Utomjordisk rundresa i Jordanien – från Petra till Döda havet

Bergsklyftans rödbrända väggar tornar upp sig och lyktor med levande ljus visar vägen i mörkret. Jag stryker handen längs den porösa stenväggen och följer gången al-Siq som slingrar sig in i bergen – samma väg som karavanerna en gång i tiden tog till den historiska handelsstaden under Nabatéernas välde.

Klippstaden Petra var en av de viktigaste handelsplatserna i Mellanöstern och när staden blomstrade, runt Kristi födelse, levde omkring 3 000 människor här. Idag kommer lika många besökare hit varje dag.

Några bergsgetter bräker och en hord kameler lastade med turister klapprar förbi. Efter en dryg kilometers vindlande promenad i den trånga klyftan befinner jag mig plötsligt framför den antika stadens mest ikoniska tempel: Skattkammaren. Inte konstigt att Petra valdes ut som inspelningsplats till filmen Indiana Jones och det sista korståget i slutet av 1980-talet. Den mystiska platsen tog tittarna med storm.

Men det många inte vet är att klippstaden Petra sträcker sig djupt in i dalen, långt bortom Skattkammaren. I bergen väntar beduinfolkets urkarvade boenden, gravar och tempel på de mest otillgängliga platser.

– Kom, kom hit upp, hör jag en röst viska.

Jag vrider mig förvirrat om.

– Här uppe! Här!          

En skäggig man med mörkröd turban, brun läderjacka och svartmålade ögon vinkar åt mig från en klippavsats. Jag tvekar. Samtidigt har jag ingen lust att trängas med de andra turisterna nere på marken som kommit för kvällens ljud- och ljusspel, så jag sträcker ut en hand.

Läs också: Att göra i Jordanien – vi guidar till sevärdheterna

Rade Babdul är en av sjuttio beduinfamiljer som än idag har kvar sin grottbostad i Petra. Hans beduinstam Bdoul säger sig vara ättlingar till Nabatéerna och precis som de andra har han erbjudits ett hus i den närliggande byn Uum Sayhoun. Beduinernas närvaro riskerar nämligen att skada det område som sedan 1985 finns med på Unescos världsarvslista. Men tvångsflytten har inte varit enkel. 

– Ibland när alla turister gått hem brukar vi sova där uppe på klipporna, inne i grottan eller i templen. Detta är ju vårt hem, säger Rade Babdul nostalgiskt och sträcker ut armarna mot omgivningen.

Rade drar fram en tekanna och några plastmuggar.

– Lite beduin-whisky?

Jag sippar på det starka teet och ser det tusenåriga templet skifta färg i nattens ljusskådespel. Enligt myten ska det än idag finnas en ofantlig skatt i den stora urnan på taket av palatset. Tittar man noga kan man se en mängd kulhål i urnan, tappra men misslyckade försök att komma åt rikedomarna.

Jordanien är ett fredligt kungadöme beläget mitt i Mellanösterns hetluft. Med Egypten och Saudiarabien i söder, Israel och den palestinska västbanken i väst, Irak i öst och Syrien i norr har landet ett minst sagt känsligt läge. Mer än halva befolkningen utgörs av palestinier varav många är flyktingar från Västbanken.

– Vi är omgivna av helveteseld, men Jordanien är fredligt och stabilt. Här är man bror och syster, oavsett bakgrund, religion eller varifrån du kommer, berättar guiden Ra’ed Al Qahwaji och blickar ut över Amman. 

Min rundresa i Jordanien började här i huvudstaden – en spännande plats där nytt möter gammalt och de böljande kullarna för tankarna till Rom. Böneutrop ekar över hustaken och kyliga vindar sveper förbi. Våren är sen och vi befinner oss mitt i den heliga fastemånaden Ramadan, något som inte hindrar vår lokala guide att entusiastiskt visa oss runt i stadskärnan – trots att han inte fått i sig vare sig mat eller vatten sedan gryningen.  

Ra’ed berättar att Jordanien lyckats skapa bra relationer med såväl grannländer som västvärlden. Kungen är respekterad och armén stark. Politik vill han dock helst inte prata om.

– Min farmor brukade alltid säga att om du vill vara lycklig i livet, prata inte om politik, religion eller sex. Min mamma är palestinier, min pappa är jordanier. För mig är det sammanvävt.

I soukerna är det trots Ramadan full kommers. Guldbutiker och högar av krimskrams avlöser kryddstånd och grönsaksförsäljning. Vagnar bågnar av mandlar, dadlar och nötter och inne i en gränd slingrar sig en lång kö till ett litet bageri. Vi köper stora bitar av den lokala delikatessen knafe, en mozzarellaliknande ost som friterats och täckts av ett krispigt och sött täcke av pistagenötter. Runt hörnet ligger den historiska restaurangen Hashem som har serverat saftig falafel och hummus till hungriga morgonbesökare sedan 1947. Fotografier på väggarna avslöjar att till och med kungafamiljen varit här på besök.

Det är inte enkelt att få grepp om den jordanska miljonstaden. Amman är hektiskt, trafiktätt och dammigt. Turisterna är få och staden påminner mig om Bronx i New York eller Dakar i Senegal – ställen med en tuff yta men ett mjukt inre. Där nyckeln till platsen finns hos människorna som bor där och i historien.

