Upplev fjällen från hästryggen – ridresa i Jämtland

Vi måste vara menade för varandra, jag och Gjöf. Det var hon som kom till mig i hagen när jag, utrustad med en näve kraftfoder, gick ut i jakt på en grimma att knäppa fast grimskaftet i. En chans på 22 och hon valde mig. Igår, när vi satt till bords med Elin och Ola Sundkvist som driver Rid i Jorm, gick vi laget runt och fick berätta vad vi hade för ridbakgrund och önskemål om häst. Elin tog anteckningar, funderade och sammanställde en lista.

Och nu står vi här. Jag och Gjöf. Att Gjöf betyder gåva och att det råkar vara min födelsedag känns bara ännu mer magiskt. Kanske är det något med det där isländska, trolska som liksom smittar av sig på omgivningen och får älvor och småtomtar att krypa upp ur den jämtländska marken och lägga tillfälligheterna på rad. Eller så är det bara Elin som råkar ha känsla för hur det ska vara. Hon står kvar med gårdens hundar och vinkar av oss när vi sitter upp och styr våra hästar in i skogen. Mot fjället.

Läs också tillhörande guide: Ridsemester i svenska fjällen

Längst fram rider Ola på Stjörnufákur – stjärnhästen – och med en tapper packhäst intill sig (som har ett så krångligt isländskt namn att vi skippar att försöka uttala, än mindre stava till, det). När Ola fastnade för islandshästar var han i övre tonåren och hade ganska nyss flyttat till Jormvattnet i nordvästra Jämtland, tillsammans med sina gitarrtillverkande föräldrar. Hit kom de för att bo närmare naturen.

Utanför husknuten öppnade sig en så gott som orörd fjällvärld, långt från de mer välbesökta delarna av Jämtland. Men sin första hästkontakt fick Ola när han åkte ner till Åre och tog en tur runt skutan.

– Efter det var jag förälskad. Så jag köpte en häst, och den var med föl, säger han medan vi kryssar fram mellan trädstammarna.

När det blev dags att rida in avkomman till den första hästen begav sig Ola till Island för att lära sig mer. Året var 1984 och turridning med islandshäst var ännu ingen spridd verksamhet, inte ens på Island.

– Jag bodde där i ett år och det var där jag fick min känsla för islandshästar, och att rida. När jag åkte hem köpte jag med mig två hästar. Jag använde dem till att hämta fåren, som vi hade på den tiden. Och det var då jag började förstå hur fantastisk mark vi hade här uppe.

Läs också: Ridsemester i Sverige – 9 äventyr till häst

Björkarnas höstlöv darrar på sina grenar när vi stryker förbi, med hästkroppar som smidigt tar sig fram även i trasslig terräng. Islandshästar är robusta varelser, starka sin litenhet till trots, och att de här är vana att ta sig upp på fjället är tydligt. Att de är pigga är också tydligt, och för de mindre ridvana i gruppen är första dagen lite av en lärande resa.

Som nybörjare på hästryggen kan det kännas lite läskigt när hästarna plötsligt får bråttom uppför branterna, men jag ser det som ett skönt kvitto på att även de verkar gilla äventyret.

Inne i skogen korsar vi den forsande Vållån. Utan problem forcerar hästarna vattnet, trippar över stenar och tar sig upp på andra sidan. En känsla av trygghet börjar spridas i gruppen – de som bär oss är säkra på fötterna och vet vart de ska. Bara när det är lerigt tvekar Gjöf en aning. Men ibland måste man ta sig igenom klafset om man vill komma vidare, det fattar även hon.

När det brantar på mer rejält ställer vi oss lite framåtlutade i sadlarna för att underlätta för hästarna. Vi knatar förbi vetegula gräsfält, blöt myrmark, porlande jokkar och böljande fjällvyer som skimrar som av guld i solen. Vädergudarna är onekligen på vår sida denna första dag. Åtminstone hittills. Prognosen är dock osäker, så vi suger i oss av varje sekund av finväder.

Den sista biten fram till vårt basläger breder kalfjällen ut sig omkring oss, och framför hovarna ligger Silasjaure – sjön som till hälften ligger i Norge. Nu är det dags att välja något av de redan uppslagna tälten och börja förbereda lunchen. Ola och hans son Christoffer kokar potatis över en flammande eld intill kåtan, som är perfekt som tillflyktsort vid dåligt väder, och nere vid eldstaden breder vi ut renskinn över stockarna. Snart sitter vi där och grillar varsin röding som vi äter med tunnbröd, potatis och sås. På bara någon timme hinner vi få både sol, regn och moln – och som för att toppa det: en regnbåge som bildar en bro över sjön, lagom till kokkaffet.

