Azorerna – äventyrets öar

Färjan lägger ut från land och sakta försvinner vulkanen, som mer eller mindre utgör hela ön Pico. Kölvattnet formar en kil genom Atlantens mörkblå vatten och avslöjar båtens kurs. Genom morgondimman kan jag skönja silhuetten av nästa berg som stiger ur havet. Ön är avlång och taggig som en drakes rygg. Det är därför den döpts till São Jorge. Namnet anspelar på den kristna myten om Sankt Göran och draken.

Med en tjutande siren, som väcker hamnstaden Velas, lägger färjan an och jag hamnar bredvid en tyska med ryggsäck på bildäck. Hon heter Junia, kommer från Heidelberg och har kort, svart lugg och långa rastaflätor. Under pandemin avslutade hon sina spanskstudier och påbörjade studier i portugisiska. Hennes dröm är att en dag flytta till Sydamerika. Idag består hennes plan i att ta sig till andra sidan ön, där lagunen Caldeira de Santo Cristo breder ut sig. Här ligger också en av Atlantens mest eftertraktade surfplatser. Junia är själv ingen surfare, men hon tycker om att umgås i den miljön.

Jag är här för att öva min portugisiska, säger hon med ett leende.

Jag letar upp bilen som tar mig mot toppen. Redan efter tio minuter är vi inne i molnen. Det blir svalt. Vid en vägkorsning möter jag vår guide, som är fåordig och drar åt kapuschongen  över ansiktet. Utan några ritualer stegar vi in på den blöta stigen som blivit Azorernas mest berömda vandringsled – från Serra do Topo på nästan tusen meters höjd till byn Fajã da Caldeira de Santo Cristo vid den steniga kusten. Azorerna är äventyrens öar. Mitt har precis börjat. 

Läs även vår guide till Azorerna!

Att Azorerna kallas Europas Hawaii är inte så konstigt. Den portugisiska ögruppen består av vulkaner som rest sig ur Atlanten just där de tre kontinentalplattorna – den europeiska, afrikanska och amerikanska – möts. Naturen är dramatisk. Svart lavasten, frodig grönska och blått hav. Hawaii markerar gräns mellan Amerika och Asien i Stilla havet. Azorerna bildar gräns mellan Europa och Amerika i Atlanten. Lissabon ligger 150 mil österut. Kanada 190 mil västerut.

Den stora skillnaden är att Hawaii har en ursprungsbefolkning. Det har inte Azorerna. När portugiserna upptäckte ögruppen under 1400-talet var de nio öarna obebodda. Det enda sjömännen mötte var mängder av duvhökar som på portugisiska heter açor. Ögruppen fick sitt namn och började befolkas. Idag bor här en kvarts miljon invånare. Ända sedan jag kom till Portugal första gången 1992 har jag varit nyfiken på att besöka Azorerna, men trots att jag rest i nästan alla andra regioner och länder som ingår i den portugisisktalande världen är det först nu jag kommit hit. 

Efter en timmes vandring genom de fuktiga molnen tittar solen fram. Genast blir det varmt och jag knyter regnjackan runt midjan. Klimatet på Azorerna är skiftande. Halvt på skämt, halvt på allvar brukar befolkningen säga att de upplever fyra årstider om dagen. Det verkar stämma. För en timme sedan var det höst. Nu är det sommar. Guiden plockar några örter till mig att tugga på och visar en vit mossa. 

– Den mossan växer bara där det inte finns luftföroreningar, säger han. 

Det enda som påverkat naturen på São Jorge är naturen själv. Den senaste jordbävningen drabbade ön 1980 och gjorde att getterna slet sig. De blev vilda och klarar numera sig själva. Vi går förbi ett par som betar fridfullt i naturen. 

Från bergets grönklädda brant breder en bördig slätt ut sig med den berömda lagunen i mitten. Den är så perfekt formad att man skulle kunna tro att den är konstgjord. I lagunen växer en sällsynt mussla som fick den amerikanske tv-kocken Anthony Bourdain att resa hit enbart för att tillaga den. Några surfare i våtdräkter balanserar över stenstranden för att ta sig ut till vågorna. De är höga, långa och rullar in från både vänster och höger. 

