En upplevelse i Provence behöver inte kräva allt för många dagar. Text: Christian Duan. Foto: Johan Marklund.

Frankrike

Smultronställen i sydfranska Provence – en roadtrip i expressfart

Livsnjutarmeckat Provence i södra Frankrike är känt för utsökta viner, läcker mat och behaglig vardagslunk. Bara två fullblodsidioter skulle välja att hetsuppleva regionen. Vagabonds utsända idioter hyrde en bil för att göra en blixtvisit i Provence.

Text: Christian Daun • 2016-01-27

Med tanke på den självpåtagna tidspressen anländer vi första anhalten, Hotel Le Mas des Gres utanför byn Lagnes, lätt jäktade. Hotellets ägare Thierry Crovara läser av våra jagade blickar och ser genast till att skruva ner tempot. Han beordrar ut oss i den prunkande köksträdgården, där vi får se på medan den korpulente mannen plockar grönsaker till kvällens middag. Med sin rondör, sitt leende och sitt svarta långa hår uppsatt i knut är Thierry på pricken lik Pippis sjörövarpappa Efraim Långstrump. Han rör sig likadant också, rultigt och långsamt.

– Detta är ett hotel au naturelle, förklarar han. Allt varmvatten kommer från solpaneler på taket. 

Thierry hukar sig över en trälåda med basilika, salvia, citronmeliss, gräslök, timjan och rosmarin. 

– Jag får köpa lite persilja då och då, annars är jag själv­försörjd, säger han. Vi befinner ju oss i Frankrikes trädgård.

Thierry räcker mig en kvist rosmarin. Sedan ser han uppfordrande på mig medan jag för den till näsan.

Doften är visserligen enorm, men har vi tid för sådant här?

Smultronställen i sydfranska Provence – en roadtrip i expressfart
Regionens informella »landskapsrätt«, grönsaksröran ratatouille, kan tillagas på en miljon olika sätt. Thierry Crovara hör till dem som fräser auberginen separat, så att det inte ska komma vatten i anrättningen.

Eftersom vi bestämt oss för att trotsa konventionell visdom och expressuppleva Provence på tre dygn är vi helt inställda på en rivstart. Startpunkten är noga utvald. Från lanthotellet är det nära till Fontaine de Vaucluse, där man kan bada i en vak omringad av kalkstensklippor, och en kort bilfärd bort ligger Avignon med dess världsarvsmärkta stadskärna. Ändå bestämmer vi oss för att spendera hela förmiddagen i Thierrys sällskap. Det klosterlika lugn som råder på hans hotell är både smittsamt och välgörande. På byggnadens framsida, en terrakottafärgad fasad med turkosa träluckor för fönstren, ligger ett pensionärspar och lÙ�gar sig vid poolen. De ser nästan döda ut där de slumrar på rödvitrandiga solbäddar. 

Vilka högoktaniga äventyr vi tar oss för? Vi följer med Thierry till växthuset för att plocka pumpor till en soppa, sedan bär det av till köket där vi ser honom ringla sin egentillverkade olivolja i en traktörpanna. Han låter nästan parodiskt fransk när han på tv-kocksmanér förklarar allt han gör.

First … some öliv öil!

Reportaget fortsätter på nästa sida.

Smultronställen i sydfranska Provence – en roadtrip i expressfart
Skördetiden på hösten är en perfekt tid att uppleva Provence.

En timme senare dukar Thierry fram ugnsformar med färgglad ratatouille, ugnsbakad schalottenlök och halstrade pilgrimsmusslor åt oss. Själv ska han inget ha.

– Jag har redan en reserv, skrockar han och gnider sig menande om magen. 

Hans fru Nina gÙ�r oss dock sällskap på altanen där cikadorna sjunger och fontänen porlar. Hon pekar upp mot grenverken på det 200 år gamla träd vi äter under.

– Detta är den riktiga världen, säger hon. Vi är bara människor som bor i den ett tag.

Det var därför de flyttade till Provence för 20 år sedan, för att ha det så här. Precis så här. Det är lätt att bli avundsjuk. Jag ber dem berätta något som får en att känna “Ja, ja, så jävla gött har de det ändå inte”.

Thierry tänker efter. 

– Tja, säger han efter en stund. Jag måste ju gå upp tidigt, sex varje morgon.

