Annons
Annons
Vilda, vackra Costa Rica. Foto: Johanna Jackson. Rubrikbild: Fotolia.

Vilda, vackra Costa Rica. Foto: Johanna Jackson. Rubrikbild: Fotolia.

Costa Rica

Rundresa i Costa Rica – surf, djungel och paradisstränder

En semester i Costa Rica bjuder på barfotastränder, surfing och karibiska rytmer. Följ med på en resa från kust till kust i ett av Latinamerikas säkraste och mest artrika länder.

Text: Johanna Jackson • 2017-12-01 Uppdaterad 2021-07-21

Ka-bom! Himlens dammluckor öppnas. Det är tidigt på morgonen och vi har precis hämtat ut våra surfbrädor och är på väg till Playa Hermosa. Vi tar skydd under surfskjulets tak och ser hur stora tunga regndroppar får regnskogens blad att dansa upp och ner när dropparna träffar dem. ™� 

Rycker till lite i axlarna och hukar varje gång en blixt kastas ner i havet och kraftfulla åskknallar får luften att darra och öronen att ringa. Förutom smattrandet från regnet är regnskogen tyst. Som om djuren i den andaktsfullt väntar på att ovädret ska blåsa bort.

Andas in den friska krispiga luften som luktar jord och som nu tycks ha tvättats ren av de kraftiga atmosfäriska urladdningarna. Ryser av välbehag. Smyger ut från skjulet och fortsätter ner mot stranden på hala och leriga barfotastigar. Himlen spricker upp och blottar det blåa som gömdes bakom molnen. För tillfället verkar vädergudarnas respektingivande uppvisning av naturens krafter vara över, skogen vaknar till liv. Insekternas surrande närmar sig åter crescendo. 

Hamnstaden med tydliga karibiska influenser är en samlingspunkt för frisinnade sökare, surfare och yogautövare.

I skuggan på uteplatsen på strandkaféet i hippienästet Puerto Viejo sitter Barry och Nanci Stevens tillbakalutade i varsin plaststol. Det har de gjort nästan varje söndag ända sedan de för 13 år sedan flyttade hit från USA. Den lilla hamnstaden med tydliga karibiska influenser på östkusten är en samlingspunkt för frisinnade sökare, surfare och yogautövare. Förutom barer med jordgolv och hängmattor är det gott om veganska rawfoodrestauranger och reikistudior. 

Bakom verandan rullar böljande vågor in från det karibiska havet. Höga palmträd bugar sig över den långa vita sandstranden och på himlen syns inte ett enda moln trots att vi befinner oss i gränslandet mellan två regnsäsonger. Från högtalarna hörs den angenäma takten av reggaemusik och i bakgrunden – glada tjut och röster från lekande barn som turas om att ta sats och hoppa från ett gammalt skepp som strandat för åratal sedan och nu vilar i det grunda vattnet. 

Rundresa i Costa Rica – surf, djungel och paradisstränder
På kvällen skiftar den lugna surfatmosfären i hippiebyn Puerto Viejo till partystämning och barerna byter musik, från sömnig reggae till smattrande reggaeton och svettig suggestiv dancehall.

När Nanci träffade Barry hade hon redan bestämt sig för att flytta till Costa Rica. Hon hade rest hit några gånger och då kommit i kontakt med personer från bribrifolket, en ursprungsbefolkning som lever av naturens resurser i Talamancaregionen som delas av Panama och Costa Rica.

– Så på andra dejten sa jag att antingen kunde han följa med eller stanna kvar, säger Nanci samtidigt som hon tar ett bloss från sin handrullade joint och reser sig upp för att hjälpa servitrisen Flora med disken i kaféets kök.

De har gråa hår, men är unga i själen. De talar om mindfulness och om vikten av att så frön av godhet hos andra människor genom vänlighet och osjälviska gärningar. De skrattar mycket och rör ofta vid varandra. En lätt hand som vilar på Nancis axel, en solbränd fot som letar sig fram under det knallröda bordet för att vidröra Barrys. Innan de möter mig på strandkaféet har de just ätit frukost på fiket Bread & Chocolate, ett annat av deras stammisställen. 

