Calcutta

Följ med till den alltid fascinerande, alltid livfulla staden Calcutta. Foto: Jonas Gratzer

Indien

Calcutta – en fascinerande och pulserande megametropol

Följ med till en myllrande megastad med kaféer, skuggiga trottoarer och egensinnig matkultur. Den forna imperiehuvudstaden är känd för sin fattigdom men kallas också The city of joy – njutningarnas stad.

Text: Per J Andersson • 2023-01-01

Solen har ännu inte gått upp. Men på Calcuttas blomstermarknad är det redan full fart. Försäljare med balar av blommor på huvudet rusar fram och tillbaka, stöter emot och glider förbi varandra i böljande vågrörelser; slingrar sig fram mellan högar av gröna blad, orangea tagetesgirlanger och röda rosenknoppar.

Det skälver och dunkar i den intilliggande Howrahbron när de skramlande spårvagnarna och brummande bussarna passerar. Duvor kuttrar. Försäljare ropar. Den söta blomdoften kittlar i näsan.

Jag trasslar mig genom ett kaos. Eller: det är vad jag först tror att det är. Men här råder faktiskt ingen oordning. Alla, inser jag, rör sig efter ett organiserat rörelsemönster. Det tar en stund innan jag upptäcker det. Indisk röra, förstår jag, är i själva verket högsta nivån av organisation. Eller som en amerikansk Indien-ambassadör uttryckt det: ett fungerande kaos.

Insikten gäller hela staden. Den pulserande, svällande, levande megametropolen vid Huglifloden som fram till 1911 var huvudstad i det brittiska Indiska imperiet som sträckte sig ända från Baluchistan i väster till Burma i öster.

Nygrillade parathas på Park Street. Foto: Jonas Gratzer

På 1920-talet, när imperiet ännu inte gått under, lämnade belgaren Henri Michaux konstnärskretsarna i Paris för att besöka Calcutta. Han ramlade nästan baklänges av alla intryck som rusade emot honom i den europeiska staden med den neoklassicistiska arkitekturen mitt i den vildvuxna indiska djungeln. ”Jag känner till ett tjugotal huvudstäder. Strunt. Men så har vi Calcutta! Calcutta, universums mest fullpackade stad”, skrev han i sitt anteckningsblock som förevigades till eftervärlden i boken En barbar i Asien från 1931. Då hade britterna redan flyttat regeringskanslierna till New Delhi, eftersom man tyckte att det var svårt att regera i det alltmer upproriska och hetlevrade Calcutta.

Natten till den 15 augusti 1947 gick imperiet under. Men Calcutta finns kvar. Och är fortfarande lika obstinat. Stadens medborgare, politiska ledare och dagstidningar är idag nästan lika kritiska till den indiska federala regeringen i New Delhi som man en gång var till sina europeiska kolonialherrar.

Staden har omdefinierat sitt förflutna. Gator och torg har bytt namn för att skaka av sig sitt brittiska arv. Corporation Place har blivit Shib Dey Lane, Waterloo Street har döpts om till Nawab Siraj-ud-Doula Sarani och Wellington Square har förvandlats till Raja Subodh Mallick Square.

Och sedan tjugo år tillbaka skrivs stadens namn Kolkata. I alla fall officiellt. Men så har bengalerna, stadens söner och döttrar, alltid uttalat stadsnamnet.

Ursprunget finns det många teorier om. Några säger att det är en förvrängning av de bengaliska orden för grävd kanal (kal kata). Andra att det kommer från kil kila som betyder platt åker. Jag bestämmer mig för att tro på en tredje förklaring, den om att namnet härstammar från Kali Khetro, som betyder ”gudinnan Kalis hemvist”.

Vagabonds Indien-expert Per J Andersson irrar genom Calcuttas gator. Foto: Jonas Gratzer

Calcutta är hur som helst en lika livfull stad idag som då Michaux var här för snart hundra år sedan. Om Mumbai är finanscentrum och New Delhi utgör den politiska mittpunkten är Calcutta landets kulturella huvudstad. Det manifesteras av otaliga teatergrupper och poesitidskrifter och en lång tradition av mångkunniga intellektuella i Leonardo da Vincis anda.

Fast när man går på stadens gator är känslan tydlig av att den här röriga, slitna fullproppade staden en gång i tiden hade en annan lyster och glans. De vittrande och flagnande fasaderna med sina antika kolonner vittnar om det.

