• Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Vanlife – ett rullande äventyr i Nya Zeeland

    Grönare skogar, högre berg, vackrare stränder. Nya Zeeland är ett resmål som slår det mesta. Emil Sergel åkte hit för att leva vanlife, surfa och leva nomadliv en månad.

    Vanlife – ett rullande äventyr i Nya Zeeland
    Nya Zeeland är fullspäckat med äventyr och med van tar man sig runt smidigt! Foto: Emil Sergel och Maya Persson

    Vanlife. Ordet som blev en hashtag som blev en livsstil. Trenden är växande i Sverige, med hemmabyggda husbilar och frihetstörstande människor. Jag har själv levt som en modern nomad de senaste åren på hemmaplan, men nu är det dags att åka till andra sidan jorden, till det där landet som alltid funnits på min bucketlist – Nya Zeeland. Här ligger äventyren ofta en bit ifrån hotellen, och vad passar bättre än att ha med sig sitt eget boende?

    Jag och flickvännen Maya är långt ifrån ensamma om att komma på denna briljanta idé. Den biluthyrare vi väljer att hyra en liten Toyota Enigma från har över 750 husbilar till uthyrning och det formligen kryllar av uthyrare med lika stort utbud. Med andra ord – om man reser under högsäsong så är det bara att vänja sig vid att ibland behöva trängas med andra husbilar. 

    vanlife i nya zeeland

    Det går inte många minuter utan att man möter en husbil på de nyzeeländska vägarna.

    Efter att ha vant oss vid vänstertrafiken i Aucklands rusningstrafik så styr vi kosan norrut på Nordön, till natursköna Ahipara. Det känns som om naturen går på steroider. Träden är ståtligare, växterna grönare, rovfåglarna större. Svensk blandskog toppad med tropiska växter och böljande ängar. Efter ett tag slutar jag använda vindrutetorkarna som blinkers (de sitter ju på "fel" sida ratten), och i solnedgången rullar vi in i den lilla byn Ahipara med välkomsttexten "Welcome to Ahiparadise".

    Ahipara ligger i ena änden av "The 90 miles beach", en femton mil lång sandstrand där nyzeeländska ungdomar och lata turister envisas med att köra fyrhjuling i tid och otid. Men om man vandrar runt klipporna längst i söder och fortsätter förbi dem så breder en ny strand ut sig som är betydligt lugnare. Här är surfvågorna tomma på surfare, vattnet kristallklart och sandstranden tom.

    Några lugna dagar följer, där vi köper frukt på marknader, surfar tills armarna trillar av, utforskar små vandringsleder längs med vattnet och imponeras av alla häftiga trädformationer. Ännu vet vi inte vilket inferno av turister som väntar längre söderut. Det är dags att börja utforska Northland, och samtidigt som vi fyller på med mat och vatten i vår bil, som vi döpt till Fran, så samlar vi information. Att åka runt i husbil på Nya Zeeland är speciellt, man ställs inför många val och det finns gott om lokala lagar och regler. 

    surfa i nya zeeland

    Rörelseglädje. Ögonblicket när man är med vågen är känslan vi jagar under hela semestern.

    Det blir en del ompackningar när brädor, vattendunkar och mat ska få plats.

    2011 hölls världsmästerskapet i rugby på Nya Zeeland. Supportrar från hela världen vällde in och många campade i egna bilar. Det sköttes inget vidare. För att tala klarspråk så skräpades det ner en hel del och människor sket lite överallt, vilket med rätta gjorde många lokalinvånare rasande. Då infördes en ny lag som heter The Freedom Camping Act, som bland annat gör det olagligt att sova i husbil som inte har egen toalett och gråvattentank.

    Så det första man behöver ha koll på är om ens husbil är self-contained (alltså med egen toalett) eller non-self contained (utan egen toalett). Har du egen toalett får du stå överallt förutom vid platser med campingförbud – vilket tyvärr ofta är de finaste parkeringarna vid havet. Har husbilen ingen egen toalett får du endast använda campingtillåtna parkeringar där det finns offentliga toaletter. Den som står för långt ifrån offentliga toaletter med en sådan husbil får saftiga böter. Det är en hel del att hålla reda på, och att hitta mysiga platser som är tillåtna för husbilar kräver lite research.  