Så skrockar han till.

– Men varje eftermiddag så tar jag la sieste. Om du kan sova siesta, spela petanche (boule, reds anm) och dricka pastis. Ja, då bemästrar du den provencalska livsstilen.

Smultronställen i sydfranska Provence – en roadtrip i expressfart
Arbetspass i Frankrikes trädgård.

Efter lunch rullar vi vidare mot vindistriktet Chateauneuf-du-Pape. Naturen som svischar förbi framstår som ätbar hela den. Vinrankor, äppel- och olivträd. Hettan piskar de örtiga aromerna ur växtligheten och man känner för att sätta tänderna i allt, till och med granarna. Det är nu, under sensommaren i september, man ska resa till Provence. Nu är temperaturen som mest behaglig, färgerna som skarpast. Under juli och augusti, då det kan bli uppemot 40 grader, dränks omgivningarnas skönhet i solens bländvita sken.

På glasdörren till vinsyndikatets huvudkontor i Chatea­neuf-du-Pape sitter en lapp uppklistrad. No jobs here, står det. På vingårdar som Domaine de Nally’s finns det emeller­tid alltid jobb. I alla fall tillfälliga. Här plockar personer från krisländer som Spanien och Grekland druvor för 9,50 euro i timmen.

Smultronställen i sydfranska Provence – en roadtrip i expressfart
Det är ingen dum idé att göra upp resrutten efter hand. Blunda, peka och kör.

Arbetarna ser ut att trampa omkring på en väldig stenstrand. Silica heter den grova stensorten under deras skosulor. Den suger åt sig sol och ser till att druvorna får mogna dygnet runt. Dessutom rinner regnet rätt igenom. Vinrankorna kan alltså inte dränkas och ruttna. I Provence förlitar man sig på det man har: jordmånen och klimatet. Medan stenarna suger åt sig sol, och ser till att druvorna får mogna dygnet runt håller mistralvinden druvorna friska.

Reportaget fortsätter på nästa sida.

Smultronställen i sydfranska Provence – en roadtrip i expressfart
Patélunch på Farigoule, en av många kvalitetscertifierade småortsbistron.

Efter besöket på vingården kör vi in till byn Chateauneuf-du-Pape där vi ska tillbringa natten. Det är en filmkuliss till by. Centrum består av en korsning och tre kaféer där klungor av storvuxna män gestikulerar yvigt över komiskt små kaffe-koppar. Bilar stånkar uppför och nedför, men sällan plant i detta lilla samhälle som kan stoltsera med ett överflöd av ost-, vin- och charkuteributiker.

På vinbutiken Vinadea Maison des vins kan man prova åtminstone hälften av de viner som finns i området.

Vi hamnar bredvid två kräsna amerikaner.

– Det är mesigare än det vi drack förut, säger en man i 65-årsåldern samtidigt som han rynkar ogillande på näsan.

Det är amerikaner av den skamlösa sorten. Sådana som anser sig ha en självklar rätt att njuta, ta plats och höras.

Hans fru:

– Vi bor på Hawaii så folk säger: aha, då har ni semester hela tiden. Jag svarar: Ja, jag spelar mycket golf. Men hushållet sköter sig inte självt.

Så rynkar också hon på näsan. 

Smultronställen i sydfranska Provence – en roadtrip i expressfart
Ardechefloden. Utsikt från det mäktiga naturvalvet Pont d’Arcs ovansida.

Till deras försvar ska sägas att denna hybris lätt inträder i ett vinprovarnäste som Provence. Även klåpare skuffas upp på vetandets piedestal. Man behandlas som om man vore en auktoritet.

– Tyckte du om det här?

Eller:

– Var det för fylligt för din smak?

Ens kunskaper förutsätts överstiga den ödmjuka sommelier som häller upp till en. Ibland kommer man på sig själv med att svepas med. Står där med kännarmin. Spottar till och med ut en slurk för att understryka att man minsann inte är där för att bli salongsberusad. 

– Var inte det här lite surt? hör jag mig själv säga. Smakar det inte lite som …

Så inser jag att jag glömt spotta ut prillan och fasaden krackelerar.

