Så okänt att knappt italienarna själva vet var det ligger – följ med på reportage till den italienska regionen Abruzzo. Foto: Johan Marklund.

Italien

Abruzzo i Italien – berg, björnar och bad

Abruzzo är så okänt att knappt italienarna vet var det ligger, trots att här finns både höga berg där man kan åka skidor och fina stränder vid Adriatiska havet. Välkommen till det vilda Italien!

Text: Fredrik Brändström • 2022-07-31

Läs även vår guide till Abruzzo!

Från det lilla torget vid stadsporten blickar jag ut över ett vidsträckt landskap. Gröna berg avtecknar sig i horisonten. Santo Stefano di Sessanio är en atmosfärisk pytteby att strosa runt i, med gränder så trånga att man riskerar att fastna.

Santo Stefanos storhetstid var under renässansen, då handeln med fårull blomstrade. Från medeltiden fram till 1800-talet bodde cirka 3 000 personer här. Sedan skedde utvandring som på många andra ställen i Italien. Byn tömdes på folk.

Santo Stefano kunde ha gått samma öde till mötes som andra medeltidsbyar i Abruzzo. Utflyttning, förfall, glömska. Om inte filantropen och entreprenören Daniele Kihlgren hade stannat till under en motorcykeltur för ett par år sedan.

Han kommer från Milano men bodde en period i Abruzzo och förälskade sig i landskapet och hur byarna liksom smälter in i naturen. Det som fick Daniele att fastna för just Santo Stefano var att byn var så välbevarad.

– I stort sett alla invånare i Santo Stefano emigrerade till Kanada och blev kvar där. I många andra byar så återvände folk hem efter ett par år, och byggde nya modernare hus. Men här ser staden ut nästan precis som den gjorde för 500 år sedan – inga nya tillbyggnader förstör intrycket.

Daniele köpte flera av husen i byn och började renovera dem. Tillsammans med en antropolog intervjuade han äldre bybor och sparade hantverksföremål.

– I början tyckte folk att jag var dum i huvudet och sålde allt vad de kunde till mig. Priset var 100 euro per kvadratmeter. 

Santo Stefano di Sessanio, byn som fick ett extraliv. Foto: Johan Marklund.
På vinbaren Il Cantinone i Santo Stefano dricker man såklart Montepulciano d’Abruzzo, vinet som blivit en av regionens största exportvaror. Foto: Johan Marklund.

2005 öppnade han hotellet Sextantio som nu har 30 rum utspridda över hela byn. Alla ligger i olika hus som har renoverats varsamt. Konceptet kallas för albergho diffuso, utspritt hotell. Idag är hotellet den största arbetsgivaren i byn och anledningen till att man numera hör engelska och franska pratas i gränderna. Byn har blivit ett populärt turistmål, och Daniele har startat liknande projekt i italienska grottstaden Matera och i afrikanska Rwanda.

– Idag flyttar folk till Santo Stefano för att söka jobb istället för att flytta härifrån. Samtidigt är det viktigt att det inte blir ett museum eller en nöjespark, folk lever ju här. Det är turistigt – men på ett respektfullt sätt, säger han.

Abruzzo är till och med okänt för många italienare. Foto: Johan Marklund.

Från Santo Stefano åker vi vidare på serpentinvägar över bergen. Så småningom kommer vi till en stor platå där hästar och kor går på grönbete. En fåraherde passerar vägen till ljudet av klingande klockor, tätt följd av en fårhund som springer febrilt runt flocken. Över oss reser sig Abruzzos högsta topp Corno Grande, 2 912 m ö h.

Miljön känns närmare Vilda västern än Italien, och den vidsträckta platån är populär för filminspelningar. Vi befinner oss i nationalparken Gran Sasso. Norra sidan av parken har skidlifter som är öppna sporadiskt under vinterhalvåret.

Abruzzo är en av Italiens minst kända regioner, trots att det bara är två timmar med bil från Rom – och trots att här finns både berg där man kan åka skidor och vandra och fina stränder vid Adriatiska havet. Här bor bara drygt en miljon invånare, de flesta i städerna längs kusten. Unikt är att 30 procent av Abruzzos yta består av skyddad natur – här finns några av Italiens äldsta nationalparker, som är hem för både björn och varg.

– Abruzzo är en vild region och turismen är blygsam. Därför har man kunnat bevara naturen på ett bra sätt. Men vi behöver bättre organisation och infrastruktur för dem som besöker Abruzzo, och vi borde satsa på att få turismen att leva under hela året, säger vandringsguiden Fausta Crescia som tillsammans med maken Costantino Cocchia ledsagar oss på dagens vandring upp på en 2 500 meter hög bergstopp i Gran Sasso. Det är lördag och gott om folk längs stigen. Hälsningarna duggar tätt.

– Salve!

– Boungiornio!

Från berget syns staden L’Aquila nere i dalen. Abruzzos huvudort som till stor del förstördes under den ödesdigra jordbävningen som drabbade regionen 2009. Drygt 300 personer dog i L’Aquila och återuppbyggnaden pågår fortfarande. Vi ser också en förfallen rosa byggnad bredvid en skidlift precis vid bergets fot – en kuriosadetalj är att Italiens fascistledare Benito Mussolini satt inspärrad där i slutet av andra världskriget.