Men prakten försvann med flyktingvågorna som vällde in i staden efter delningen av Indien i samband med självständigheten och 1971 års krig som slutade med att ett nytt land, Bangladesh, bildades strax öster om staden. Calcutta blev istället synonymt med elände och den barmhärtiga Moder Teresa som räddade stadens trottoarinvånare från att gå under. En uppfattning som lever kvar i väst, trots att staden de senaste tjugo åren haft en snabb ekonomisk tillväxt och välståndsökning.

Jag irrar genom de trånga gångarna på New Market, eller Sir Stuart Hogg Market som inomhusbasaren hette när den invigdes 1903. En bastant byggnad i rött tegel med vita knutar och klocktorn som ser ut som en gammal engelsk järnvägsstation. Glider förbi yllevästar, silkessarier, bomullspyjamasar och plastleksaker i bjärta färger. Irrar bort mot fisk-, kött- och grönsaksavdelningarna i basarens inre, men hamnar bland parfymflaskorna som luktar patchouli och jasmin och i kryddgången som är mättad med doften av stjärnanis, kardemumma och nejlika.

Calcutta omdefinierar ständigt sitt förflutna. Foto: Jonas Gratzer

Längst inne i basaren kommer jag fram till en plats som minner om en tid som flytt, då den mångkulturella staden var ännu ett snäpp mer mångkulturell. Om än segregerad. Black Town för indierna, White Town för européerna och Chinatown för kineserna. Då britterna styrde fick indierna gärna tjäna och arbeta i den vita staden men skulle helst bo i den svarta. Nahoum and Sons Bakery djupt inne i New Market påminner om att staden också haft en judisk minoritet. Judarna kom från Aleppo och Bagdad i slutet av 1700-talet. De var köpmän som handlade med bomull, jute, kryddor och opium – fyra grundbultar i den koloniala ekonomin.

Men Israel Mordechai från Bagdad valde istället att starta bageriet som finns kvar idag, hundra år senare. Lysrören reflekteras i väggspeglarna och glasskåpen och får det att kännas som om man befinner sig inuti en kristallkrona. Handskrivna skyltar annonserar ut ”Nahoums Rich Fruit Cake” och ”Plumcake 40 gram, 280 rupier”.

Jagadish Chandra Halder, som sitter i en länstol bakom kassan, säger sorgset att bageriet är vad som är kvar av stadens judiska kultur. Många blev dödade under The Great Kolkata Killing 1946, en av de våldsamma religiösa sammanstötningarna året innan Indien blev självständigt. Andra Calcuttajudar emigrerade till London och Israel.

– Nu är det nästan bara den judiska familjen som äger bageriet som är kvar, konstaterar Mr Halder, som för övrigt själv är muslim, liksom bagarna.

För kolonialtidens rasistiska segregation är upplöst. Sedan landet blev självständigt för 74 år sedan har hinduer varje jul köat till det judiska bageriet för att handla av den muslimska bagaren och därefter gå hem och fira en kristen högtid.

Holi. Vårfestfest. Färgfest. Glädjefest. Firas extra intensivt i Kumartuli, kvarteren där gudar skapas. Foto: Jonas Gratzer
Snart fest för Saraswati, konstens gudinna. I gudaverkstäderna jobbas det för fullt. Foto: Jonas Gratzer

Basaren spiller ut på gatorna runt New Market som pulserar av liv och rörelse. Där vid pumpen på trottoaren: sex män i korta höftskynken som tvålar in sig från topp till tå. Där bakom de parkerade bilarna: fyra kvinnor sittande på huk med händerna nedstuckna i plåthinkar med löddrande tvätt. Och där runt hörnet: en barfota man som kommer springande, dragande på en rasslande riksha med välkammade flickor i skoluniform på den galonklädda passagerarsitsen.

Jag stannar vid plåtvagnen på hjul på Lindsay Street där kontorsfolk köar för att köpa en masala dosa. Kön är lång men betas av i rekordfart. Det ryker och fräser och doftar stekolja och spiskummin. Kocken i det röda förklädet häller den tunna rismjölssmeten på den heta hällen. Sekunderna senare är smeten förvandlad till en tunn pannkaka som med hjälp av en stekspade flyger till en metallbricka. Där viks den ihop runt en klick kryddad lök- och potatisröra och – klafs, klafs – kompletteras med tre klickar chutney, en med riven färsk kokos, en annan med mynta, en tredje med grönsakssåsen sambar.

Så står jag där och äter min frasiga och rykande masala dosa, som är som en indisk crêpe, i en kakofoni av försäljare som ropar, cykelklockor som pinglar och bilar som tutar.

