Gul bil som kör på en väg

Finns det utrymme för vagabonden i dagens samhälle? Foto: Dino Reichmuth/Unsplash

Krönika

Drömmen om vagabonden lever vidare – i ny tappning

Europas gränser har ännu en gång överskridits av militärfordon och människor fly från ena sidan till den andra. Vagabonds redaktör funderar över gränsernas betydelse och om det en är möjligt att vara en drömmande vagabond 2022?

Text: Per J Andersson • 2022-03-01

Jag sitter på ett av direkttågen från Stockholm till österrikiska Alperna. Vid borden i restaurangvagnen dricks tysk öl, äts apfelstrudel och pratas om Rysslands invasion av Ukraina. ”Kan inte någon få in Putin i kikarsiktet och trycka av”, tycker någon. ”Var är presidentmördarna när vi som bäst behöver dem?” undrar en annan.


”När tåget rullar in på stationen i Zell am See slår det mig att vi passerat tre nationsgränser utan att någon frågat efter passet.”

— Per J Andersson, redaktör


Tåget rusar fram över Öresundsbron, Stora Bältbron, genom Münchens förstäder och upp i en vintrig alpdal. Kluvna känslor medan snön faller: vi ser fram emot en vecka med sol, snö och skidor samtidigt som världen runtom oss känns dystrare och osäkrare.

När det svenska tåget rullar in på stationen i Zell am See slår det mig att vi passerat tre nationsgränser utan att någon frågat efter passet. Kommer tänka på när jag i somras promenerade på stranden på Usedom, ön i Östersjön som delas mellan Polen och Tyskland. Gränsen mellan länderna är utritad på kartor, men i verkligheten finns inget som markerar den. Inte ens en skylt. Det är bara att traska, simma, cykla, åka bil eller tåg fram och tillbaka över nationsgränsen som man önskar. Och man fattar aldrig exakt när man lämnar det ena och kommer till det andra landet.

Självklart, tänker du. Det är ju så det är, såvida man inte är utomeuropeisk flykting.

Men så har det inte alltid varit. När jag tågluffade i början av åttiotalet slet gränspoliserna upp kupédörren vid var och varannan gräns, skrek ”Passport, bitte!” och granskade det misstänksamt. När jag skulle ta tåget till Prag och Budapest behövde jag besöka ländernas ambassader i Stockholm för att ansöka om visum. Hade någon då sagt att jag trettio år senare kan röra mig fritt över nationsgränser utan pass hade jag svarat: ”Dream on!”.

På åttiotalet hade vi inte bara järnridån som delade Europa. Fler länder var också fattigare, farligare och därmed svårare att besöka. Kanoner mullrade och blod flöt på platser i Asien, Afrika och Latinamerika där man idag har fred och mer välstånd. Fredligast var det i världen 2001–2011, sedan ökade dödstalen (Syrienkriget), för att tre år senare börja sjunka. Det hjälper ju inte dem som drabbas, men för vår helhetsbedömning av världsläget är det viktigt att förstå. 

Av vänner i Indien förstår jag också att kriget i Ukraina oroar dem lika lite som vi i Europa oroade oss för det 26 år långa inbördeskriget på Sri Lanka.

Kosmopolitismen är inte passé. Vagabonden är inte död. Men hon har inte längre blommor i håret och liftar inte med ett gitarrfodral i handen. Vagabonden årsmodell 2022 är därför lätt att missa.

Före 1987 var det få förunnat att plugga utomlands. Sedan dess har Erasmusprogrammet gjort att tio miljoner unga européer bott i ett annat land en längre tid. I Erasmus spår: airbnb-luffare, coachsurfare, homeexchangeresenärer, digitala nomader och så alla med nördiga intressen som hittat evenemang och likasinnade på andra sidan nationsgränsen. Och de som reser och studerar utomlands får en mindre chauvinistisk världsbild och känslomässigt stabila, enligt en studie av psykologforskaren Julia Zimmerman.

Resenärerna är heller inte lika vithyade och västerländska som när jag var ung vuxen. Ge dig ut och tågluffa i sommar och du upptäcker, såvida pandemin är avblåst, att de resenärer du möter i kupéer, på kaféer och vandrarhem i Europa ofta är kinesiska, taiwanesiska, koreanska och till och med indiska.

Om någon hade sagt till deras föräldrar att deras barn en dag kommer att ha råd att resa till andra kontinenter för att få uppleva andra kulturer hade de skakat på huvudet och sagt ”Dream on!”


Text: Per J Andersson • 2022-03-01
Krönika

Scroll to Top