Korsika – Medelhavets dolda paradisö

Dagen har precis börjat gry när vi startar vår vandring. Ganska snart har vi lämnat de terrakottafärgade husen i byn Calenzana en bra bit bakom oss.

– Det är den vackraste byn på hela Korsika, säger Fabien Benoit som är vår vandringsguide för dagen.

Calenzana har knappt 3 000 invånare och är mest känd för att det är startpunkten för den legendariska vandringsleden GR20 som går genom hela Korsika och tar minst tio dagar att fullfölja. Vi kommer dock bara att gå en av dagsetapperna, från Calenzana till Bonifatu, där vi ska sova på ett refuge, ett gästhus i bergen.

GR20 har blivit känt som en av de tuffaste vandringslederna i Europa på grund av de stora höjdskillnaderna. Rutten är indelad i 15 dagsetapper, som var och en för sig inte är så långa, men höjdskillnaderna kan variera upp till tusen meter på en dag. Att klara hela sträckan har blivit en bucketlist-grej för många vandrare, men alla är inte förberedda på utmaningen.

– Tidigare var de flesta som kom hit folk som var vana att gå i berg. Men i och med att GR20 har blivit mer populärt har det kommit fler vanliga turister. Många tvingas avbryta, för att de inte orkar eller inte har med sig varma kläder. Det blir ofta svalt uppe i bergen om kvällarna, även under sommaren, säger Fabien Benoit.

Vi anlände till Korsika för ett par dagar sedan, och tillbringade första kvällen i Bastia, en stad som många turister skippar att besöka. Men för den som vill uppleva modernt korsikanskt vardagsliv så är det en oväntat trevlig bekantskap. Dagen efter bilade vi längs slingrande bergsvägar genom öns inre, från östkust till västkust. Korsika är Medelhavets fjärde största ö, och även om de flesta av öns drygt 300 000 invånare bor vid kusten så är det som kännetecknar ön den vilda och karga naturen i inlandet. Det är här, i bergsbyarna, som man hittar Korsikas själ. Att över 20 av öns bergstoppar är högre än 2 000 meter säger något om hur otillgängligt det är. Att färdas med bil tar ofta betydligt längre tid än man tror, men å andra sidan är vyerna alltid femstjärniga.

Läs också: Upptäck norra Korsika och natursköna Cap Corse

Öns vilda natur har säkert bidragit till myten om de otämjda och bångstyriga korsikanerna. Här är man vana att sköta sig själva och utbölingar betraktas ibland med misstänksamhet. Längs bilvägarna syns en del klottrade slogans som ”French Out” och ”Corsica is a French Colony”. Men idag är det få korsikaner som vill att ön ska vara en egen nation. De flesta har insett att man inte klarar sig utan Frankrike, men många vill ändå att ön ska få mer makt och självbestämmande. Vår vandringsguide Fabien har inte så mycket till övers för de högljudda och våldsamma separatisterna, men inte heller för den franska regeringen, särskilt inte president Macron.

– När fransmännen tog över ön började Korsikas förfall, konstaterar han torrt.

En åsikt som han inte är ensam om på ön.

Korsika var under italienskt inflytande under 700 år, både av Pisa och Genua. I mitten av 1700-talet gjorde korsikanerna uppror mot genoveserna som styrde på ön. Under ett drygt årtionde var Korsika en självständig stat men 1796 invaderades ön av den franska armén som krossade de korsikanska patrioterna. Sedan dess har ön tillhört Frankrike. Missnöjet har alltid bubblat under ytan. Den terroriststämplade korsikanska nationaliströrelsen FLNC var som mest aktiv under 1970-talet och blev ökänd efter flera bombdåd och mord, men numera har de lagt ner vapnen.

Guide till norra Korsika – läs här

Ett par timmar senare har vi förflyttat oss över tusen höjdmeter och när vi pausar på toppen av ett berg och blickar ut över havet bryter Fabien tystnaden med att brista ut i skönsång. En gammal herdevisa på korsikanska, om en man som sitter inspärrad i fängelset i Bastia och längtar efter sin fru och sin by. Det korsikanska språket är fortfarande aktivt, även om få pratar det hemma, och påminner mer om italienska än franska.

– Man hör det när man går och köper bröd på morgonen i en liten by som Calenzana, däremot hör man det inte så ofta i större städer som Bastia, säger Fabien.

