Äventyr i Nordnorge – vattenvägen till Vega

Klockan är strax efter ett på morgonen när vi diskret lämnar Hurtigrutens fartyg M/S Richard With och kliver iland i Brønnøysund, strax söder om polcirkeln. Det är tidigt i juni och en kylig vind kommer smygande från havet. Solen vill inte riktigt försvinna innan den är på väg upp igen och det är svårt att komma till ro bakom hotellrummets nerdragna gardiner.

Vi har valt att resa med båt från Trondheim istället för att köra den långa vägen med bil. Eller att flyga, för den delen. Ett beslut vi inte haft anledning att ångra. De dryga 13 timmar det har tagit oss att komma hit till Brønnøysund sjövägen har tillbringats på samma sätt som för övriga passagerare: djupt nerbäddade i bekväma vilstolar på däck eller inomhus, i salongen, där vi ägnat oss åt att vilsamt skåda ut över hav och öar och en dramatisk kust, flikig som ett lönnblad. Andlöst har vi begapat vyerna som radat upp sig framför våra ögon.

Vegaöarna består av 6 500 öar och skär som bildar Norges största skärgård. En ögrupp som Unesco 2004 tog upp på listan över världens natur- och kulturarv. Skälet, som motiverar beslutet, är den sällsynta harmoni som råder mellan de 1 228 fastboende på öarna och de ejdrar som häckar i särskilda hus och vars dun har skördats i tusen år.

Fjäll och betande kor

När vi följande dag kliver ombord på turbåten till Vega har vi sällskap av skolbarn och arbetspendlare. Det räcker med anblicken av de öar vi passerar för att det ska börja rycka i benen. Det är ömsom långgrunda stränder och fiskelägen, ömsom höga berg – allt omgivet av ett hav som aldrig är stilla. Väl i land drar vi iväg över huvudön. Passerar fjäll och betande kor. Blomsterängar, karga hedar, skogsdungar och fågelrika myrar. Nya beteshagar. Och mera fjäll.

Längst uppe i nordväst ligger Vega Havhotell. Omgivna av ett fågelrikt strandlandskap ligger de gula byggnader med torv på taken som tidigare var konvalescenthem för utarbetade konstnärer. Nu är här ett personligt inrett hotell med kikare på rummen, dekorerat med strandfynd och femrätters på havstema i matsalen.

I kvällningen vandrar jag ut på de strandnära hedarna som doftar av fuktig torv. Havet brusar, regnet upphör och molnen skingras. Det är svalt, saltmättat och uppfriskande, med fåglar som i olika tonarter lockar, varnar, kurtiserar.

Nästa morgon utforskar vi Vegaöarna från cykelsadeln. En grusväg som blir allt smalare leder till den långa klippstranden i Sundsvoll. Bakom reser sig Vegas näst högsta fjäll, Gullsvågfjellet, rätt upp mot den isblå himlen och på andra sidan ligger ön Søla. På den dramatiska och välfotograferade klippön fanns tidigare både människor och djur som levde av vad den smala men bördiga strandremsan kunde erbjuda. Sedan 1970 är ön helt obebodd, inte ens några av de vilda getter som en gång levde här finns kvar.

En ensam man slår igen dörren till sin lilla bil och ger sig iväg på den vandringsled som tar honom längs Vegas västkust, ner till öns sydspets.

– Jeg skal bare gjøre en liten tur, hojtar han glatt över axeln innan han försvinner bakom några stora stenblock.

2 000 trappsteg

Själva ska vi utforska Vegatrappan. Från parkeringsplatsen är det 400 meter stig innan man når första trappsteget. Sedan följer ytterligare 2 000 välbyggda steg som trycker sig mot den branta bergssidan, till Ravnfloget varifrån utsikten är minst sagt vidsträckt.

Söker man större utmaningar finns här en nybyggd klätterled, en via ferrata, som även den avslutas på toppen av Ravnfloget. Till klätterleden behövs emellertid både guide och säkerhetsutrustning. Nöjda med att ha tagit oss uppför Vegatrappans alla steg och tillbaka igen cyklar vi istället vidare i sakta mak till det lilla fiske­läget Nes där vi ska tillbringa två dygn i en sjöbod, en rorbu, omgiven av tidvattnets skiftningar mellan bryggorna.

Men först gör vi sällskap med de passagerare som klivit i land från ett kryssningsfartyg som ankrat upp utanför kusten. Deras röda jackor lyser som glada blommor i gråvädret. Tillsammans ska vi ge oss ut på vandring med före detta skolchefen på Vega, Didrik Mortensen, som vältalig guide.

– Jag har guidat besökare från hela världen. De är överlag intresserade, kunniga och i god form, trots att många är till åren komna, berättar han.

Det är lågvatten. Hus och bodar står plötsligt på styltor långt upp på land. I en torrlagd vik syns hundratals fåglar högljutt leta efter mat. På Vegaöarna finns mer än 230 häckande fågelarter. Didrik berättar om gässen som ökat kraftigt i antal.

