Foto: Anders Kristensson
Resa till Amazonas hjärta
Bladen är fortfarande fuktiga efter en överraskande sval natt i Amazonas. Först när solen höjer sig över trädkronorna kommer hettan. Svetten fuktar kepsen. Jag håller mig i mitten av ledet.
Tugga på den här, säger Cledson och bryter av en kvist.
Försiktigt sätter jag kvisten mellan tänderna.
– Känner du något?
Efter en stund domnar munhålan av.
– Den brukar vi använda när vi får tandvärk, skrattar han.
Längre fram knipsar Cledson, som tillhör indianstammen suruí, av ett stort blad från en buske.
– Lukta!
Doften påminner om papperslim. Det sticker till i näsan.
– Det använder vi mot stopp i näsan.
Indianhövdingen, som går sist på stigen, vill inte vara sämre. Han plockar upp några frön på marken från en kokospalm och slår sönder med knivskaftet. Sex vita larver rullar ihop sig inuti fröet. Hövdingen tar tag i en larv och stoppar i munnen. Sedan ger han en larv till var och en av de tre killarna i indianstammen. När han erbjuder Anders en larv, och han tackar ja, äcklas jag. Till vilket pris ska man behöva ta seden dit man kommer?
Sedan sträcker indianhövdingen fram det öppna fröet till mig. Jag inser att jag inte har något val. Den sista kokoslarven är till mig. För att inte få kväljningar biter jag direkt när larven börjar röra sig på tungan. En söt, kokossmakande kräm rinner ut i munnen.
– Dessa kolhydrater är något av det mest hälsosamma du kan äta. Larverna är otroligt rika på glukos. En riktig energikälla, ler hövdingen.
Jag tar av mig kepsen, stryker den mot pannan och tittar upp mot min fotografkollega.
– Du, nu är vi mitt inne i Amazonas.
Amazonas cowboy. Det finns idag tre gånger så många vita oxar som människor i Amazonas.
Den indiska biffkon Nelore importerades till Brasilien i slutet av 1800-talet och är den vanligaste boskapen.
Första gången jag kom till regnskogen i Brasilien var för tio år sedan. Jag skulle intervjua forskaren som avslöjat att ett schweiziskt läkemedelsföretag skrivit olagliga kontrakt med den brasilianska staten. Läkemedelsföretaget hade betalt trettio miljoner kronor för att kunna ta patent på de värdefulla aktiva substanserna i medicinalväxterna som kan bota sjukdomar. När landets dåvarande president insåg vad som hänt upphävde han kontraktet med ett dekret. Företaget tvingades lämna Amazonas.
Jag bodde på ett billigt hotell i djungelmetropolen Manaus med över två miljoner invånare. Hotellet låg bara några gator från det farliga hamnområdet, men det hände mig aldrig något. Jag hängde mest runt torget där operahuset ligger. Varje kväll gick jag till samma bar, beställde en stor ölflaska och skrev resedagbok vid de rangliga borden på gatan. Tredje kvällen lärde jag känna ett gäng biologer från Rio. De drog med mig på en massa bus i Manaus. Jag och Maíra dansade långt in på småtimmarna.
När jobbet var avklarat nappade jag på ett av alla dessa förslag som lokala guider prånglar runt torget. För femhundra kronor skulle jag få båtresa längs Amazonasfloden,
se rosa delfiner som leker där floden Negro möter Solimões. Jag skulle också få lunch på en lodge långt inne djungeln. Det tog över fyra timmar att gå uppströms med dieselbåten. Lunchen var kall när den serverades. När jag kom tillbaka till Manaus var det redan mÙ?rkt. Bortslösade pengar.
Sedan dess har jag återvänt ett tiotal gånger till Amazonas och varje gång varit bättre påläst. En gång reste jag till våtmarken i Pantanal, i utkanten av regnskogen. Vi flög i ett Cessnaplan över den dränkta savannen och landade på gården där den svenske dokumentärfilmaren Arne Sucksdorff hade sitt basläger när han gjorde ”På jordens baksida”. Det var en fantastisk resa där jag fick se betydligt mer djurliv än i Amazonas. Men mina ben blev uppätna av carapato, sydamerikanska löss.
– Du skulle smort in benen med diesel. Då håller lössen sig borta, sa guiden efteråt.
Suruí-indianerna kartlägger sin skog med GPS för att undvika mer skövling.
Varje eftermiddag tar invånarna i gummistaden Xapuri kanoten över till kyrkan på andra sidan floden.