– Jag drog hit under pandemin. Bättre att vara instängd här än hemma, skrattar en fransman med en bräda under armen. 

Mot gratis logi arbetar han på Caldeira Guest- house & Surfcamp – byns enda vandrarhem.

Den långa vandringen har fått magen att kurra. Guiden tar oss till Borges – byns mest traditionella restaurang – där härdade bönder väntar på dagens husman. Guiden överraskar oss. I förväg har han bokat ett halvt kilo av lagunens dyrbara musslor som kokats i ett bad av olivolja, vitlök, röd malen annatto och spiskummin. Det smakar himmelskt. Musslorna är både större och smakrikare än de som brukar serveras på Lissabons skaldjurskrogar. 

Azorernas huvudö heter São Miguel och ligger flera timmars båtresa från São Jorge. När det blåser kan även den mest härdade sjöman bli sjösjuk. De flesta flyger. Öns största stad, Ponta Delgada, är som om en bit av den konservativa staden Porto flutit ut i havet. Gatorna är lagda i prydlig kalksten, de strama myndighetsbyggnaderna är vitkalkade med mörka stenvalv och de strikta torgen är så rena att man nästan blir orolig. 

Om kvällen är Ponta Delgada livligare. I hör- net utanför den populära baren Canto do Aljube står nästan hundra gäster med drinkar i nävarna. Det påminner om en fredagskväll i Bairro Alto i Lissabon. Skillnaden är antalet internationella seglare. En del tillhör ett skolskepp från Storbritannien som lagt till i veckan. Den unga besättningen dansar barfota på kullerstenen. 

Under valfångstepoken på 1800-talet, då oljan från kaskelotvalens huvud användes som bränsle till lampor, var Azorerna ett fattigt samhälle. När de amerikanska skeppen ankrade i hamnen erbjöd unga azorier sina tjänster som harpunerare. I klassikern Moby Dick skriver Herman Melville: ”Ett ej ringa antal av valfångstmän kommer från Azorerna, där de utgående Nantucketskeppen ofta lägger till för att öka sina besättningar med härdiga bönder från dessa klippiga stränder.” 

Den kontakten startade en migration som lett till att det idag lever över en miljon portugisättlingar i USA. Varje dag avgår direktflyg mellan Ponta Delgada och Boston. En av de mest kända amerikanerna med azoriska rötter är skådespelaren Tom Hanks. Artisten Kate Perry (Pereira) är en annan. På senare år är det istället amerikanska turister som upptäckt Azorerna. 

– Vi är här för de stora fiskarna, säger Jonas Baker från Massachusetts och slår upp ett brett leende. 

Han driver skaldjursrestaurangen Slip 14 på ön Nantucket och har flugit hit med sin bäste vän för att dra upp blue marlins. 

– Får vi så bara upp en är vi nöjda, säger han. 

Dagen efter gör jag det som de flesta andra turister gör här – åker ut på valsafari. Sikten är dock dålig. En sandstorm från Sahara har nått Azorerna. Det går knappt att se mer än några hundra meter. För att få syn på kaskelotvalen, världens största tandförsedda däggdjur, krävs en bra kikare och upp till tjugo kilometers fri sikt. Det har vi inte idag. Skepparen styr gummibåten mot den plats där valar syntes till i förrgår. Han stänger av motorn och vi guppar lätt. Skepparen stoppar en hydrofon i havet och lyssnar. Han hör inget. Tålmodigt vrider han hydrofonen och stannar upp. 

– Ditåt! 

Han vänder båten och kör i full fart i samma riktning som ljudet. 

– Där!

Skepparen pekar mot en stjärtfena från en näbbval som hastigt dyker. Vi väntar på att den ska komma upp till ytan igen. Det gör den inte. Istället hälsar ett stim lekfulla delfiner på. De simmar längs båten medan vi långsamt tuffar vidare. Visst hade jag hellre upplevt en 20 meter lång kaskelot, men detta delfinskådespel framför mina ögon är också maffigt. 

