Samlarens guide till planeten
Det var på flygbussen från Arlanda. Vi hade varit på samma resa, utbytt några ord, fast inte så många. Han var från Norrland och jag var trött. Det var ganska tyst. Tills han lutade sig lite framåt, där i sätet bakom mig, och drog efter andan. – Jooo … jag var på Danmarks högsta berg
Det var på flygbussen från Arlanda. Vi hade varit på samma resa, utbytt några ord, fast inte så många. Han var från Norrland och jag var trött. Det var ganska tyst.
Tills han lutade sig lite framåt, där i sätet bakom mig, och drog efter andan.
– Jooo … jag var på Danmarks högsta berg en gång.
Det var en sådan där trevare som man bara måste svara på. Så jag kämpade upp mina halvslutna ögon och hummade något tillbaka.
Han tog ny sats.
– Ja, det var ju inte så högt förstås, men jag har varit på Norges högsta berg också, och Irlands. Men inte Sveriges.
Sedan var det tyst i en minut ungefär. Jag återgick till att dåsande vila blicken på det frostvita landskapet som susade förbi utanför bussfönstret.
– Och Estlands och Lettlands och Litauens.
Jag ryckte till.
– Och Hollands och Storbritanniens. Och Belgiens.
Nu bemödade jag mig att vända mig om lite. Detta var trots allt ganska fascinerande.
Mannen samlade på bergstoppar. Inga jättehöga. Men målet var att då och då, helst varje år, bestiga den högsta punkten i något land. Det fick mig osökt att tänka på Gustaf.
En eftermiddag för nio år sedan drack jag kaffe hemma hos Gustaf, som vid den tidpunkten var den enda svensk som hade guldmedlemskap i Travelers’ Century Club. För att vara med i den denna prestigefyllda organisation ska man ha besökt minst 100 länder. Det hade Gustaf uppfyllt, med råge. Han hade till och med nått land nummer 200 före millennieskiftet, precis som han hade lovat sig själv att göra.
Gustaf samlade nämligen på länder. För honom var det lika naturligt som att samla på frimärken eller tennsoldater eller luktsudd. Bara lite dyrare.
Han hade smygstartat redan på 1950-talet, då han som 14-åring gav sig in i sitt första reseprojekt. Innan han fyllt 18 år skulle han ha cyklat genom varje stad, köping och municipalsamhälle i Sverige.
När han fyllde arton köpte han en bil och gav sig ut för att besöka alla städer i Norge, Danmark och Finland, och när det var avklarat började han samla länder i Europa. Den naturliga fortsättningen hette förstås Travelers’ Century Club.
Enligt TCC:s regler räcker det att sätta fötterna på fast mark för att ”ha varit där”. Vad som är ett ”land” är också lite tänjbart. En ö som ligger tillräckligt långt ifrån fastlandet kan kvala in som ett kryss i protokollet.
Detta gjorde att Gustaf nästan maniskt såg till att få så många mellanlandningar som möjligt, när han skulle ut och resa.
Ofta tog han en sväng förbi Västindien på väg över till Nordamerika, dit han ibland reste i jobbet. När alla västindiska nationer var avklarade kunde han dra en lättnadens suck. Sol och bad var egentligen inget för honom. Mest ett nödvändigt ont för att uppnå målet.
Jag tänkte att det var lite märkligt, men ändå fascinerande. Att samlandet i sig var en sådan drivkraft att själva upplevelsen av resmålet verkade komma i andra hand.
– Jo, sen så ska jag nog ta Portugals högsta nu i sommar.
Jag vaknade till igen, ur flygbussens sövande motorsurr och tankarna på Gustaf, landsamlaren. Tittade ner i taxfreepåsen och fingrade på kylskåpsmagneten från Namibia. Den första i min samling, kanske. Något handfast ska man väl ha att räkna, den dagen man gör bokslut över sina upplevelser.
Karin tipsar om tre gratisgrejer att samla på resan:
Ölunderlägg
Om man inte är fågelskådare och ändå vill ha ett mätbart syfte med sitt resande, är de där pappunderläggen den perfekta räddningen. Du har alltid en klart godtagbar orsak att slinka in på puben när resesällskapet hellre går på museum.
Sockerbitar
En kompis till mig började samla pappersinslagna sockerbitar från olika kaféer i världen. Det blev en underbar samling i stora sockerskålen på bordet. Plötsligt ville alla ha socker i kaffet. Från Baskien, England, Guatemala och Thailand.
Nackstödsskydd
Det må låta märkligt, men det finns en man i Norge som samlar på de där pappriga nackstödsskydden från säten i flygplan och tåg. Låt dig inte hindras av att han visat sin samling i tv – så vitt jag vet har ingen svensk tagit upp kampen om den ultimata samlingen!
Text: Karin Wallén • 2009-11-16
Krönika • Restips