• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Guide: Så tar du tåget österut

    De flesta tågluffare styr kosan söderut i Europa. Vi gjorde tvärtom och klev på snabbtåget i Helsingfors för en tågresa österut: St Petersburg – Viborg – Narva – Tallinn.

    Guide: Så tar du tåget österut
    Det har blivit mycket enklare att korsa gränsen från väst till öst sedan visumkraven luckrats upp. Foto: Getty images

    Guide med tips på boenden, restauranger och resevägar finns längst ner i reportaget!

    Förvandlingen kommer smygande. Resliga tallar speglar sig i Karelens mörka sjöar. Stora skogar formar ödsliga tassemarker med löften om varg, björn och lo. Någonstans bland myr och lingonris blir också väst till öst.

    – Påfyllning? undrar bistrovärden.

    Jag smuttar på kaffet samtidigt som en frukostskål med blåbärstoppad havregrynsgröt landar på bordet. Utanför tågfönstret börjar den väldiga tajgan. Bara en halvtimme bort väntar guldglänsande lökkupoler och ryska kors. 

    Några årtionden tillbaka befann sig nordiskt tågluffande till Ryssland i konstant uppförsbacke. Obekvämt krångel följde färden tillsammans med butter språkförbistring och usel mat. 

    Gränsen mellan väst och öst är fortfarande en gräns på riktigt. För att hoten genom historien varit verkliga och följts av krig och ockupationer. Men också för att propaganda skapat föreställningar om vi och dom som låsts fast i hårda skal av misstänksamhet.

    Idag är resan i österled enklare än någonsin för den som är nyfiken på vad som döljer sig på andra sidan. Bekväma snabbtåg tillhör landvinningarna tillsammans med visumlättnader och ett ryskt turistmaskineri som blivit allt bättre på information på engelska. Även utbudet av boutiquehotell, restauranger och kaféer känns alltmer proffsigt och välkomnande. 

    Ingenstans är sommaren så stark som i Helsingfors. Flanera längs Esplanaden. Gå på picknick i Koffparken. Förundras över konst- och musikfestivalen Flow och ta båten till våffelkaféet på ön Lonna. Foto: Getty images

    Ingenstans är sommaren så stark som i Helsingfors. Flanera längs Esplanaden. Gå på picknick i Koffparken. Förundras över konst- och musikfestivalen Flow och ta båten till våffelkaféet på ön Lonna. Foto: Getty images

    Helsingfors central-station. Kliver in genom den väldiga granitbyggnadens portar och möts av avgångsutrop på vackert klingande Arja Saijonmaa-svenska. Bortom blåmelerade perrongduvor står snabbtåget mot St Petersburg. Spanska, italienska och holländska smattrar ihop med ryska, danska och finska i ett förväntansfullt sorl. Jag känner suget i magen. Fylls av ett nytt välbehag när tåget lämnar den finska huvudstaden bakom sig och sätter ut mot landsbygden i trygg marschfart.

    Nästan 200 kilometer i timmen. Anar mig till hastigheten genom ett svagt sus. Morgondimman har just förvandlat ängsmarkernas hövolmar till något som påminner om uråldriga sagoväsen. Jag sitter skönt tillbakalutad och ser Finland rinna förbi utanför vagnsfönstret. 

    Vintern 2010 började snabbtåget Allegro slussa passagerare från Helsingfors till St Petersburg på 3,5 timme. Finesserna är många. Wifi förstås. Lekhörna för barn. Frukostgröt med blåbär och mjölk. Ambulerande valutaväxlare med rubel i axelväskan och tågpersonal som delar ut ryska immigrationskort.

    Sveaborg. Historisk port och lås mot Finska viken. Foto: Getty images

    Sveaborg. Historisk port och lås mot Finska viken. Foto: Getty images

    Fyller i blanketterna någonstans bortom Lahti och Kouvola. Gulnande myrmarker blir till gränsstationen Vaimakkalas godsvagnar och lagerbyggnader. Strax efter signalerar stations-skyltar på det kyrilliska alfabetet att vi redan är där, på andra sidan.

