Goa: Indiens tropiska strandparadis

Goa är inte bara en destination för soldyrkare. Här finns också havskajakpaddling, konstmuseer, kryddodlingar, djungler, gourmetmat, yogaställen och inte minst spännande kolonial historia.

Goa: Indiens tropiska strandparadis
Goa. Foto: Johan Marklund

Den smala vägen slingrar sig fram mellan kokospalmdungar, bambusnår, vattenfyllda risfält och ett och annat mäktigt banyanträd med sitt virrvarr av grenar och luftrötter. Så öppnar sig en glänta och vi kör in i en liten sömnig by som enligt kartan heter Chandor.

Kyrkan står tyst och öde. Husens fönsterluckor är stängda. Inte ens fåglarna sjunger utan sitter blickstilla på sina grenar och tyst betraktar stiltjen. Det känns som om alla invånare sover siesta, medan solen får asfalten att bubbla. Vad gör jag egentligen här? hinner jag tänka innan jag minns varför vi tidigare samma dag svängde av National Highway 66 och krånglade oss in på de asfalterade kostigarna mellan de skogsklädda kullarna.

Nycirkus möter hav. Vid dagens slut är det full aktivitet på stranden i Arambol.

Nycirkus möter hav. Vid dagens slut är det full aktivitet på stranden i Arambol.

Hur avlångt kan ett hus vara? funderar jag medan jag betraktar det enorma stenhuset framför mig. Bara två våningar högt, men 120 meter långt och med höga spröjsade fönster och balkonger med snirkliga järnräcken.

Ett djungelpalats, ett kungligt slott, en kolonial herrgård? Ja, faktiskt, allt på en gång, visar det sig.

Mastodonthuset som tillhör arvtagare till den kungliga portugisisk-brasilianska släkten Braganza och ligger i en glänta i djungeln i Goa är historien om den mäktiga sjöfararnationen Portugal som för 500 år sedan seglade i hamn på indiska västkusten, byggde kyrkor och startade kryddplantager. Livet i de pråligt dekorerade palatsen och herrgårdarna var bekvämt och de sydeuropeiska kolonialisterna blev så småningom lata och omsprungna av sina brittiska konkurrenter på de sju haven. Efter andra världskriget orkade de portugisiska kolonialherrarna, dikterade av diktatorn Salazar hemma i Lissabon, inte ens inse att deras tid var ute. Först 1961 – fjorton år efter att britterna gett Indien självstyre – fick regeringen i New Delhi nog och skrämde bort dem med några få gevärsskott. De gjorde knappt ens motstånd, utan for bara iväg med svansen mellan benen.

Men allt portugisiskt försvann inte för det.

Kulturen, maten och den kristna guden lämnade de kvar.

 

Huset fick de i alla fall behålla. Auria Braganza Pereira vårdar ömt sin  450 år gamla paradvåning.

Huset fick de i alla fall behålla. Auria Braganza Pereira vårdar ömt sin 450 år gamla paradvåning.

Hon har inte bråttom. Varför skulle hon ha det? Här har tiden stått still sedan indiska staten exproprierade huset Braganzas gummi- och kokospalmplantage. Då försvann inkomstkällorna, sinade kassan och inleddes förfallet.

Någon renovering av den 450 år gamla prakten och ståten har det inte varit tal om. Auria Braganza Pereira är med andra ord inte så road av sin samtid.

– De tog allt och vi fick ingen som helst kompensation, klagar hon och drar med pekfingret över de dammiga ryggarna på stolarna runt matsalsbordet.

– Samma sort som drottning Elisabeth har i Buckingham Palace, tillägger hon, inte utan stolthet.

Inte bara solbadare.  På Goas stränder samsas turister och fiskare.

Inte bara solbadare. På Goas stränder samsas turister och fiskare.

Jag rundar ett italienskt marmorbord, går under en belgisk kristallkrona och ser mig själv, svettig och rödrosig, i en gigantisk spegel med guldram, också den belgisk. På ett bord ligger två stora elefantbetar och på golvet ett gigantiskt sköldpaddsskal. I en låda i paradvåningens lilla kapell tronar en … gulnad fingernagel. 

– En nagel?

– En åtråvärd relik. Den har tillhört Saint Francis Xavier, svarar Auria och syftar på den katolska missionären som kom till Goa 1542 och byggde minst 40 kyrkor på indiska västkusten, och vars kropp efter hans död delades upp och spreds ut över världen. 

Andra delar av missionärens förtorkade kropp finns några mil norrut i den påkostade marmorkyrkan Bom Jesus i den världsarvsklassade kyrkostaden Old Goa, som lockar tiotusentals kristna pilgrimer om året.

– Allt du ser här inne är 450 år gammalt, kluckar Auria, nu i ett allt nöjdare tonläge. 

