Kupé i tåg

Att tågluffa i Schweiz är en helt unik upplevelse. Foto: Jonas Gratzer

Schweiz

Tågluffa i Schweiz – en spektakulär resa på höjden

Vagabonds Per J Andersson reste på räls genom Europas brantaste land, Schweiz, förälskade sig i Basel och lät sig föras bort med strömmen – bokstavligt talat.

Text: Per J Andersson • 2023-01-07

I dalen med de sluttande ängarna med det gröna gräset går kor med skramlande bjällror och betar. Men så bryts friden av tåget jag reser med. Det gnäller, gnisslar och knakar där det slingrar sig fram mellan berg, sjöar, ängar och floder. I stillheten innanför Glaciärexpressens jättelika panoramafönster viker en kypare en tygservett så att den ser ut som en spetsig alptopp och ställer den på bordet framför mig.

– Matterhorn, säger han, tittar stolt på sin skapel­se och lägger fram de blankpolerade besticken intill servettberget.

Han håller fram en flaska pinot noir. Jag läser på etiketten att det kommer från kantonen Graubünden i östra delen av landet och att det har döpts till Heidi Wü. En tysk kvinna på andra sidan mittgången ser att jag är konfunderad och frågar om jag känner till sagan om Heidi. När jag skakar på huvudet stämmer hon och hennes tre vänner spontant upp i en sång.

– Heidi, Heidi, deine Welt sind die Berge. Heidi, Heidi, denn hier oben bist du Zuhaus, sjunger de skrattande och skrålande medan tåget meandrar sig fram.

När de sjungit klart berättar kvinnan för mig om sagan om flickan från slätten som handlar om den föräldralösa flickan från slätten som tvingas flytta till sin farfar i Alperna. Motvilligt accepterar hon sin lott. Men med tiden blir hon förälskad i såväl vallpojken Peter som bergen.

Glaciärexpressen har rejäla panoramafönster. Foto: Jonas Gratzer

Så kommer kyparen med brickan med salamikor­ var, alpostar och syrade grönsaker. Jag smuttar på det lätta rödvinet, smakar på den milda bergsosten och de syltade lökarna och ättikasyrliga gurkorna. Utanför tågfönstret forsar floden Rhône, som här nära källan i Alperna är ljust pastellgrön. Jag ser en smal häng­ bro för gående som liksom svävar i luften högt över floddalen mellan byarna Fürgangen och Mühlebach. Det ser både hisnande, naturromantiskt och drömskt ut med de små människorna på den höga bron i det storslagna landskapet.

På väggen ovanför min fåtölj på Glaciärexpressen sitter två knappar. En med en symbol som ser ut som ett vinglas. Den trycker jag på om jag vill att kyparen ska komma med mer att dricka och äta. En annan står det Halt auf Verlangen på. Den trycker jag på om jag vill gå av på nästa station.

Men det vill jag ju inte. Vi är på väg till Zermatt, dagens etappmål på den schweiziska tågluffen och Glaciärexpressens slutstation. Då har tåget varit på väg i åtta timmar och tagit sig över 291 broar och genom 91 tunnlar och avverkat de trettio milen på sin färd ända från Sankt Moritz borta i öster.

När jag i glipan mellan de allt brantare bergväg­garna ser den gnistrande snön på glaciären vet jag att vi närmar oss ett av världens mest ikoniska berg: det 4 478 meter höga Matterhorn. Först tänker jag med en känsla av välbehag på alla som lånat sin glans från berget, som det australiska hårdrockbandet med samma namn och mandel­ krokantchokladen i asken med samma form. Sedan tänker jag med en rysning på de drygt femhundra bergsklättrarna som sedan första lyckade toppförsöket 1865 fallit ner och dött, fler än från något annat berg i världen.

Tågluff på höjden – upptäck Schweiz med tåg. Foto: Jonas Gratzer

Min minitågluff började en vecka tidigare på Stockholms central då jag klev på nattåget mot Ham­burg. I restaurangvagnen blev jag placerad mittemot Matthew från Oxford, vilket visade sig vara ett lycko­kast, eftersom han hade rest massor med tåg i hela världen, framför allt i Europa och särskilt intensivt i Schweiz. Så passande för mig som var på väg dit.

Så kom det sig att jag och den bereste britten blev sittande i ett par timmar, han med ett svenskt öl och en pannbiff och jag med ett franskt vin och en pasta­gratäng, och utbytte reserfarenheter, alltmedan Nässjö och Hässleholm och tusentals hektar svensk granskog svischade förbi. När vi i skymningen rullade över Öresundsbron kändes det som om tågluffen redan pågått en vecka och att jag sedan länge befann mig långt utanför Sveriges gränser.