    – Var det inte mer än så?

    Några spanska resenärer rycker på axlarna och ser nästan besvikna ut när de inser att gränsen redan passerats. Stunden senare skymtar kyrktorn mellan vikar, näs och vatten. Kliver av i en stad som till sitt yttre känns nordisk, kanske till och med svensk. 

    – Vi borde göra som Trump och försöka köpa tillbaka Viborg, skojar en finsk kvinna i biljettkön till stadens fästning.

    Orden är knappast allvarligt menade, men rymmer ändå vemod och saknad. 

    Staden är rysk, men samtidigt fylld av ekon från något annat. Borgen som stadens grundare Torkel Knutsson uppförde på 1200-talet som svenskt bålverk mot arvfienden Ryssland. Kyrkor och torn från tiden när svenska var det officiella språket och lokalnyheterna cirkulerade via Wi-borgs Nyheter. Granitbyggnaderna som viskar om det tidiga 1900-talets Viipuri, då staden var Finlands näst största och handeln via Saima ka-nal byggde ett välstånd som blev till spårvagnar, teatrar, restauranger och bankpalats.

    Efter andra världskriget tillföll Viborg Sovjetunionen. I princip hela den finska befolkningen flydde västerut. Gränsen stängdes mot omvärlden och folk från imperiets olika hörn flyttade in i de tomma husen. 

    Torkel Knutssons borg i Viborg. Stöddigaste fästningen öster om Stockholm. Foto: Getty images

    Torkel Knutssons borg i Viborg. Stöddigaste fästningen öster om Stockholm. Foto: Getty images

    Idag är staden åter öppen och välkomnande, men fortfarande märkt av omild behandling. Flera av gamla stans hus har tappat färg, fönster och rappning.

    Samtidigt genomsyras Viborg också av positiva inslag. Känslan av att något tycks vara på gång genom nya restaureringar och kaféer, och gatuskyltar som försetts med text på engelska. 

    Besöker Espilä på kvällen. Restaurangen tillhörde det finska Viborgs populäraste uteställen, men förstördes under andra världskriget. Nu finns den eleganta trävillan åter på plats bland kastanjernas lummiga parkskuggor. Högtidliga kypare trippar mellan borden. Finsk laxsoppa dukas upp till piroger och sallad med ål. Äter sakta och promenerar tillbaka till mitt hotell. 

    – Varför det är så bra här? För att Viborg är som Norden. Lugnt och stilla, svarar en ung kvinna som heter Alla och som just slutat kvällspasset i receptionen. 

    Lämnar Viborg tidigt nästa morgon till en explosiv regnskur. Tåget drar raskt och beslutsamt genom gränsområdena mellan det historiska Karelen och Ingermanland. Timmen senare skymtar jag St Petersburg och Finlandsstationen.

    Utanför stationsportarna faller ett grått duggregn. Runt nästa hörn står kedjerökande chaufförer lutade mot sina taxibilar.

    – Problema! Replikerar den första mannen tvärt när jag visar en papperslapp med hotellets adress.

    – Problema! fortsätter samma chaufför trots att jag till slut accepterat ett alldeles för högt pris och far genom en stad som bär på en osedvanligt tung ryggsäck.

    Uppståndelsekyrkan. Lekfulla former och karamellfärger i St Petersburg. Foto: Getty images

    Uppståndelsekyrkan. Lekfulla former och karamellfärger i St Petersburg. Foto: Getty images

    I St Petersburg hände det. Ögonblicken då världshistorien tog en ny vändning, inte sällan i fel riktning. Dekabristuppror, oktoberrevolution och 900 dagar lång Leningradbelägring följt av sovjetiskt lidande. 

    Kapitulerar ändå under färden till mitt hotell. Hjärnan jublar högt: Vilken stad! Vilken stad! Projektet var egentligen galet på samma sätt som Venedig. Under 1700-talet skapade Peter den store tsarernas nya säte över noll och intet när vattensjuka myggmarker och träsk förvandlades till en pampig imperiestad av raka gator och kurviga kanaler.

