Lite pirrig är jag. Sådär som man ska vara inför första dejten med den man tror kan vara den stora kärleken. I flera år har jag drömt om det här, och när det äntligen är dags beställer jag in fyra öl på ett bräde. Bokstavligt talat alltså. Brädet har hål i sig där ölglasen stuckits ned, och en prydlig lapp talar om vilka sorter de innehåller. Passive Aggressive Ale. Mr Personality Amber. Wingman. Magic Beans. 

– Det är kaffeöl! Bönorna kommer från våra vänner på Revolver Coffee, säger bartendern på Brassneck Brewery om den sista sorten.

Jag drar in lukten av mörkrostade kaffebönor som vänslas med humle och malt, och känner att det här kan bli bra. Det kan bli något på riktigt mellan mig och Vancouver. Bara det faktum att stan inte är större än att de med de nördigaste smaklökarna känner varandra och samarbetar. Att den samtidigt är stor nog för att ha fler mikrobryggerier än vi kommer att hinna testa. Att bergen, havet, blanka skyskrapor och mysiga smågator har vett att samsas här och att det aldrig är långt till björnar, delfiner och späckhuggare.

Jag är nog redan lite kär. Å andra sidan har jag varit förälskad i Vancouver på avstånd i flera år.

Kanske har tidningen Economist bidragit, genom att gång på gång placera Vancouver i topp på sin lista över världens bästa städer att leva i. Ibland på första plats, ibland “bara” på medaljplats. Saker som infrastruktur, utbildning, jämlikhet, miljö, sjukvård och stadens kulturutbud spelar roll för resultatet, och det är ju bra. Men det är livsstilen, den vakna kreativiteten och den stadsnära och ändå storslagna naturen, som fått mig att börja bubbla inombords bara vid tanken på att resa hit. Klart förväntningarna är höga.

Fotografen Sara och jag lämnar de brädlappade väggarna inne på Brassneck med en kluckande butelj av det nya, coola Vancouver i handväskan. 2013 blev det tillåtet för pubarna att inte bara servera sin egenbryggda öl, utan att även sälja flaskor att ta hem. Det går till så att man köper en brunfärgad glasflaska med kork – en growler – och får den fylld med vald öl i baren. Nästa gång tar man med sig flaskan för påfyllning. Miljövettigt, smart och helt rätt. 

Jag är löjligt nöjd med min dejt så här långt, men förstår ju att även den stora kärleken har sina brister. Jag vet bara inte att jag ska springa in i dem så snabbt.

Vi tar kartan till hjälp för att hitta till Gastown, som är Vancouvers äldsta stadsdel, och förmodligen den pubtätaste. Det blir en ordentlig promenad, men vi vill gå till fots. När klockan är strax före midnatt svänger vi av Main Street och in på Hastings Street. Det ser jättesmart ut på kartan. I verkligheten ser det ut som vi hamnat i en undergångsfilm. Människor till höger och vänster, framför och bakom oss, som rasar omkring i olika stadier av drogpåverkan. Sprutnarkomaner som försöker smiska fram en hyfsad åder att sätta nålen i. Unga, men åldrade själar, som med ryckiga rörelser tar sig fram till utlämningen av rena kanyler. Män och kvinnor som ligger, sitter, står och helt enkelt lever sina liv här, på trottoarerna i östra delen av Hastings.

På väggar och i skyltfönster till vårdmottagningarna hänger information och varningar – om att akta sig för en viss knarklast som är i omlopp just nu. I hopp om att lindra, mildra, kanske rädda några liv från den oåterkalleliga undergången. Uppgivet, kanske, men ändå med något av en bibehållen omsorg i all tragik. Här är drogernas offer synliga, istället för att städas bort eller sättas i förvar. 

