På surfbrädan i Costa Rica

PADDLA. PADDLA, PADDLA!
Jens ger mig en knuff och släpper taget om mig. Mina armar går som elvispar i vattnet. Kämpar mot suget. Ytan höjer sig under mig. Jag hinner aldrig! Ett snabbt upphopp senare står jag mitt på vågens högsta punkt. Min nio fot långa bräda glider mjukt nerför vattenväggen. Jag surfar! Adrenalinet pumpar och glädjen yr. Men så börjar vitvattnet krusa vågens topp. Den sluter sig högerifrån. Eh, hur svänger man egentligen?
Pang! En oerhörd naturkraft slår mig obarmhärtigt i ryggen, pressar både mig och den tunga brädan ner under ytan. Runt, runt i ett skummande, skrämmande inferno.
Efter vad som känns som århundradets nässkölj släpar jag mig ynkligt upp på land med håret på ända men med brädan i ett bestämt grepp. Höjer händerna och jublar mot Jens, instruktören, ute i vattnet. Min första tvåmetersvåg.

COSTA RICA ÄR VIDA känt för sin rika flora och fauna – mer än fem procent av världens arter dväljs i det lilla landets skogar, berg och hav. Minst lika berömt är Costa Rica för sin ekoturism och sina äventyrssporter. Vandring, forsränning, kajakpaddling, dykning, linbana. Och surfing. Costa Rica är Centralamerikas surfmecka. Och Santa Teresa är dess Kaba.

Santa Teresa ligger vid stillahavskusten i ett område kallat Mal País, längst ner på Nicoyahalvön. Egentligen är det bara en enda lång palmprydd sandstrand kantad av fyra sammansmälta byar som ligger utspridda längs en sanslöst dammig grusväg.
Costa Ricas annars så gröna vegetation ger här ett pensionerat intryck och den utlovade asfalteringen lyser med sin frånvaro. Men med tanke på att samhället nästan uteslutande är uppbyggt av utländska investerare ger den rustika infrastrukturen faktiskt ett charmigt och genuint intryck.
Även om Santa Teresa inte alls känns lika exploaterat som charterdestinationen Tamarindo lite längre norrut så ser du förhållandevis få ticos och ticas, som costaricanerna kallas.

Surfkulturen kom till Santa Teresa med utlänningarna och det är argentinare, israeler, italienare, fransmän och amerikaner som äger de chica hotellen, jobbar på de organiska restaurangerna och surfar det vågsäkra vattnet. Och svenskar. Santa Teresa är långt ifrån ett Mallis, men det är inte för inte som det finns Arlas fetaost, Annas pepparkakor och Absolut Julspecial i livsmedelsbutikerna.

– ALOHA OCH VÄLKOMNA! I sann hawaiiansk anda hänger Jens Holmer och Peter Sahlberg blomstergirlanger runt våra halsar och hälsar oss välkomna till svenska Surfakademin, en av otaliga internationella surfskolor i Santa Teresa. Tio förväntansfulla elever ska på lika många dagar lära sig att bemästra vågorna. Eller åtminstone hålla huvudet ovan ytan.
Vi sitter i ring på gården Papa Pochote, döpt efter ett av de knottriga pochoteträden på området.
Skåningen Peter och göteborgaren Jens träffades för dryga tio år sedan på Hawaii dit de hade flyttat för att studera och lära sig att surfa. Men så småningom lades utbildningar och karriärer på hyllan och brädan plockades fram på heltid när de startade surfreseföretaget Surfakademin för tre år sedan.

Jens har långt, blont saltvattenstovigt hår, är klädd i shorts och vit hatt och jag har svårt att tro att han faktiskt är 37 år fyllda.

– Vi kör inte med aggrosurf här, säger han. Det ska vara soul, kärlek och leenden. Vi kom till Santa Teresa för sju år sedan och blev förälskade i stället. Då fanns det knappt någonting alls här.

– Det har hänt mycket på de åren, fortsätter Peter. Men det är faktiskt en positiv utveckling med schysta restauranger och organiska smoothiebarer till skillnad från många andra ställen i Costa Rica som blir illa exploaterade. Nu finns det något även för dem som inte vill surfa hela tiden.

Santa Teresa har blivit trendigt och kändisar som Brad Pitt och Kate Moss har hus här. Morgonsurf, organiska grönsaksdrycker, sushi och kvällsyoga är det som drar och områdets otillgängliga läge gör det bara än mer exklusivt.

Överallt syns vackra, hälsosamma människor med brädor under sina brunbrända armar. Visst finns det även tillfällen för fullmånefester och paraplydrinkar, men då riskerar man att gå miste om gryningens gynnsamma vindar.

KLOCKAN ÄR SJU. Den morgontrötta stranden släpper ovilligt sitt täcke av mjukt gryningsdis. Världen får en trolsk inramning.

– Kötta vågorna! Ni vet, som orcherna i Sagan om ringen!

22-årige Erik Lundberg, världsmästare i downhillskate och nybliven instruktör på Surfakademin ropar uppmuntrande till oss. Vi känner oss snarare som förskrämda hober där vi pulsar ut mot det kraftiga svallet. Men vi får hjälp av Peter, Jens och ytterligare två linblonda instruktörer. De tar oss tryggt igenom vattenväggarna ut till line-upen, där tålmodiga surfare lojt väntar på den perfekta vågen. Den långa stranden ger oss gott om utrymme och vi slipper slåss om vågorna.

Men när solen slutligen sänker sig och himlen börjar färgas eldröd känns det ändå som att jag utkämpat dussintals ronder. Varenda muskel i kroppen värker.

– Snyggt jobbat, jag har aldrig sett något liknande! säger Jens och ger mig kardan när jag uttröttad tar mig iland för kvällen.

Det är säkert tionde gången idag som han säger det till var och en av oss. Men jag sträcker ändå lite stolt på mig, plockar upp min gigantiska nybörjarbräda och tassar runt kvällspigga eremitkrabbor tillbaka till Papa Pochote. Yogan väntar.

Missa inte: Costa Ricas bästa surfing

Läs även: Frankrike – stad och strand i Biarritz

---

Text: Emeli Emanuelsson • 2009-04-29
Costa Rica • Restips