Annons
Annons
Uzbekistan

Följ med på en tågresa genom fantastiska Uzbekistan. Foto: Marcus Westberg

Uzbekistan

Uzbekistan – ta tåget längs Sidenvägen

Få personer kan placera ut Uzbekistan på en världskarta, men städer som Samarkand och Buchara osar av historia. Numera går det dessutom att resa runt med snabbtåg mellan världsarvsstäderna.

Text: Marcus Westberg • 2023-04-08 Uppdaterad 2023-04-08

”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, sjöng en gång Lill Lindfors. Det är såklart lite enklare att komma fram till Samarkand nu när det finns snabbtåg i Uzbekistan. De är ungefär som i Sverige, förutom att jag måste röntga mitt bagage på stationen i huvudsta­den Tasjkent. Ja, och att tåget lämnar stationen i tid, är betydligt billigare och att man kan få kaffe och lunch serverat där man sitter.

Väl framme är det första jag lägger märke till att alla kör Chevrolet. General Motors har en fabrik i landet och importavgifterna för andra bilar är ibland dubbelt så höga som bilens värde.

– I Uzbekistan kan man köpa vilken bil som helst, bara det är en Chevrolet, skämtar en av landets främs­ta turismentreprenörer, Murod Nazarov.

Själv kör han dock en sprillans ny Landcruiser.

Trots att staden erövrats, plundrats och förstörts av Alexander den store, mongoliska horder och det ryska imperiet är Samarkand full av liv. Det som en gång var en av Sidenvägens viktigaste handelspunkter kryllar återigen av besökare från hela världen. De mäktiga monumenten har restaurerats. Stadens bultande hjärta är torget Registan där de tre madrasorna (koran­ skolorna) Ulugh Beg, Sher­Dor och Tilya­Kari reser sig högt ovanför en blandning av uråldriga moskéer och moderna kontorsbyggnader.

Samarkand by night. Foto: Marcus Westberg
Moskén Tilya-Kari i Samarkand byggdes under 1600-talet. Foto: Marcus Westberg

I takt med att mörkret faller tänds lamporna. På de breda trapporna framför torget har turistgrupperna bytts ut mot familjer, ungdomar och äldre män. Två killar i tjugoårsåldern plockar fram gitarrer och börjar sjunga. Efter några minuter har de fått en publik. Några klappar i takt med musiken. Andra svajar lite. För en äldre man i sandaler, träningsoverallsbyxor och tubeteika – en traditionell centralasiatisk hatt – räcker det inte. Han tränger sig fram och börjar dansa.

Om Samarkand är en levande stad är Khiva snarare ett levande museum. Det mesta man ser av den pittoreska stadskärnan är förvisso renovationer och ombyggnader som påbörjades under 1700-­talet och fortsätter än idag, men i Jumamoskén är flera av trä­pelarna över tusen år gamla. En blomstrande turistin­dustri har gett Khiva nytt liv, även om även det har sitt pris. Innanför stadsmurarna av Uzbekistans första världsarv får ingenting byggas i modern stil. Men många väggar har börjat krackelera, och flera hus lutar så kraftigt att jag först tror att det är en synvilla.

– Alla bygger gästhus och källarutrymmen utan tillstånd. Det började för tjugo år sen. Förr eller senare kommer något kollapsa, säger Madaminov Timur.

Han är utbildad historiker, men var också inblandad i restaureringen av Khivas byggnader. Idag arbetar han främst som guide i en snabbt växande turistindustri. Under några fascinerande timmar visar han hur man kan hitta spår av regionens alla religioner i ett och samma mönster på väggar och dörrar: zoroastrism, judendom, kristendom, sufism och sunni islam.

Han pratar om khaner och tsarer, sultaner och kejsare. Men den historiska person som han beundrar mest kom från en betydligt enklare bakgrund. Pakhla­ van Mahmud, som föddes i en familj av läderarbetare år 1247, var en erkänd brottare, krigare och poet som efter sin död blev Khivas skyddshelgon. Han var lika känd för sin generositet som för sina åsikter om människans natur. I mausoleet där han ligger begravd citerar Madaminov från en av hans sista dikter.

– ”Det är lätt för mig att slå sönder trehundra berg. Det är lätt för mig att måla himlen röd med blod från mitt hjärta. Det är lätt för mig att sitta fängslad i hundra år. Men det är svårt för mig att spendera ett enda ögonblick med en korkad man.”

En khans plötsliga död gjorde att Khivas mest kända minaret bara blev 26 meter hög istället för 70 meter som planerat. Foto: Marcus Westberg
Kupoltätt i centrala Khiva. Foto: Marcus Westberg

Klockan är tre på eftermiddagen. Gatorna är tomma; både turister och lokalbefolkning håller sig inomhus när hettan är som värst, en bra bit över fyrtio grader. Efter en tallrik gröna nudlar och en påfrestan­de promenad bland Khivas minareter och mausoleer börjar också jag se mig omkring efter skugga. Jag hamnar hos Madrim Matkarimov i Khiva Silk Carpet Workshop, där ett antal kvinnor väver mattor i kom­plicerade mönster skapade av Madrim, inspirerade av forna tiders konst. Arbetet kräver flinka fingrar – och stort tålamod. Han nickar mot Bakhtigul Qutlieva, vars leende får en extra glimt av minst en guldtand.

