Margaret River, vårt första stopp på rundresan från Perth, är ett slags mini-Provence som under de senaste åren upplevt en rejäl boom och nu rankas som västkustens snabbast växande region. Frodiga vingårdar med premiumviner och världskända surfvågor har satt Margaret River på kartan. Från att ha varit en sömnig håla har regionen blivit en hipp weekenddestination med priser som stigit till skyarna. Närheten till Perth har förstås sin inverkan. För västkustborna är tre timmars bilkörning en bagatell.

    När vi i gryningsljuset blickar ut över Indiska oceanen skvalpar vågorna stillsamt in mot den karga kustremsan. Vinden rufsar till mitt hår. Inte en människa syns till. Prue Vaughan slår ut med armarna.

    – Det brukar alltid vara vågor. Vi är kända för det!

    Klockan är kvart över sex på morgonen. Att starta dagen med en timmes surfing har blivit ett kall. Så pass att Prue börjat jobba deltid som surflärare och Tom spikat upp bilder av surfidoler på väggarna. Men denna morgon får vågorna vila. När det blygsamma förslaget om kaffe läggs fram är det ingen som protesterar. 

    Efter frukosten åker vi på smala och kurviga vägar genom det frodiga Margaret River. Här radar gårdar upp sig med vinrankor i perfekta rader och tjusiga skyltar som välkomnar besökare. Margaret River rankas som ett av världens bästa vinområden med ett klimat som kan jämföras med franska Bordeaux. Ändå är det få som känner till den prominenta vinregionen i Australiens sydvästra hörn.

    – Vi är ett nytt område och kan ännu inte konkurrera med Frankrike eller Italien. Men våra viner är helt klart på väg att ta ett stort steg ut i världen, säger sommelieren Grace när vi smuttar på en cabernet sauvignon i en lounge på Vasse Felix, Margaret Rivers äldsta vingård. Från Vasse Felix och de övriga 149 vingårdarna i regionen kommer en femtedel av Australiens bästa viner. Viner med tydligt europeiska drag. 

    På Riversmith Café samlas vinmakare, surfare och familjer för kaffe av hög klass.

    Den marmorvita herrgården som pryder vingården Fraser Gallops flasketikett är identisk med den verkliga byggnaden. Som ett sagoslott speglar den sig i tjärnen nedanför de böljande kullarna som är täckta av grönskande rankor. Till mångas förtret är byggnaden ägarnas privata bostad och därmed otillgänglig för besökare. Men vi har tur. En regnig förmiddag som denna lyckas vi få en privat rundvisning på ägarnas marker.

    – Vi brukar skämta om att vi har världens dyraste etiketter. Ja, huset var ju tvunget att byggas först, skrattar vinmakaren Paul McArdle när vi betraktar herrgården på nära håll.

    När vi så småningom kommer till vinkällaren slår doften av fuktig jord och ek emot oss. Jättelika tunnor med tusentals liter vin balanserar på höjden. På ett högt träbord står ett dussin välpolerade glas redo för provning. Först efter lunch lyckas vi slita oss därifrån. Det vore synd att bli salongsberusade innan klockan ens slagit ett.

    Gryning i Margaret River.

    Eftermiddagens varma sken målar det karga kustlandskapet i guld då vi närmar oss staden Yallingup på Margaret River-halvöns nordligaste spets. En plats som sedan 1920-talet lockat vågjagande surfare från hela världen. Väl ute ur bilen möts vi av en helikopters dånande ljud, dunkande musik och ett par drypande blöta killar med brädor under armarna. Helgens surftävling är precis avslutad. Att man i sista stund upptäckt en haj i viken tycks inte göra någon särskilt upprörd.

    – Fler människor i Australien dör av att stryka sina kläder än av hajar. Man kan inte gå runt och vara rädd om man bor här, säger en av surfarna som just kommit upp ur vattnet.

    Några timmar senare landar en fullastad bricka med öl på ett träbord vid puben Caves House. Stämningen är uppsluppen och den ena surfhistorien avlöser den andra. Västkusten har en helt annan mentalitet än resten av Australien, menar tredjepristagaren Riley och skrattar. 

    – Här spelar det ingen roll vilken bil du kör, vilket märke din tröja har eller vad du har planerat fördagen. Vaknar du på morgonen och det är bra vågor så byggs heller inga hus. Vi prioriterar annorlunda här i väst.

    då vi slickar kurvorna på Great Ocean drive känns det som att vi befinner oss vid världens ände.

    När vi följande morgon möter tystnaden i Leeuwin Naturalistic National Park i södra Margaret River förstår vi hur mångfacetterat området är. Här breder låga buskage ut sig på karga klippor som stupar ner mot havet. Vågor som färdats obehindrat från Afrika slår mot klipporna. Vandringsleden Cape to Cape Track slingrar sig längs hela kusten. Hit kommer fiskare för tystnad, surfare för utmanande vågor och klättrare för massiva granitklippor.

    Vi blickar sömnigt ut mot havet och njuter av tystnaden. Sedan bestämmer vi oss för att lämna Margaret River och tar den smala, spikraka vägen mot Denmark, staden som lustigt nog inte är döpt efter vårt grannland utan efter en upptäcktsresande europeisk läkare.

    När Gill och Jon Atkinson satte sin fot i Denmark för 17 år sedan var det knappt någon som kände till denna fristad med sin alternativ-kultur. På den tiden reste byborna från sina avlägset belägna stugor en gång om året till den centrala julmarknaden, då det var dags för det årliga doppet i floden.

