Alltid någon annanstans

– Nu skulle man vara i fjällen. Kolla vad härligt. Åååh, åka skidor.
Ser den rynkade pannan i flygstolen bredvid.
– Sitter du och längtar bort nu igen?
– Eh, alltså jag bara menar det att det är fint i fjällen. Jag var ju där för två veckor sedan, säger jag och fingrar på de gnistrande blåvita bilderna i tidningen.

Känner mig nästan lite generad. Här sitter jag, i ett flygplan på väg till en tropisk ö i Sydostasien, och längtar hem till Sverige. Jag som alltid brukar längta bort. Och det är väl just det jag gör nu också, när hemma plötsligt är borta. Längtar, eller snarare dagdrömmer om att vara hemma, när jag nyss hostat upp en halv månadslön för att komma därifrån. Det är så löjligt att jag borde ha en smäll på käften.

Minns min första utlandsresa (Norge och Danmark borträknat) som också innebar mitt livs första flygresa. Ganska sent debuterat för att vara sjuttiotalist tror jag, jag var nästan 15 år när jag följde med en kompis och hennes familj på en veckas charter i Montenegro. Kompisen, som var ett år äldre och flera resor klokare, såg uppriktigt bekymrad ut när hon deklarerade att jag skulle veta att det här var egentligen ingen bra idé.

– Det är nog bättre att aldrig börja resa. Man vill bara iväg igen.
Så vuxet, nästan brådmoget och överbeskyddande. Den kompisen tillhör idag den trygga sorten som bor på en gård på landet fylld med barn, hundar och hästar. Medan jag tillhör den rastlösa typen som fortfarande för en kringflackande tillvaro och mellan varven byter packning i andrahandslägenheten på 26 kvadrat. Tack Annelie, för varningen. Den bet inte. Det blev som du sa. Och nu kan jag inte få nog.

Jag borde ha anat att jag hade det i mig. Den där genen som gör att jag alltid vill vara någon annanstans. Någon borde ha sett tecknen på ett tidigt stadium, under de där bilsemestrarna med familjen, när jag förde en ständig kamp för att sitta på rätt sida (läs: den andra sidan) i baksätet. Antingen var det för varmt eller för kallt. När jag kämpat mig till solsidan ville jag snart tillbaka. När jag bölat till mig brorsans kudde ville jag byta tillbaka till min egen.

Den svala sidan av kudden (jo, det fanns alltid en sval sida tyckte jag) skulle jag lägga på magen, när magen var varm. En väldigt konstig ritual som är det min bror minns mest av de där semestrarna. Det där med magen, och att jag åt väldigt mycket Nogger.
Alltså – en smula velig redan då. Varmt, kallt, varmt, kallt. Alla dessa valmöjligheter. Och nu har baksätet blivit en hel värld att skutta fram och tillbaka i. Inte undra på att det är slitsamt.

Jag gör en medveten satsning på den där tropiska ön i Sydostasien. Övar på att vara här och nu och ger mig en mental smocka varje gång dagdrömmandet vandrar längre bort än jag fysiskt kan sträcka mig. Det går bättre och bättre varje dag, och efter en knapp vecka längtar jag inte särskilt långt bort alls. Som när jag sitter i restaurangen och suktande vilar blicken tio meter bort.

– Nu skulle man vara på stranden…
En ögonbrynshöjning från resesällskapet.
– Förlåt. Men snart är jag ju där, på stranden, och då lovar jag att jag ska vara här. Om du förstår vad jag menar.

Karins tre hemmafavoriter i sommar

Brunnsviken i juni

Paddelsäsongen är i full gång, och ingenstans i Stockholm är det enklare och billigare att hyra kajak (http://www.bkk.se). Glid förbi Bergianska trädgården, upp till Edsviken och Ulriksdals slott. Eller bara promenera genom Hagaparken och ta världens bästa fika på Café Sjöstugan. Jag tar kärleksmumsen och en ekoläsk.

Falu Gruva i juli

När det hettar till ovan jord kan man alltid svalka sig långt nere i det historiska kopparberget (http://www.falugruva.se). Visste ni förresten att den första Sverigeturist som omnämnts i skrift besökte Falu Gruva år 1824? Bästa guiden idag heter Olle Wallén, min pappa och ciceron.

Fjällen i augusti

Höglekardalen/Bydalen (http://www.bydalsfjallen.se). Min älskade jämtländska dal, där vår ljuvliga lilla timmerstuga nätt och jämnt klamrar sig fast på fjällsluttningen nedanför Tieknippen. Vandra, paddla, rida eller bara läsa en bok innanför myggfönstret. Här kan man pusta ut.

---

Text: Karin Wallén • 2008-06-09
Krönika • Restips