Från taket på Hotel Carlton betraktar vi den vita staden, timmarna innan nattens nöjen tar vid. Foto: Bruno Ehrs

Israel

Tel Aviv – stranden som blev stad

Det mullrar vid horisonten. Men över stranden i Tel Aviv lyser solen. Och när solen har gått ner dansar invånarna tills den går upp igen. Följ med till Mellanösterns hetaste stad och Medelhavets coolaste strand.

Text: Per J Andersson • 2018-11-07

Ett efter ett tänds fönstren i de vita höghusen som bildar stadens skyline. Poolen på Carlton Hotels tak ligger blank. Parasollen är nerfällda. På väggen inne i restaurangen med utsikt över den turkosfärgade vattenytan hänger ett koshercertifikat som påminner oss om vilket land vi befinner oss i.

Långt där nere mullrar vågorna in mot stranden. Surfarna i sina våtdräkter är irrande svarta prickar i vita skummande vågor. En regnbågsflagga utanför ett strandkafé fladdrar i den svaga kvällsbrisen, medan isen klirrar i gästernas drinkar.

Ett gäng vältränade brunbrända tjejer i bikini och killar i badbyxor spelar strandvolley i skymningsljuset, medan plufsiga män med ortodox tro, långa tinningslockar, för stora svarta kostymer och pärlemorvit hy (som om de mycket sällan lämnade sin mörka bönerum) tittar på. Och från hamnen i Jaffa fyra kilometer söderut hörs minaretens vemodiga allahu akbar.

Tel Aviv – stranden som blev stad
Nattklubben Tailor Made.
Tel Aviv – stranden som blev stad
En gång i tiden skrädderi. Nu förvandlad till klubb för fest, dans och hedonism.

Tel är hebreiska för en kulle som skapats av människan, medan aviv betyder vår, årstiden då allt föds på nytt. Vi befinner oss i den pånyttfödda staden i det lika urgamla som nyskapade landet. Altneuland, det gamla nya landet, som den österrikiske journalisten Theodor Herzl kallade det när han för mycket lÙ�nge sedan, långt före förintelsen, satt med sina sionistpolare på Café Central i Wien och diskuterade de europeiska judarnas drömmar om en judisk nation.

Israel. Med ena foten i Medelhavet och den andra i arabiska öknen. Med färre invånare än Sverige och till ytan litet som Småland. Ständigt ifrågasatt och i hetluften. Så fort man öppet uttrycker en åsikt om landet börjar det hagla småsten från praktiskt taget alla håll. Antingen är man för positiv eller för negativ. Eller så beskylls man för att inteha tagit ställning. Åsiktskorridoren däremellan, där iakttagelserna och slutsatserna passerar utan anmärkning, är smal som den vassaste knivsegg.

Hit kom de förtryckta och undanskuffade för att förverkliga sina drömmar. Många av dem var övertygade om att ett folk utan land på så sätt fick ett land utan folk. Men övertygelsen överensstämde dåligt med verkligheten. Det fanns ju redan ett folk där. Och FN förslog att man skulle dela på landet, vilket milt uttryckt inte gått så bra.

De judiska nybyggare som ville så och skörda, få öknen att grönska och förverkliga sina socialistiska idéer bildade kibbutzer. De som vill komma närmare Gud begav sig till Jerusalem. Och de som var på jakt efter den lycka som mammon skänker och inte skämdes för sin hedonism, ja, de skapade Tel Aviv.

Tel Aviv – stranden som blev stad
När solen går ner i Medelhavet börjar festen på stadens barer och klubbar.

Du sitter på stranden.Sanden är ljus och len. Havet ligger blankt, vattnet är nästan helt transparent. Du tänker att detta måste vara en av världens finaste stadsstränder. På strandserveringen svalkar sig ett gäng tjejer och killar med dagens första Maccabee-öl. Snart går solen ner i Medelhavet och därefter öppnar de första klubbarna. Då ser du en ljuspunkt på himlen. Den är på väg rakt mot dig. Men då ser du en annan ljuspunkt som från motsatt håll är väg mot den första ljuspunkten. Så krockar ljuspunkterna. Inget hörs. Det är så tyst att du hör din egen andning. Men fem sekunder senare kommer smällen. Bang! Fönsterrutorna på strandbaren skälver. 

“Det är därför vi inte har tid med kallprat, fortsätter Ido. Du kan ju dö imorgon. Hela tiden går vi rakt på det viktigaste.”

