Tågluffa i Wales – ett naturskönt äventyr

Den långa stranden, de medeltida borgarna, de gräsbevuxna sanddynerna, de ångande våtmarkerna, de sluttande ängarna, de murriga pubarna, det exotiska språket. Och så de djupa havsvikarna som under mitt-på-dagen-ebben blottlägger vidsträckta ler- och sandbottnar.

På väg längs Cambrian Coast till walesiska byar och småstäder som jag bara med möda kan uttala. Aberdyfi och Harlech går ju bra, men hur säger jag – med någorlunda korrekt kymrisk artikulation – ortsnamn som Lllwyngwril, Morfa Mawddach, Blaenau-Ffestiniog och Pwllheli?

Läs också tillhörande guide: Tågluffa i natursköna Wales

Det funderar jag på medan jag studerar Wales-kartan på tåget västerut från engelska Shrewsbury. Loket gasar på med sitt dovt knorrande motorljud och gör en gir norrut förbi betande får, ängsblommor och hus lekfullt målade i klara färger. In i vagnen strömmar en doft av salt strävt hav och våt sten. Det tegeltunga, slitna industri-England runt Liverpool, Manchester, Leeds och Sheffield känns avlägset.

Till ljudet från skenskarvarna dunkar vi in i något som snarare liknar Midgård i Sagan om Ringen, författaren J R R Tolkiens dröm om det pastorala paradiset med frodiga gräsmattor och låga hus med halmtak.

De som växt upp med brittiska deckare som utspelar sig i byar och småstäder längs kusterna känner igen sig från första början. Nästan inga träd, men desto fler får, hortensior, stockrosor, rhododendronsnår och stenmurar. Vita tudorhus med mörka trästockar som rymmer pubar med uthyrningsrum, lika arketypiska som landskapet: knarrande trägolv och lågt i tak, doft av öl, våta ylletröjor, pommes frites och friterad fisk. Nyckeln till rummet som vi ska övernatta i hämtar vi i baren – och övernattningsrummen ligger förstås en trappa upp, rakt ovanför kranarna med real ale.

Där uppe, i rummet på Dovey Inn i Aberdyfi, står jag och blickar ut över Cardigan Bay (Bae Ceredigion på walesiska, eller kymriska som språket egentligen heter). Ser måsarna som skriande cirklar ovanför de bleka engelska turisterna som småspringer över stranden och ut i det långgrunda havet för att snabbt doppa sig och sedan svepa in sig i en tjock frottéhandduk innan läpparna hinner färgas blåa.

På kajkanten i Aberdyfi, liksom i de andra kustsamhällena vi är på väg till – Tywyn, Barmouth, Porthmadog och Criccieth – står semestrande brittiska familjer med färgglada plasthinkar och firar ner små paket med okänt innehåll fastsatta i snören. Jag böjer mig fram och granskar de vattenfyllda plasthinkarna. Små krabbor kravlar runt där nere.

– Men vad använder ni för bete? undrar jag nyfiket.

– Bacon!

– Bacon!?

– Ja, vad annars?

Ja, vad annars i landet där just den charkuterivaran är så omhuldad. Tycker människorna som bor här om rökt fläsk till frukost så gör väl skaldjuren också det.

Senare samma dag står vi på perrongen och väntar på Cambrian Coastlines 17.21-tåg till Tywyn för en solnedgångsvandring tillbaka till Aberdyfi. Då hör jag kvinnan bredvid oss som suckande säger:

– Jaha, då är semestern snart slut för i år då. Och … jaha, som vanligt … all packning stinker av fisk och bacon.

Så luktar sålunda en familjesemester i Wales.

Läs också: Europas 7 vackraste tågresor med havsutsikt

Britter har en speciell relation till tåg. Det faktum att England var först i världen med reguljär persontågstrafik – mellan Manchester och Liverpool 1830 – har bidragit till att man betraktar sina järnvägar med samma stolthet som fransmän omhuldar sitt vin, tyskarna sitt öl och andalusierna sin flamenco.

I varje brittisk tidningskiosk kan du välja mellan ett tiotal lika tjusiga som sjukt nördiga järnvägsmagasin med utvikningsbilder på lok och vagnar. Samtidigt finns det i landet över 200 historiska järnvägslinjer med regelbunden trafik under sommarhalvåret.

Med den kunskapen i minnet blir jag inte förvånad när jag kliver av tåget i Barmouth – eller Abermaw som orten heter på det lokala språket – och upptäcker att det är stadens 820 meter långa järnvägsbro över Mawddachflodens mynning som är badortens största attraktion. Kanske inte så märkligt som det först låter. För det är en av världens äldsta träbroar – invigd 1867 – som fortfarande används för reguljär järnvägstrafik. Samtidigt kan man promenera och cykla på den med storslagen utsikt över vida havet in mot de skogsklädda kullarna.