På eftermiddagen på tågluffens andra dag kliver jag av tåget i Basel, den schweiziska staden vars norra förstäder ligger i Tyskland och västra i Frankrike. En korskulturell mötesplats där det ständigt blåser en internationell bris.

Där upptäcker jag snart att de flesta visserligen har tyska som förstaspråk, men att de obesvärat snabbt kan slå om till engelska och franska. Inte så konstigt när staden ligger i tre länder och två språkområden och är dragplåster för människor från hela världen som kommit för jobben inom finanssektorn och på stadens farmakologiska företag.

Det största av dem är Roche och är inrymt i en modernistisk svart skyskrapa som i stans skyline konkurrerar med Minster­katedra­ lens två taggiga torn och det röda stadshuset. Från Centralbahnplatz, där spårvagnarna och cyk­larna kommer farande från alla håll som om de vore del av en koreograferad dans, via gränderna, på bron över floden Rhen till Altstadt.

Skribenten föll pladask för Basel. Foto: Jonas Gratzer

Basel, bara tre timmars tågresa öster om Paris, är inte bara känt för en lång tradition av bankirer och fabrikörer som agerat mecenater åt kulturlivet, utan också för sin fristadskaraktär. Ända sedan medeltiden har oliktänkande intellektuella som Erasmus, Herzl och Nietzsche flytt hit. Det har resulterat i att staden känns som en tankemässig och kulturell smältdegel. Idag finns här en av världens äldsta offentliga konst­ samlingar som man kan betrakta delar av på stadens grandiosa Kunstmuseum och museet som tillägnats stadens son, den dadaistiske skulptören Jean Tinguely.

Jag blir snabbt kär i Basel. Jag är inte beredd på det och funderar länge på hur det kan komma sig. Kom­ mer fram till att det för det första är för att det är så få bilar på gatorna. Det skapar ett lugn och en ro som smittar av sig. Staden känns avslappnat söndagslugn. Hos alla som cyklar, strosar, joggar, solar och fikar på torgen, i gränderna och längs floden ser jag inga stressade blickar eller spända käkar.

Andra skälet till min förälskelse är att husen i centrum är fulla av fantasifull och dekorativ gatukonst och graffiti, medan gamla stan är välbevarad och försedd med historiska dricksvattenfontäner där rent dricksvatten ständigt flödar. Det tredje skälet till min fascination är en besynner­lig företeelse som döpts till wickelfisch.

– Alla jag känner har minst en wickelfisch, förklarar Natasha Martin som jobbar på stadens turistbyrå och som vi möter i Markthalle, saluhallen från 1929, byggd i modernistisk stil som rymmer allt från en ideell verk­ stad för reparation av vardagssaker till streetfoodstånd med mat från hela världen.

Men vad är då en wickelfish? Tidigt nästa morgon promenerar vi uppströms längs Rhen förbi de mor­gonöppna kaféerna och under broarna där spårvagnar­na rasslande och dunkande far fram. Vid flodstranden klär vi av oss och stoppar kläderna och mobiltelefo­nerna i en vattentät schwimsack som vi fått låna från hotellet. Det är den, visar det sig, som med lokal slang kallas wickelfisch (ordagrant: inslagen fisk).

Avspänt i Basel – en perfekt stopp på tågluffen i Schweiz. Foto: Jonas Gratzer
Simtur i Rhen med schwimmsack, också kallad “wickelfisch”. Foto: Jonas Gratzer

Så stiger vi ner i floden och simmar nedströms. Det går undan. Det är som att cykla på elcykel, gå på gåband eller åka utför på skidor. Vattnets rörelse gör att det går snabbt att simma med nästan ingen kraftansträngning alls. Vår wickelfisch skänker oss trygghet, eftersom den förutom att rymma kläder och handdukar är fylld med luft och fungerar som flytverktyg och boj, så att båtarna ser oss och hinner väja i tid.

Varje morgon och eftermiddag simmar hundra­ tals Baselbor med uppblåsta badsäckar nedströms på floden. Som träningspass och kontemplation och samtidigt som ett effektivt sätt ta sig till och från jobbet. Basel, tänker jag, är nog världens enda stad där invånarna simpendlar.

Snart kommer en simmande man ikapp oss.

Grüezi, hälsar han på vanligt schweiziskt vis och fortsätter:

– En underbar morgon, eller hur?

– Sannerligen, håller jag med.

– Säkert 28 grader i vattnet idag, säger han.

