Resejournalistiken är ofta en köpt journalistik, där journalister åker på exklusiva gratisresor under en vecka eller två. Men så arbetar inte Vagabond.
Jag är en miljöbov. En rastlöst skuttande miljöbov, som fiser ut växthusgaser lite här och där. Göteborg–Nice–Korsika – pruttprutt.
Kackerlackor, tarantellor, ormar, maskar, skorpioner … listan blir lätt lång om man är i beresta människors lag. Och den tenderar bli längre ju mer bag-in-box som gått åt innan man kommer in på ämnet.
Det har tagit mig ett halvt liv att inse att vandringar inte ska handla om att nå långt och komma fram. Det ska handla om det själsliga lugn som infinner sig när man anspråkslöst traskar genom vacker natur.
Det är ju här och nu. Det är ju semester. Det är ju en rätt snygg man som står framför mig, och jag borde väl känna mig smickrad. Inte obekväm och full av undanflykter.
Nakna! Alldeles nakna var de! När de sprang dinglade deras könsorgan, säger den bulgariska kvinnan. Filmens namn är Ronja Rövardotter, och den har gett henne bilden av Sverige.
Jag önskar att jag åkte på fler resor med familjen. Jag pratar inte om familjegruppresor till all-inclusive-hotell på Kanarieöarna, utan resor där man tillsammans upptäcker världen.
Hur skulle jag kunna tugga i mig kött med gott samvete när tre och en halv miljon människor runt knuten levde på tre hekto majs om dagen?
Krönika av Johan Tell