Medan andra vallfärdar till den färgglada gatan Rainbow Street som vaknar till liv om kvällarna, utforskar vi butikerna i Downtown och bohemiska Jabal al Webdeh – ett av stadens äldsta områden med små butiker, gallerier och kaféer. Från det historiska citadellet har man dock bästa utsikten över staden, ja det vill säga om man lyckas slita sig från de storslagna utgrävningarna från bronsåldern som finns här.

Efter en avstickare norrut till Jerash, även känt som Mellanösterns Pompeij, går roadtripen söderut mot nästa stopp – Döda havet. Jordanien är inte större än Portugal och avstånden hyfsat små. Men trafiken ställer till det och jag är tacksam över att få resa runt med en rutinerad chaufför och guide.

Ju längre söderut vi kommer desto kargare blir landskapet. Bergsgetter klamrar sig fast på yppiga toppar i beigebruna färger och några ryttare galopperar förbi på vilda hästar. Svänger man av till väst kommer man till Jesu Kristi Dopställe precis vid gränsen till Västbanken och den som vill följa pilgrimernas spår tar sedan de slingrande bergsvägarna upp till berget Nebo – en av Jordaniens heligaste platser där Moses för första gången såg det Heliga landet. Plötsligt bromsar chauffören till och vår guide Ra’ed pekar på en skylt.

– Nu är vi på havsnivå! Men vi ska ner till 412 meter under havsytan, jordens lägsta punkt, säger han och berättar att Döda havet sjunker med 1,2 meter för varje år som går.

– Enligt beräkningar kommer havet vara uttorkat om bara 50 år, säger han.

Det varma ljuset och de obefintliga vindarna sprider ett lugn över Döda havets strand. Vattnet ligger spegelblankt och intill spahotellens vikar guppar besökare med lertäckta ansiktsmasker och tidningar i handen. Här finns förstås också en allmän strand, men det är bekvämt att checka in på ett hotell för att kunna ta en ordentlig dusch efteråt och dessutom boka in en spabehandling. 

Döda havet är cirka tio gånger saltare än Atlanten och det sägs att den som sväljer en liter vatten riskerar att dö. Sår jag inte ens visste att jag hade svider av saltvattnet och vattenstänket som hamnat på läpparna smakar fränt. Men känslan av tyngdlöshet får mig att börja fnittra. Tjoande gör vi diverse cirkuskonster, tar selfies och sitter i yogaställning med händer i luften. Det supersalta, mineralrika vattnet glänser likt olja och blålera smörjs in i ansikte och på kroppar.

Om klippstaden Petra slog mig med häpnad, visar sig Wadi Rum vara snäppet vassare. Det utomjordiska månlandskapet med bumlingar till berg kantar den sandiga vägen då vi några dagar senare kör rakt in i den blodröda öknen. Sanden yr och ju längre in vi kommer desto maffigare blir de branta, knöliga bergen som färgas gyllene av den dalande solen och som för tankarna till Grand Canyon.  

Minibussen byts ut till jeepar som tar oss off road på de böljande sanddynerna, förbi guppande kameler. Snart sitter vi i skräddarställning på mattklädda golv i ett beduinläger, sippar på sött grönt te framför en brasa och lyssnar till lokala visor.

Visst är det fascinerande att höra mer om nomadlivet i öken. Samtidigt känns det lite krystat, något jag borde ha kunnat räkna ut eftersom stor del av de beduinstammar som idag lever i Wadi Rum livnär sig på just turism.

Vi susar vidare över sanddynerna. Förbi mäktiga platser i öknen där vi är helt ensamma och klättrar upp på höga klippor för bästa utsikt. Det var här som den brittiska officeren T.E. Lawrence levde under upproret mot det Osmanska riket. Han blev senare känd som Lawrence av Arabien och filmen spelades till stor del in här i Wadi Rum med Peter O’Toole i huvudrollen.

När solen sjunkit bortom bergen och sanden trängt in på alla möjliga ställen, saktar vi in vid ett dussin rymdliknande och klotformade glampingtält utplacerade intill en hög bergsvägg.  Mörkret faller och vid restaurangtältet lyfts grytor med lamm och grönsaker upp ur en grop i sanden. De har stått under jord i många timmar och gjort köttet alldeles mört. Den kyliga ökennatten börjar göra sig påmind och den obligatoriska turistdansen tackar jag artigt nej till då middagen närmat sig sitt slut. I stället kryper jag ner under ett varmt duntäcke i mitt lyxiga glampingtält och blickar ut över den stillsamma öknen.

Veckan har passerat i ett rasande tempo och imorgon ska vi susa söderut för att snorkla i Röda havet – en av världens bästa dykplatser. Men först ska jag njuta av soluppgången. Att jag inte ens behöver lämna sängen för att uppleva morgonens skådespel får mig att somna med ett leende på läpparna.

Läs också:

Att göra i Jordanien – vi guidar till sevärdheterna

Tel Aviv – stranden som blev stad

Klart: Nu släpps resor till Sharm el Sheikh i Egypten

---

Text: Karin Wimark • 2023-10-12
Jordanien • Restips • Aktiv semester • Reportage