– Deras fattiga riddare är amazing, säger Barry och betonar ordets andra stavelse på ett sådant där sätt som folk från Kalifornien ofta gör. 

Rundresa i Costa Rica – surf, djungel och paradisstränder
Livet på en pinne? Foto: Fotolia.

När paret inte spenderar söndagarna med sena bruncher och med att bada i det varma havet driver de välgörenhets­organisationen El Puente från sitt hem i bergen som ligger 10 minuter bort med bil.

– Men när vi flyttade hit tog bilresan ner till byn betydligt längre tid. Vägarna var hemska på den tiden, man kom knappt fram om man inte hade fyrhjulsdrift. Men på grund av att turismen har utvecklats har vägarna förbättrats, säger Barry och tar en till sipp på sin organiska mynta- och björnbärssmoothie. 

Deras organisation arbetar för att bistå bribrifolket med skolgång, mikrolån och matprogram. De anordnar före­läsningskvällar om medicinalväxter, turer i regnskogen och tar emot volontärer. Bribrifolket, eller “Costa Ricas gömda befolkning” som de brukar kallas, har tradi­tionellt levt som ett nomad­folk. När bytesdjuren och grödorna tog slut flyttade de vidare till nästa ställe. Men i takt med att regionen har utvecklats har deras möjlig­­heter att leva med naturen begränsats. De senaste decennierna har världen utanför knackat allt hårdare på dörren och många står inför den svajiga balans­­gången av att bevara sina traditioner och assimileras in i det moderna samhället. 

Rundresa i Costa Rica – surf, djungel och paradisstränder
Excentriska Barry och Nanci Stevens på favorithaket Puerto Pirata.

Till exempel har den costa­ricanska regeringen, som gjorde landet till det första i Latin­­amerika att förbjuda nöjesjakt, gett bribribefolkningen en fribiljett till att jaga inom begränsade reservat. Men bara med traditionella vapen som pilbågar, trots att många av dem äger skjutvapen.  

Många av de yngre lockas dessutom mer av mobiltelefoner än av regnskogen, dess djur och heliga medicinalväxter. Men bribrifolket har fler utmaningar än krympande territorium. Trots att Costa Rica är ett av Centralamerikas rikaste länder lever många av dem på gränsen till fattigdom. Analfabetismen är ovanligt hög, bland gruppens unga är läskunnigheten 70 procent, jämfört med landets snitt på 95 procent.

– Många frågar sig varför de ens behöver en utbildning när de kan jobba istället, så en stor svårighet är att övertyga familjerna om vilka fördelar det finns med skolgång. Vårt mÙ�l är att få så många som möjligt att ta examen. Kunskap är nyckeln till framgång, säger Nanci Stevens. 

Nästa dag. En annan reggaelåt. Via buss, taxi på slingrande vägar och en bilfärja har jag tagit mig över till västkusten och Nicoyahalvön. 

En annan som gjort samma resa, fast för flera år sedan, är Marco Paddyfoot. Han är uppväxt i Puerto Viejo och har en mormor som tillhörde en av bribristammarna. Farmodern i sin tur var en av många som flyttade från Jamaica till Costa Rica under en period av arbetskraftsinvandring som kulminerade i början av 1900-talet och som nu gett Puerto Viejo sin starka karibiska prägel. 

– När jag var yngre retades jag ofta för att jag var mörk och jag visste inte riktigt vem jag var. Var jag bribri, tico (från Costa Rica) eller jamaican? Idag ser jag det som en fördel att ha rötter i flera kulturer. Det betyder att jag kan vara vem jag vill och har gett mig en respekt för alla olika sorters människor. 

Rundresa i Costa Rica – surf, djungel och paradisstränder
Surfläraren Armando och läger­ledaren Sofia tar hand om gäster från hela världen i Santa Teresa.
Rundresa i Costa Rica – surf, djungel och paradisstränder
En färgglad strandraggare på västkusten.

Marco Paddyfoot är taxichaufför, men kanske framför allt en surfare. Han har hämtat mig och några andra för att köra oss till ett surfingläger i Santa Teresa, en gemytlig barfotaby på halvöns sydvästkust. 