Dona Carmo är 91 år och lagar fortfarande maten på sin restaurang.
På min senaste resa kom jag till Xapuri i västra Amazonas, alldeles vid gränsen till Bolivia. För tjugo år sedan stod här det största slaget någonsin om regnskogens framtid. Gummitapparna i regionen hade gjort uppror och avslöjat den skövling som godsägarna gjort sig skyldiga till. Ledaren för upproret var Chico Mendes. Han hade retat upp godsägarna med sina krav på bättre arbetsvillkor för gummitapparna. Två dagar före julafton 1988 gömde sig en pistoleiro, hyrd revolverman, i buskarna utanför hans hem. När solen gick ned reste sig Chico Mendes ur soffan för att skruva i glödlampan som hängde i taket. Den hyrde mördaren siktade genom det öppna fönstret. Skottet tog i bröstet.
– Journalister från hela världen kom hit och rapporterade. Regeringen tvingades ingripa och skövlingarna stoppades, minns Dona Carmo.
Hon är 91 år och serverar fortfarande på sin restaurang ”Nossa Senhora do Carmo” på huvudgatan.
– Jag måste hålla igång, annars blir jag säkert sjuk, skrattar hon och dukar upp med stekta bananer, ris, bönor och välstekt griskött.
När solen blir trött samlas invånarna i Xapuri vid flodbÙ�dden. Stadens kyrka ligger bakom gröna palmer på andra sidan. Invånarna klämmer in sig i båtar som går i skytteltrafik över floden. Sedan vandrar församlingsmedlemmarna uppför de långa trapporna som leder till den vitmålade kyrkobyggnaden. Det påminner om en vacker ritual jag sett på film. När det blivit mörkt är ljuskäglorna från kyrkan det enda som lyser på andra sidan floden.
Dagen efter tar vi vår hyrbil och kör till ett ekologiskt vandrarhem mitt inne i ett naturreservat. HÙ�r i byn Seringal Cachoeira har miljökämpen Chico Mendes sitt ursprung. De två skolorna, där gummitapparnas barn lärde sig att läsa mot godsägarnas vilja, är fortfarande i bruk. Skillnaden är att byn inte längre är beroende av godsägarna. Gummitapparna säljer sitt gummi till en statlig kondomfabrik som blivit den första i världen att göra kondomer av äkta naturgummi.
Det brasilianska hälsodepartementet använder kondomerna i kampanjen som fått slogan ”Rädda regnskogen
– Ù�lska ekologiskt”.
– Staten subventionerar gummitapparna så att de kan hålla koll på naturreservat och kondomerna stoppar hiv-spridningen i resten av landet. Alla vinner på detta, säger en av tjejerna som jobbar på vandrarhemmet.
I en av bungalowerna duschar den brittiska sångerskan Lily Allen. Världsnaturfonden har bjudit in henne för att spela in en video om Amazonas. Tanken är att hon ska få britterna att skänka pengar till ett miljöprojekt som vill garantera framtiden för en miljard träd i regnskogen. När popsångerskan kommer ned till middagen är hon osminkad. Hennes team klagar på värmen och myggorna. Lily Allen är på bättre humör. Hon äter friterad fisk och dricker färskpressad cupuaçu.
– I love the Amazon, skålar hon.
Eftermiddagslugn vid flodstranden i Xapuri.
Flodbåtarna har blivit som långsamma långfärdsbussar. Du kommer fram, men det tar tid.
Den vackra Amazonaspapegojan är ingen burfågel.
En av mina favoritstäder i Amazonas är Porto Velho. Den ligger i delstaten Rondônia och är
den tokigaste storstaden i regnskogen. Trots att staden har fler invånare än Malmö är endast två procent av stadens avlopp reglerat. Resten rinner rakt ut i marken. Det finns inte heller någon stadsplanering. Inte
ens taxichaufförerna hittar. Det häftigaste myllret är nere vid hamnen. Här äter man grillad fisk och dricker svalkande öl i träskjul. Det är också härifrån flodbåtarna till Manaus avgår.
Säckar med potatis, lök och morötter lastas på nedre däck. Passagerarna vilar i hängmattor på övre däck. Eftersom det inte finns några farbara vägar till Manaus är flodbåtarna den viktigaste livlinan till den isolerade djungelmetropolen. Att flyga in livsmedel blir för dyrt. Båtarna har blivit som bussar på floden och det bästa sättet att ta sig runt i Amazonas. Enda problemet är att det tar tid. Vissa båtar anlöper varenda lite fiskeby längs vägen.
