Merapi spyr ur sig aska och rök.
Jag och mina guider (eller vänner, vill jag nog hävda nu) Atik och Alice var uppe klockan fyra i morse för att bege oss till Javas förnämsta buddisttempel, det fascinerande Borobudur. Med oss i bilen hade vi Anthony från Australien och Nasdi från Yemen.
Efter ett snabbt stopp vid ett apotek för att köpa nya munskydd (hey, man vet aldrig!) gav vi oss av i gryningen. Yogyakartas gator var så gott som tomma och himlen visade begynnande blå glimtar som lovade gott inför dagen.
AskmolnEftersom himlen mestadels varit grå och eftersom Merapi envisats med att omge sig av askmoln har jag faktiskt inte sett skymten av den spetsiga toppen. Förrän denna morgon.
Äntligen. Längs hela vägen till byn Nglipoh kastade jag regelbundna blickar mot berget, där en ljus ström av rök sipprade ut ur toppen. Hon – förlåt Han ska det tydligen vara enligt javanesisk tro – såg harmonisk ut i det disiga morgonljuset, och speglade sig vackert i blötlagda risfält.
Efter frukost på marknaden anlände vi vid Borobudur, och klättrade upp för templets trappor. Borobudur byggdes någon gång mellan år 750 och 850, och är en symbol för universum och livet. Relieferna i vulkanstenarna visar buddismens historia, med noggrant utmejslade figurer som bland annat visar hur Siddharta Gautama föds, fostras som en prins men så småningom flyr slottet för att leva ett asketiskt liv och meditera i sökandet efter harmoni.
Övergivet i 400 årTemplet övergavs helt någon gång på 1400-talet, då islam växte fram på Java, och blev senare täckt av sand och aska. 1814 upptäcktes det igen, av holländska kolonisatörer, och 1973 genomfördes en stor renovering av Unesco, som senare tog upp templet på världsarvslistan.
Vi vandrade sakta uppför trapporna, följande reliefernas historia som löper medsols runt templet, men fick hoppa över två våningar där askan från Merapis senaste utbrott fortfarande städades bort.
Vi tog med andra ord en genväg upp till Nirvana, som toppen av templet ska symbolisera. Där uppe finns 73 stupor och – inte minst – en mäktig utsikt mot Merapi.
Jag var nog ungefär lika intresserad av vulkanen som av templet, och kunde inte riktigt ta blicken eller kameran ifrån toppen, som låg i en krans av ljusa moln.
Människor sprang
På väg tillbaka höll vi fortsatt utkik mot vulkanen, och – minsann – såg plötsligt hur toppen vällde över av tjocka, mörka askmoln, som bolmade upp och rullade nerför sydsidan. Människor sprang ut och tittade, bilar och motorcyklar stannade, eller ilade iväg för att hitta en bättre utsiktsplats. Det är med skräckblandad förtjusning som spektaklet fortsätter.
Men samtidigt är situationen allt mer påfrestande för de tusentals människor som evakuerats. Många är otåliga och har under helgen försökt återvända till sina hem, bara för att strax därefter jagas iväg av ytterligare utbrott. De hjälparbetare vi träffade i torsdags sms:ar och säger att det behövs munskydd, mediciner och mat. Strax ska Atik och jag handla ett paket med förnödenheter och bege oss till evakueringscentrat.
Och imorgon, kanske-kanske, jag börjar dra mig österut i riktning mot Bali. Men det vet man aldrig. Yogyakarta har en förmåga att hålla mig kvar.
Läs mer!
Läs Karins tidigare rapporter från vulkanutbrottet på Java.
