• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • 75 liter frihet - jag och min ryggsäck

    Resekatalogen frestade med perfektion. Flärdfull färd följt av
    hotell med marmorvestibul och väskbärare i förtroendeingivande uniform.
    Eller all inclusive, fullständig koll på resbudget och alla möjligheter
    att låta hjärnan hoppa över på autopilot.
    Frestande som sagt. Ändå valde jag ryggsäck, bucklig lokalbuss och
    egenhändigt snickrad resplan.
    Pengar och plånbok påverkade förstås valet, men också något annat. För
    ingen annan resform har gett mig så mycket frihet, så starka minnen som
    när jag kuskat runt på egen hand med packningen på ryggen.
    Då ska du ändå veta att jag bär på 40-åringens inneboende motstånd mot
    umbäranden, att jag kanske inte är kvalificerad för färdtjänst, men ändå
    står eller snarare ligger närmare denna transportform än rullskridskor
    och joggingskor. Trots detta påstår jag att ryggsäcksluffandet är den
    överlägset bästa och mest njutbara formen av resande.
    Det är sant, missförstånd och fadäser kommer med någorlunda
    regelbundenhet. Att i stekande sol kånka runt med 20 kilo på axlarna är
    uthärdligt, men sällan njutbart. Att tvingas avverka fem hotell innan
    det uppenbarar sig en ledig bädd är irriterande. Att vänta på en buss
    som aldrig dyker upp har också minimalt underhållningsvärde.
    Ändå blir det slutgiltiga intrycket en söt smak av frihet. För jag
    stannar var jag vill, när jag vill och spräcker redan vid lunch det
    schema som jag skissat på under frukosten.
    Ryggsäcksresan formas nämligen ständigt om. Färden lyfts av oväntade
    miljöer och bekantskaper. För att ta mig vidare tvingas jag ta kontakt
    med människor. Folket i länderna där jag reser blir en del av själva
    resan i stället för en kuliss till densamma. Kunskap och förståelse
    följer på köpet. Ofta även vänner för livet. Som Meltem i en trädhuskoja
    innanför strändernas svall vid turkiska Olympos. Som den nepalesiska
    trekkingguiden Ram som drog mig tvärs igenom Himalaya och vidare till
    ett hem med halmtak, syskon, föräldrar och väntande risskörd. Som
    Merilin i Tallinn och Gökçe i Istanbul.

    Inte ens suspekta fortskaffningsmedel förmår längre avskräcka.
    Det har varit lokalbussar med svårare lutningsgrad än tornet i Pisa, en
    utrangerad Mercedes som startade till korancitat, hjulångare i
    Bangladesh och en liten folkilsken ponny i Api Himal. Inte alltid så
    bekvämt, men tillsammans har de tagit mig till oförglömliga upplevelser,
    till den stjärnklara ökennatt där beduinhövdingen serverade bittersött
    kaffe i sitt tält och kvinnorna sjöng sig varma genom natten, till
    bybröllopet på Kreta där det bjöds på hemkört vin och stulen get, till
    en nattlig vandring bland Gangesslättens eldflugor. Hur många all
    inclusive erbjuder den potten?
    Visst, individuellt resande kräver engagemang och tolerans mot det
    obekväma. Ändå är ryggsäcksluffandet i grund och botten både enkelt och
    bekymmerslöst. Fixa lite god litteratur, en bra resehandbok och någon
    roman eller reportagebok med anknytning till ditt resmål. Fortsätt med
    kartboken hemma på köksbordet, läs på och memorera godbitarna. Schemat
    för färden bör sedan, som om det varit ett klädesplagg, utformas lätt
    och ledigt.
    Med den friheten sväljer jag mer än gärna fadäserna. Till och med den
    färd genom Västbengalen då min tågkupé oväntat förvandlades till något
    hett och hetsigt som ett KU-förhör. Någonstans söder om Siliguri fylldes
    vagnen av överförfriskade banktjänstemän på helgutflykt till Calcutta.
    Sverige, förklarade banktjänstemännen ivrigt, var ett land där kvinnorna
    ständigt gick nakna, där riksdagen ägnade sig åt erotiska utsvävningar,
    ett Sodom och Gomorra som dessutom innehöll Björn Borg, oförsvarligt
    mycket barrskog och ABBA.
    För att bryta diskussionen försökte jag kasta mig in på deras revir.
    Visa! skrek jag därför med gäll röst, slet upp plastkortet ur min
    plånbok och fortsatte lika kort: Works in Calcutta?
    Tilltaget lyckades bryta den samlade upphetsningen. Tystnaden tydde på
    chock och förvåning. Mitt ressällskap kom ifrån den politiskt oroliga
    papegojnacken på gränsen till Bangladesh. Där existerade varken
    bankomater eller plastkort. Visa betydde visum och avsaknaden av ett
    sådant definitivt trubbel. Nu hotade de med polis. Nu hotade de med
    häktesförhandlingar i Calcutta.
    Så blev det inte. När tåget saktade in vid Howrah kastade jag upp
    packningen på ryggen och försvann ut i mörkret.
    Med en resväska hade det aldrig gått.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!