– Åk med oss till Manaus. Max tre dagar, skriker en av påfösarna.
– Vi gör samma resa på två nätter och en dag, säger ett annat båtbolag.
– Hos oss ingår lunch och middag, lockar en annan.
Vi går ombord på ”Deus é Amor II”, Gud är kärlek II. Den frälsta träbåten lovar att vara framme i Manaus inom tre dagar.
Första däck är fullt med passagerare som spänt upp sina hängmattor. På andra däck finns det mer plats och på översta däck är det nästan tomt. Ingen vill ligga direkt under den stekande solen. När båten tuffar ut på den breda Rio Madeira som rinner ned mot Manaus har jag redan börjat prata med min granne. I tre dagar kommer våra hängmattor att skava mot varandra. Det är lika bra att vi blir vänner direkt.
Guide till Amazonas[/h2] Resa dit[/h3] Flyg. Manaus–Stockholm kostar 10 800 kr med portugisiska TAP, mellanlandning i Lissabon och São Paulo. Med Lufthansa 11 500 kr, mellanlandning i Frankfurt och São Paulo.
Till Amazonasflodens mynning kan man åka med Brasiliens största flygbolag, TAM, som flyger från Stockholm, via London och Rio de Janeiro till Belém. 9 000 kr.
Resa runt
Båt. Det populäraste sättet att ta sig runt i Amazonas är att åka flodbåt. Det är billigt och spännande, men tar lång tid, särskilt uppströms!
Inrikesflyg. Det finns flera bra flygbolag som trafikerar samhällena i regnskogen, bland annat Trip (voetrip.com.br), Meta (voemeta.com) och Rico (http://www.voerico.com.br). Ska man åka mellan de största städerna kan man flyga med lågprisbolaget Gol (voegol.com.br) som är billigast, en enkelresa från Manaus till Santarém går till exempel på 500 kr, om man bokar i förväg.
Bo
Enkelt, men bekvämt och bra lokaliserat hotell i Manaus är Hotel Dez de Julho (hoteldezdejulho.com), mellan hamnen och operatorget. Enkelrum 270 kr, dubbelrum 340 kr. Plats i kollektivt trebäddsrum 125 kr.
Vill man lyxa till det kan man ta in en natt på Tropical (tropicalhotel.com.br), Amazonas första lyxhotell. Dubbelrum från 900 kr.
Vårt val: [/b]I delstaten Acre ska man inte missa det moderna vandrarhemmet Pousada Ecologica som ligger i regnskogsbyn Seringal Cachoeira, två mil från Xapuri. Det är i det här området som man utvinner gummit till världens första ekologiska kondom. En natt i våningssäng 210 kr. Bokas via Acres turistmyndighet Setul. +55-68-390 130 23 eller boibumba.com).
Prisläge
Mat och öl är billigt i Amazonas. Hyrbil och flyg är dyrt. Att hyra en fyrhjulsdriven jeep kan kosta omkring 2 000 kr per dag.
Flodbåtarna i Porto Velho.
Idag görs ekologiska kondomer av naturgummit.
Fisk, ett bättre alternativ än oxfilé, vilket gynnar boskapsuppfödningen och därmed skogsskövlingen.
4 amazonasfavoriter[/h2] 1. Manaus.[/b] Något så märkligt som en modern metropol mitt i djungeln. Tack vare att Amazonasfloden är så djup kör oceangående fartyg ända in till kaj, vilket gjort att Manaus blivit destination för lyxkryssningar. Här finns bland annat det magnifika operahuset Teatro Amazonas.
2. Santarém.[/b] Staden kallas skÙ?mtsamt för ”Brasiliens karibien”. Anledningen är den lilla badorten Alter de Chão, tre kilometer utanför staden med långa, kritvita sandstränder och bungalower.
3. Altamira. [/b]Där den väldiga Xingufloden gör en krök ligger staden Altamira. Här möts dagens civilisation och Xingureservatets 6 000 indianer. Längs flodbädden finns fiskrestauranger och barer som varje kväll lockar nyförälskade par och familjer att kolla solnedgången.
4. Anavilhanas. En skärgård som skapats av 400 öar i floden Rio Negro. I denna gröna labyrint finns Anavilhanas lodge som Ù�r ett av Amazonas mest utvecklade hotell (anavilhanas.com).
Här hittar du fler av Henriks Amazonasfavoriter >>
Text: Henrik Brandão Jönsson • 2012-09-19
Brasilien • Restips