I vilket annat land som helst hade man jämnat bron med marken när den angreps av trämask på 1980-talet och håll på att implodera. Men inte i Storbritannien: många miljoner lades på att återupprätta dess forna skick. Nu repareras den igen. Trots att det förmodligen vore enklare att ersätta den med en modern stålbro. Nej, nu här ska den gamla träkonstruktionen bevaras, eftersom bron har en sådan ikonisk status och lockar så många turister.

Så går vi där på bron intill rälsen, mitt i karavanen av cyklande och vandrade semesterfirare och slås av att turisterna i Wales så här sista veckan på det brittiska sommarlovet är många, men att vi, förvånande nog, är de enda utlänningarna. Intrycket består under den kommande veckan då vi tågluffar och vandrar längs kusten i norra Wales. Inte en enda gång lägger vi märke till en enda turist som verkar komma från någon annanstans än andra delar av det brittiska öriket.

I Barmouth blir man också varse tidvattnets mäktiga rörelser. När det är ebb promenerar vi på sandbottnen där hundratals rostiga skutor och blanka segelbåtar står på kölen med kättingar ringlande som ormar bort till torrlagda ankare. Och stranden som är bred som en fotbollsplan även vid flod växer till en gigantisk sandslätt när havet gör reträtt vid ebb.

När floden är på väg in står vi på den ikoniska järnvägsbron och ser hur vattnet med full kraft strömmar upp i flodmynningen. Senare på dagen står vi på samma bro och ser hur vattnet strömmar åt andra hållet. Det är ett fantastiskt skådespel.

Båtarna som ligger förtöjda på redden en bit ut lever ett ombytligt liv. Två gånger per dygn balanserar de med kölen på botten och lika många gånger varje dygn är de flott med vågorna skvalpande mot skrovet. Vilken minutiös koll på tidvattentabellen de walesiska båtägarna måste ha, eftersom ebb och flod inte är samma varje dag året runt!

Att förstå vad jag erbjuds i butikerna och på pubarna på High Street i Porthmadog kan vid en första anblick verka knepigt. Det är så mycket som är skrivet på det urgamla keltiska språket som är besläktat med bretonska, iriska och skotsk gaeliska. På fönsterrutan till The Creel står det pysgod & sglodion. Kanske en leksaksaffär? Eller en antikhandel? Nej, som tur är finns – som vanligt – en engelsk översättning lite längre ner. På samma sätt som jag lär mig att de lustigt klingande orden betyder fish & chips lär jag mig på samma stadsgata att heddlu är polis och ffordd allan betyder utgång.

Innan järnvägen byggdes på 1830-talet talade de flesta walesare bara det lokala språket. Men med tågen spreds engelskan och idag har bara var femte walesare kymriska som förstaspråk. Fast alla som är födda här i den näst minsta av Storbritanniens fyra riksdelar lär sig språket i skolan och behärskar det ändå hyfsat.

Porthmadog är inte kustens charmigaste stad, men det är en bra bas för vandringar såväl längs kusten som i Snowdonia Nationalpark. Från gatorna i småstaden står jag och förundras över den spetsiga formen på Cnicht, berget som man stolt kallar Wales Matterhorn. Från staden ser vi också det mäktiga Snowdon, riksdelens allra högsta berg, 1 085 meter över havet. Självklart finns det en urgammal järnväg, en kuggstångsbana, med regelbunden tågtrafik som tar vandrare från byn Llanberis ända upp på toppen.

Porthmadog är också en turistmagnet för tågnördar, eftersom järnvägen som stod klar 1836 fortfarande tar resenärer upp i nationalparken på walesiska höglandet. Den är därmed världens äldsta järnväg som ännu i drift.

På perrongen till den historiska järnvägsstationen avgår ständigt olika ångloksdragna tåg med sina följen av lika antika som näpna trävagnar. Då för 200 år sedan och ända fram till mitten av förra århundradet handlade det om att frakta skiffer från staden Blaenau-Ffestiniog ner till hamnen i Porthmadog. The town that roofed the world, som bergsstaden kallades eftersom skiffer var ett av de vanligaste materialen i europeiska hustak.

Idag handlar det i stället om att frakta turister, främst i form av tågtokiga britter i alla åldrar. Tonåringar tindrar med ögonen och filmar och fotar de pysande och stånkande ångloken lika frenetiskt som sjuttioåriga farbröder och tanter (fast mest farbröder).

Chris Pary från Ffestiniog Railway skiner av stolthet över den verksamhet som man lyckats hålla i gång ända sedan den smalspåriga järnvägens byggdes.

– Som vi älskar de här tågen, säger han och pekar mot husen på andra sidan den torrlagda viken, de som rymmer vagnhallarna och lokverkstäderna.

Fortfarande håller man 20 lok och 80 vagnar vid liv genom att en äldre generation mekaniker ständigt får utbilda en yngre i hur man lagar och sköter 1800-talståg.

Porthmadog och den omkringliggande landsbygden identifierar sig idag starkt med sin järnvägshistoria.

– Man kan se i husannonserna hur allt från stugor till herrgårdar som ligger nära järnvägen är lite dyrare. I annonserna skryter man vilka fantastiska vyer man får mot Ffestiniog Railway om man köper de hus som ligger närmast rälsen.