 Reportaget fortsätter på nästa sida. 

Senare på kvällen står du på hustaket till en av stadens nattklubbar. Samma sak upprepas. Ljuspunkterna, krocken, tystnaden, smällen. Men skådespelet är mer spektakulärt nu mot den mörka natthimlen. Du och de andra på hustaket applåderar.

– Fattar du nu? säger Ido Weil som går bredvid mig i folkvimlet i den lummiga allén på Rothschild Boulevard.

Det var Ido, som jobbar som privat nöjesguide, som satt där på stranden och stod där på hustaket när ljuspunkterna krockade på himlen. Men det var inget skådespel han bevittnade. Det han såg var raketer från Hamasstyrda Gaza som var på väg mot Tel Aviv men stoppades av det försvarssystem som israelerna kallar Järnkupolen.

– Det är därför vi inte har tid med kallprat, fortsätter Ido. Du kan ju dö imorgon. Hela tiden går vi rakt på det viktigaste. Sådana är vi. 

Under min vecka i Tel Aviv träffar jag flera som beskriver stämningen i staden just så. Det gäller att leva nu. Skit i vackert väder-snacket och allt annat ytligt prat! Berätta istället hur du egentligen mår, vad du känner innerst inne! Och var inte så hemlig! I Tel Aviv är det inte lika oförskämt som i Europa att fråga vad man tjänar, om man går i psykoterapi och vilket parti man röstar på.

Och huvudregeln är alltid: Skjut inte upp till imorgon vad du kan förverkliga redan ikväll!

Tel Aviv – stranden som blev stad
På kort tid har Israel blivit ett kvalitetsvinland att räkna med.
Tel Aviv – stranden som blev stad
Servitören Yanay Menin på Yom Tov Café gillar gränsöverskridande.

På Sputnik känns den vita, eleganta Bauhausstaden fjärran. Istället förflyttas vi till nittiotalets Berlin med spruckna betongväggar…

Just denna kväll går jag och Ido på klubbrunda i staden där närvaron i nuet ständigt triumferar över såväl dåtiden som framtiden, där invånarna olovligen cyklar på trottoarerna, röker cigaretter framför “Rökning förbjuden”-skyltarna och festar öppenhjärtigt, innerligt och utlevande, som om det inte fanns någon morgondag.

– Jag reste till Medellin i Colombia eftersom de sa att det var en bra partystad. Men herregud, det var ju stendött söndag till torsdag. Här i Tel Aviv pågår festen alla kvällar i veckan, säger Ido när vi tränger oss in på kvällens första klubb. 

På Sputnik känns den vita, eleganta Bauhausstaden fjärran. Istället förflyttas vi till nittiotalets Berlin med spruckna betongväggar, slingrande klängväxter och en uppsluppen och chosefri atmosfär. Ruinromantik blandas med retrofuturism och på väggarna hänger kugghjul bredvid graffiti, som föreställer ryska raketer och kosmonauter.

Tel Aviv – stranden som blev stad
Bar av mässing och retroaffischer i taket sätter stämningen på baren och klubben Tailor Made.

I baren i det innersta mörkaste rummet träffar jag en judisk kille från Stockholm som brukar gå hit under sina regelbundna Tel Aviv-besök. På dagarna förbereder han sig just nu för Midburn, den queera maskeradfestivalen som inspirerats av amerikanska Burning Man och som varje år hålls i israeliska Negevöknen med det uttalade syftet att främja “lokala gemenskaper, kreativitet och radikalt självförverkligande”.

– Alla jag känner ska dit. När festivalen börjar, då stänger alla gallerier i Florentin (kvarteret som dubbats till Tel Avivs Soho), säger svensken i Sputnikbaren och läppjar på sin gin och tonic.

Klubbkvällen fortsätter med Zoo Zoo som är dekorerat med djur i färggrann plast utplacerade på avsatser och kolonner i ett av stadens äldsta hus, som är försvinnande likt ett brittiskt kolonialhotell. I den sammetsmjuka natten promenerar vi vidare till Pi med dess vita väggar och omålade träbänkar i praktisk Ikeastil, och därefter till Voodoo med klängväxter i taket och japansk design, där gästerna klockan halv två på natten hugger in på vickning i form av en mezebuffé. 