Så berättar han att Rhen en gång i tiden var full av lax, men efter en stor miljöskandal på 60-­talet orsakad av utsläpp från Roche försvann fisken. Numera är floden ren nog att bada i, försäkrar han oss och vänder sig om för att flyta på rygg en stund. Så är det dags att simma iland. Jag, Jonas och sim­ pendlaren försöker ta oss ur strömmen. Det är svårare än vad jag trodde. Jag tar i allt vad jag kan för att simma på tvären in mot land.

När vi klivit upp och torkat oss slår det mig att det är första gången som jag konverserat så länge och obesvärat samtidigt som jag simmat ett par kilometer på bara tjugo minuter.

Matterhorn Gotthard Bahn mon amour. Foto: Jonas Gratzer
Ombordstigning på Matterhorn Gotthard Express. Foto: Jonas Gratzer

Till skillnad från resten av Europa har de schwei­ziska regionaltågen kafé­ och restaurangvagn där man kan få såväl varm mat som kall öl. Dessutom är de ald­rig mer än någon minut försenade. Under den vecka vi åker runt i landet fungerar vartenda tågbyte prickfritt. Precis som ryktet säger fungerar den schweiziska tåg­ trafiken under vår vecka i landet som ett urverk.

Föreställningen om landet där man metodiskt un­derhåller sin infrastruktur infrias med råge. Dessutom får jag känslan att det befolkas av idel lydiga, plikt­ trogna och ansvarsfulla medborgare. Det är förstås inte hela sanningen. Men här kommer man närmare än förmodligen någon annanstans. Som receptionisten på Barabas, det före detta fängelset i Luzern som byggts om till hotell och vandrarhem, skojar med oss när vi checkar in:

– Vet ni varför det begås så få brott i Schweiz? – Nej?

– För att de är förbjudna.

Från Luzern tar vi båten på Vierwaldstättersjön till byn Alpnach för att kliva ombord på världens brantas­te järnväg. Med ett ryck sätter sig bergståget i rörelse för att ta oss upp till berget Pilatus topp 2 132 meter över havet. Pilatus Bahn, försedd med horisontella kuggstänger så vi inte ska glida baklänges, bjuder på en hisnande uppförsbacke med en lutning på 48 procent, vilket får resan att kännas som den där nagelbitande färden upp i bergochdalbanan strax innan det bär av utför.

Men som tur är kommer ingen nedförsbacke. Istället fortsätter det drygt 80 år gamla vintagetåget att makligt rulla uppför till ackompanjemang av det rofyllda ljudet från de betande kornas bjällror, det ljud som alltmer börjar kännas som alplandets soundtrack.

Så når vi Pilatus Kulm, det historiska 1800­-talsho­tellet på toppen. I matsalen med de tunga gardinerna och manglade vita dukarna äter jag älplermagronen: makaroner med ost, äppelmos och rostad lök. Sedan ger vi oss ut för att vandra blomsterleden på den klip­piga bergskammen. Stenbockar klättrar våghalsigt på de branta sluttningarna, murmeldjur visslar från sina hålor i marken och svarta, gulnäbbiga alpkajor svävar ovanför.

Intill Schwarzsee, halvvägs mellan Zermatt och Klein Matterhorn, ligger kapellet Maria zum Schnee. Foto: Jonas Gratzer

På några av de över hundra informativa skyltarna längs leden läser jag om alpblommorna som växer här uppe bland molnen. Skönheter med fantasieggande namn som alpen-fettblat (fjälltätört), leberbalsam (le­ verbalsam) och hahnenfuss blättriges hasenohr (harört).

En dag med klar himmel skulle vi kunna njuta av silhuetten av de historiska träbroarna, de neoklassicis­tiska hotellen Montana, Château Gütch, Oriental Pa­lace och tinnarna och tornen långt där nere i Luzern. Men genom de fuktiga vitgrå molnslöjorna som idag bäddar in alptopparna ser vi ändå en annan spekta­kulär vy. Inte minst Klimsenkapelle som balanserar längst ut på en bergskam som är som en vass knivsegg. Den som vill besöka det får klättra. En och annan gör det med bröllopsklänning, kostym och blombuketter packade i ryggsäckar. För det är populärt att gifta sig här uppe framför ett av Europas högst belägna altare.

Samma eftermiddag sitter vi på det stimmiga och fullsatta Rathaus Brauerei på floden Reuss kaj i Luzern och sippar på varsin aperitif: en sur respektive en söt geschpitze (vitt vin med sodavatten respektive fruktsoda). Frågan som hänger kvar i mitt huvud är hur människan för mer än hundra år sedan lyckades bygga det där bergshotellet, klippkapellet och den branta järnvägen i ett landskap där nätt och jämnt stenbock­arna klarar av att ta sig fram utan att ramla ner.