På kvällen äter vi middag i Sorgue, några kilometer från Chateauneuf-du-Pape. Middagens höjdpunkt är ostvagnen som servitören Sebastien Cliquet rullar in på slutet. Vi får välja mellan 35 sorter. Kitt-, grönmögel-, hårdost … Det mest spännande är cacha, en traditionell blandning av 25 ostar. Man tar överblivna kantbitar och tillsätter alkohol, olivolja och vitlök.

Bilturen hem bjuder på en magisk kvällshimmel. En helmåne lurar bakom molnslöjorna och himlen skiftar i blått, rosa och lila. Det häftigaste är de måleriska molnen, som bär dagens sista solljus. De ser ut som bomullstussar som sugit åt sig guldstoft.

Reportaget fortsätter på nästa sida.

 

Smultronställen i sydfranska Provence – en roadtrip i expressfart
Ardeche. Floden lockar kanotister medan klippväggarna av kalk och granit attraherar drösvis med klättrare

Nästa morgon vaknar vi av att en lila soluppgång väller in genom de öppna fönstren på vårt lägenhetshotell. Vi går en tidig promenad och passerar creperi, slaktare och ostbutiker. En stor port står på glänt. En kyrka. Ingen där, bara morgontystnaden. En tystnad som är så påtaglig att den hörs.

Morgonsolen lyser in genom mosaiken och träffar krucifixet där Jesus hänger med huvudet på sned. I andra änden hör jag någon vrida på ett gnissligt dörrhandtag, men ingen syns till.

Smultronställen i sydfranska Provence – en roadtrip i expressfart
Korvdingel på marknaden i Orange.

Efter en lättare frukost far vi vidare mot Ardeche, givetvis med målsättningen att också göra några stopp längs vägen. Först stannar vi i pittoreska Orange. Det är torsdag, marknadsdag. Vi går förbi stånd som säljer seriealbum, baskrar, knotiga dinglande korvar, baguetter, raffset och begagnad porrfilm på VHS. Marknaden börjar på torget och fortsätter in i gränderna där den får trevlig basarprägel under markiserna.

Det är billigt – man kan få ett kilo marinerade oliver för bara 4 euro – men vi spar oss till lunchen i Bidon. Vi har bokat bord på Farigoule, en bistro de pays (vilket innebär att det är en ekologisk lantrestaurang, och därmed en ambassadör för regionen). Föreståndaren Brigitte serverar oss varsin panache, en ljus öl spädd med sockerdricka, det engelsmännen kallar shandy. Drycken sitter perfekt en dag som denna nÙ�r solen ligger pÙ?. Vi blickar ut över en chardonnayodling som gränsar till det lilla samhällets kyrkogård.

– Enda stället i Bidon där alla kommer överens, enligt farbrorn vid ingången. 

Smultronställen i sydfranska Provence – en roadtrip i expressfart
Vildsvin är vanligt förekommande på provencalska restaurangmenyer.

Vi kalasar på vildsvinspaté och charkuterier, ett nödvändigt energitillskott inför den prövning som väntar vid Pont d’Arc. Den fantastiska naturbron syns bäst från Ardeche­floden så vi hoppar i varsin kanot. Vi får sällskap av den sammanbitne guiden Loic som flyttade hit från Toulouse för 25 år sedan. Precis som för Thierry Crovara var det den roingivande naturen som lockade. 

Framme vid det mäktiga bergsvalvet parkerar vi kanoterna och kliver ur. Vi klättrar upp med grus och sten rasande under våra fötter. Det är stånkigt. När vi kommit upp en bit ser jag att någon ritat en stor smiley på flod­banken. En halvtimme senare ser vi till slut den häftiga bågen ovanifrån. Johan klättrar ännu högre upp för att ta utsiktsbilder. När vi inte hittar honom säger Loic, som ­tidigare inte gett något direkt skojfriskt intryck:

– Kanske han har hoppat?

Reportaget fortsätter på nästa sida. 

Smultronställen i sydfranska Provence – en roadtrip i expressfart
Pont d’Arc,
en naturens triumfbåge.

