Annons
Annons
Blått, blåare, havet utanför Oia. Foto: Tom Allen.

Blått, blåare, havet utanför Oia. Foto: Tom Allen.

Grekland

Grekland: Öluff i klassiska Kykladerna

Lämna vimlet i Atens hamnstad Pireus och glid ut i saltstänkt och blå evighet. Sänk axlarna. Andas in havsbrisen. Andas ut stressen. Nu styr vi mot den grekiska ögruppen Kykladerna där den ena ön är helt olik den andra.

Text: Kim Tigerstedt • 2016-03-12 Uppdaterad 2021-06-23

Det dånar när den stora färjan lämnar Pireus hamn tidigt på morgon. Kvar på hamnkanten trängs taxibilar, rullväskor, resenärer med ryggsäckar, tidiga kaffedrickare – och en dimma av avgaser. Fyra timmar senare kämpar bussen uppför Paros kullar. Längs vägen odlas grönsaker och frukt, ett och annat olivträd skuggar en grupp getter. Norrut ligger Naoussa, den lilla fiskebyn som förvandlats till en stilren turistort. 

– Här i Kykladerna finns regler för hur höga byggnaderna får vara. Också de typiskt vita fasaderna med gröna och röda och blå dörrar och fönsterluckor är påbjudna. Därför har den här stilen fått bevaras i just Kykladerna jämfört med andra ögrupper, berättar Vassiliki Paissiou som driver Svoronos Bungalows och tillbringar varje sommar på ön. 

I Lefkes, byn i Paros mitt, har tiden stannat. Olivträden bäddar in den lilla bergsbyn som tidigare var öns huvudstad i grönt. Varje gathörn prunkar av blommor. Trasiga krukor balanserar på fönsterbräden. Nikoletta Chanioti har en kryddstark butik: från golv till tak står burkar med lokalt odlade bär, frukter, kryddväxter och torkad frukt. 

– Eftersom det går månader utan regn får produkterna här en starkare smak. Enligt tradition vattnar vi inte heller under vintern.

Grekland: Öluff i klassiska Kykladerna
Adda Nave säger att vattnet är klarare utanför Paros än utanför Sicilien. Och då är hon ändå italienare själv!

En färgstark kvinna står i skuggan av ett träd. Hennes smycken glittrar i solen. Hon vill gärna prata i den för övrigt så tysta byn. Adda Nave är en mycket berest italiensk­a som ständigt återkommer till Grekland. 

– En vän till mig gav mig en karta över övärlden. Med den planerar jag vart jag ska åka på ön. Det finns så mycket variation här med stränder och byar. Det går bättre nu för grekerna, vad jag sett är varje restaurang packad med folk på kvällarna. Vad mer kan man säga, havet är till och med klarare här än utanför Sicilien.

Att resa vidare när det är som bäst. Jag lämnar Paros med visst vemod. Men så snart båten lämnat hamnen blåser frihetens vindar och vi styr mot nya äventyr. Nästa ö blir Koufonissi, en av Småkykladerna som har Medel­havets klaraste vatten. För några år sedan reste jag till Santorini och passerade den lilla ön med båten. Jag stod på däck och såg en strand mitt framför byn. Sanden var gräddigt ljus och båtarna guppade som badankor på de vänliga vågorna. Då fick jag en stark känsla av att vilja gå iland. Nu är det dags.

Reportaget fortsätter på nästa sida. 

Det turkosa havet pockar på uppmärksamhet, men den steniga stigen fortsätter längre och längre bort från de populära familjestränderna där spadar och badringar härskar. Det är inte svårt att veta när vi är framme. Klippan öppnar sig till en naturlig pool i form av ett hjärta. En undervattenskanal leder vatten och fiskar ut och in.

Grekland: Öluff i klassiska Kykladerna
Koufonissi. Under ytan är allt glasklart. Randiga, gula och svarta fiskar, inramas av turkost hav.
Grekland: Öluff i klassiska Kykladerna
Karibiskt blått, chockrosa och marmorvitt – välkommen till Kykladerna.

På grannön Amorgos klamrar sig ett spackelvitt kloster fast högt uppe på den branta klippväggen. Jag bjuds in i Panagia Chosoviotissa och får låna täckande kläder av munkarna som bor här. Inne i de dunkla rummen spatserar jag på egen hand och blir bjuden på likör. Men det bästa är ändå utsikten över det blåsiga stora blå. Just det, det var här på Amorgos som den franska filmen Det stora blå spelades in.

Grekland: Öluff i klassiska Kykladerna
Nikoletta Chanioti i sin butik på Paros.

Att återvända kan både försköna och grusa reseminnen. När jag besökte Naxos sommaren 2011 hade Grekland just drabbats av den ekonomiska krisen och det rådde tumult i Aten. Då fanns det alltid plats på färjorna ut till öarna och rumsraggarna i hamnarna var mer påflugna än vanligt.

Nice room, best price only for you my friend, ropade de och viftade med sina skyltar. 

Nu har turisterna, trots krisen, hittat tillbaka till de långa sandstränderna på ön som är en favorit bland skandinaviska resenärer. På den populära stranden Agia Anna trängs solstolar, drinkar och svettiga kroppar. Den slingrande vägen kantas av hotell, affärer och sopor. I hamnstaden Chora stjäl någon min hatt medan jag förtvivlat letar färjor för att ta mig vidare. Det var inte såhär jag minns Naxos. 

Grekland: Öluff i klassiska Kykladerna
Enkelt liv på Koufonissi. Enda tiden att passa är badbåten mellan stränderna.