Efter lunchen leder vi hästarna, som har stått uppbundna i grimmor ett tag, bort till gräset så att de får beta innan det är dags att tränsa på igen.  Det blåser i Gjöfs rufsiga man när vi rider upp på Brakkfjället, där vegetationen går i röd-gröngult. Bortanför Silisjaure veckar mjuka, mossgröna fjäll ut sig. Packhästarna har fått släppa sin börda vid baslägret men är naturligtvis med – en med Ola och en med Christoffer. Ingen häst vill bli lämnad kvar. Det ligger i deras natur att vilja vara med sin flock.

Läs också: 10 ridresor i Europa – semester på hästryggen

Även människoflocken börjar kännas naturligt sammansvetsad, trots att den består av flera grupper i en. Där finns tjejgänget som gått journalisthögskolan ihop och återkommer till Rid i Jorm varje år. Och gänget från Umeå som är en mix av kompisar, syskon och ett par. En sak är vi alla överens om: Att rida på tur ger fjällupplevelsen en extra dimension.

– Jag tycker man ser mer när man rider, konstaterar Maja Dahlberg från Umeå.

Själv undrar jag om jag inte känner mer, trots att det inte är jag som kånkar packning den här gången. Det är något med samspelet med hästen som gör närvaron lite skarpare. Det är inte mina ben som trampar upp på fjället, men jag måste vara med. Måste göra vägval som passar hovarna och samarbeta för att underlätta bestigningen. Detta samtidigt som ett vackert fjällandskap breder ut sig omkring oss. Vi är de enda här.

När vi kommit upp på Brakkfjället rider vi fram till riksröset, som visar sig vara två – ett från 1755 och ett från 1930. Här möts alltså Norge och Sverige, men de renar man ibland ser i området tillhör norska renägare, oavsett vilken sida gränsen de rör sig på.

Vi sitter av och tar en liten vila på fjället. Blickar ut över topparna och ner mot Mittälva som går i krokiga svängar i dalen nedanför oss, på väg mot Stora Blåsjön.

Det är rofyllt att bara stå och klappa en solvarm häst. Så det gör vi. Några nappar åt sig av det som verkar ätbart i terrängen. Andra får en lång, varm kram och ett ansikte inborrat i sin burriga man. Den där tacksamheten till hästarna som bär oss ut i naturen är en fin liten detalj som förhöjer stämningen. Tillsammans med känslan av att vara med om ett äventyr, nästan som på film. Laddade med hästkärlek sitter vi upp och rider utför sluttningen igen, tillbaka ner till Silisjaure. Där rider vi runt i sjön ett tag, med vatten nästan upp till hästarnas magar. Fotografen Johan, med en (numera van) hand på tygeln och en som håller kameran, får något lystet i blicken och säger det vi nog alla tänker:

– Alltså. Jag tror jag måste ha en häst.

Läs också: Gastronomisk weekend i Jämtland

Tillbaka vid baslägret tar vi hand om hästarna, borstar dem, ger dem kraftfoder och släpper ut dem i hagen. För jo, här finns en hage – en stor en – men den består bara av en eltråd. Utan el. Några hästar måste stå uppbundna, och släppas lösa i omgångar. Det är de som är mest benägna att dra med sig resten om de skulle bli skrämda av något och få för sig att smita under stängseltråden.

Nere vid eldstaden brinner snart en brasa och händer sätts i arbete. Det ska hackas purjolök, rödlök och äpple till potatissalladen. Ola och Christoffer fixar vegogryta till dem som inte vill äta kvällens middag – hemgjord korv. När regnet börjar strila igen gör vi upp eld inne i kåtan, där kvällsmyset tar plats på liggunderlag och renfällar. Visst stramar det lite i ljumskarna efter en dag i sadeln. Men det har gått bra för alla.

– Vi måste hitta hästar som kan hantera olika människor, och som är stadiga på foten även om man gör något fel. Och så är det viktigt att de tycker att det är kul. Att de är villiga att gå och inte tjafsar. Men de här hästarna känner varandra, säger Ola Sundkvist.