Till slut kommer vi till ännu en berlinsk shabby-chic-klubb, som visar sig vara kvällens klo. Tailor Made är inrymd i ett före detta skrädderi. Bardisk i mässing kantade av trädgårdsbuskar och i taket upplysta Toulouse-Lautrec-liknande affischer från Europas la belle époque gör att det känns som om man plötsligt befinner sig i förra sekelskiftets Paris.

– Tänkte du på att vi inte mötte några svinfulla britter med bar överkropp som sjöng fotbollshejaramsor? frågar Ido retoriskt när vi ger upp några timmar före gryningen.

– Det är ju inte jättebilligt här, fortsätter han. Det är väl enda nackdelen jag kan komma på med Tel Aviv. Men samtidigt håller det ju röjiga lågpristurister borta. Inget ont som inte för med sig något gott. 

Tel Aviv – stranden som blev stad
Labaneh (getoströra) med friterade auberginestänger och överjäst Maccabee-öl på Café Hanasich (Café Prinsen).

Eftermiddagarna i den vita staden är loja och fulla av förväntan. Det är också så jag minns staden från när jag besökte den i tonåren i början av åttiotalet. Jag jobbade nästan ett år på två olika kibbutzer – en söderut vid gränsen till Gaza och en norrut nära gränsen till Libanon.

Utflykterna från gränsområdena till Tel Aviv handlade om att gå på kafé, äta falafel och bada vid den långa ljusa stranden. Och försöka glömma katiusja-raketerna som sköts från södra Libanon, fick jorden att gunga när vi sprang mot skyddsrummen. Mina minnen av den vita staden präglas av motsatsen: lättja, ljus, lust och en glättig och bekymmersfritillvaro.

På kaféerna på Dizengoff, Rothschild, Allenby och Ben Yehuda pågår fortfarande eviga samtal över otaliga koppar te och kaffe. Samtidigt jobbar andra intensivt i de nya höghusen i stål och glas som skjutit upp senaste decennierna. För 30 år sedan var staden på dekis. Befolkningen minskade och blev allt äldre. Men sedan vände det. Judar från det sönderfallande Sovjetimperiet flyttade in i stort antal. Unesco världsarvsklassade Bauhaushusen. Och Israel gjorde en gir från jordbruks- till IT-ekonomi. Ut med apelsinerna och in med ettor och nollor. Idag är Tel Aviv ett mecka för nystartade teknikföretag och tillbedjare av tillväxt och strävan. Ekonomin växer, och med den nöjesutbudet, populariteten och kredden.

Tel Aviv – stranden som blev stad
Förr låg biografen Esther här. Idag är Cinema Hotel inrymt i den häftiga Bauhausbyggnaden.
Tel Aviv – stranden som blev stad
Rymdfilmsdesign på hotellet Poli House vid Carmel Market.

Ingen annanstans på den här sidan Atlanten finns så mycket modernitet och så lite synlig historia.

Ingen annanstans på den här sidan Atlanten finns så mycket modernitet och så lite synlig historia. Tel Aviv är en stad helt i avsaknad av 1800-talet. Här regerar den nya tiden, utan synliga lager av svunna tider som i de flesta andra städer på jorden. Här förverkligade tyska judiska stadsplanerare Bauhausrörelsens idéer om konst och teknologi som smälter samman in i den ideala formgivningen. Titta inte bakåt, blicka framåt. 

Husen som byggdes gjorde uppror mot krusidullerna i nyklassicismen och jugendstilen. Istället hyllades de rena vita ytornas, de rundade hörnens och de smäckra lätt svängda linjernas estetik, en stil som i Amerika utvecklades till art déco och i Skandinavien till funktionalism.™?

Husen som ligger på den mjukt sluttade kullen ner mot sandstranden är byggda och placerade så att den svala brisen från Medelhavet ska svepa igenom rummen. Sådan var Bauhustänkandet. Konst och teknik. Stil och funktion. Aldrig antingen eller. Alltid både ock.

Tel Aviv – stranden som blev stad
Zohar Yam, servitris på Yom Tov, ett av ruinromantikkaféerna i Carmel Market.

En av stadens mest typiska Bauhausbyggnader är biografen Esther vid Dizengofftorget som byggts om till Hotel Cinema. Det är i denna cineastiska miljö jag bor under mitt besök i staden. Den avskalade arkitekturen i kombination med filmrekvisita och affischer för filmer från förr gör att jag känner mig som en blandning mellan nyinflyttad i den funktionalistiska Stockholmsförorten Vällingby och fransk film noir-regissör. Nu får det vara slut på eländet, nu ska framtiden och välståndet byggas med en kombination av rationellt nytänkande och kulturell stilfullhet. Det är det fasaderna i den vita och moderna staden utstrålar.