    Idag drar floden Neva bred och beslutsam mellan stensatta kajer. Från bägge sidor flammar blixtrande guld: I söder Isakkatedralens kupol som höjer sig över skorstenar och hustak som en gyllene fullmåne. I norr Peter-Paul-katedralens nålvassa spira, medan stadens väldiga moské skymtar längre bort som en gigantisk turkos. 

    Samtidigt som jag kliver av taxin vid hotellet på Galernayagatan försvinner även svårmodet. Fortsättningen på femmiljonersmetropolen St Petersburg känns nyfiket välkomnande. Folk är som folk är mest. Plastmuggskaffe som dricks i farten. Mobilsurfande och e-boksläsande i tunnelbanan. Män och kvinnor som är öppna för diskussioner som går långt bortom väderlek och fotbollsresultat. 

    Kastar in väskorna på mitt rum, skyndar mig ut, ivrig att se mer. 

    Barcelona har La Rambla, Paris Champs-­Élyssées. St Petersburgs motsvarighet heter ­Nevskij Prospekt. En bred och myllrande artär som under nästan fem kilometer drar från tsarernas residens mot öster.

    Kazankatedralen dominerar paradgatan Nevskij Prospekt. Foto: Getty images

    Kazankatedralen dominerar paradgatan Nevskij Prospekt. Foto: Getty images

    Det gungar lite under fötterna. Var jag än sätter ner dem landar skosulorna antingen mitt i historien eller rakt uppe i något av världs-litteraturens mest kända kapitel. Allt går igen, det som jag tidigare bara läst, hört eller sett på film eller tv. Som här framför Vinterpalatset och ett torg som ibland antagit rollen som synlig termometer över sakernas tillstånd. 

    Drygt 100 år tillbaka riktades oktoberrevolutionens gevärspipor mot den mentolgröna palatsfasaden och markerade samtidigt starten för de 70 år av olyckor som fick namnet Sovjetunionen. 

    Idag är imperiet upplöst och ersatt av något annat. Högtalarsänd eurodisco studsar mot revben och mage. En rysk variant av Friskis och Svettis har satts i rörelse. Några av deltagarna formar en mänsklig pyramid. Samtidigt tappar en grupp passerande kadetter takten och försvinner bort på ryckiga steg.

    Vandrar själv längs Nevskij Prospekt mot klassiska Café Wulf et Béranger, där poeten Alexander Pusjkin en vinterdag 1837 smuttade på varm choklad innan han begav sig iväg för att duellera om sin och sin frus heder och på kuppen ådrog sig skador som två dagar senare kostade honom livet. 

    Lite längre bort följer Kazankatedralen som fäller ut sin långa rad av kolonner som en ängel med utslagna vingar, innan myllret av fotgängare tätnar ytterligare utanför lyxiga shoppinggallerian Gostiniy Dvor med förflutet som ett slags rysk variant av basar, inklusive avdelning för försäljning av stulna varor.

    Trist Sovjetgröt igår, sofistikerade bakverk idag. St Petersburg har bytt smak. Foto: Getty images

    Trist Sovjetgröt igår, sofistikerade bakverk idag. St Petersburg har bytt smak. Foto: Getty images

    Så fortsätter det. Med täta kvarter längs Gribojedov- och Fontankakanalernas vatten och broar. Med fotgängarmyllret av ryssar, azerier, tatarer, vitryssar och tjuvasjer. Persongalleriet skulle ha kunnat vara hämtat från någon av Dostojevskijs romaner: Gummorna som erbjuder små pappkartonger med hallon och blåbär vid korsningen mot Mayakovskaya-gatan. De två unga männen som brygger och säljer kaffe från bagageutrymmet till en parkerad bil. Balalajkaspelande män inför trappstegen till gångtunnlar där små kiosker erbjuder öl och läsk med handtextade prislappar i stickande gult. 