Just nu sitter han och trummar på bilratten i väntan på att en lastbil som har en långörad zebukossa med magnifika halvmeterlånga horn på flaket ska passera, ni vet sådana där kor som man kanske främst förknippar med Afrika eller Indien.

Till skillnad från vägarna i Puerto Viejo är vägarna på Nicoyahalvön undermåliga. Marco får sicksacka mellan gropar i vägen och vi slängs fram och tillbaka i bilen trots att hastighets­mätaren sällan visar mer än sju kilometer i timmen. Bakom oss har däcken drivit upp en rödorange dimma av jord och damm.

Costa Ricas biologiska mångfald är enorm. Landet, vars namn betyder rika kusten, är som ett Edens lustgård i tropikerna. 

Den charmiga svårtill­gängligheten som får det att pirra långt nere i maggropen på mig, tilltalar inte Marco lika mycket.

– Nej, bättre vägar skulle innebära fler turister och mer jobb.

– Titta där! avbryter jag, mycket högre än planerat, och pekar ut genom fönstret, är det inte en sengångare i trädet?

– Nej, skrattar Marco, det där är ett termitbo. Det finns inga sengångare på Nicoyahalvön längre. Men vi kommer se vrålapor, skunkar, leguaner, kinkajouer och kanske en och en annan näsbjörn.

Rundresa i Costa Rica – surf, djungel och paradisstränder
Kilometerlånga Playa Hermosa i Santa Teresa är definitionen av en härlig djungelstrand.

Costa Ricas biologiska mångfald är enorm. Landet, vars namn betyder rika kusten, är som ett Edens lustgård i tropikerna. I ett land som upptar endast 0,1 procent av världens landmassa – och är mindre än Lettland – ryms hela 5 procent av världens alla djur- och växtarter. Här finns cirka 250 olika däggdjur, över 600 övervintrande fågelarter, mer än 1 000 olika orkidéer och 300 000 olika sorters insekter. 

Det var flera saker som lockade mig till Costa Rica. Ett stort dragplåster var just djuren, en annan var surfmöjligheterna. Landet är dessutom ett av det säkraste i Latinamerika, vilket gör det populärt bland backpackers och soloresenärer. Costa Rica satsar stort på hållbarhet och grön turism. Över 25 procent av landets yta utgörs av nationalparker eller reservat och vid 2021 kan Costa Rica komma att bli det första koldioxid­neutrala landet i världen.

Rundresa i Costa Rica – surf, djungel och paradisstränder
Solnedgången i Costa Rica är inte särskilt lång, men med så här många färgnyanser gör det nästan ingenting.

Santa Teresa. Vi befinner oss verkligen i en djungelby. Förutom två större hotell i utkanten av byn finns här endast enklare vandrarhem och boenden. Den korta huvudgatan är inte asfalterad och kantas av skog, ett tiotal butiker och restauranger. I ett gatuhörn står en försäljare i flipflops och säljer ljuvligt saftiga mamon chino, eller rambutan, från en flakmoppe. 

Dagarna fortgår i en sorts drömlikt skimmer. Vi vaknar tidigt på morgnarna, äter färska frukter från trädgården och ger oss ut och surfar. Kommer hem till lunch. Ger oss iväg på snorklingsutflykter eller trädtoppsvandringar. Gör yoga eller hänger vid poolen sida vid sida av gigantiska solbadande ödlor innan vi drar ner och surfar igen. Där våra lärare Ciccio och Armando lär oss att studera vågorna och leta efter tecken på lömska undervattensströmmar. Vi surfar på mjuka långa vita vågor. Prövar och faller på gröna vågor. Kraschar ner i vattnet och slängs runt som små tumvantar i en centrifug. 

Det är lågsäsong nu och den sju kilometer långa och gyllene strandremsan är nästan tom på folk. Inga solstolar, parasoll eller kaféer. Inga duschar och inga glassförsäljare. Fast det finns det ju i och för sig aldrig här i Santa Teresa. Bara palmer, en gassande sol och vågor. Och en och en annan glad hund som kommer fram och hälsar och några kokosnötsförsäljare som utrustade med machetes och rep klättrar uppför de höga stammarna för att skörda de törstsläckande frukterna. Lägger man till en slant extra får man nöten spetsad med en skvätt rom. 