– Hon har nyss påbörjat en matta. Den kommer att ta sex månader för henne att göra färdigt den. En centime­ter per dag, säger han.

Priserna för de minsta mattorna är drygt 10 000 kronor, så några souvenirer blir det inte för min del. Men processen är fascinerande. Till skillnad från andra mattillverkare importerar Madrim ingenting från Kina, Pakistan eller Afghanistan. Silkestråden produceras på plats av larver från nattfjärilar. Innan de kan vävas till mattor måste de färgas. Även här har Madrim valt en mer traditionell väg. I stället för artifi­ciella kemikalier använder han sig enbart av naturliga färgämnen. Indigo för blått, valnötsskal för brunt, krapprot för rött.

Han erbjuder sig att visa hur det går till. Hans son kör oss, givetvis i en gammal Chevrolet, till familjens hus i utkanten av staden. I trädgården kokar redan vattnet i flera stora grytor. I en lägger han soltorkade lökskal och blad från äppel­ och mullbärsträd. I en annan granatäppelskal och en handfull mineraler. Sen blandar han i de spagettiliknande trådarna, rör om med underarmar som skulle gjort Karl-­Alfred grön av avund, och vips har vi gyllengul och svart sidentråd, som hängs upp på tvättlinor för att torka. En uråldrig tradition som fortfarande hålls vid liv.

Traditionell dans på torget Registan, Samarkands bultande hjärta. Foto: Marcus Westberg
Trots flinka fingrar vana vid arbetet växer Madrims mattor bara med en centimeter per dag. En matta tar sex månader att färdigställa. Foto: Marcus Westberg
En mångfald av mattor i Madrim Matkarimovs verkstad. Foto: Marcus Westberg

För den fortsatta resan västerut från Khiva finns inga snabbtåg. Nu är det gamla sovjetiska nattåg som gäller. Som tur är visar sig skräckhistorierna om smut­siga toaletter och fyrtiogradig värme i kupéerna vara överdrivna. Tåget till Nukus har förvisso sett bättre dagar – den slitna, vinröda inredningen ser ut att vara original från 70-­ eller 80­-talet – men fönstren går att öppna och toaletterna är rena.

En gång i timmen knackar konduktören på dörren. Kommunikationen är lite knackig. Han pratar bara uzbekiska och ryska, och det gör inte jag. Engelska visar sig vara ungefär lika användbart som swahili. Vårt första samtal går ut på att försöka etablera vad Sweden kan tänkas vara. Han gissar på Slovenien och Schweiz innan han plötsligt skiner upp.

– Ah – Ibrahimovic!

Han ler brett och ger mig två tummar upp. Efter att ha försäkrat sig om att jag inte vill äta och har nog med filtar – det är i alla fall så jag tolkar hans hand­ rörelser – går han vidare till nästa kupé. Jag kravlar mig upp ur den kanske en och sjuttio långa sängen, över min resväska och följer honom ut i korridoren för att sträcka på benen. Där blir jag infångad av Salvat Tagauov, en sedan tjugo år utvandrad Nukusbo som gärna vill öva sin engelska. Han pratar gärna poli­tik och vill veta vad jag tycker om Putin, något som annars visat sig vara ett känsligt ämne i ett land där de flesta internationella nyheter kommer via Ryssland. Men gång på gång återkommer han till något helt annat. ABBA.

– Är det nya albumet bra? They were so fabulous.

När det inte finns så mycket mer att säga om Putin eller Dancing Queen hämtar jag lite kokande vatten till mina snabbnudlar och gör mig i ordning för natten.

Tasjkents pråliga tågstation. Foto: Marcus Westberg

Det tar ett ögonblick innan jag inser att det är jag som är Karl Marx, som det står på välkomstskylten när jag kisande stapplar ner på tågperrongen i Nukus. Carl Marcus, enligt den passkopia de fått, men i en före detta sovjetrepublik är misstaget måhända förståeligt. Min kortsnaggade chaufför, Maqsud, ser oförstående ut när jag ber honom hålla upp pappret för en bild.

Nukus är Uzbekistans sjätte största stad, men också huvudstad i den autonoma republiken Karakalpak­ stan som blev en del av Uzbekistan först 1936. Även om vår tanke främst var att använda Nukus som en utgångspunkt för den fortsatta resan till Aralsjön finns här en sevärdhet som gjort staden världsberömd. I det statliga konstmuseet finns världens största samling rysk avantgardekonst utanför Sankt Petersburg, till stor del hopsatt av konstnären Igor Savitsky under den period då Stalins förbud mot bland annat kubism och futurism fortfarande gällde.

Jag spenderar några smått bisarra timmar i byggnaden, konstant förföljd av museets fotograf som insisterar på att ta bilder av mig i varje rum.