    – Det var enda gången man såg dem. Sedan återvände de in i skogarna, skrattar Jon och vänder en osande burgare på spisen. 

    Margaret River är surfarnas mecka i Västra Australien.

    Gill och Jon har i över 20 år drivit krogar på västkusten. När de kom till Denmark var de trötta på restaurangbranschens tuffa villkor. Istället ville de börja koka kola. Men ganska snart hade verksamheten Denmark Good Food Factory utvidgats till ciderbryggeri, såsfabrik och hamburgerrestaurang. 

    – Denmark är som Margaret River var för 25 år sedan. Innan det blev alldeles för kommersiellt, säger Jon och balanserar två tallrikar med jättelika hamburgare inlindade i pappersark och en hummerklo vid sidan av. 

    Ett par dagar senare förstår vi vad de menar. Den sömniga småstaden gömmer en färgstark blandning av individer: naturälskare, spiritualister och konstnärer. I Denmark kör man fyrhjulsdrivna Range Rovers och lever för naturen.

    Greens Pool-viken har släta, vidsträckta klippor och omges av turkost hav. Söt doft av honung och rosmarin drar genom luften då vi hoppar fram på klipporna. Några motionssimmare tar sig stillsamt fram i den skyddade havsviken. I övrigt är vi helt ensamma.  

    Fraser Gallop är en av 149 vingårdar i Margaret River.

    Fyrhjulsdrift och ett stycke mod tar dig över sanddyner och upp på berg i Esperance.

    Om Denmark är spirituellt och frisläppt är Albany dess konservativa storasyster. Städerna ligger bara en timme från varandra och trots att de ytligt sett påminner om varandra skiljer de sig tydligt åt. Albany är en populär stad att pensionera sig i. En proper och bildad småstad, varifrån soldaterna i början av 1900-talet kastade loss och begav sig västerut för att kriga i första världskriget. Men att Albany är ett tillhåll enbart för gamlingar håller konstnären Mel inte med om. 

    – Visst är det långt ifrån lika hippt som Perth och inte lika kitschigt som Margaret River. Men Albany har förändrats. Här känner man kreativiteten sjuda, säger hon.

    Våra semesterdagar i grannstäderna Albany och Denmark flyter ihop och vi slukar kustens skrytsamma stränder. På kvällarna slinker vi in på lokala pubar i Denmark, eller äter fish and chips på västkustens mest hyllade restaurang Ocean and Paddock i Albany. På nätterna sover vi djupt och tryggt i vår campingbil under stjärnklar himmel. Sedan bestämmer vi oss för att åka vidare och sätter kurs österut, mot ett samhälle höjt till skyarna av i princip de flesta vi träffat på. 

    Delikatesser, noggrant matchade med gårdens vin.

    Kanske beror det på det isolerade läget. Eller så är det solen som gör oss vimsiga. Men då vi slickar kurvorna på Great Ocean Drive känns det som att vi befinner oss vid världens ände. Hit till Esperance tar man ingen snabb avstickare, eftersom det är fem timmars bilkörning från Albany. 

    När vi sjunker ner i sofforna på Brown Sugar Café i stadens centrum börjar alltsammans långsamt sjunka in. Oändligt hav. Vidderna. Naturen. Resan börjar närma sig sitt slut och ändå har vi enligt Mark Adamson, kaféets ägare, det allra bästa kvar.

    – Sänk däcktrycket till 16 PSI, hitta en strand och gasa. Det är inte på många platser i världen där man kan köra bil på stränderna, säger han och ler stort.

    Greens Pool i Denmark är ett populärt tillhåll för badare tack vare skyddet från stenarna.

    Roadtrip i variationsrikt landskap.

    Över en kopp te berättar han om livet i Esperance. Om hur tonåringarna kör längs havet i solnedgången. Om det franska påbrå som under 1700-talet gav namn till platser som Cape Le Grand och förstås Esperance. Men mest av allt pratar vi om urbefolkningen. Om aboriginernas kamp mot rasism och för acceptans. Om Marks fru Gail, en driven och bastant kvinna som hör till noongarfolket och som hela sitt liv fått kämpa mot orättvisor och fördomar. Idag är hon en av få i staden som har eget företag. Arbetslösheten bland aboriginerna är hög och den institutionella rasismen finns tyvärr i varenda vrå, menar Gail. 

    –  Visst har vi kommit längre idag. Men det finns fortfarande ingen stolthet i vårt lands kultur och historia. Vi måste alla förstå vad som hände en gång i tiden för att kunna göra skillnad. Jag gör mitt bästa för att sprida den kunskap jag har, säger hon och ler matt.

    Nyfiken besökare på stranden Lucky Bay.

    Morgonen därpå blickar vi ut genom bilrutan över vidsträckta stränder. Wylie Bay ligger framför oss med flera kilometer av sandstrand. I bilen intill sitter Mark. Sedan gårdagens träff har han vägrat låta oss lämna Esperance utan en gedigen off road-körning. 

    När vi framåt eftermiddagen når udden vid Cape Le Grand är vi euforiska. Vid stranden Lucky Bay möts vi av några nyfikna kängurur som hoppar fram i knarrande sand. Vi stänger av motorn och går barfota ner till det genomskinliga vattnet som speglar en upprorisk himmel med mäktiga moln. Så faller till slut regnet över Lucky Bay. 

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!