Vandringen är inte så jobbig som jag befarat men vid ett tillfälle är det så pass brant att vandringen övergår till enklare klättring. Vid lunchtid når vi Refuge d’Orto di u Piobbu, den första övernattningsstugan på GR20 som man kommer till från Calenzana. Efter den medhavda lunchen bjuds vi på kaffe av Francois Fani som är stugvärd på gästhuset. Mellan slutet av maj till oktober bor han här uppe och jobbar varje dag. Nu är vi i slutet av säsongen och han längtar efter att komma hem och ta det lugnt.

– Det är kö till duschen, kö till restaurangen. Turister som har tusen frågor om allt möjligt! Morgon och kväll är bäst, ljudet av tystnad, säger han och skrattar.

Möra i kroppen efter vandringen tar vi nästa dag bilen den korta biten ut till kusten och staden L’Île Rousse,  en familjevänlig badort som fortfarande känns genuin. Här finns det mesta inom räckhåll. Stranden, med glasklart turkost vatten, ligger mitt i byn. Härifrån har man också utsikt mot den röda klippan som gett staden sitt namn. En bit upp från stranden finns trevliga uteserveringar och en morgonmarknad där man kan handla korvar, ostar och andra delikatesser från byarna i regionen.

På torget nedanför kyrkan i L’Île Rousse spelas boule mest hela tiden, i skuggan av de höga palmerna. Det klirrar när kloten träffar varandra.

– Min far spelade så jag började också spela. Det är vanligt att det går i arv, så är det för många här. Det är socialt, och man utvecklas hela tiden, säger Jacques Fach som sitter på kyrktrappan och följer spelet med stort intresse. Han är född i Marseille men bor numera delvis på ön där han jobbar med en musikgrupp som spelar korsikansk folkmusik.

– Jag gillar Korsika. Det är en speciell plats som inte känns särskilt fransk. Alla är väldigt stolta här, säger han.

Vi skippar bilen för en dag och hoppar på tåget istället. På den lilla stationen i L’Île Rousse kan man ta lokaltåget till Bastia på östkusten. Men vi går istället ombord på Trinichellu som går söderut mot Calvi och stannar vid stränderna längs vägen. Det korta tåget är täckt av färgglad graffiti och har fönster som går att öppna. Stånkande och skramlande kör det på smalspåriga räls, med utsikt över både berg och hav. Första stoppet, Bodri, är en lite hippiebetonad naturstrand med en camping strax ovanför. Här finns bara en liten enkel servering. Stranden är populär bland både nudister och snorklare som båda hänger kring klipporna i den bortre änden av stranden.

Turism är den viktigaste näringen på Korsika. Men trots att Korsika är en fattig region och man är beroende av besökare så är det imponerande hur oexploaterad naturen är jämfört med andra delar av Medelhavet. Särskilt kusten, som på många håll är helt orörd. Korsika har aldrig haft några tunga industrier, vilket på sätt och vis också varit en välsignelse då naturen har lämnats ifred.

Vi hoppar på tåget igen och och kliver av i närheten av Punta di Spanu, en halvö mellan L’Île Rousse och Calvi som också är ett naturreservat. Så småningom kommer vi fram till Plage du Rocher, en liten strandskärva insprängd bland gigantiska granitblock. Naturen för tankarna till Bohuslän eller kanske Seychellerna. Ett par tonåringar hoppar från de höga klipporna. På andra sidan viken syns staden Calvis silhuett med det genovesiska citadellet.

En kvinna i 60-årsåldern klädd i våtdräkt kravlar sig upp på en av stenarna.

– Jag har säkert varit två timmar i vattnet säger Catherine Cornet-Vernet som kommer från Paris men bor sex månader om året på Korsika.

– Det är så tyst här, därför åker jag ofta hit till Spanu, säger hon innan hon byter om och kör iväg på den håliga vägen i en sliten Peugeout.

Pigna är en av många bergsbyar i närheten av L’Île Rousse som är värt ett besök. Vi tar bilen hit, men det finns även en gratis buss från L’Île Rousse till Pigna, tidtabellen är dock lite oregelbunden. Pigna är en av alla byar i regionen Balagne som har gått från att ha varit en nedgången medeltidsby till att bli ett levande kulturcenter. Här finns ett musikmuseum och butiker som säljer keramik och mosaik. Hela byn känns som ett vykort med vackra hus med putsade fasader och blå fönsterluckor. Härifrån har man vidsträckt utsikt över havet och Balagnes lummiga kullar.

– Det är en liten by, bara några hundra invånare, men många konstnärer och intellektuella bor här, vilket skapar en speciell atmosfär, säger belgiska Chloe som jobbar på musikmuseet.