Axel mot axel med Calcuttabor som nyss slutat jobba och måste ha något i magen innan de hoppar på spårvagnen eller metron för att sig hem till Tollygunge, Howrah, South Dum Dum, Salt Lake City eller någon av de andra förorterna i femtonmiljonerstaden. I deras kroppshållning ett avspänt lugn och i deras ansikten en mjuk närvaro, som det är svårt att tänka sig i kvällsrusningen i en europeisk storstad.

Basargatorna runt New Market ljuder av liv. Foto: Jonas Gratzer
Miljövänlig engångstekopp av obränd lera. Foto: Jonas Gratzer

Morris Payne har sina etniska rötter i Indien, men i hans släkt konverterade man någon gång under kolonialtiden till kristendomen och anammade lite mer av den brittiska kulturen än majoriteten indier.

Vi träffas i trädgården till Hotel Fairlawn, en kolonial kvarleva, en gammal-brittisk kulturspillra. En gång i tiden jobbade Morris här. Då, i början av 90-talet, när jag först klev in genom hotellets portar på Sudder Street var det armeniska Violet och engelska Edmund som drev stället. Förmodligen mötte jag Morris redan då. Kanske var det han som checkade in mig eller bar upp mina väskor på rummet. Men det minns varken han eller jag.

Det gamla ägarparet är sedan länge döda, men minnena av ett fallet imperium hålls vid liv. De matta silverbesticken och den nötta kaffeservisen, de nedsuttna rokokomöblerna och de svartvita sepiabruna fotografierna på mustaschprydda britter, turbanklädda maharadjor och nyfällda tigrar.

Morris är det mångkulturella Calcutta i ett nötskal. Calcuttabo och bengal i själ och hjärta. Katolik i en familj där alla har europeiskt klingande namn, en svärson som är jude och en bror som en gång i tiden var något så engelskt som professionell jockey på Royal Calcutta Turf Club, stadens anrika galoppbana.

Morris gillar blandningen och krockarna och tillgången till olika världar och synsätt. Men bra är det ändå inte. För han har ont i ryggen och han är bekymrad över att staden förfaller.

– Jag skulle gå över Chowringree Road för att köpa cigaretter när jag blev påkörd. Jag flög och landade på rygg mot trottoarkanten. Sedan dess har jag inte jobbat, säger han där han sitter nedsjunken i korgfåtöljen i den fridfulla och prunkande trädgården, medan staden hetsigt larmar på andra sidan muren mot gatan.

Hyresvärden vill vräka Morris som betalar en extremt låg hyra som sattes för länge sedan och därefter aldrig höjts. Huset ska renoveras så att värden kan ta ut marknadshyror. Men på grund av government rent control kan han inte det. Tvisten har gjort att Morris betalar in sin hyra till kommunen som håller inne det mesta av pengarna tills de kommit överens.

Morgonbad från Mullik Ghat vid blomstermarknaden. Foto: Jonas Gratzer

Hyreskontrollen är skapad med goda avsikter. Vanligt folk ska ju ha råd att bo. Men samtidigt är den ett av skälen till att Calcutta förfaller. Fastighetsägarna har förhindrats att höja hyran i decennier och tycker därför inte att det är värt att göra något åt att husen vittrar sönder.

– Värden har erbjudit mig 300 000 rupier (motsvarande 40 000 kronor) för att jag ska flytta, men med de pengarna får man ingen ny bostad i den här staden, klagar Morris.

– En gång i tiden var det här en vacker stad. Det var så rent. Du kunde sitta på gatan utan att smutsa ner byxorna. Då sa man att Calcutta var The city of joy. Nu tycker jag mest att det är The city of sorrows.

– Ingen skulle bli gladare än jag om vi gav tillbaka Indien till britterna. Men det är ju inte realistiskt, det fattar jag också, säger han, medveten om sin politiskt inkorrekta åsikt i landet som för 73 år sedan blev självbestämmande efter att i evinnerliga tider underordnat sig främmande herrar.

Så skiner han upp för en stund.

– Men jag gillade de bengaliska kommunisterna, säger han överraskande och syftar på koalitionen ledd av Communist Party of India (Marxist) som styrde här i över trettio år och till skillnad från Morris inte hade mycket till övers för imperialistiska brittiska kvarlevor.

– Och så har ju Calcutta Indiens bästa mat. På gatan kan du få en vällagad mixed curry med bröd för 24 rupier (motsvarande tre kronor). Det är en tröst att tänka på.

På Elgin Road ligger museet som är tillägnat Subhas Chandra Bose, den bengaliske frihetskämpen som till skillnad från Mahatma Gandhi och den övriga självständighetsrörelsen inte trodde på icke-våld, utan beväpnade sig för att driva ut britterna med våld. I en gränd bakom museet hittar jag en annan bengalisk pärla: restaurang Kewpie’s, antitesen till alla kolonialromantiska funderingar.