För grekerna är såklart det ökade turisttrycket en lättnad. Jag tänker tillbaka på samtalet med Vassiliki Paissiou på Paros och hennes rädsla för den ekonomiska krisen. 

– Det har inte varit lätt, sade hon då och slog ut med händerna. Vi hade tur som klarade oss, antagligen eftersom­ vi har haft vår verksamhet så länge. Krisen var oproportionerligt­ stor. 

Bilvägen kantas av torrt gult gräs, olivlundar och fastbundna kor. Naxosborna tutar frenetiskt, trötta som de är på långsamma turister. Barn sparkar fotboll bredvid vägen, bollen landar mitt på vår vindruta. När vi äter grekisk sallad i den lilla byn Halki i bergen lugnar sig hjärtslagen. När jag slutligen kör om en övergiven åsna med sadel och når den vita byn Apiranthos som tycks växa fram ur berget Fanari andas jag ut. Det är precis som i minnet. 

Grekland: Öluff i klassiska Kykladerna
Hamnen i Amorgos där det är lätt att »bara vara«.

De vita husen klättrar på kullarna och tystnaden bryts av avlägset barnskratt. Kaféer och små butiker kantar huvudgatan som svalkas av stora träd. Framförallt är det rofyllt, svindlande vackert, som en resa tillbaka i tiden. Naxos tycks ha flera sidor och personligheter. 

– Greklands öar är alla olika, det är verkligen enkelt att resa och passar mina små barn. Maten har också blivit så mycket bättre. Förut åt man grekisk sallad varje kväll, men nu finns det mycket att välja på, säger norrmannen Geir Kvarme som gärna återvänder till den grekiska övärlden år efter år.

 Reportaget fortsätter på nästa sida. 

Santorini är Kykladernas kändis. Vilket inte är särskilt konstigt. Här skedde ett av världshistoriens kraftigaste vulkanutbrott som splittrade ön i tre delar: Therasia, Aspronisi och Thera, det grekiska namnet för Santorini. 

Vulkanen är ännu aktiv, något som inte hindrar turismen från att blomstra och segelbåtar och kryssningsfartyg att segla in i kratern och kasta ankar. Har du någon gång tummat igenom en hög grekiska vykort med en svartvit katt, gräddvita hus med mjuka former och röda blommor som blickar ner mot det blåaste av blått, har du antagligen sett en bild från Santorinis klippbranter, allra troligast från byn Oia. Här finns Greklands mest berömda solnedgång och du kommer inte vara ensam när du står och ser hur de gamla väderkvarnarna färgas rosa av kvällssolen. Har du otur följs solens dopp i havet av en applåd, som när charterplanet landat lyckligt. 

Men ingen lär förvånas över Santorinis popularitet. Det är vackert på ett dramatiskt och unikt sätt. Men allt har såklart ett pris, tillsammans med Mykonos är Santorini dyrast av de kykladiska öarna. Havet känns också så mycket mer otillgängligt än på de andra öarna.

Grekland: Öluff i klassiska Kykladerna
Kanske några av de mest fotade väderkvarnarna i världen, självklart med aprikos bakgrund. Santorini, Oia.

Uppe på däck på färjan som styr mot Milos fördriver resenärerna tiden med kortspel, medan de som festat till gryningen sover. Många studerar de grekiska barnen som hoppar twist fram och tillbaka över ett gummisnöre. Det är skönt att sitta på sin ryggsäck och fundera över hur nästa ö kan tänkas vara. Jag viker hörn i guideboken för det som väntar och ritar stjärnor i kanten för det som varit bra. Armen mot solen börjar brännas men solkrämen är packad längst ner i väskan.

Plötsligt hörs ett högt “Åååh” från medpassagerarna. Språk spelar ingen roll, att det rör sig om något sevÙ?rt är det ingen tvekan om. Delfiner simmar kapp med båten.

Grekland: Öluff i klassiska Kykladerna
Konst i en av Naoussas alla små butiker, Paros.

Milos känns annorlunda. Återigen något helt annat, inte som någon av de andra öarna. Jag slås av lyckokänslan av allt som finns att se i Kykladerna. 

Det vackra, det vilda och det tämjda. Här finns mer än 70 stränder, av alla typer: stenstränder med guppande båtar, vilda klippor i grått, vitt eller orange men också guldiga sandstränder. 

Grekland: Öluff i klassiska Kykladerna
Sarakiniko på Milos är inte likt någonting annat. Åk dit, och glöm inte bada.

Ön är trots de fina stränderna inte ekonomiskt beroende av turismen. Den vulkaniska marken med stora mängder mineraler har skapat en framgångsrik gruvnäring.

Priserna på mat och rum är något högre och det är större andel grekiska semesterfirare.

Som Vassiliki Paissiou, som jag träffade på Paros, uttryckte det:

– Ingen ö är den andra lik. De attraherar olika personligheter. Vintrarna spenderar vi i Aten och sen till våren grips jag av längtan ut hit igen. Det här är mitt liv. 

Missa inte att gilla Vagabond på Facebook för fler spännande resereportage!

Guide: Kykladerna, Grekland

Vagabonds stora öluffarguide – så hittar du rätt i den grekiska övärlden

Därför älskar jag Naxos


Text: Kim Tigerstedt • 2016-03-12
GreklandRestipsMilosNaxosParosReportageSantorini

Nyhetsbrev

Missa inte våra bästa tips och guider!

Scroll to Top