För många år sedan fick jag ett vykort från Azorerna. Det var min barndomskompis som seglat med sina föräldrar till Karibien. Efter tre år var de på väg hem och stannade till på Azorerna. Kompisen skrev vykortet på Peter’s Sport Café, en legendarisk bar som i över hundra år serverat Gin & tonic till dem som korsar Atlanten. Myten säger att det finns seglare som inte kommer härifrån. De pantsätter sina båtar och sitter kvar i baren. Nästa stopp är nämligen Southampton. Då är seglarfamiljerna snart hem- ma och vardagen väntar. De flesta drar ut på sin Azorernavistelse så långt det bara går. 

När jag nu äntligen tagit mig till Azorerna kan jag inte missa att besöka Atlantens mest berömda bar, tänker jag och flyger från Ponta Delgada till hamnstaden Horta på ön Faial. När jag hoppar in i taxin säger jag bara ett ord. 

– Peter’s. 

Peter’s Sport Café är inte bara en bar. Det är Atlantseglarnas knutpunkt. Här lämnar seglare brev, kontanter och reservdelar till andra seglare. Här byts besättningar och här delas de bästa tipsen om hur man snabbast seglar över Atlanten. Jag ställer mig på trottoaren utanför och tvekar. I nästan 30 år har jag drömt om att få beträda denna bar. Nu är jag här och vill inte bli besviken. Varsamt stegar jag in. Väggarna täcks med vimplar som seglare skänkt från världens alla hörn. 

Bakom kassan står José Henrique Azevedo. Han är barnbarn till Henrique ”Peter” Azevedo som öppnade baren 1918 när brittiska Cable & Wireless la en telegrafkabel över Atlanten. 

– Varsågod, säger en av servitörerna och sträck- er över en Gin & tonic med tre citronskivor. 

Försiktigt smakar jag. GT:n är sötare än vad jag tänkt mig. Och svagare. Jag dricker första glaset som om det vore öl, beställer en till och sitter kvar. Runt borden hänger franska, nederländska och brasilianska seglare. De är solbrända och glada. När det är dags för sista beställningen sätter ägaren på What Shall We Do with the Drunken Sailor och gästerna sjunger ikapp. Vi skålar med varandra och mitt besök blev just så behagligt som jag önskade. 

Dagen efter tar jag färjan tillbaka till Pico, som utgör Portugals högsta berg. Tanken var att jag och fotografen Marcus Westberg skulle bestiga berget, men molnen har slagit en tjock krans runt toppen. Fyra timmars vandring till 2 351 meters höjd är inte värt det om man inte belönas med utsikten. Istället satsar vi på att ännu en gång försöka se en kaskelot. 

Valsafaribolaget Futurismo, som är marknadsledande på Azorerna, hade upptäckt en kaskelotfamilj utanför hamnen i Lajes do Pico. Vi sätter på oss flytvästarna och ger oss ut på havet. Sanden från Sahara har lagt sig och sikten är bättre. En före detta harpunerare spejar med en militärkikare från sin utsiktspost på land och kommunicerar med vår skeppare. 

– Tyvärr. Han ser inga valar idag, säger skepparen. 

I någon timme till färdas vi över havet, men möter inget mer än ett stim delfiner igen. 

– Jag är ledsen. Vi får dra oss tillbaka, säger skepparen. 

Trösten blir en vinprovning på nyöppnade Azores Wine Company. Förutom att Pico är en av de mysigaste öarna på Azorerna är det den enda ön med en egen vinproduktion. Den magra jordmånen mellan lavastenarna gör att druvorna måste kämpa. Det ger en intensiv smak. Jag snurrar på glaset och luktar. Det doftar vulkaniskt vin. Jag fyller munnen och känner smaken av tydlig sälta med toner av sten. Det råder ingen tvekan. Jag har slutligen fått uppleva Azorerna. 

---

Text: Henrik Brandão Jönsson • 2022-07-25
Portugal • Restips • Azorerna • Reportage