Från Luzern söderut med tåg förbi den azurblå Zugsjön, omgiven av sluttande ängar med grönt gräs, betande kor och härbren, uthus och ladugårdar i röd­ brunt lärkträ. Små odlingar med grönsaker i perfekta rader. Smala ringlande vägar med få bilar. Perfektio­nistiskt staplad ved framför husfasaderna.

När jag sitter där på tåget och blickar ut över land­ skapet och byarna, som verkar skapade av en perfek­tionistiskt lagd landskapsarkitekt, känns det som om Schweiz är en saga för tillrättalagd för att vara sann.

Jag fattar att det precis som överallt annars finns en massa problem bakom fasaden, sådant som en tågre­senär som svischar förbi inte märker, men ändå blir intrycket att vi hamnat i något estetiskt fulländat. Det är inte för inte som britterna vurmat för tågturism i Schweiz ända sedan Thomas Cook startade paketresor hit i mitten av 1800-­talet. Och det är inte så konstigt att de här bergen, byarna och bergsjärnvägarna idag är såväl de amerikanska som de asiatiska turisternas europeiska favorit.

”I matsalen med de tunga gardinerna och manglade vita dukarna äter jag älplermagronen: makaroner med ost, äppelmos och rostad lök.” Foto: Jonas Gratzer
Upp i de majestätiska bergen. Foto: Jonas Gratzer

I byn Göschenen byter vi från SBB:s regionaltåg till det lilla Matterhorn Gotthard­tåget, en röd stålorm som mödosamt ringlar sig uppför på den smalspåriga järnvägen tätt intill floden Reuss som här tar formen av en vild fjällfors.

In och ut ur tunnlar och över den höga Teufelsbrücke (Djävulsbron) i passet där vinden är vass och kall, natu­ren hård och grå och lutningsgraden åt vilket håll man än tittar omänskligt brant. Så rullar vi in i den blomstrande dalen där luften är mild och naturen mjuk. Tåget stannar med en knyck i Andermatt.

När Glaciärexpressen efter åtta timmar når sin västliga slutstation i Zermatt hade vi kunnat byta till Gornergratbahn för att ta oss upp till Europas näst högsta järnvägsstation på 3 089 meters höjd. Men vi vill ännu högre upp. Därför tar vi gondolen som sätter av i riktning mot bergens berg, topparnas topp, Matterhorn. I Trockener Steg intill Schwarzsjön byter vi till kabinbanan som svävar upp mot Europas högsta liftstation på 3 883 meters höjd på berget Klein Matterhorn, den världsberömda toppens lillasyster.

Glaciären som vi flyger över i vår svävande kabin är smutsig, veckad och svartrandig. Högre upp har isblock stora som normalstora bostadshus lossnat och ligger utspridda som gigantiska maränger, pudrade med ett tunt lager florsocker som i själva verket är den fjäderlätta nysnö som föll i natt.

På väg upp på Europas tak. Glaciären på Klein Matterhorn, 3 883 m ö h. Foto: Jonas Gratzer

Första gången jag åkte upp här var det vinter och jag hade pjäxor på fötterna och skidor i händerna och kunde inte för mitt liv förstå hur jag skulle ta mig ner från den sylvassa topp som vi var på väg till. Svaret var att man via en lång gångtunnel i det fuktiga, mineraldoftande berget tog sig ut på andra sidan, där en betydligt beskedligare backe tog mig ner över den evigt frusna snön. Den här gången är det tidig höst och vi nöjer oss med att dricka en kopp varm choklad med ett berg av vispgrädde och titta på utsikten.

Precis som vid tidigare besök är jag yr i huvudet av den snabba uppstigningen. Med en blandning av svindel och berusning vinglar jag ut i snön och dim­man. Allt är vitt, diffust och flyter samman. Vad är upp och vad är ner? Drömmer jag? Då ser jag plötsligt två prickar i den mjölkvita tjockan. De växer i storlek och ändrar form. Det visar sig vara två skidåkare inkaps­lade i skyddande dräkter som gör att de påminner om astronauter på väg ut på månpromenad. Så tar de på sig skidorna och försvinner ut i ingenting, i ett vitt hål, alltmedan vinden rycker, viner och visslar.

Vi tar istället linbanan tillbaka ner till byn där solen värmer och det doftar tallbarr och vedrök.

Allt som hörs är suset i trädtopparna och det ständiga bakgrundsklingandet från de betande feta alpkornas bjällror. Så bryts friden för en stund av det dunkande, susande och knäppande ljudet från ännu en Glaciärexpress som krumbuktar sig uppför den ringlande rälsen i dalen mellan bergen.


Text: Per J Andersson • 2023-01-07
SchweizReportageTågresor

Scroll to Top