Så kliver vi ombord. En ångvissla som tjuter, ett tågset som rycker till. Så är vi på väg.  Tåget accelererar uppför sluttningarna med ormbunkssnår och rhododendronskogar, till skifferbrotten och staden som en gång i tiden la tak på världens alla hus.

Ombord går inredningen i viktoriansk stil med högblanklackade träpaneler och bord och soffor med vinröda sammetsdynor. Precis som på de flesta turer under semesterveckorna är tåget i stort sett fullsatt. Gnisslande och hackande slingrar vi oss uppför sluttningar med lila ljung, intill hagar med betande walesiska bergsfår och över skiffertäckta bergsryggar. Långt ner i dalarna skymtar vi tätt sammanhållna byar med stenhus i olika nyanser av grått.

En kväll vandrar vi tio kilometer på Wales Coast Path från Porthmadog västerut längs Cardigan Bay. En stig med ljus sand genom täta snår med slånbär, björnbär och havtorn. Så skiftar vegetationen karaktär och vi går genom en skog med pinjeträd som känns sydeuropeisk. Blickar ut mot den första av vikarna med ljusa sandstränder, Borth y Gest, som får mig att tänka på någon tropisk strand i Thailand eller Filippinerna. Sedan kommer mjukt rundade Morfa Bychan som ger liknande associationer (det enda som saknas är hettan). Vi tar oss ner från skifferbergssluttningen och ut en tredje strand, den breda, raka och långa Traeth y Greigddu, eller som den också kallas: Black Rock Sands.

Denna ljumma kväll sent i augusti tänder campande kompisgäng och barnfamiljer brasor, dricker öl, flyger med drakar och spelar gitarr medan solen är på väg ner och en blodröd supermåne på väg upp.

Så viker leden av inåt land, förbi en camping, genom en fårhage och upp på ett berg. Äntligen ser vi i fjärran den upplysta medeltida borgen i Criccieth. Sista biten in till kustbyn vandrar vi längs järnvägen, vilket känns fulländat på en resa som enligt planen var tänkt att domineras av kustvandring och tågresande.

Innanför Black Rock Sands reser sig ett berg som påminner om australiensiska Ayers’s Rock (Uluru), minus den röda färgen. Sista dagen i Wales tar vandringsguiden Donna Goodman med oss på till toppen av klippan, som är svart, vulkanisk och heter Moel y Gest, vilket betyder Det skalliga berget. Toppen må vara trädlös men vägen upp går genom en tempererad regnskog med knotiga ekar med mossbevuxna grenar, frodiga rhododendronträd (en invasiv art som walesarna helst skulle vilja se mindre av) och rönnbärsträd.

– Kelterna trodde att rönnbären var magiska och skyddade resenärer mot häxkraft och ondska, berättar Donna när vi kämpar oss upp på den steniga och leriga stigen som kantas av ljung i olika nyanser av blått, turkos och lila.

Så står vi där på toppen och blickar ut över dalen där Porthmadog ligger.

– Alla de där ängarna var en gång havsbotten innan industrialisten och smeden John Williams Madog lät bygga vallarna och torrlade landskapet, berättar Donna.

– Titta, säger hon plötsligt och pekar. På andra sidan bukten betraktar vi tillsammans borgen på klippan i Harlech och nere i dalen ett ångloksdraget tåg från Wales Highland Heritage Railway – ännu en historisk tåglinje – som makligt tuffar fram. Det är en vy från förr. Tjock grå rök väller ut ur skorstenen och sjunker sakta ner över de gröna fälten.

6 krångliga ortsnamn i Wales

1. Bwlchgwyn

By nordost om Wrexham. Ska uttalas Bull-ch-gwin och betyder ”blåsigt bergspass”.

2. Eglwyswrw

Blev 2016 känd för alla britter som kollar vädret på BBC, eftersom det då regnade 85 dagar i sträck över byn.

3. Ysbyty Ystwyth

Uttalas Uss-butty Uss-bith. Ligger två mil söder om badorten Aberystwyth.

4. Ynysybwl

Byn vars namn ska uttalas Un-niss-uh-bull är känd för att Leighton Rees, världens första världsmästare i dart, kom härifrån.

5. Cwmystwyth

Ytterligare en småstad nära Aberstwyth. Uttalas Cum-uss-twith.

6. Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch

Byn med världens längsta namn ligger 6 min tågresa nordväst om Bangor. Hette från början Llanfair Pwllgwyngyll. I slutet av 1800-talet förlängdes namnet för att locka turister. Byns järnvägsstation heter för enkelhetens skull bara Llanfairpwll.

Läs också:

Guide: Tågluffa i natursköna Wales

Guide: Storslagen tågluff i Storbritannien

10 tågresor i Europa med extra wow-faktor

---

Text: Per J Andersson • 2024-01-19
Restips • Storbritannien • Aktiv semester • Reportage • Tågresor