Fjärilsstranden. Åk med utflyktsbåt eller hyr kajak och ta dig till oexploaterade Butterfly Beach strax norr om Canacona Island och Palolem.

Men så skiftar hon humör igen och upprepar, knappt hörbart, men märkbart bittert: 

– Men marken tog de ifrån oss … Allting tog de.

Jag ler för mig själv i mjugg, eftersom det känns som ödets ironi att de grånade arvtagarna till en av sin tids rikaste kolonialfamiljer idag går omkring i sitt gamla palats, fyllt av ovärderliga rikedomar, och smågnäller för att indierna en dag ledsnade på att vara ägda av européer.

Fullmånens starka men bleka sken strilar ner mellan de vingliga kokospalmerna och får sanden på Palolem Beach att gnistra. Dagen väntar ännu på att gry när jag och fotografen Johan släpar ner plastkajakerna till strandkanten och börjar paddla ut mot Apön.

När vi kommit halvvägs går solen upp och värmer oss i nacken, medan fiskarna lägger ut nät från sina katamaraner som guppar ute i bukten. När vi paddlar förbi den orörda Fjärilsstranden har solen stigit en bit till och vi blir omkörda av dagens första utflyktsbåtar med indiska turister som spanar efter delfiner. En delfinstjärtfena slår vid sidan om min kajak och jag ser hur en mörk skugga under vattnet snabbt försvinner bortåt och neråt. Tittar upp och ser makaker svinga sig mellan träden på ön som är döpt efter sina invånare.

Kompisgänget från Mumbai älskar Goas stränder.

Kompisgänget från Mumbai älskar Goas stränder.

När jag är tillbaka på stranden står solen nästan i zenit. Fiskarna är också tillbaka och lossar sin fångst. En bit bort, där sanden blivit hård och slät av vågorna, spelar indiska pojkar från byn fotboll med europeiska resenärer. Och mitt på stranden står ryska Lesia Petrova inlindad i en tunika med indiskt mönster och ristar en cirkel med ett nonfigurativt mönster med en lång käpp. En mandala kallas det och bär i sin förgänglighet på en filosofisk insikt: allt är här och nu, inget är för evigt.

– Vad är det för mönster? frågar Johan nyfiket.

– Tyst, jag mediterar, svarar Lesia och fortsätter att rita i sanden med en närvaro och ett allvar som om det handlade om överlevnad snarare än tidsfördriv.

Solen hinner gå ner i Indiska oceanen och de indiska turisterna hinner flockas på klippan för att ta solnedgångsselfies innan Lesia äntligen är klar.

Lesia Petrova mediterar och ritar mandala i sanden – på samma gång.

Taxin skumpar fram på vägen som följer bäcken på botten av ravinen. Runtomkring oss tät, svirrande djungel som välver sig över vägen och ger mig känslan av att vi kör genom en tunnel. Vi är mitt i Netravali Wildlife Sanctury, en av flera vildmarkskorridorer i Western Ghats, bergskedjan som löper längs Indiens västkust. Pojken som öppnar bommen till reservatet har en t-tröja med texten "Save wildlife", men just nu ser vi inte viltet, eftersom det är mitt på dagen, solen steker och djuren förmodligen sover. Men vi vet att långt där inne i skuggan dåsar svart läppbjörn, sambarhjort, axishjort och den där kraftiga vildoxen som kallas gaur.

– När jag får kvällskörningar får jag ta det försiktigt, för ibland smyger leoparden över vägen, säger chauffören medan han rattar oss säkert genom kurvorna.

Men vi är inte här för Djungelboken, utan för människobyn. Vi kliver ur taxin först när vi parkerat framför ett gammalt traditionellt byhus med röda lerväggar med en träskylt som förkunnar att vi kommit till Tanshikar Spice Farm.

Det är lätt att drabbas av eufori och glädjefnatt när man når fram till södra Goas stränder.

Chinmay Tanshikar är inte som andra bönder i trakten. Istället för att ösa på med konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel odlar han nio sorters kryddor, kokos­nötter, betelnötter och bananer enligt en princip som kallas permakultur, som går ut på att skapa ett biologiskt kretslopp och en helhet där den ena växten stödjer den andra. Odlings­sättet, som idag är en global rörelse, rymmer också kritik mot det moderna jordbruket. Målet för permakultur­odlarna är ett hållbart samhälle med bättre miljö, hälsa, solidaritet – och inte minst: säkerhet.

– Om resten av världen går under imorgon klarar vi oss. Vi är helt självförsörjande, säger Chinmay där han och hans två döttrar går barfota framför oss på den mossklädda skogsstigen, för att visa sina odlingar som hans farfar började med för mer än ett halvt sekel sedan. 