    Tidig morgon på St Petersburgs Moskvastation. Banar mig väg genom myllret av väntande resenärer. Vid spår sju anländer just Baltiski Express från Moskva efter en natt i rörelse. Tåget skulle kanske kunna kallas för retro på räls. Visar mitt pass och min biljett för vagnsvärden och släpps ombord. Veckade gardiner följer kupén tillsammans med knäppande värmeelement. Tre äldre baltryssar hälsar yrvaket dobroye utro, god morgon. Morgontofflor och tandborste finns i ett litet paket på min brits. 

    Just när vi lämnat St Petersburg dyker vagnsvärden upp på nytt, nu med frukostlådor, vattenflaskor och kefir. Äter snart plättar fyllda med äppelsylt, samtidigt som förorterna tonar bort utanför fönstret. Oborstade trädgårdar sluter sig kring färglösa knegarhus. Väldiga rabarberblad följer rostbrun förortsräls. 

    Då vi rest i ungefär en timme får jag känslan av att färdas genom en tunnel av barrskogsmörker. Byarna är få. Då och då ett ensamt hus, oftast ingenting alls. En tomhet som tillfälligt bryts av en övergiven cementfabrik. 

    Hermansborgen i Narva. Foto: Wikipedia

    Hermansborgen i Narva. Foto: Wikipedia

    Historiska Ingermanland följer det inre av Finska viken. Under blågul fana fungerade området som förvisningsort och kallades hånfullt för Sveriges Sibirien. Tsar-Ryssland tog så småningom över trakten och behöll livegenskapen fram till 1861. Skiftet till Sovjet gjorde knappast tillvaron bättre. Många ingermanländare dukade under i samband med Stalinepokens hårdhänta deportationer.

    Nu vilar samma landskap under de igenväxande jordbrukens grå glömska. Kanske är det därför som tåget håller sig helt tyst tills vi närmar oss Estland och försiktigt passerar över gränsfloden till Narva. I staden är jag plötsligt tillbaka i högstadieklassrummets skolböcker med understrukna årtal.

    Senhösten år 1700 då Karl XII:s armé besegrade en trefaldigt större rysk här. Hermannsborgs vita torn som spänner musklerna mot Ivanogorods ryska fästning i ett dramatiskt möte som skulle kunna vara hämtat ur Ivanhoe eller någon annan riddarroman. Det svenska rådhuset som fortfarande trycker intill ett litet kullerstenstorg några kvarter bortanför gränsflodens djupa sänka. 

    Efter tjugo minuters bussresa når jag havet. Tolv kilometer mjuk sandstrand följer kustannexet Narva-Jöesuu tillsammans med spahotell och kärleksfullt snickrade trävillor. Tonläget känns bekymmerslöst. Lite som Böda och Mellbystrand för väldigt länge sedan. Eller mina egna barndomssomrar med gul badring och skarpa gräsfläckar på byxorna. 

    Jag står en stund på hotellbalkongen och lyss­nar till avlägset vågbrus uppblandat med syrsor. Ljuden är få och mjuka och kvaliteterna desamma som när St Petersburgs tsar-ryska societet lockades hit tillsammans med konstnärer som Ilja Repin och Ivan Sjisjkin. Frisk havsluft. Tid till både tankar och promenader. 

    Tallinns takåsar. Foto: Getty images

    Tallinns takåsar. Foto: Getty images

    Tallinns gröna lunga heter Kadriorg. Foto: Getty images

    Tallinns gröna lunga heter Kadriorg. Foto: Getty images

    Under en promenad längs evighetsstranden får jag oväntat syn på en liten skylt som signalerar nybakat. Följer den uppför sanddyner uppbackade av resliga tallar. Mellan strandråg och nypon gömmer sig en liten röd trästuga. Jag öppnar dörren och ställs inför ett svårt val. 

    Aprikostårta, rabarberpaj eller chokladkaka?

    Svarar ja på frågan. Serveras kort efter tre små fat av Maria som kör hit varje morgon från Narva för att leva ut sin kafédröm. Platsen är speciell. Inte bara för henne.

    – Folk från St Petersburg och Moskva älskar lugnet. Många tillbringar hela somrar här och bygger egna hus. För övriga Europa är nog stranden lite av en hemlighet, säger Maria och ställer fram nästa bakplåt på den lilla konditorsdisken med utsikt över havet och strandens vindsurfare.

