Det skulle vara hängmatta
Göran har alltid gillat hängmattor. Till och med när han bodde i en lägenhet mitt i knäckebrödsbältet slängde han upp en hängmatta på balkongen och sov där hela sommaren.
Någon gång i våras, precis när Värmen och Ljuset behagade ratta in sina frekvenser mot Norden kom uppenbarelsen till mig. Jag såg en bild av sommaren 2007, och den var vacker.
En sol. Två träd. En bok. En hängmatta. Och så jag förstås. Med en svalkande dryck i handen och med ena foten dinglande ner mot klöverblommorna på marken. Jag skulle vara i Sverige, det skulle vara sommar, det skulle vara ljumma vindar och fågelkvitter. Närmaste väg skulle vara en sådan där smal sak med gräs mellan hjulspåren och förmodligen skulle det växa smultron i ett snår alldeles intill. Men framför allt skulle det vara hängmatta. Punkt. Slut.
Det skulle definitivt inte regna. Punkt. Slut.
Efter en rad jobbresor till exotiska platser som Borneo, Örebro, Thessaloniki, Västerhaninge och Island var detta allt jag drömde om alltså: Ett stycke tyg mellan två träd.
Nu sitter jag här och undrar hur jag tänkte. Mer än halva sommaren har gått och min Sverigesemester i hängmattan är fortfarande bara en flummig dröm. Jag kanske borde skylla mig själv som inte gör något åt saken, men jag skyller på Göran istället, för att han planterat hängmattedjävulens frö i min hjärna.
Göran har alltid gillat hängmattor. Till och med när han bodde i en lägenhet mitt i knäckebrödsbältet slängde han upp en hängmatta på balkongen och sov där hela sommaren, vaggad till sömns av gnisslande takbjälkar och en och annan uppvaktande mygga. Göran har nog ganska tjock hud.
När han fyllde fyrtio i vintras sade han upp lägenheten, sålde möblerna, tog ett saftigt banklån – och stack. Via en kompisblogg höll han oss uppdaterade om vad som hände i hans liv On the road. Med en gul mustang gjorde han en klassisk roadtrip genom usa – tjuvlyssnade på sydstatskonversationer över blaskigt kaffe, hängde på bluesklubbar i Chicago och köpte en elgitarr i San Francisco.
Men det var inte förrän efter några månader, när han tagit sig ner till Sydamerika och befann sig någonstans på Amazonasfloden, som jag blev riktigt avundsjuk. En bild på en solbrun Göran behagligt nedsjunken i en hängmatta på övre däck. Ena foten dinglade lite utanför. Det var en bild av den ultimata avslappningen. Vilostund. Semester. Inga smultron eller gräsmattor i närheten, men desto mer av de ljumma vindarna får man förmoda.
Min lite luddiga mytbild av hängmattan hade tidigare mest byggt på ett gammalt foto av min morfar som ligger och vaggar mellan två björkar, med ett sådant där vetegult, strävt grässtrå i mungipan och den trötta Lantmännen-kepsen nedhasad över halva ansiktet. Egentligen vet jag inte hur den där bilden kom till, vad jag minns brukade min morfar föredra att vila på kökssoffan eller i en fåtölj.
Nu tycks de hur som helst vara överallt, hängmattorna. Den gungande, vaggande symbolen för lättja förföljer mig – från livsstilsmagasinens förstasidor till bankkontorens skyltfönster. De lovar mig ett liv lika vackert som schamporeklam och viskar i förtroende att det är SÅ HÄRLIGT med hängmattor. Men jag, som hittills har köpt hela tanken helt okritiskt, börjar så smått fundera.
Ligger man inte lite konstigt och kutryggigt i dem, liksom?
Hmm.
Jag känner hängmatteromantiken rinna av mig lika brutalt som regnet slår mot rutan intill sängen där jag sitter och slösurfar på laptopen. Det luktar sensommarångest.
Överväger att börja sniffa på sista-minuten-annonserna men hejdar mig en stund. Googlar på ordet hängmatta istället, och får mina misstankar bekräftade.
Webbuppslagsverket Wikipedia har saxat från Nordisk familjebok, och citerar:
”Hängmattan är troligen mer omtalad och efterlängtad som symbol för ledighet och sommar än använd i praktiken.” Det var väl det jag visste.
Text: Karin Wallén • 2007-09-03
Krönika • Restips