Som de flesta indier är han medveten om sitt ayurvediska arv. Därför kan han allt om olika grödors hälsobringande effekter. Han pekar på olika plantor och förklarar. Kakao minskar risken för hjärtinfarkt och lindrar depression. Muskot stoppar diarréer och fungerar som sömnmedel …

– Visst, vi får 20 procent mindre skörd än de som använder bekämpningsmedel, men så spar vi ju in på inköp av gifter, så förtjänsten blir ändå bättre, säger han när vi är tillbaka vid huset där bikuporna surrar och skördad muskot, kokos och vanilj ligger utspridd för att torka i solen.

Chinmay Tanshikar klarar sig även om tredje världskriget bryter ut.

Chinmay Tanshikar klarar sig även om tredje världskriget bryter ut.

Här har han också ett litet pensionat, en kryddbutik och en restaurang där vi äter lunch med grönsaker och kryddor från den egna odlingen, och avslutar med små söta bananer och te med citrongräs, honung och basilika.

– Allt är odlat här, säger Chinmay malligt. Vad var det jag sa! Om tredje världskriget bryter ut klarar vi oss själva.

Republic Day är helgdag i Indien och på Calangutestranden, som i slutet av sextiotalet var först ut i Goa att exploateras för turism, är det knökfullt med indiska turister som badar med kläderna på, dricker öl ur medhavda bruna flaskor och gräver ner varandra i sanden och tar bilder.

Det är när jag står i vimlet på stranden, som mer påminner om Kiviks marknad än en tropisk semesterdestination, som jag på riktigt förstår statistiken som säger att av de drygt två miljoner turister som varje år besöker Goa är nio av tio från andra delar av landet. Det är här den växande indiska medelklassen semestrar innan de far tillbaka till kontoren och callcentren i Bangalore, Mumbai och New Delhi. 

Stämningen på stranden är på topp och det är en känsla av fest, fast klockan bara är fyra på eftermiddagen och solen har långt kvar till horisonten.

– Long live India! ropar en överförfriskad kontorist från Mumbai, lägger sin mobil i min hand och ber mig ta en bild av honom och hans strandklädda polare.

Nationell helgdag betyder feststämning på Calangute Beach.

Nationell helgdag betyder feststämning på Calangute Beach.

Vi kör norrut på vindlande vägar mellan kokospalmer, vitmenade kyrkor och gula och turkos stenhus i sydeuropeisk stil med sluttande tegeltak och spatiösa verandor. I vägrenen går skolflickor med välkammat hår, blankt av kokosolja, och klädda i prydliga skoluniformer, kjol och pikétröja i bländande vit bomull. De trippar fram i sin skimrande renlighet och får de slafsigt klädda europeiska hippieturisterna som är på väg till stränderna i Anjuna och Vagator på slitna och oljiga Royal Enfield-motorcyklar att framstå som djur som nyss kravlat upp ur underjorden.

Ända sedan roadien Gilbert Levey från Haight-Ashbury i San Francisco kom till Goa 1969 och la sina västerländska kläder längst ner i ryggsäcken, slutade tvätta håret och klädde sig i orange bomullskläder med blocktryck lever hippie­traditionen. Gilbert kallade sig Goa Gil, blev snabbt en legen­­darisk dj och ordnade fester … och vilka fester! Han var hövding och gästerna ett naturdyrkande extassökande stamfolk.

Men sedan flera år tillbaka är det slut med de dånande dygnslånga utomhusfesterna i fullmånens sken. Lokalbefolkningen fick nog och myndigheterna förbjöd ofoget.

Det blir så kul som man gör det, är filosofin på Calangute.

Det blir så kul som man gör det, är filosofin på Calangute.

Men det betyder inte att man inte kan festa. Det går utmärkt, bara man inte väsnas. I Palolem arrangerar man fort­­farande klubb­kvällar med dans med stjärnhimlen som tak och kvälls­­brisen som luftkonditionering, men utan högtalare. Dj:n spelar musik som hörs i fjäruppkopplade hörlurar som party­gästerna fått i entrén. Silent noise, har den nya klubb­traditionen döps till. Såväl festarrangörerna som grannarna som bor i byarna runtomkring är nöjda. 

Jag går rakt över dansgolvet av packad sand mellan svarta klippblock och grå palmstammar och betraktar dansarna som ljudlöst rör sig i natten. Jag hör fotsteg men inga höga toner. Jag hör havets muller, men inga djupa basgångar. 

Kolugnt. Klubbkvällarna på stranden stör numera ingen.

Kolugnt. Klubbkvällarna på stranden stör numera ingen.