– De skiter för mycket, konstaterar han sakligt. Vi skjuter dem, äter deras ägg och försöker på alla sätt få ner antalet, ändå ökar populationen. Samtidigt älskar vi dem. När de återvänder från Spanien är våren här.

Tusentals fåglar

Den smala, leriga stigen leder till de havsnära naturreservaten Kjellerhaugvatnet och Holandsosen. Båda reservaten består av våtmark med ett rikt djur- och växtliv och tillhör Vegas mest intressanta naturområden. Här finns många små sjöar, laguner och klippöar som på olika sätt påverkas av tidvattnet. Vår och höst är det ett kackel utan like från tusentals fåglar på besök.

– Jag uppskattar att det inte finns några souvenirbodar på Vega, kommenterar en äldre herre från brittiska Oxford med prydlig mustasch och kikare runt halsen, när vi tre timmar senare är tillbaka där vi började.

Vi har vandrat längs havet, genom naturreservat, över gårdar och ängar, längs stigar och vägar. Det har regnat kraftigt men ingen har klagat, man har bara dragit åt huvan på sina jackor lite extra. Hyfsat torrskodda cyklar vi iväg till vårt nattlogi.

Läs också: Guide till Vegaöarna

Nästa morgon vaknar vi till slamret när fiskebåtarna nedanför verandan görs klara för dagens fisketur. Ett stilla solglitter varslar om en fin dag på havet. På dagens program står en topptur till det 725 meter höga – och påtagligt branta – Gullsvågfjellet.

Solen bränner, en gök hoar, en spov drillar och tärnor skränar upprört över inkräktarna. Skal av musslor och krabba ligger i drivor på varje klipphäll. Den mörkt lila orkidén Sankt Pers nycklar blommar mellan tuvorna på den kalkrika marken; brudsporre och nattviol håller den sällskap. Isräfflor i klipphällarna, där vi gör en välförtjänt vilopaus, berättar om en tid långt före vår egen.

Grisbonde och guide

Nyligen fyllda 60 är Heidi Hanssen som till vardags är grisbonde på Vega, men åtar sig även att guida besökare på fjällturer. Och det gör hon med en auktoritet som bara mångårig vana kan ge. På lätta ben tar hon oss uppför Gullsvågfjällets branta sluttningar.

Ju högre vi kommer, desto mer spektakulär blir utsikten. Det är öar, hav och himmel varhelst man vänder blicken. Heidi har svar på alla frågor, oavsett om de berör namnet på en blyg blomma i en skreva eller silhuetten av en ö långt borta i horisonten. Tre svettiga timmar utan paus tar det till toppen, halva tiden ner igen. På en saltstänkt brygga i Nes pustar vi sedan ut och vilar våra trötta ben.

Men hur var det nu med ejderdunet? Tidigt dagen därpå, den sista på Vega, knackar Sverre Nilsen på dörren. Han är före detta fiskare som sålt sin fiskebåt för att istället satsa på fisketurism. Idag ska han ta oss ut till Lånan, en låglänt och väderbiten ö där man åtminstone sedan 1500-talet, sannolikt ännu längre, skyddat ejdern mot hungriga örnar och andra rovdjur och i gengäld fått skörda dess ägg och dun.

– Denna djupt rotade symbios mellan fågel och människa är en viktig anledning till att Vegaöarna upphöjts till världsarv, konstaterar Hildegunn Nordum.

Hon är född och uppvuxen på Lånan och tillhör idag den lilla grupp kvinnor, fågelvakter, som fyra månader varje år för traditionen med ejderdunet vidare.

Värmer äggen med sina dun

På ön finns ett tusental skyddade reden, byggda av sten och drivved och iordningställda för att ejderhonan, ådan, ska känna sig trygg när hon ruvar sina ägg. I maj kommer fåglarna in från havet. Då har fågelvakterna städat ut redet och fyllt det med torkad tång. För att hålla äggen varma plockar ådan under häckningen dun från sitt bröst att fodra redet med.

När äggen väl har kläckts och ejderfamiljen givit sig av tar Hildegunn och de övriga kvinnorna på Lånan hand om dunet, som görs rent och rensas från skräp. 10–12 kilo färdigrensat dun brukar man kunna samla ihop under en säsong. För ett enda täcke behövs 750 gram ejderdun, motsvarande 60–70 reden.

– Bättre, varmare och mer slitstarka täcken finns inte, försäkrar Hildegunn.

Med drömmar om ett alldeles eget ejderdunstäcke att dra över sig i vintermörkret, kliver vi samma kväll åter ombord på Hurtigrutens fartyg i Brønnøysund. Men vi kommer tillbaka. Och om vi då har lyckats spara ihop vad som krävs, ska vi köpa ett par av de där täckena.

Missa inte!

Guide till Vegaöarna

Läs också

19 norska guldkorn

Quiz: Hur mycket vet du om Norge?

Tågluffa i Norge – vi guidar dig till bästa rutten

---

Text: Mats Wigardt Foto Michael Engman • 2023-07-27
Norge • Restips