Efter massakern i Oslo och på Utöya i somras återkom reflektioner som ”inte trodde vi att ondskan fanns här”, ”och vi som tyckte att Oslo var en säker plats”.
Jag tror att de reaktionerna är vanligare i idylliska dalar mellan höga berg i länder som Österrike, Schweiz och Norge, där landskapet gjort att få utomstående historiskt sett letat sig dit och där lokalbefolkningen under lång tid förblivit väldigt lokal.

Hemskheter, fast i betydligt mindre skala än i Norge, har drabbat även min hembygd. Jag läste i tidningen om folk som mördades hundra meter från min dörr och självmordsbombaren som sprängde sig till döds på en gågatan i centrum, men jag tänkte faktiskt aldrig: ”och jag som trodde att Stockholm var en säker plats”.
Jag blev ledsen och arg, men stod inte stirrade med tom blick över Stockholms siluett och kände att staden förlorat sin oskuld. Däremot har jag många gånger tänkt att idén om att det finns något som är totalt rent, obesudlat, orört och oskyldigt är ett verk av extremister. Islamistiska självmordsbombare, norska högerextremister och invånare i världens obygder är ofta ganska lika på den punkten.

Kanske har jag blivit immun av alla resor? Kanske blir vi alla lite klokare av att resa? Det är en väldigt pretentiös tanke. Men jag känner att jag måste prova den.
Jag jobbade på kibbutz i Israel och fick springa till skyddsrummet när, pang, plo:s katyusharaketer regnade ner över åkrarna (jag hoppade högt av korsdrag­smällande dörrar i flera år efteråt). Varje gång jag besökt Mumbai har jag ätit frukost och druckit kvällsöl på Café Leopold där, pang, pakistans­ka terrorister en novemberkväll för tre år sedan sköt vilt omkring sig med automatvapen och massakrerade gäster och kypare. På mina favoritgator i Sri Lankas huvudstad flöt blodet sedan självmordsbombare, kaboom, utlöst sina dödsspridare. Och på kaféet vid fridfulla Djemaa el-Fna-torget i Marrakech, där jag många gånger druckit mitt kvällskaffe, ja där, pang-boom, exploderade en dödsbomb i april i år.
Jag blev bedrövad och förbannad när helvetet brakade lös i dessa gläntor av världen. Men jag tänkte inte ”inte trodde jag att nåt sånt hemskt kunde hända där …”.

Jag tycker heller inte att ”mina” platser i världen känns mer ondskefulla efter att de drabbades av det hemska, än före. Tack vare att jag har varit där är det svårt att demonisera och avfärda platserna och människorna som något som är väsensskilt från ”min” värld. Jag vet att det hemska, tragiska våldet är undantaget och att solen allt som oftast skiner, fåglarna kvittrar och folk på gatan är civiliserade och oftast vänliga.
Resorna har lärt mig att kalkylera med att både det värsta och det bästa kan hända precis överallt. Jag har lärt mig att människor också på de mest våldsdrabbade platserna i nio fall av tio är hyggliga. Men jag har också lärt mig att det inte finns några totala idyller eller lyckliga dalar.
Roten till ondskan finns inom mig och inom dig. Inte bara på andra sidan gränsen, andra sidan bergen och andra sidan havet. Inte bara i Islamabad och Kabul. Att det på sistone brunnit mer där och mindre här, det är politik – och inget annat.
Om mina funderingar gör mig till vidsynt globetrotter, dryg besser­wisser eller luttrad cyniker, det får du, kära läsare, avgöra!

3 trygga platser med dåligt rykte

Jerusalem

En stad som plågats svårt av terror och som de flesta strukit från listorna över tänkbara resmål. Likväl har jag sällan känt mig så trygg och bekväm som när jag strosat runt i gamla stans murriga gränder, fönstershoppat på moderna Jaffa Road och knallat hem mitt i natten från busstationen, där otaliga bomber smällt.

Mumbai

En stad med enorma slumområden och ett rykte som kan få de mest hårdhudade att darra av skräck. Likväl är det en av världens säkraste städer att ta en kvällspromenad i. Jag har lugn och fin traskat genom kvällssvarta fattiga, muslimska kvarter och Asiens största slum och besökt platser som drabbats av terrorn.

Götgatan–Folkungagatan

Korsningen där dessa Stockholmsgator möts har av polisen beskrivits som stans våldsbrottstätaste plats. Ändå känns det inte ett dugg farligare i denna korsning än någon annan­stans. Kalla mig naiv, men jag går med berått mod rakt genom detta våldets epicentrum var och varannan dag.