Äntligen har jag kommit fram. Det är i alla fall så det känns. Jag har avverkat Palolem och Agonda, de natursköna stränderna i södra Goa som ryggsäcksturisterna gärna väljer. Jag har hängt på Candolim, Calangute och Baga, de röriga och kommersiella stränderna i mellersta Goa som är de indiska turisternas och de europeiska charterresenärernas förstahandsval. I byn Chapora har jag druckit färskpressad mangojuice under banyanträdet med hippiefarmor och hippiefarfar. På den rökelsedoftande loppmarknaden i Anjuna har jag handlat batikfärgade bomulls­skjortor, druckit en öl på Café Looda till tonerna av David Bowies version av "Lets spend a night together" och funderat på vad reklamaffischen för "Astral Circus" egentligen handlar om och vem festfixaren "Goa-Jonas" egentligen är.

Men nu har jag kommit till en annan strand, längre norrut i Goa. En strand som börjar i Morjim, slutar i Arambol och är en mil lång och ett par hundra meter djup. Stundtals nästan helt folktom. Fridfull. Rogivande. Naturskön. 

Jag är framme. Det var det här jag letade efter.

Mitt på stranden ligger byn Ashwem och mitt i Ashwem ligger Palm Grove, en samling uthyrningsrum i form av bambuhyddor med verandor utspridda i buskagen bakom stranden. Det skulle kunna vara vilket billigt backpackerställe som helst inklusive vägglöss och bananpannkakor, men när man kommer närmare upptäcker man att allt är ett snäpp mera designat, tjusigare, mjukare och glamorösare.

– Ett riktigt glamping-ställe, föreslår fotograf Johan.

– Glamping?

– Glamorous camping.

– Ja, eller bohemian chic, säger svenska Eva Agardsdotter som driver stället sedan sju år tillbaka.

Barfotalyx, tänker jag medan gästerna traskar runt utan skor på ribbspängerna i sanden: från receptionen med rökelsestickor till yogasalen med väggar av vita tygskynken, vidare till hängmattorna som är uppspända mellan palmerna och sedan hem till var och ens prydliga sovhydda i bambu, som bara låtsas vara billig, men i själva verket är ganska påkostad. 

Musiken dånar – men bara i hörlurarna. Utanför dem är det knäpptyst.

Musiken dånar – men bara i hörlurarna. Utanför dem är det knäpptyst.

Höghusen lyser med sin frånvaro i Goa. Nyligen stoppades ännu en plan på ett stort hotellkomplex. Det är inte första gången. När jag var här för 30 år sedan hade en intensiv kamp inletts för att hindra att den tyska charterturismen, som precis startat, inte skulle skena. Man ville helt enkelt inte att Goa skulle utvecklas till ännu ett Playa del Inglés eller Patong Beach.

– Gärna turism, men den ska vara småskalig, sa aktivisterna jag pratade med då. 

Och de vann kampen. Turismen har fortsatt att växa, men det är förbjudet att bygga högre än kokospalmerna och närmare havets högvattenlinje än hundra meter, såvida det inte handlar om små restaurangskjul och hotellbambuhyddor som man inför varje sommarmonsun packar ihop för att därefter bygga upp igen när turisterna återvänder på hösten.

Dags för solnedgångsselfie på Palolem Beach.

Dags för solnedgångsselfie på Palolem Beach.

Sista kvällen tar vi en taxi på smala vägar ännu längre norrut. Rovfåglar cirklar över trädkronorna. Stranden som är svartrandig av kisel glänser som silver i eftermiddagssolen. Högar med staplade gröna kokosnötter ligger i den röda jorden i vägrenen. "Jesus Christ", står det med stora bokstäver i  vindrutan på den mötande lokalbussen.

En rostig bilfärja med bolmande skorsten tar oss över floden och vi kör längs stranden sista biten till Fort Tiracol som på 1600-talet byggdes av maharajan av Sawantwadi så att han kunde försvara sitt rike från angripare, såväl indiska som europeiska. Men det gick inget vidare. Redan 1746 erövrade den portugisiska vicekungens styrkor fortet.

Men sedan länge har kanonerna tystnat. Idag är det förvandlat till kulturarvshotell med restaurang med en takservering som bjuder på milsvid utsikt över norra Goas folktomma stränder.

Och är det bohemian chic så är det. Trots att vi är klädda i tunna indiska skjortor, shorts och lädersandaler, och har saltvatten i håret och sand mellan tårna, beställer vi en flaska indiskt mousserande vin från Sula Wineyard, Indiens största vingård, i Nashik, Indiens eget Bordeaux.

Plopp, säger det när korken far upp och servitören häller upp brusande Sula Brut i höga smala glas.

Kyrkklockorna i St Anthonykyrkan slår sju slag. Den soluppvärmda stenmuren värmer våra bara ben. Nedanför oss ligger floden blank, breder skogen ut sig.

Trots 50 år av turism känns Goa fortfarande som jungfrulig mark.