De där islandshästarna som allt startade med blev bara fler och fler, och från 2001 kom även Elin, som själv hade islandshästar, in i företaget. Tillsammans drev de också verksamheten med guidade turer in i den närliggande Korallgrottan under 16 år. Med sina fem kilometer långa gångar, som bjuder på både kryphöjd och stora salar, är den Sveriges längsta grotta.

Idag drivs den verksamheten vidare av andra, medan Elin och Ola fortsätter att leva och andas islandshästar. När vi kryper in i våra tält går Ola och lägger sig i hagen. Det måste han göra, för att ha koll om något skulle hända hästarna. Men han lägger sig inte under en tarp som sonen Christoffer. Nej, Ola drar en renfäll över sig bara. Och sover gott.

Nästa morgon är det regnigt och dimmigt, men snart brinner det i eldstäderna både ute och inne. Regnkläderna åker på och efter frukost i kåtan går vi och hämtar våra hästar i hagen. Gjöf är en riktig godisgris och kommer direkt när det vankas kraftfoder. Jag borstar av henne och sätter på sadel och träns. En dag till har vi tillsammans, och det ska bli fint, även om det regnar.

Vi följer ungefär i Olas spår, och rider som vanligt inte på stigar utan fritt efter hans huvud. Över hedarna på Brakkfjällets sluttningar som dag för dag får nya nyanser av höst. Genom jokkar, längs Brakkån, förbi vattenfall och ripor som lyfter. Vid ett större vattenfall sitter vi av och tar paus. Äter äpplen och låter hästarna smaka. Det regnar inte längre men det är fortfarande disigt i luften, som en ständig sprej av fukt. Men det hindrar inte att några i tjejgänget drar på sig baddräkterna.

– Nä, nu kör vi, säger Michaela Karlén och går ut på klippan tillsammans med Ellinor Svensson.

Det är flera meters fallhöjd och ett ganska hisnande hopp. Men det här har de gjort förut. Många gånger om. När de red förra året var det sol och varmt. Nu är det kyligare, men tradition är tradition. Så de kastar sig ut, plumsar i och tar sig upp på land, smått huttrande. Regndroppar börjar falla igen, men det tar sig aldrig riktigt. Och när vi ridit ett tag till och svänger upp på Blåsjöfjället spricker det äntligen upp. Ordentligt. Det är blå himmel över både oss och Stora Blåsjön, som vilar där nere i granskogen. Vi gör upp eld och förbereder lunchen. Det blir kolbullar med fläsk och lingonsylt. Aldrig smakar det väl så bra som när man ligger nersjunken i mjuka blåbärssnår och blundar mot solen. En doft av eld, kokkaffe och varm häst i luften.

Det slår mig att vi inte en enda gång hittills har mött vandrare på fjället eller i skogen. Det är inte hit de stora massorna åker, åtminstone inte så här års. Men där nere vid Stora Blåsjön går Vildmarksvägen, och på andra sidan vattnet ligger fjället Klumpliklumpen.

Det var i det här landskapet som Beppe Wolgers fann inspiration till sagorna om Dunderklumpen och Jätten Jorm. Huset som kunde tala finns här. Och fjället som går och badar.

Läs också: Höst i Sverige: 11 äventyr från norr till söder

Men i vår saga, den Islands-jämtska, är det hästarna som badar. Hästarna som tar oss nerför sluttningen och kryssar fram mellan fjällbjörkarna. Godisgrisen Gjöf nappar åt sig vide när hon kommer åt, men det hon älskar mest av allt är fjällkvanne. En medicinalväxt med hög och kraftig stjälk och runda bollar till blommor längst upp. Jag ser henne spetsa öronen när hon upptäcker en, och låter henne dra den till sig och bita av. Och när vi kommer ner till de mer lättrampade vägarna i skogen blir det mer fart under hovarna.Från en tölt som flyter fram i maklig takt, till några sköna galopper på grusvägar och breda stigar. När vi sätter av genom den sista vattenpassagen står dropparna som små moln omkring oss, glittrande som regnbågsdamm i solen.

Läs också:

Guide: Rida islandshäst i svenska fjällen

10 ridresor i Europa – semester på hästryggen

Jämtland för alla smaker – 36 tips inför en roadtrip

---

Text: Karin Wallén • 2023-10-03
Restips • Sverige • Aktiv semester • Reportage • ridsemester