Rundresa i Costa Rica – surf, djungel och paradisstränder
Surfläraren Ciccio lär oss att studera vågorna.
Rundresa i Costa Rica – surf, djungel och paradisstränder
En solbadande ödla – en vanlig syn i Santa Teresa.

På kvällarna utforskar vi restaurangutbudet eller dansar salsa på jordgolvet under plåttaket på Santa Teresas enda nattklubb. 

Visst är vi i en by i djungeln. Fast en by som förutom enklare plåtskjulshak som säljer bönburritos dessutom har en italiensk taverna där man kan dricka rödvin och äta tryffel­tortellini under stjärnhimlen till ljudet av cikador och brölande vrålapor, en liten boutique som säljer dyra design­kläder och en trendig bar som har minst tio olika hantverksöl på fat.

Efter en vecka är det dags för mig att ta farväl av Santa Teresa. Valet står mellan att bege mig norrut mot partystaden Tamarindo och de amerikanska turisternas favorit Nosara, eller att ta mig vidare söderut till nationalparken Manuel Antonio. Denna gång lockar djur mer än vilda partynätter. 

I taxin på väg mot båten önskar jag i hemlighet att jag får komma tillbaka till Santa Teresa innan vägarna asfalteras, fast det säger jag inte till Marco, den surfande taxichauffören som hoppas att bättre vägar leder till fler turister som anlitar honom för körningar.  

Rundresa i Costa Rica – surf, djungel och paradisstränder
Kapucinapa, en av många päls­beklädda invånare i Manuel Antonio.

Det myllrar av liv. Vart jag än vänder mig får jag syn på en ny varelse. 

Om Costa Rica är paradiset för djurälskare är Manuel Antonio dess centrum. Parken ligger på sydkusten i närheten av staden Quepos och kantas av fenomenala snorklingsvatten och paradisstränder. Trots sin litenhet – knappt sju kvadratkilometer – är parkens artrikedom enorm. Det myllrar av liv. Vart jag än vänder mig får jag syn på en ny varelse. Jag ser näsbjörnar, sengångare, navelsvin, färgglada fjärilar, dödskalleapor, pilgiftsgrodor, agutier (en sydamerikansk gnagare) och fräcka tvättbjörnar som försöker roffa åt sig godsaker från turisters ryggsäckar så fort tillfälle ges.

Vissa stunder är jag så lycklig att det nästan gör ont. Äntligen får jag se många av de varelser som jag spenderat timmar åt att lära mig om i böcker, på Wikipedia och från dokumentÙ?rer. Fast nu som verkliga tredimensionella kroppar och inte bara som reproduktioner på en tv-skärm. Under båtturen hit gjorde stora rockor krumhopp i luften framför båten, som om de vore utomjordiska ballerinor. Jag trodde inte den upplevelsen skulle kunde överträffas, men Manuel Antonio är minst tio gånger bättre. 

Rundresa i Costa Rica – surf, djungel och paradisstränder
Hunden Uva badvaktar sin husse Ciccio. På Playa Hermosa i Santa Teresa kryllar det inte bara av vilda djur, stranden är även populär bland hundägare och simglada vovvar.

Jennifer Rice jobbar med att bevara Costa Ricas unika djurliv. Tillsammans med sin dotter driver hon organisationen Kids Saving the Rainforest. Deras historia började på slutet av nittiotalet när Jennifer och hennes då fyraåriga dotter Janine flyttade hit från USA. NÙ�r åren gick och regnskogen i näromgivningen försvann för att ge plats åt palmodlingar kände Janine att hon ville göra något. När hon var nio år gammal grundade hon organisationen tillsammans med en klasskompis i hopp om att samla in pengar för att återplantera träd. 

– En dag kom några förbi huset med en skadad sengångare, och det var på det viset vi kom att börja rehabilitera djur också, säger Jennifer Rice och drar sina guldringstäckta fingrar genom det solblekta håret.