Vi går upp i ottan för att köra vidare mot Camargue. Vi hinner bara avverka några kilometer innan de häftiga vyerna får oss att parkera. Vi blir stående vid en klippavsats, spanar ut över Ardecheflodens meanderlopp och låter sedan blicken klättra uppför de otillgängliga bergväggarna. Plötsligt hörs ett torrt, knakande ljud från det oländiga landskapet. På en klippavsats tittar en vit bergsget fram. Sedan en till, och en till … De ser häftiga ut på sin minimala skreva, hornen ligger kammade bakåt medan frukostintaget får deras skägg att guppa.

När vi kör in i Camargue pratar vi om vår resa som en rungande succé: inte bara resmålet men också upplägget. Trots de många programpunkterna har vi inte en enda gång upplevt att vi behövt jäkta. Nu återstår bara Camargue där vi ska rida ned till havet för att kolla på flamingor. Knappast en aktivitet som ska kunna grumla glädjebägaren.

Trodde vi.

Smultronställen i sydfranska Provence – en roadtrip i expressfart
Camargue är ett av få ställen i Europa där flamingon trivs.

Vår ridlärare, en krallig machotyp i laxrosa skjorta, har noll överseende med att jag varken behärskar franska eller ridning. Han vrålar obegriplighet på obegriplighet som Johan får tolka. Tydligen menar han att jag ska dra åt tömmarna så att min häst inte sticker iväg.

– Men jag gör ju det! ropar jag tillbaka. 

Varje gång min häst blir stressad, vilket sker hela tiden, vrålar vår guide nya otrevligheter. Jag ber, så sansat jag bara kan, Johan att informera slash påminna vår ciceron om att jag inte talar franska. Humöret körs i botten. Flugorna är närgångna och min häst känns så lynnig att jag misstänker rabies.

Smultronställen i sydfranska Provence – en roadtrip i expressfart
Till häst i fridfulla Camargue.

Dessutom är jag törstig på gränsen till uttorkad. Nere vid havet spanar vi ut över säkert hundra flamingofåglar. VattenpÙ�len de trampar omkring i är så grund, vi pratar centimeter, att fåglarna förefaller trippa omkring på ytan. Jag börjar just närma mig något som liknar sinnesro när min häst åter börjar rycka oroligt på sig.

Djuret sätter av i någon sorts förstadium till galopp och jag fumlar med tömmarna medan vår guide vrålar förolämpningar åt mitt håll. När jag till slut, efter stor möda, lyckas vända hästen vrålar jag könsord rakt ut i luften. Jag beordrar Johan att tala om för guiden att det är arrogant, för att inte säga ointelligent, att fortsätta instruera mig på ett språk jag inte behärskar.

Jag föreslår att vi kliver av våra hästar och slåss. Johan vägrar tolka, och det är väl tur det. 

Smultronställen i sydfranska Provence – en roadtrip i expressfart
Lingua franca? Ridtursarrangören på bilden vägrade acceptera att artikel­­­­­-
författaren inte behärskar franska. Med viss osämja som resultat.

Handgemänget uteblir men vår resa avrundas ändå vid en scen för blodsutgjutelse. Den kvällen äter vi nämligen avslutningsmiddag på en restaurang i Saintes-Maries-de-la-Mer, alldeles intill stadens tjurfäktningsarena.

De många tjuruppfödningsfarmarna i Camargue (många av dem fungerar också som motell) skickar sina treåringar till arenan där djuren får göra audition à la tjuren Ferdinand. Den inte för tafatta men inte heller för aggressiva minoritet tjurar som anses vara lovande benådas, resten slaktas. Vi bestämmer oss för att förbarma oss över en av dessa kasserade tjurar. Men först en skaldjursplatå.

Vi får in ett fat som dignar av ostron, mollusker, bläckfisk, sjöborrar och räkor. Lite av mycket, det är mitt favoritsätt att äta. Det visar sig också vara ett finfint sätt att uppleva Provence. Det känns helt osannolikt att vi bara varit på vägarna i tre dagar. Rent upplevelsemässigt har vi varit med om saker som ryms på ungefär en vecka. En ögonfägnande munsbit på varje ställe, sedan vidare till nästa innan den stora mättnaden infinner sig. 

Ett upplägg som ger mersmak. 

Guide till Provence, Frankrike

8 dagsturer från Marseille

De underjordiska sagopoolerna i södra Frankrike


Text: Christian Daun • 2016-01-27
FrankrikeRestipsReportageRoadtrip

Scroll to Top