Morgonens nätta armé av Lululemonklädda tjejer och killar med hoprullade yogamattor under armarna har redan hunnit byta om och starta dagen med en grönkålssmoothie när den första kaffetåren droppar genom metallfiltren på Revolver Coffee. Bara ett par kvarter från drogstråket ligger Vancouvers coolaste kvarter. Gamla Gastown har länge haft en gata – Water Street – som dominerats av souvenirbutiker och restauranger som ska tilltala lasterna av kryssningsturister som lämpas av i hamnen för några timmars luftning. Rödvita flaggor, lönnsirap och beridna gränsvakter i skyltfönstren. En gata där klichébilden av Kanada får fritt spel, medan resten av Gastown varit slitna, gamla arbetarkvarter med tvivelaktigt rykte. Men på senare år har stadsdelen börjat spira. Nya “startups” och it-företag har ploppat upp och husen börjat rustas.

George Giannakos och hans familj förstod att deras idé skulle passa demografin i området, när de öppnade Revolver Coffee för lite drygt tre år sedan.

– Den stora skillnaden idag är att man kan ha en nischad business. Det finns ett intresse för detaljer som inte fanns förut. Alla som har nördiga intressen finner varandra. Stan är inte större än så. Nu är det inte bara skidåkare och bergsklättrare som kan ha ett special­intresse här.

På hyllan vid kaffebaren står specialimporterade kaffe­paket från hela världen. Bönor som plockats i Ecuador, Etiopien och Ghana. Sedan rostats i Melbourne, New York och Stockholm. 

Den som var här för tjugo år sedan skulle inte känna igen sig, konstaterar George. Det är som att Vancouver har blommat ut och blivit en riktig stad. En som känner sig attraktiv.

– Många hävdar nog att Vinter-OS 2010 inte var något speciellt och viktigt, att det mest kostade pengar och var en otymplig apparat. Men jag tror att staden fick bättre självförtroende. Vancouver är roligare idag.

George Giannakos gillar den nya vågen av kvalitetskrav och innovativa matidéer. Kaffet ska vara bra, riktigt bra, och inte bara ett nödvändigt gift. Maten ska vara eko­logisk och närodlad – kanske rentav komma från någon av de urbana odlingarna, insprängda mellan husen eller ovanpå taken. Samtidigt ska man bejaka den livsnjutande ådran, med frityrmunkar, choklad och mängder av bacon. Vart vi än vänder oss ser vi bacon. Baconsalt, baconchoklad, baconsirap. Donut med whisky- och bacontopping. Eller helt vanlig stekt bacon, såld över disk som vilket snask som helst. 

Vi kan inte låta bli att påpeka det där för alla vi möter, men ingen tycks förstå varför vi reagerar på mängden bacon. Det hör tydligen livet till, lika mycket som grönkål, knark och yogamattor under armen. 

På andra sidan gatan från Revolver Coffee syns blåljus och polisavspärrningar i en gränd. En klunga med åskådare har samlats, några fotograferar med mobilen. Det är ingen olycka eller skarpt ingripande, bara ännu ett vanligt inslag i Vancouvers stadsbild: tv- eller filminspelning, förmodligen för amerikansk räkning.

Bland annat The Killing, som ska utspela sig i Seattle, är i själva verket inspelad här. Även serier som The L Word, Smallville, och ett stort antal amerikanska filmer har spelats in här, och gett Vancouver epitetet “Hollywood North”. 

– Vi känner oss mer som att vi är släkt med Seattle, Portland och norra Kalifornien än med Toronto. Vi brukar säga att vi borde bilda ett eget land med dem och kalla oss Cascadia, säger George med ett leende, och syftar till bergskedjan Cascades som löper uppför Nordamerikas västkust. 

När husen inte skymmer ser vi Mount Baker sticka upp borta i Washington State, USA. Så nära är vi alltså amerikanska gränsen. Norrut ser vi de kanadensiska topparna på andra sidan Burrardsundet, inte långt borta. Grouse Mountain, Lions spetsiga tvillingtoppar och en skymt av högfjällen bortåt Squamish och Whistler, där snön faller på vintern, medan regnet piskar i stan.

Vi tar pendelfärjan över till norra sidan stan, och byter till buss. Det är lördag förmiddag och en hel del tajts och gympadojor i rörelse. Alla har samma mål: att göra “Grouse Grind”. Det gäller att ta sig rakt uppför den tre kilometer långa stigningen till toppen av Grouse Mountain, längs en slingrande stig som minst sagt tar på krafterna. Vissa gör det här tre gånger i veckan och satsar på att slå rekord, andra gör det bara en gång och aldrig mer. 