– 1943, när de allierade hade landstigít i Italien, tog italienarna Mussolini till fånga och spärrade in honom i det här avlägsna hotellet. Men tyska nazister flög hit för att befria honom, berättar Faustas man Costantino. 

Flera försök har gjorts att göra om den klassiska art déco-byggnaden till hotell igen, men av utseendet att döma verkar man ha lagt planerna på hyllan. Och Il Duce – Mussolini alltså – mötte sitt öde två år efter att han hade befriats, då han avrättades av italienska partisaner vid Comosjön i norra Italien. 

Guiden Paolo Iannica. Foto: Johan Marklund.

En flock alpkråkor tjattrar ovanför oss. Luften är tunn och det blir jobbigare och jobbigare att gå uppför. Slutligen är vi uppe på toppen, 2 500 meter över havet. Andfådda och svettiga blickar vi ut över både glittrande hav och vidsträckta skogar. 

– Detta är en av de bästa vandringarna i Abruzzo. Det sägs att man kan se både det Tyrrenska och det Adriatiska havet härifrån när det är klart väder, men det är troligen en myt, säger Fausta. 

På eftermiddagen styr vi kosan mot kusten och badorten San Vito Chietini. Här hyr vi cyklar och ger oss ut på Via Verde, en nedlagd järnvägssträcka som byggts om till cykelbana. Det är fullt med folk på den gröna vägen, såväl cyklar som inlines, rullskidor och joggare. 

Kusten i Abruzzo kallas för Costa dei Trabbochi och anspelar på de bildsköna bryggorna som kantar kusten. De användes traditionellt för att kunna fiska från, men idag är många omgjorda till lyxiga restauranger som bjuder på seafood och havsutsikt. Längs cykelvägen passerar vi fina stränder med turkost vatten och flera styltiga trabbocchi. 

Vid en liten stenstrand med mjuka runda stenar parkerar vi cyklarna för ett dopp i det salta havet. Efteråt äter vi pasta på en strandbar, med musslor, bläckfisk och kräftor, till en ytterst blygsam nota. 

Abruzzo har en rik matkultur och det är generellt prisvärt att äta ute. Foto: Johan Marklund.

Det är svårt att inte trivas i denna folkliga semesterort, och att vara nära havet är ljuvligt. Men redan nästa dag vänder vi tillbaka till bergen. Det är här man hittar Abruzzos hjärta och själ. 

Tidigt på morgonen kör vi på en skumpig skogsväg. Solen går precis upp bakom bergen. Vid en öppen bergshed stannar vi till. Här hörs ekot av bräkande får på långt avstånd. Ett par herdar visslar och slår hårt med långa trästavar i marken för att få flocken att gå dit de vill. 

Fårskötsel är en stark tradition i Abruzzo. Tidigare gick herdarna i Abruzzo på transhumanza två gånger om året. De vandrade till fots med sina får ner till Apulien, en resa som tog 20 dagar. Det gör man inte längre. Inte många italienare är herdar nuförtiden heller, de kommer ofta från platser som Balkan eller Afrika. Livet som herde är tufft, man måste vara ensam i långa perioder ute i vildmarken och leva under primitiva förhållanden.

Costino kommer från Rumänien och var herde i hemlandet. Här har han jobbat i 20 år. Hans medarbetare kommer från Montenegro och Pakistan. Costino lyfter bort skelettet av ett lamm som blev uppätet av en varg nyligen.

– Vargar är vanliga här, förra veckan såg vi en. Men för ett par år sedan skulle du ha varit med, då klättrade en björn in i huset där herdarna sover, jag tvingades fly barfota, säger Costino.

Nuförtiden vill inga italienare jobba som herde. Faradine Feredin kommer från Montenegro och har vallat får i 30 år. Foto: Johan Marklund.
På sommaren vallas fåren på hög höjd uppe bland bergen. Foto: Johan Marklund.

Fåren som Costino sköter tillhör Manuela Cozzi på bioagriturismon La Porta dei Parchi. Hon brinner för att hålla liv i den traditionella fårskötseln och är utbildad agronom. Manuela kom till Abruzzo för att studera medicinalväxter. Här träffade hon maken Nuncia som hon startade ett kooperativjordbruk med.

– Jag var en citytjej från Florens men förälskade mig i de här bergen. Då var jag den yngsta, nu är jag den äldsta, säger hon när jag träffar henne under ett av fikonträden på gården i byn Anversa degli Abruzzi. I famnen sitter ett av hennes barnbarn och ritar en teckning. Från det närliggande stallet hörs ljudet av bräkande får och det doftar gödsel.

– Både min son och min dotter och hennes man har flyttat tillbaka för att jobba på gården, och det känns fantastiskt, säger Manuela Cozzi och ler.

Abruzzo har samma problem som bergstrakter världen över. Arbetslöshet, folk som överger platsen. Unga italienare vill bo i städerna, inte på landet. Samtidigt inser nu många att det finns mycket positivt med att leva på landsbygden, menar Manuela Cozzi.