Från Pigna fortsätter en vandringsled upp längs berget till en annan by, Sant’Antonino. Byn har utnämnts till den vackraste på Korsika och är öns äldsta bebodda plats. Här uppe är luften sval. Glador glidflyger över de förvildade terrassodlingarna. Byn, med sina välrestaurerade hus med trånga prång, är väldigt gullig. Om än en gnutta turistig. Ett glas nypressad citronjuice kostar tre euro, men svalkar skönt i värmen.

På vägen tillbaka tar vi vägen förbi klostret i Sant’Antonino och vandrar sedan på skrå nerför berget med fantastisk utsikt över Balagnes lummiga kullar och havet.

Vi lämnar så småningom L’Île Rousse och tar bilen österut med sikte på halvön Cap Corse, som sticker ut som ett långt finger från norra Korsika. Men först gör vi ett badstopp på Plage de l’Ostriconi, en lång och lite otillgänglig strand som man når via en promenad genom högt gräs. Vi möter många familjer som kommer laddade för en heldag på playan med parasoller och picknick, på Ostriconi finns nämligen varken restaurang eller kiosk. Det blåser ofta bra här, därför har stranden också blivit populär bland kitesurfare.

Efter badet fortsätter vi färden över grönskande kullar på serpentinvägar mot Saint-Florent. En vacker semesterstad som för tankarna till franska rivieran, med ett citadell, en stor marina och välbemedlade sommargäster som strosar längs strandpromenaden.

Läs också: L’Ile Rousse – Korsikas perfekta semesterstad

Snart är vi tillbaka i Bastia där vi började vår resa. Den italienska ön Elba avtecknar sig i diset ute i havet när vi kör ut på den östra sidan av halvön Cap Corse. På eftermiddagen ger vi oss ut på en kajaktur med utgångspunkt från den lilla hamnen i Erbalunga, som verkligen känns som en italiensk fiskeby. Små kafebord, väderbitna stenhus med fönsterluckor.

Många som bodde på Cap Corse utvandrade till Central- och Sydamerika under 1800-talet och de som lyckades tjäna ihop en hacka återvände och byggde fina villor på Cap Corse, som i folkmun kallas Les Maisons d’Americains, amerikanernas hus. Från vattnet passerar vi flera stora palats med tjocka murar och havsutsikt.

Efter ett par kilometer gör vi ett strandhugg på Plage de Lavasina och drar upp kajakerna. Laurent Bertolotto och hans fru Gilberta är precis på väg ut för en kvällstur på sina SUP-brädor. Han kommer från Marseille och jobbar som bergsguide på Cap Corse, men Gilberta kommer från Bastia.

– Cap Corse är annorlunda jämfört med resten av Korsika, mer otillgängligt och mer influerat av Italien. Toscana och Ligurien är ju bara en bit bort över havet, säger Laurent.

Han har bott i fyrtio år på Korsika och känner sig mer korsikansk än fransk. Men det tar tid att bli accepterad, menar han.

–  Det är stor skillnad på kulturen här jämfört med Frankrike. Kulturen på Korsika liknar mer den i Italien. Familjen är viktig och man tar sig tid att umgås, folk jobbar inte hela tiden, säger han.

Dagen efter ger vi oss ut på en cykeltur längs cornichen som bilvägen som går runt hela Cap Corse kallas. Det är extremt kuperat men tack vare cykelns eldrift går det smidigt. På vänster sida växer vinodlingar i raka rader längs bergssluttningen, halvön är särskilt känd för sina söta Muscat-viner. På andra sidan störtar de branta klipporna rakt ner i havet.

I varje krök uppenbarar sig en ny by eller en ny strand innan bilvägen till slut viker av från kusten och fortsätter inåt land. För att komma vidare längs kusten cyklar vi in på en grusväg som leder till en avlägsen strand som heter Plage de Tamarone, nära nordspetsen av Cap Corse. Vägen dit är stenig och full av hål men många badssugna bilister kör ändå.

Härifrån kan man fortsätta till fots den sista biten längs den nordligaste udden på Cap Corse, en vandringsled som kallas Tulltjänstemännens stig (Chemin des douaniers). Vi väljer dock att stanna kvar här. Den vindpinade stranden är full av drivved och tång. Det blåser en del men det turkosa vattnet är inbjudande.

Innan vi cyklar tillbaka stannar vi för lunch i den närliggande byn. Charkbricka med coppa, fårost, vildsvinssalami och paté. Och ett glas vin från Cap Corse förstås. En mix av italienskt och franskt – precis som ön vi befinner oss på!

Läs också – guide till norra Korsika

Bonifacio: staden som balanserar på klippkanten

---

Text: Fredrik Brändström • 2023-07-01
Frankrike • Restips • Aktiv semester • Reportage • Roadtrip