I ett lika vitskimrande hus mittemot, byggt i samma tyska avantgardistiska tyska förkrigsanda, ligger Café Nahat. På uteserveringen sitter svensk-israeliskan Sandra Weil och smuttar på en kopp rooibos-te. Vi har stämt träff för att prata om staden hon flyttade till för drygt 20 år sedan för att, som hon uttrycker det, “som en god judisk flicka” plugga en termin eller två. Men hon blev kvar.

– Det var energin i Tel Aviv som fick mig att stanna. Allt här är in your face. Det ges ris och ros om vartannat. I början ville jag bara sjunka ner i jorden när de skrek åt varandra på universitetet. Men det är i alla fall äkta, säger Sandra medan jag får in mitt iskaffe som är det enda på dryckesmenyn som känns lockande när termometern krypit över 30-graderssatrecket.

Tel Aviv – stranden som blev stad
Gagarin lever inte längre, men det gör Lion Krakover som driver Sputnik, Tel Avivs hetaste nattklubb.

“Idealet är att tänka själv. Alla tycker att de har rätt att få det på sitt sätt. Och det får de också.”

Jag undrar hur det eviga latenta yttre hotet mot staten Israel påverkar människorna i staden.

– Det skapar en sammanhållning. Om något händer här, det var ganska länge sedan nu, då ringer alla varandra för att kolla att allt är okej. Hotet svetsar samman.

– Samtidigt känns det som om Tel Aviv är en stad av individualister. Alla vill göra på sitt sätt, säger jag och tänker på cyklisterna som kryssar fram mellan fotgängarna på trottoarerna utan att någon höjer på ögonbrynen.

– Jo, så är det, säger Sandra, folk är inte konflikträdda och heller inte rädda för att göra fel. Och ingen är rädd för att våga vara lite besvärlig och fråga efter något extra när man beställer på restaurang. Idealet är att tänka själv. Alla tycker att de har rätt att få det på sitt sätt. Och det får de också. Det är en av förklaringarna till att matscenen är så kreativ här.

Sandras farmor och farfar kom som flyktingar från Tyskland till Sverige. Därför, säger hon, har hon mått dåligt när såväl Sverige som Israel senaste åren begränsat flyktingströmmarna. Tidigare kom flyktingar från Eritrea och Darfur gående genom Sinaiöknen. I Tel Aviv dumpade myndigheterna dem i en park och bad dem klara sig på egen hand. Sedan byggde man ett stängsel i öknen för att få stopp på folkvandringen. Sandra är en av många som jobbat ideellt med att hjälpa de kvarvarande afrikanska flyktingarna. Hon är personlig vän med flera av dem. Hon är lycklig som, säger hon, “har en afrikansk syster och en palestinsk bror”.

– Kommer du som judisk invandrare till Israel är välkomnandet omfamnade och generöst. Men för de här människorna finns ingen medkänsla, säger hon och berättar om sitt arbete som curator för palestinsk konst som syftar till att hålla igång en dialog mellan judar, muslimer och kristna.

– Bara att prata med palestinierna på Västbanken uppfattar många israeler, inklusive vår regering, som hotfullt. Där ser man vilken kraft dialogen har. Och att kalla de palestinier som bor inne i Israel och har israeliskt medborgarskap för palestinier anses vara fel. Du menar arabiska israeler? säger de. De kan väl få kalla sig vad de vill? svarar jag.

Tel Aviv – stranden som blev stad
Tailor Made är baren, krogen och klubben på Allenby Street som är inrymd i ett före detta skrädderi och känns som en tidsresa till tiotalets la belle époque-Paris.

I staden där egensinnet regerar och viljorna spretar är det flera företeelser som får en europé att höja på ögonbrynen.

Som de skäggiga unga männen och tatuerade unga kvinnorna som promenerar barfota på shoppinggatan mitt i miljonstadens centrum med surfbrädan under armen och våtdräkten avkrängd och nedvikt vid midjan. Som de otaliga oskyddade wifi-näten som ploppar upp på skärmen i mobilen och erbjuder fri surf utan någon som helst inloggning eller registrering, som om man mitt i stormens öga helt saknade digitalt säkerhetstänkande.

Som de unga kvinnorna med utsläppt hår i uppknäppt och tajt sittande militäruniform som handlar barnmat och blöjor med ett automatvapen slängt över axeln, så långt från den preussiska soldattraditionen man kan komma.