    Sverige, men ändå inte. Jag får den känslan på Narvas järnvägsstation i sällskap av pappmuggskaffe och mobilsurfande väntsal. Reser vidare med expressavgången mot Tallinn som fyller på med ytterligare paralleller. Digitalt köpt biljett. 

    Modernt snabbtåg som doftar en blandning av nytt och gummi. Till och med landskapet känns bekant. Mogna sädesfält följs av industriskog och kalhyggen. Knappast något sätter sig i minnet, förutom ett stort storkbo med två ungar. Timmen senare rullar tåget in mot Tallinns centralstation Balti Jaam och en stad som skulle kunna vara hämtad ur en sagobok.

    Kliver ut ur järnvägsstationen och möter frisk Östersjöbris och gungande spårvagnar. Tallinn känns fortfarande som en frontalkollision mellan Astrid Lindgren och George Orwell, där Rådhustorgets karamellfärgade hus och spetsiga kyrkspiror så småningom ger vika för de sovjetiska miljonprogrammen Mustamäe och Lasnamäe i fyra nyanser av hårdhudat grått.

    Numera väntar även ett tredje ansikte. Telliskivis svartnande lokstallar och verkstäder är sedan några år tillbaka fyllda av levande ljus och lekfulla smaker.

    Alltid coolt, alltid rätt. Telliskivi, Tallinns hipsterville. Foto: Getty images

    Alltid coolt, alltid rätt. Telliskivi, Tallinns hipsterville. Foto: Getty images

    F-hoone. Coolaste restaurangen norr om Alperna. Foto: Rasmus Jurkatam

    F-hoone. Coolaste restaurangen norr om Alperna. Foto: Rasmus Jurkatam

    Äter sensationellt goda lammfärsbiffar med tomatsalsa och gratinerad aubergine på restaurang F-hoone. Runt hörnet fortsätter den post-industriella miljön med eko-glassbaren La Muu och Fotografiska museets specialutställningar.

    Formeln fortsätter på flera platser i Tallinn genom ett kreativt vänd-ut-och-in som gett nytt liv åt förlorade miljöer. Vid Balti Jaama Turg har en föraktad hötorgsmarknad bytt om till hipp saluhall fylld med handgjorda chokladpraliner, biodynamisk mat och street food från hela världen. Vid Noblessneri har det gamla ubåtsvarvet krängt av sig militär närvaro till förmån för coola bryggeripuben Pöhjala Brewery.

    Annat har återuppstått rakt av som en spegel från då Estland upplevde sin första period som självständig nation. Jag tar spårvagnslinje 1 till Kadriorg och klassiska Mon Repos. Under några hektiska år på 1920-talet lockade restaurangen till sig nationens grädda genom mat, dans, musik och en inhämtad bartender från The Savoy i London. En verksamhet som tvingades bomma igen samma årtionde efter rykten om både illegalt spel, prostitution och ryska spioner. 

     

    Klassisk miljö på Mon repos. Foto: Aleksandr Snitovskii

    Klassisk miljö på Mon repos. Foto: Aleksandr Snitovskii

    Nu fylls åter den duvblå trävillan av mussel-hinkar och vinglas medan köket dukar upp klassiker som oxfilé med murkelsås och kantareller. 

    – Undrar hur mycket parkettgolvet egentligen tål? funderar den nuvarande ägaren Jaanika Tigasson efter att ha kastat en snabb blick på märken och repor efter hundraåriga dansvirvlar och klackavtryck.

    I handen håller hon en serie svartvita fotografier. Bilder som visar hur Mon Repos såg ut innan restaureringen påbörjades. Sotiga väggar. Hålögda fönster. Nakna rum utan liv. 

    – Vi har kämpat så oerhört hårt för att rädda byggnaden. Nu har vi nått målet, och det känns så bra säger Jaanika.

    Samtidigt sänker sig solen över Tallinns väv av murar, torn, kastanjer och försvunna århundraden. Långt bort i fjärran skymtar färjan på väg tvärs över Östersjön mot andra sidan havet.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!