– Tidigare var lyx sådant man kunde köpa – bilar, smycken. Detta är den nya lyxen – sådant som man inte kan köpa för pengar. Ren luft, vacker natur, social samvaro.

Manuela Cozzi brinner för att hålla landsbygden levande i Abruzzo. Foto: Johan Marklund.

För att kunna hålla traditionen med fårskötsel i bergen vid liv så har Manuela Cozzi startat en tjänst där man kan adoptera ett får på gården. På så sätt får man bidrag från alla håll i världen. Det började med att New York Times skrev en artikel om fenomenet och andra tidningar hakade på. 

De som adopterar ett får, de får i gengäld produkter från gården skickade hem till sig. Efter 20 år fungerar modellen fortfarande. De har även startat turism kring gården där gäster får testa att vara fåraherde för en dag, gå ut med flocken, mjölka getter, göra ost. 

– Det är ett sätt att öka värdet på dessa berg och skapa jobb i bygden. Turismen vi jobbar med är hållbar och bidrar till samhället. Vi har använt solenergi i 20 år och är miljöcertifierade. Turism kan få folk att förstå att vad vi gör för naturen, och mot klimatförändringarna, startar med vårt eget beteende, säger hon. 

På kvällen sitter jag till bords i den lilla restaurangen tillsammans med andra gäster och serveras en middag bestående av produkter från gården. Inramningen är rustik – rutig duk och rött vin på karaff och dricksglas. Antipasto bestående av en uppsjö av ostar från gården, lammkorv och prosciutto. Chitarra (en sorts tunn pasta) med lamm och tomatsås dukas fram. Sedan arrosticini – grillspett på lamm – som är en typisk abruzzorätt. Efterrrätt – sbriciolata, en mix av smulpaj och tiramisu – som är också är en lokal specialitet. Det hela avslutas traditions- enligt med genziana – en likör som görs på en blomma som växer vilt i bergen här. 

Kusten i Abruzzo kallas för Costa dei Trabbochi. Trabbochi är bryggor som traditionellt användes för att fiska från. Foto: Johan Marklund.

Fortfarande proppmätta efter gårdagens middag styr vi bilen mot byn Pescasseroli på morgonen. Nu vankas björnsafari! Inne i Pescasseroli är det livlig aktivitet. På uteserveringarna sitter stora grupper av motorcyklister som stannat för en dryckespaus. Efter att ha stämt träff med guiden Paolo Iannica åker vi ut i Abruzzos nationalpark. Parken är känd för att ha en av de största populationerna av björn i Italien. 

Marsikansk brunbjörn kallas den unika variant som finns i Abruzzo. Den skiljer sig från andra brunbjörnar i det att den är lugnare. Attacker mot människor är ovanliga. I norra delen av parken finns 50–70 stycken exemplar kvar av arten. 

– Björnen är en symbol för Abruzzo. I mina ögon så representerar björnen det vilda, det okända – den är som ett spöke. På andra ställen i världen så brukar man mata eller locka björnar för att turister ska få se dem, men det gillar inte jag, säger Paolo. 

Han sätter sig tillrätta bakom en sten och riktar kikaren mot en bergskam ett par kilometer bort. Skannar av berget för att försöka få en skymt av en björn. Det är knäpptyst, men då och då ekar brunstiga bröl från hjortar mellan bergstopparna. 

– Hör du? Han är kär. 

Vi stirrar som besatta för att försöka få en skymt av en rörelse. Spänningen stiger när vi hittar färsk björnspillning. 

– Jag skulle tro att den är i närheten, lite högre upp i terrängen. Kanske 20 minuter bort. Som jag sa, den är ett spöke! 

Om du vill ha en speciell naturupplevelse, boka in en natt på en refugio uppe bland bergen. Foto: Johan Marklund.

Ingen björn behagar visa sig, men det gör inte så mycket. Bara att vara ensamma här ute är en naturupplevelse, och att ha en kunnig guide som följeslagare är en bonus. Nu är det dags för mat! Utanför det enkla refugiot där vi ska tillbringa natten står en påpucklad Subaru och en hund som ser misstänkt ut som en varg. Vi är de enda gästerna. 

Stugvärden dukar fram salsiccia och ricotta till antipasto och senare pasta med ragu och rödvin i plastmuggar. 

Paolo berättar om en gång han själv kom i närkontakt med det stora ”spöket”. 

– Jag gick på berget sent en junikväll. Plötsligt hoppade en björn fram 20 meter framför mig. Den började morra och springa mot mig men
så vände den plötsligt. Jag förstod att det var en fejkattack, men det var ändå läskigt. Vanligtvis så går de bara iväg när de möter människor. Troligen hade den ungar i närheten. Den gången glömde jag allt vad jag hade lärt mig om att man ska stå stilla när man ser en björn, jag bara sprang! säger han.

Läs även vår guide till Abruzzo!


Text: Fredrik Brändström • 2022-07-31
ItalienRestipsReportage

Scroll to Top