• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Segla i medelhavet – Sardinien & Korsika

    Vi hissar segel, badar i turkosa vikar och möter italiensk lättsamhet och franskt temperament. En seglats vid Maddalenaöarna bjuder på såväl njutning som spontanitet.

    Segla i medelhavet – Sardinien & Korsika
    Karin Wimark kastade loss för en veckas segling genom Maddalenaskärgården. Foto: Karin Wimark

    – Det är ju ingen vind! utbrister Benny Halldin och blickar upp i skyn.

    – Vem kan seeegla föruuuuutan vind, sjunger Anders Brorström till svar och slår sig tillrätta i sittbrunnen.

    Havet står i stiltje. Masten vilar naket mot den klarblå himlen och solen gassar mot ett saltstänkt däck. Att värmeböljan, som under några veckor tryckt över södra Europa, sägs ha dämpat sig känns tveksamt. Likaså dagsplanen att segla 15 sjömil. Jag går barfota över det sträva däcket, slår mig ner på babordssidan och lutar mig mot relingen. 

    Vi befinner oss strax utanför Sardiniens norra kust. En handfull svenskar med varierande seglingsvana, ett nygift skepparpar, en 56-fots lyxjakt och en vecka framför oss att utforska de turkosa vikarna, de klippiga skärgårdsöarna och de italienska och franska vindarna. Trots att de flesta ännu inte känner varandra är stämningen på topp. Västkustborna, som är majoriteten av besättningen, drar underfundiga skepparhistorier om kölhalning och äktenskapsproblem till havs. 11-ölen knäpps upp. Himlens färger skiftar i havet och kursen står inställd på Tahiti – den turkosa viken på ön Caprera som på grund av vattnet och sandstranden döpts efter den paradisiska Söderhavs­ön. Men med avsaknaden av vind är det lika bra att luta sig tillbaka. Det är ju ändå semester.

    Spanar in lyxjakter som glider runt kring Smaragdkusten. Foto: Karin Wimark

    Fräscha luncher stillar kurrande magar till havs. Foto: Karin Wimark

    Maddalenaskärgården ligger strax utanför Smaragdkusten och är norra Sardiniens stolthet. Ett seglarmecka och nationalpark bestående av sju huvudöar och flertalet granitkobbar och -skär som under århundraden formats av mistralen till spektakulära skepnader. Till de två huvudöarna La Maddalena och Caprera kan man enkelt ta färjan för turkosa vikar, stenstränder och semesteridyll. Men till resten av öarna behöver man egen båt och bra seglingsvana eftersom grunden är många. Här ligger också Bonifaciosundet som skiljer Korsika och Sardinien åt – ökänt bland seglare för sitt nyckfulla väder, starka vindar och strömmar. 

    – Att segla i det här området är mer utmanande än till exempel i Kroatien, vilket också gör att det blir en äventyrligare och roligare seglats, säger skepparen Fredrik Björklund då vi på eftermiddagen närmar oss en liten marina insprängd bland böljande klippor.

    Ottavio Pincioni har välkomnat seglare till hamnen i över 50 år. Foto: Karin Wimark

    Vindbitna träbåtar kluckar i hamnen intill en ensam restaurang med kullerstensterrass där ljusslingor vajar mellan snåriga olivträd. Rundade stenhus för tankarna till den katalanske arkitekten Gaudís skapelser. De smälter vackert in i klipporna där de klättrar uppför de branta sluttningarna ovanför viken. Vinden bär med sig en doft av tall och citrus.

    – Det ser ju ut som Bohuslän! Det känns tryggt och bra för natten, utbrister Benny Halldin när vi ankrat fast, fällt ut piratgången och balanserar iland för att utforska den italienska viken Marina di Porto Rafael. 

    Trätrallarna knarrar under fötterna och sträcker sig över klipporna in till jordig mark. I skuggan av ett parasoll sitter en väderbiten man med keps på huvudet. Han observerar gruppen som passerar över gårdsplanen. Ottavio Pincioni har ägt yachtklubben i över 50 år och ser ut att ha vuxit samman med miljön. Klubben drivs av hans familj och alla är samlade, precis som han vill ha det. Några italienska artighetsfraser senare får vi tips om en gammal militärbas högst uppe på berget. Vi tackar för oss och sätter fart. 

    Italienska delikatesser och romantisk omgivning på torget i Porto Rafael. Foto: Karin Wimark

    Raviolifrossa! Foto: Karin Wimark

    På väg uppför de branta, asfalterade vägarna möter vi en träningsklädd kvinna med en bångstyrig labrador. Hunden Spargi visar sig vara döpt efter den tredje största ön i skärgården. Och det var här på Maddalenaöarna hon lovade evig kärlek till sin make, i kyrkan på andra sidan berget. 