Och som stranden där en del är vikt för homosexuella, en del för hundar och deras mattar och hussar och en tredje del är reserverad för konservativa muslimer och ortodoxa judar (och därför tillåter enbart män ena dagen och enbart kvinnor den andra).

Mellan husdjuren och de religiösa traditionalisterna har man för säkerhets skull byggt en mur som löper en bit ut i vattnet. 

Tel Aviv – stranden som blev stad
Maskit är det legendariska israeliska klädmärket som på femtiotalet blev populärt bland amerikanska kändisar och som efter två decenniers dvala väckts till liv igen.
Tel Aviv – stranden som blev stad
Netta Shaer säljer själv de kläder hon designar i butiken i entrén till CafÙ? Hanasich.

På Carmel Market doftar det tidlöst av kryddor, rökelse och läder. Folklivet myllrar på gatorna mellan de låga husen med de spruckna fasaderna.

I ett gatustånd med skylten Beer Bazaar serveras många sorters lokalt producerad hantverksöl. I ett annat kränger ortodoxa judar tefillin, de där svartfärgade kuberna som innehåller rullar med verser från Torah. Och på Yom Tov Café återkommer ruinromantiken: unga par och barnfamiljer äter fredagsbrunch (israelerna är weekendlediga fredag–lördag, medan söndag är en alldeles vanlig vardag) med spruckna fasader, nakna stålbalkar, buckliga aluminiumlampskärmar och en bardisk byggd av omålad plank i fonden.

Faten är fyllda med labaneh (getoströra) tahini (sesamfrösås), krispigt friterade auberginestänger, finhackad tomat- och gurksallad med bladpersilja och grumlig överjäst Maccabee-öl och mynta-te i höga glas. Kyparen har en androgyn image med sliten tröja som slutar vid nedersta revbenet och håret färgat till hälften cerise, till hälften korpsvart, som om han vore en gestaltning av tjugotalets avantgardistiska Bauhausanda. 

Tel Aviv – stranden som blev stad
Hamnen och loppmarknaden i Jaffa är Tel Avivs historiska alibi.

Jaffa är stadens historiska hamn som omnämns redan i Gamla Testamentet och minner om alla de folk – nabatéer, filistéer, egypter, armenier, babylonier, romare, beduiner och palestinier – som befolkat området sedan tusentals år tillbaka.

Grannkvarteret, Neve Tzedek, är det första judiska kvarteret som byggdes för 100 år sedan i den pånyttfödda staden. De äldsta av alla mänskliga civilisationer sida vid sida med nybyggarna i en av jordens yngsta städer.

Här, på Shalom Shabaz Street, ligger de flashiga kaféerna, gallerierna, klädboutiquerna och juvelerarna på rad. Mittemot kaféet där jag dricker italiensk cappuccino och franskt mineralvatten finns ännu en sprucken betongvägg. “In love we trust”, har någon klottrat rakt över den djupa sprickan i fasaden. Och ännu en surfare går förbi med vått blankt hår, uppknäppt våtdräkt och sandig bräda under armen.

Israel-Palestina-konflikten

  • I början av 1900-talet ökade invandringen av europeiska judar till Palestina, som fram till första världskriget var en del av Ottomanska riket.
  • 1947 beslutade FN att landet, som då styrts av britterna i 30 år, skulle delas upp i en judisk och en arabisk stat.
  • Efter att Israel bildats 1948 invaderades landet av samtliga arabiska grannländer. 
  • 1967 hotade Egypten att invadera Israel, vilket resulterade i sexdagarskriget där också Jordanien och Syrien var inblandade. Israel segrade och erövrade Gaza och Sinaihalvön från Egypten, Västbanken från Jordanien och Golanhöjderna från Syrien.
  • Sedan 1967 har hundratusentals judiska bosättare slagit sig ner i östra Jerusalem och på Västbanken.
  • När palestinska Hamas 2001 började skjuta raketer från Gaza mot Tel Aviv och andra israeliska städer inledde Israel en hård motoffensiv som senare övergick i total blockad av Gaza.

Guide: Tel Aviv

Kuba i bilder: 14 foton som visar livet i tidlösa Havanna

Bästa hotellen i Israel – 8 tips för alla plånböcker


Text: Per J Andersson • 2018-11-07
IsraelRestipsReportageWeekendresa

Scroll to Top