Idag har organisationen köpt mark och planterat cirka 7 000 träd. De tar emot och rehabiliterar ungefär 250 djur om året. Förutom skadade djur har det även på senare år blivit allt fler övergivna sällskapsdjur som lämnas in till organisationen. För att komma åt den illegala handeln med vilda djur har den costaricanska regeringen stramat åt lagarna, och för att slippa betala dryga böter eller till och med fängelse är det många som istället lämnar in dem till reservat.

Hälften av djuren som hamnar hos Kids Saving the Rainforest släpps ut i det vilda. Den övriga hälften dör antingen av sina skador, eller placeras i skyddshägn.

“Om du får hålla eller mata djuren är det ett säkert varnings­tecken på att något är fel.”

Organisationen arbetar dessutom med att sätta upp enkla repbroar – monkey bridges – över vägar och elledningar så att träd­levande djur kan få en säker passage. Till skillnad från flera andra reservat i landet får besökare här inte hantera djuren. Det finns undan­tag dock, om man kommer hit en längre tid som volontär.

– Visst kan det låta lockande att mata en babysengångare, men vi har sett och hört så många sorgsna historier från sådana ställen. Många djur missköts och hålls i trånga, smutsiga burar bortom turisternas synfält, säger Jennifer och fortsätter:

– Om du får hålla eller mata djuren är det ett säkert varnings­tecken på att något är fel.

En av de vanligaste djurarterna som hamnar hos organisationen är just sengångare. Anledningen till detta, berättar Jennifer, är djurets biologi och matsmältningssystem. Sengångarens näringsfattiga diet gör att de ständigt måste hushålla med energi.

Ett resultat av detta är deras distinkta och långsamma rörelser, ett annat är att de endast klättrar ner från de höga trädtopparna för att utföra sina behov en gång i veckan. En akt som är krävande, gör sengångaren upp till tre gånger lättare och gör dem extremt sårbara för rovdjur. Varje gång en sengångare tömmer tarmen riskerar den livet. Aldrig skulle jag misstänkt att det stillsamma livet som sengångare var så brutalt.

– Om en sengångarbebis faller ner från ett träd är det för farligt och påfrestande för mamman att klättra ner för att hämta den, så hon struntar helt enkelt i den och lämnar den åt sitt öde, berättar Jennifer. 

 

Rundresa i Costa Rica – surf, djungel och paradisstränder
Jennifer Rice, grundare till organisationen Kids Saving the Rainforest.

Sista dagen. Jag blundar. Harmoniska bruset av vågor. Mitt hår är saltvattenrufsigt och solblekt. Fräknarna har tagit över och jag har nästan mer fräknar än vanlig hud. Pirret av att ha klarat min första gröna våg sitter fortfarande kvar som en varm känsla i bröstet. Jag tänker tillbaka på vad Marco svarade när jag frågade honom hur det var att leva och bo i Costa Rica? 

– Jag älskar mitt land, vi har Karibiska havet på ena sidan, Stilla havet på andra sidan. Vi har regnskog, vulkaner, gratis skolgång och ingen militär. Visst, som taxichaufför tjänar du inte mycket pengar. Men jag har ett tak över huvudet, mat på bordet och jag bor nära vattnet. Och jag har möjlighet att surfa varje dag. Man kan inte begära så mycket mer.

Bakom reportaget

Vagabonds webbredaktör Johanna Jackson har älskat alla sorters djur så länge hon kan minnas. Hon var dock inte beredd på mångfalden av krypande, flygande och krälande varelser som kom fram efter mörkrets infall i Costa Rica – en natt räknade hon till 43 olika sorters insekter på surfcampets upplysta innergård. 

31 anledningar till varför du borde resa till Costa Rica minst en gång under din livstid

Las Perlas – ostört öliv i tropiska Panama

Guide: Resa runt i Costa Rica

Costa Ricas bästa surfing


Text: Johanna Jackson • 2017-12-01
Costa RicaRestipsAktiv semesterAnsvarsfull turismDjur & naturReportageSol och bad

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top