    – Det var det minsta jag kunde göra för att hylla den här vackra platsen, säger hon med ett leende innan hunden drar henne vidare och löpturen är ett faktum. 

    Kustlinjen på norra Sardinien och flertalet av Maddalenaöarna utanför var länge ett militärt område, och idag syns spår av övergivna fort på var och varannan ö. Vi viker av, äntrar en port och tar en trappa uppför berget där rester av ett torn reser sig mot himlen. Från första parkett blickar vi ut över öriket som breder ut sig i kvällssolen. Ön Caprera, som vi tidigare under dagen seglat förbi och som revolutionären Giuseppe Garibaldi köpte till sig själv som pensionspresent. La Maddalena med sin färjetrafik och myllrande byar och Isola Spargi, känd för sina pittoreska vikar. Närmast ligger Isola Santo Stefano, vars övergivna fängelse ser ut som Colosseum och som under fascismen var tillhåll för fördrivna politiska motståndare, bland dem Sandro Pertini som senare skulle komma att bli Italiens president. Och längst där borta skymtar Korsika. Mörka moln ligger som ett tryckande täcke över den franska ön. Det blir morgondagens äventyr, hinner jag tänka innan vi vänder nedåt hamnen för att avrunda kvällen med ett glas rött och en skål hemgjord ravioli på torget i byn.  

    En seglingssemester innebär lika mycket frihet till havs som samspel ombord på båten. Foto: Karin Wimark

    Transparent vatten – som gjort för härliga snorklingsstopp. Foto: Karin Wimark

    Följande morgon drar vinden på. Vi har en lång sträcka att segla, och gryningens skimrande röda himmel varnar om att oväder är på gång. Talesättet "Red sky in the morning, sailors take warning" klingar i bakhuvudet när vi samlats kring frukostbordet och kapten Fredrik Björklund pekar på sjökartan. 

    – Vi får skynda oss iväg. Under natten var det blixtnedslag där och där, säger han och blickar ut över havet.

    Gänget har enats om en rutt genom Maddalena-­arkipelagen upp till Korsika. Ett par nätter där och sedan tillbaka till italiensk mark. Ett kryssande genom skärgården, där avstånden är korta och vikarna många. Det är inte alla på båten som har seglingsvana, men det krävs inte. Alla får hjälpa till så mycket eller lite man vill. Hissa segel, läsa sjökort. Öva pålstekar och tävla efter knop. ­Timmarna försvinner när vi tar kurs mot Korsika. Efter någon dag tillsammans på båten börjar gänget finna sig till ro. Att åka på seglingssemester med ett dussin främlingar är som att leva i ett kollektiv med begränsat utrymme. Utmanande och kanske rastlöst för den som behöver egen ro, men också ett tillfälle att vidga sina vyer. Fina vänskapsband knyts med människor man annars kanske inte skulle ha mött, och upplevelserna delas. 

    Segelbåten lutar rejält och solbrända kroppar stänks ner av havets vågor. Endast naturens vindar för oss framåt genom Bonifaciosundet.

    – Det här är livet, ropar Magnus Rydén och tar sikte på den lilla ön långt borta i fjärran. 

    Sedan 1994 är Maddalenaskärgården en nationalpark och ett mecka för seglare och yachtlirare. Foto: Karin Wimark

    De jättelika kalkstensklipporna stupar ner i havet. Seglen viner i vinden, och hänfört blickar jag upp mot den medeltida staden som balanserar högt där uppe på bergskanten. "Bienvenue a Bonifacio", ropar kapten Fredrik Björklund när vi ljudlöst rundar udden och anländer till en ståtlig hamn full av lyxjakter och segelbåtar som ligger ankrade intill ett promenadstråk med skaldjursrestauranger, delikatessbutiker och gubbar som hänger ut genom slitna fönster på lika slitna fasader och övervakar livet på gatan.

    – Jävlar, här var det jetset, säger Mattias Kindgren och får medhåll av oss andra som rest oss upp för att hjälpa till vid tilläggningen i den knökfulla hamnen.

    Det är dagen efter Frankrikes nationaldag. Kanske orsaken till att vi cirkulerar i säkert en halvtimme innan vi lotsas in till en båtplats av ett par bakisslöa fransoser.

    Bonifacio är en populär semesterdestination för fransmännen. Foto: Karin Wimark

    Modern tapasbar på kreddiga Da Passano i Bonifacio. Foto: Karin Wimark

    Bonifacio är inte bara Korsikas sydligaste stad, utan också den äldsta. Högt ovanför hamnen ­ligger den gamla stadsdelen väl skyddad innanför uråldriga murar. För att ta sig dit får man bestiga de hundratals trappstegen eller hoppa på det blåvita tåget Nono's Petit Train som slingrar sig uppför bergskanten. Väl innanför murarna förlorar jag mig i vindlande gränder med kullersten och små torg där farbröder spelar boule under linor med torkande tvätt. Spanar in kyrkogården som ligger längst ut på klippkanten och gör ett stopp på marknaden för lokala ostar och charkuterier. 