    Räddningen heter Campermate. En gratisapp och en ovärderlig källa till information. Den visar alla lagliga ställplatser, om det kostar något och vilka faciliteter som finns. Vi upptäcker snabbt att den gör vår semester ofantligt mycket smidigare. 

    Erik Ahlström lever ett nomadliv på Nya Zeeland några gånger per år.

    Med blicken mot horisonten, kylen full med mat och appen nedladdad söker vi oss fram på slingriga vägar längs Nordöns östkust. Små byar som jag aldrig hört talas om och som inte nämns i guideböckerna. Det är en vild kust med lite bebyggelse. Vacker så ögonen gör ont och med ett vilt hav som slår upp mot sandstränderna. 

    Plötsligt passerar vi en liten by vid namn Waipu och noterar att folk bär runt på surfbrädor. Vi tvärnitar, fulparkerar och springer upp på sanddynerna för att spana in vågorna. Det ser episkt ut. Glädjetjut följer och sedan är det full fart tillbaka till Fran igen. De nio fot långa surfbrädorna som vi släpat med oss hemifrån ska nu äntligen göra nytta.

    Vi klär snabbt på oss tunna våtdräkter, stryker på lite vax för att inte halka på brädorna och kastar oss i vattnet. Vågorna rullar in och vi får aldrig nog. I Waipu slipper man tuffa, testosteronstinna surfsnubbar som dikterar villkoren. Här råder snarare en brännbollsmatchstämning, där folk i flera olika generationer delar vågor.

    Vi fastnar i några dagar. Lagar mat på surfparkeringen, ligger i Fran och läser när solen är för varm och surfar resten av tiden. Det här måste vara essensen av vanlife – att upptäcka det man inte visste fanns och vara flexibel nog att stanna kvar och njuta av upptäckten. Vi behöver inte boka boende, köpa mat eller hyra utrustning. Likt en snigel bär vi med oss allt och saknar inget. "Home is where you park it", som de inbitna vanlife-fantasterna brukar skriva på Instagram.

    Lyckan att få dansa med havet är total.

    camping i nya zeeland

    Enkelheten lockar. En rastplats omvandlas snabbt till ett utekök.

    Ibland lämnar vi bussen och går på kafé.

    – Talk to my friend Wayne, tell him that Steve sent ya. Big house on your left hand side in about ten minutes.

    Vi har stannat till vid vägkanten för att laga lunch och en äldre man stannar för att kolla in dagens surf. Vi har letat oss lite längre ut i vildmarken, och han börjar direkt tipsa om ställen att surfa på, folk vi behöver träffa och gratisplatser vi kan stå på. Det påminner mig om att de bästa guideböckerna varken är Tripadvisor eller Lonely Planet, utan lokalborna. Så under resten av resan använder vi folk på bensinmackar, kaféer och stränder som guider till de unika upplevelserna. 

    Men det finns ju guldkorn bland de mer kända attraktionerna som inte ska missas. Vandringen Tongariro Alpine Crossing, i en av världens äldsta nationalparker, är en av dem. På väg dit kör vi längs Tauposjön och passar på att bada. Vi har bara några mil kvar, men det är oerhört platt och torrt för att vara en alpin nationalpark. Men så tornar vulkanerna upp sig bland molnen. Tongariro, Ngauruhoe och Ruapehu stoltserar i fjärran. Redan 1887 skapades nationalparken som den fjärde i hela världen och den första på Nya Zeeland. Idag besöks vulkanerna av mer än 200 000 vandrare varje år. 

    Den vanligaste etappen är att gå från Mangatepopo till Ketetahi som är en krävande vandring som tar mellan fem och åtta timmar beroende på hur bråttom man har. Och det smidigaste sättet är att boka en shuttlebus som tar en till starten i soluppgången. Så vi bokar in oss och letar upp en enslig och gratis ställplats med hjälp av Campermate för att somna tidigt. Tror vi. Trots att det är en enkel grusplätt som ligger flera kilometer från närmaste asfaltsväg så överraskas vi av ett sjuttiotal andra husbilar på samma plats. Någonstans här inser vi att ensamhet kommer att vara en bristvara framöver.

