Termometern visar 34 grader minus. Jag tittar flera gånger och stugkompisarna tittar också. Jo, det är köld­skadeväder och jag har köpt ett liftkort för tusen spänn.
Jag har tre dagar på mig att utnyttja det, eller snarare två och en halv eftersom vi ägnar halva den första dagen åt att titta på termometern, titta på varandra, titta på termometern igen och lyssna på käcka uppmaningar från tv Åre. ”Jodå, det blir en fin dag på toppen! Så småningom!” säger en hurtig reporter och lyckas få en sammanbiten ryss med rånarluva att säga ”no problem” rakt in i kameran.

Det borde vara så enkelt att skratta åt ryssen, följa allt sunt förnuft och stanna i stugan med en god bok och varm choklad. Det borde vara förbjudet att uppmana folk att gå ut i det här vädret. Men. Det återstår ett stort men som förvrider hjärnan på oss: Vi har semester, och vi har betalat för det här. Vi har hostat upp en ansenlig peng för resa, boende, skidhyra och liftkort. Och nu ska vi ha valuta för pengarna. För det blir inte varmare. Och man måste ju passa på nu när man ändå är här. Eller?

– Det finns inget fult väder, det finns bara fula kläder, säger hon med frostmustaschen och ler så man vill slå till henne. Sedan går man ut. För annars har man förlorat mot naturen, och det här är väl ändå 2010 och med japanska superunderställ och impregnerade dunjackor ska inga minusgrader i världen få komma mellan oss och meningen med allt.
Så vi tar en taxi till vm 8:an, som tar oss till Gondolen, som lämpar av oss på toppen. Och på toppen är det verkligen vackert. Isande, bitande, fruset vackert. Jag drar upp fleecegrunkan över näsa och mun och tänker att det här är livet.

Om tanken klingar lite falskt så förtränger jag det när jag sätter av ner för störtloppsbanan, den enda öppna pisten, där fumliga michelingubbar och halvmeterhöga barn står på tvären i den isiga backen. Någon har råkat hamna baklänges och skriker rakt ut när jag i sista sekund väjer undan för att avvärja en krock. Det här är livet det, tänker hon säkert.
Jag kan inte se det på något annat sätt än att semesterfirare är världens dummaste folk. Det finns inget försvar för alla dumma saker som ska göras i semesterns förbannade namn. Dessutom i tron att det är något vi själva har valt.

Häromdagen ringde jag en kompis som visade sig stå i kö till ”det där jävla Eiffeltornet”. Det var så han sa. Han gjorde sin sista dag i Paris, och detta var alltså sista chansen att fullborda semestern. Efter att ha väntat på kortare köer i flera dagar hade han inte längre något val, tydligen. För inte kunde han väl komma hem från Paris utan att ha varit uppe i Eiffeltornet. Eller kunde han det?

Vid mitt första besök i New York gjorde jag allt det där. Allt det där man ”ska” för att man inbillar sig att det förväntas av en. Jag hade ett knippe förköpta biljetter till stadens största sevärdheter och jobbade hårt för att avverka dem.
Museerna var inga problem, men Empire State Building gick jag och sneglade på i fyra dagar innan jag åkte upp. Det var ju närmast snöstorm och inte mycket till sikt där uppe, sa de ärligt vid kassan. Men på den allra sista dagen hade jag ju ändå inget val, så jag sällade mig till kön av radiostyrda semesteridioter som skulle upp till varje pris.
När jag kom upp kunde jag inte se handen framför mig. Jag gick en runda i souvenirbutiken, för att liksom döda lite tid, och när jag åkte ner kunde jag ändå säga det: Jag har varit där, jag har varit på toppen, och det är ju dit man ska. Då har jag väl i alla fall gjort mig förtjänt av att sitta inne med en god bok en stund och bara njuta.

Karin listar tre alternativa upplevelser

Istället för Eiffel

Varför riskera att förstöra dagen med psykbryt?
Montparnassetornet har både kortare köer, billigare inträde och gladare be­sökare. Här har du minst lika bra utsikt över Paris, inklusive den mest symboliska byggnaden – just det, det där ”j-la” tornet …

Toppen rockar

Glöm Empire State Building för en stund, och gå några kvarter norrut. Längst upp i Rockefeller Center finns en utsiktsplats, ”Top of the Rock”, där du kan se ut både över Central Park och söderut på Manhattan, där stans högsta torn sticker upp mellan skyskraporna.

Basta!

När vansinneskölden slår till i Åre har Holiday Club räddningen: Saunaworld. Sätt dig i 80 graders värme och studera pistkartan. Hitta på några historier från ravinen och kabinbanan. Sedan går du direkt till afterskin, med trovärdigt rödmosig hy, och berättar om dina strapatser.