I sällskap med Maqsud och guiden Kolya fortsät­ter färden med bil till Muynak. Fram till mitten av 1900-­talet var det regionens viktigaste fiskehamn. Då var Aralsjön världens fjärde största sjö, tolv gånger större än Vänern. Nu är Muynak en ökenstad, mer än tio mil från det lilla vattnet som fortfarande finns kvar. På en kulle vid stadens utkant står ett stort tryck med havsmotiv, som för att visa vad som gått förlorat. Nedanför, på det som en gång var havsbottnen, ligger ett dussin sönderrostade och nedklottrade fiskebåtar. Skeppskyrkogården, som det kallas, är ett fascinerande utomhusmuseum.

Uzbekiska turister poserar på en av Muynaks före detta fiskebåtar som nu ligger utspridda utanför staden. Foto: Marcus Westberg
Öknen utanför Munkar som för femtio år sedan var ett fiskrikt hav. Foto: Marcus Westberg

I årtusenden hade två floder, Amu Darya och Syr Darya, försett Aralsjön med ett konstant vattenflöde som kompensation för det som varje sommar dunstade bort i värmen. På 1920-­talet bestämde Sovjetunionens politiska ledarskap att stora delar av Centralasien skul­le användas till att odla bomull, en ökänt törstig växt. Men det var först på 1960-­talet, när ännu mer av Amu Daryas flöde avleddes till den nya Karakumkanalen, som katastrofen blev oundviklig.

Ali Shadinov minns hur det började. 1969 var han 18 år gammal och fiskade tillsammans med sin far.

– Några av de äldre fiskarna sa att någonting var fel, att det var för mycket salt i vattnet. Men ingen tog dem på allvar.

De visade sig dessvärre ha rätt. Vattennivån började sjunka. Redan tre år senare var ortsborna tvungna att gräva en kanal för att kunna ta sig till den snabbt retirerande sjön. 1977 gav Alis familj upp fisket. Idag återstår bara en bråkdel av Aralsjön i Karakalpakstan, och den blir mindre varje år. Både fiskar och fiskare är sedan länge borta – det enda som kan överleva i det salta vattnet är en risgrynsstor räka som används i ki­nesisk kosmetikatillverkning – och utan sjöns svalkan­de effekt har klimatet snabbt blivit hetare och torrare.

Ändå är Muynak på uppgång. Inget av Alis tio barn och mer än trettio barnbarn har valt att lämna staden. Turismen blomstrar och det lilla ökensamhället är sedan 2018 värd för en av Centralasiens största musik­festivaler. Ännu mer otippat är att det numera årliga ökenrallyt av en ren tillfällighet råkar gå av stapeln just idag. Lagom till att vi närmar oss Aral Sea Yurt Camp efter flera timmars skumpande över det som för femtio år sedan låg under minst sexton meters vattendjup börjar rallydeltagarna passera mållinjen några hundra meter därifrån.

Ökenrally i Aralsjön. Foto: Marcus Westberg
Himmel och hav möts vid horisonten i det som finns kvar av Aralsjön. Foto: Marcus Westberg
”Folk kommer hit för att överväga mänsklighetens misstag, tror Kolja, Men inte bara. De flesta vill bada i sjön också.” Foto: Marcus Westberg

Det är lite Mad Max­känsla, fast utan skjutvapen. Vårt värdpars barn springer, skriker och stojar i skenet från två generatordrivna strålkastare. En bit bort repareras en av rallybilarna, belyst av full­ månen och en mobiltelefon.

Soluppgången är knallorange. Det är bland det vackraste jag sett. Det är nästan, men inte riktigt, tillräckligt för att åtminstone för ett ögonblick över­skugga den pågående ekologiska katastrofen. Campen ligger på en sandstensplatå som höjer sig dramatiskt från den forna havsbottnen. Idag ligger sjön drygt en kilometer bort, men varje år krymper den och stran­den förflyttas med ytterligare några hundra meter.

Efter varsin kopp kaffe kör vi norrut längs platåns kant. Här och där skymtar några dromedarer. Vi passerar uråldriga gravplatser, stenar märkta med olika klansymboler vars mening sedan länge glömts bort. En gång i tiden var även det här en del av Sidenvägens nätverk av handelsrutter.

Vi lämnar bilen intill några särskilt vackra klippor och promenerar ner till strandkanten. Marken, som gradvis förändras från sand till lera när vi närmar oss sjön, är full av snäckor. Men här finns också tre broki­ga fågelägg, ett oväntat livstecken.

Jag undrar om det är det vackra eller det makabra som lockar hit så många långväga besökare, mig själv inberäknad. Det är lite som att resa för att se en smäl­tande glaciär, eller ett vykort från en möjlig framtids­vision även i övriga världen.

– Folk kommer hit för att överväga mänsklighetens misstag, tror Kolja, som har bytt om till badbyxor och står i knädjupt vatten.

– Men inte bara. De flesta vill bada i sjön också, säger han och lägger sig på rygg och flyter långsamt bort från stranden.


Text: Marcus Westberg • 2023-04-08
UzbekistanReportageTågresor

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Rulla till toppen