    Natten blir kort, och i den kyliga morgonluften vandrar vi upp mot kraterkanten. Nya Zeeland är bra på turism. Det är inte en stig, utan snarare en välskött cykelväg nästan hela vägen över hela berget. Det är trappor, spångar och toaletter med både tvål och toapapper längs med hela vandringen. Trots lite mulet väder på toppen är det en mäktig upplevelse. Det ryker ur kratern och landskapet är öde och vilt trots alla dessa vandrare. Vi klockar in på strax under fem timmar och beger oss till närmaste sjö för ett svalkande dopp.

    vandra Tongariro crossing

    Den höga platån i nationalparken Tongariro blir som en månvandring. Den karga och ödsliga naturen är en stor kontrast mot den ständiga strömmen av vandrande turister.

    Efter några dagars upptäckande och vågsurfande längs med den sydliga västkusten på Nordön väntar färjan till Sydön. Jag är överlycklig när vi rullar iland i Picton på sydön eftersom Cook Straits böljande vågor inte lyckades göra mig sjösjuk. Siktet är inställt på Queenstown och Wanaka, som marknadsför sig som världens epicentrum för äventyr. Där har vi även vänner som också lever vanlife.

    På vägen ner stannar vi till i Kaikoura på östkusten. Ett litet smultronställe med aktiva lokalbor som skapat egna cykelvägar, arrangerar strandstädningar och som har mängder av gratis ställen att stå på. Men regn och vind sätter stopp för roliga utomhusaktiviteter, och efter några timmars kortspelande ledsnar vi på att sitta och trycka i Fran. Tur då att vi är fria att göra som vi vill, det är tydligen blå himmel på västkusten och det tar ju bara fem timmar att köra dit. Så vi drar. 

    Mycket riktigt, i Westport på västkusten strålar solen och vi hittar en av de finaste campingplatserna på hela resan i den södra delen av staden. Vi känner också att vi börjar bli slitna, all denna frihet att bo var man vill skapar också en ångest över att kanske missa det roliga. Westport ligger på den vanligtvis regniga västkusten och är en riktig pärla om man gillar långa sandstränder. Vi stannar för kort, då längtan efter sällskap drar mer än tomma stränder. Så vi åker ner till området kring Queenstown och Wanaka, där vännerna Alexandra, Gunnar och Erik väntar. De spenderar alla en längre tid i landet och har bestämt sig för att bo i buss. Erik är i landet för femte gången och kan inte få nog.

    – Alltså, det spelar ingen roll vart man åker egentligen, det är ju bara att stanna till och gå ut i naturen så är det fantastiskt, säger han.

    westport nya zeeland surf

    Den öde stranden i Westport blir en av favoriterna.

    Är det inte en hajfena där borta?

    Vi badar i kristallklara floder, gör en solskenstur till toppen av Roys Peak och hyr mountainbikes och utforskar oändligt med slingrande stigar i regionen. Vad du än vill göra för att få adrenalinet att pumpa så finns det här. Och som om det inte vore nog så är bergen dessutom perfekta för skidåkning vintertid. Men det är också smockat med folk. Vi får ringa runt för att till slut hitta ett ställe att stå på, eftersom det är olagligt att gratiscampa. Det är backpackers överallt, och även om det är ett häftigt område så flyr vi till slut till lugnare jaktmarker. Maya har under veckorna på Nya Zeeland utvecklat en teori som handlar om att alla stora kända platser ofta har en "lillasyster" som är minst lika fin men som har färre turister. Enligt denna teori beger vi oss några mil söderut till Glenorchy.

    Teorin visar sig stämma till punkt och pricka. Lillasystern Glenorchy är idylliskt och har både bra kaffe och färre turister. Vi avslutar resan med en av "the great hikes" som man tydligen bara ska göra – the Routeburn track. Likt Frodo och Sam i Sagan om ringen vandrar vi i en steroidstinn natur med gigantiska träd och så gröna floder att vi inte ens behöver använda filter på Instagram. Vi är tillbaka i tystnaden i naturen. Det var ju den vi kom hit för!

    Läs tillhörande guide!

    hobbiton nya zeeland

    Trots busslaster med fotograferande turister från hela världen så dras vi in i Tolkiens värld.

  • Få vagabond.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!