Här vårdar man det kulinariska bengaliska arvet som också brukar exemplifieras med Calcuttasonen Rabindranath Tagore, Nobelpristagare i litteratur 1913 och författare till indiska nationalsången. Matarvet betyder mycket fisk (gärna kokt i bananbladspaket) och mycket senap, men också grillad aubergine, curry med potatis och bananblommor och spenatlindade panir-kuber.

Missa inte Bengali sweets, Bengalisk mat på Kewpies’s och te på trottoaren. Foto: Jonas Gratzer

Röda dukar och skrovliga vita stenväggar får Kewpie’s att påminna om en svensk pizzeria. Obrända röda lermuggar med en ljummen dryck med svart salt, spiskummin och grön mango.

I menyn och på papptabletterna på borden teckningar med karikatyrer av olika bengaliska karaktärer: en tjockmagad teförsäljare, en smal överklasskvinna i ärmlös klänning och högklackat, en barfota rikshadragare i smutsig lungi. Underförstått: här är alla välkomna.

Jag slår på stort och beställer in allt som står på menyn. Som tur är får jag inte in tjugofem normalstora portioner, utan pyttelite av allt, snyggt upplagt på ett stort metallfat. Ett bengaliskt smörgåsbord. Servitrisen berättar i vilken ordning allt ska intas. Först, säger hon myndigt, äter du de vegetariska rörorna. Sedan fisken. Sedan ännu mer fisk. Därefter räkorna. Så är det dags för lammköttet. Efter kan du knapra i dig en papad. Och sedan desserten.

– På tal om dessert, säger hon. Du vet väl att Bengalen är känt för sina sötsaker?

Ja, det vet jag ju. Glömmer aldrig mötet för många år sedan med den helige mannen vid den heliga floden i den heliga staden Varanasi som inte pratade om de olika uppenbarelserna av gud, utan med smackande mun hellre rabblade namnen på alla de sorter av bengali sweets som han längtade efter. Den tandlöse gudsmannen tog med mig till en godisaffär i en gränd och pekade ut sina favoriter.

Minnet kickar igång mitt sötsug. Hoppar in i en gul taxi, som här i staden fortfarande nästan alltid är en Hindustan Ambassador, den där Ankeborgslika bilen med en bullig kaross som är identisk med en Morris Oxford årsmodell 1954.

– Kör mig till Balaram Mullick & Radharaman Mullick på Paddakur Road! beordrar jag.

Somnar senare den kvällen på Fairlawn Hotel med paltkoma efter att ha satt mig såväl en blueberry misthi doi som en baked rasgulla och en mango sandesh.

Victoria Memorial. Till minne av det fallna imperiets kejsarinna. Foto: Jonas Gratzer

Redan före soluppgången nästa morgon sitter jag i ännu en Ambassadortaxi och åker mellan basaren, parken och floden för att vara med när Calcutta vaknar. När solen går upp och får Victoria Memorial-palatsets vita marmor att skimra. När ljudet av bollar som träffar cricketraketerna börjar ljuda från de ännu daggvåta gräsmattorna i stadsparken. När de första rosa, gula och blå spårvagnarna börjar rulla på Lenin Sarani.

När parakiterna börjar sjunga i mahognyträden på Council House Street. När Indian Coffee House i universitetskvarteren öppnar och kyparna i sina vita uniformer med solfjädersplymer börjar servera kaffe.

När uteliggarna inlindade i filtar vaknar på trottoarerna. När de första morgonbrasorna tänds i gathörnen och hett chai hälls ner i röda lerkoppar ur buckliga tekannor. Och
när historikern Hena Basu spelar på den handpumpade orgeln på stadsbiblioteket och tillsammans med en av besökarna sjunger en sång av Tagore, stadens stolthet, om frigörelse, styrka och att övervinna sig själv.

Då kliver jag ur taxin vid blomstermarknaden och går ännu en gång sakta genom kaoset som egentligen är ordning och tänker på en sak som Hena Basu sa: att myllret är beroendeframkallande och att hon får virrvarrsabstinens när hon lämnar staden. Och jag känner mig upprymd när jag tänker att dagen bara har börjat och att det ännu inte är dags att åka hem.

Ta chansen: Vagabonds Per j Andersson, som skrivit reportaget, är i februari 2024 reseledare för en resa som går till Calcutta och Darjeeling och Sikkim i Nordöstra Indien. Sugen på att följa med? Läs mer på Into India.


Text: Per J Andersson • 2023-01-01
IndienReportage

Scroll to Top