    Bonifacios trånga gränder gömmer restauranger och barer. Foto: Karin Wimark

    Lokala, smakrika ostar förgyller kvällarna på segelbåten. Foto: Karin Wimark

    Innan mörkret faller tar jag den hisnande vackra vandringsleden som slingrar sig längs med kusten ända bort till fyren Pertusato. Havsfåglar cirkulerar över vattnet. Havet slår och vinden river i kalkstensklipporna och får grus att piska mot huden. De flesta jag möter längs vägen är semestrande fransoser. Likaså familjen Charrière från Alp Savoie som står samlade vid klippkanten, redo för en gruppbild. 

    Mamman berättar att hon har besökt Bonifacio årligen sedan hon var tio år gammal. Vid varje besök har de tagit en bild vid just den här klippan. Nu är hennes två barn i samma ålder och traditionen lever vidare. 

    – Korsika är magiskt. Bergen, vattnet, naturen. Vi kan inte låta bli att komma hit, säger hon skrattande och blickar ut över havet.

    Framåt kvällen strålar besättningen samman och vi hamnar på en fransk, Michelinrekommenderad tapasbar nere i hamnen. Långbordet fylls med charkuterier, bläckfiskringar, tryffelrisotto på märgben, tonfisktartar, musslor och ostar. Vi skålar på franska. Åskan mullrar och för en sekund lyser blixten upp hela hamnen. Därpå öser regnet hela natten i Bonifacio. 

    Långa lata dagar flyter förbi. Foto: Karin Wimark

    Färska croissanter och bröd levereras till båten i Frankrike. Foto: Karin Wimark

    Dagarna på båten flyter samman. Tillvaron gör oss till en trupp. Vi badar och solar oss torra på däck. Seglar en sträcka och äter färsk pasta med solmogna tomater i turkosskimrande vikar. En kväll utforskar vi den korsikanska byn Porto-­Vecchios charmiga gränder, en annan dricker vi vin i en närliggande naturhamn tills mörkret lagt sig, folk börjat krypa till kojs och Bennys fru ­Malin Michaelson bryter tystnaden och ropar att det är månförmörkelse! Vi samlas på däck. Blickar i tystnad på himlavalvet där endast en skärva syns av den tidigare brandgula fullmånen. 

    En morgon vaknar jag först av alla. Ruskar håret torrt efter ett uppfriskande morgondopp och rycker till när några obekanta röster hörs nedifrån vattnet. 

    – Des croissants, des croissants, du pain! 

    Motorbåten som glider förbi nedanför oss är fylld av korgar med rödvita dukar, baguetter och croissanter. Två yngre män vinkar glatt. Att det färska brödet visar sig vara svindyrt spelar ingen roll. Den sista morgonen på franskt vatten firar vi med frasiga croissanter och kaffe. Au revoir, Korsika! 

    Passageraren Katrin njuter av svalkande hav och läskande vattenmelon. Foto: Karin Wimark

    Seglingen tillbaka tillItalien får fart på gänget. Vi håller stadig kurs över sundet, och innan vi vet ordet av har vi åter landat mitt i Maddalenaskärgården där klippiga, karga vikar ligger insprängda i talldoftande öar. Italienarna vinkar när vi glider in i sagolika Cala Corsara på ön Spargi, och vi drar lättnadens suck efter att ha klarat oss fint i sundets nyckfulla vindar. Ankrar intill en jolle där några äldre, italienska gubbar äter pizza i minimala speedos. Kapten Fredrik slänger över några burkar öl och de kontrar snabbt. Vill vi ha pizza?

     

    Poolklart vatten i viken Cala Coticcio. Foto: Karin Wimark

    Det bästa med Maddalenaskärgården är att avstånden är korta och vikarna många. När vi trott att vi nått höjdpunkten viker vi av in i viken Cala Coticcio, där det turkosa vattnet skimrar som i den vackraste pool. Kläder slängs av och vi dyker ner i stimmet av fiskar som simmar runt båten. De orangeskimrande granitklipporna är delvis vassa och höga men också runda, ihåliga som om man tryckt fingrar in i modellera. Solen bränner skönt mot kroppen när jag lutar mig mot masten, sluter ögonen och ignorerar det faktum att veckan börjar närma sig sitt slut.  

    Till kvällen väntar middag på en italiensk bondgård med helgrillad gris, grappa och söta, friterade desserter. Morgonen därpå seglar vi tillbaka till hamnen Portisco där resan tog sin början. Och när vi nästan är framme kommer någon att ropa att de ser en delfin. Och där, strax intill båten kommer den att dyka upp. Som för att vinka adjö, innan vi gungar iland på det sardiska fastlandet.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!