Väl uppe väntar öl, glass, en sväng i ziplinebanan, en titt på björnarna i hägnet om de behagar visa sig – eller bara vyn mot Vancouver från ovan. Vi är på lagom avstånd för att få grepp om geografin, och minnas cykelturen vi gjorde häromdagen. Stanley Park där ute på udden, med stränderna, tvättbjörnarna, totempålarna och lukten av tång. Sjöflygplanen som lyfter och landar, kitesurfarna som tampas med vinden.

En skyline av skyskrapor som utåt sett kan se ut som vilken nordamerikansk stad som helst. Men Vancouver är inte vilken som helst. Inte ens en särskilt stor stad, egentligen, och med en befolkning som alla har sitt ursprung någon annanstans. Åtminstone en tredjedel av invånarna är från Asien och framförallt Kina. Den kinesiska inflyttningen började redan på 1800-talet, först genom guldruschen, sedan genom bygget av järnvägen. 

Med Hongkongs överlämnande till Kina kom nästa stora våg, i och med fastlandskinesernas nyrikedom har ännu en grupp börjat etablera sig i Vancouver. En med massor av pengar att investera, som får vancouveriterna att muttra över de stigande bostadspriserna. 

Granne med Gastown ligger Nordamerikas näst största Chinatown, och även där har det börjat hända saker. Pop-up-butiker som saluför lokala kreatörer. Ena dagen kläder, andra dagen konst eller smycken. Vägg i vägg fortsätter allt som vanligt, med apotek som har undermedel mot det mesta, och översållade, plottriga vi-har-allt-butiker med högar av grilltänger staplade ovanpå leksaker, rökelse­stickor och vidbrättade hattar. 

Downtowns skyskrapor reflekterar en blå himmel, och solen når ända ner till butikerna och kaféerna på bottenvåningen. Det är ingen slump. Sättet att bygga är en del av Vancouvers omtalade stadsplanering – så kallad vancouverism.

Här bygger man på höjden inne i stan, för att få plats med både boende och business, och går emot den nordamerikanska modellen med satsning på stora köpcentrum utanför city. Men det handlar också om att bygga så att det känns trivsamt. Första och andra våningen är ofta butiker eller restauranger. Sedan kommer ett tak, som gjort för att anlägga en terrass eller en odlingsyta. Från bakre delen av detta tak sticker skyskrapan upp, som en silverstråle mot skyn. Det ger utrymme mellan höghusen och skapar en gemytligare känsla nere på gatuplan. 

Vid lunchtid är det rusning till gatumatsvagnarna vid Robson Square, varav en har en särskilt trogen publik. Mom’s Grilled Cheese, med lika färgsprakande personal som själva matvagnen.

– Heey, how’you doin’!

Shirai, eller Shishi som hon också kallas, tar emot med vitt leende och röda läppar. Bjuder på sång med kollegerna. Får upp humöret hos vem som helst med sin energi.  Maten är av det syndiga slaget. Smält ost på bröd är basen, resten är sås, picklade grönsaker och krispiga pommes frites.

– Alla älskar ost på bröd, säger ägaren Cindy Hamilton, som just varit med i tv-programmet News at Noon och gjort – ja, just det – grillad ost på bröd.

Hon är klädd i femtiotalsklänning, pratar i samma uppskruvade tempo som sina anställda och deklarerar att hon kan mandarin och grillad ost. Hon lärde sig att förfina båda sakerna i Kina, när hon blev erbjuden att laga mat åt amerikanska filmteam på plats. Kill Bill-teamet blev nöjda, och på den vägen var det, tills hon blev med barn och kände att hon inte ville resa så mycket. Lösningen var att erbjuda Vancouverborna “comfort food”, som hon kallar det. Tröstmat, för den som behöver en glädje- och kalorikick vid lunchsnåret.

Vi blir så proppmätta att vi måste ta igen oss på en bänk. Dricker ingefära- och myntalemonad. Hör gatumusikanterna som spelar runt hörnet. Tänker på den trasiga kvinnan i kön på 7-Eleven nyss. Hur hon behandlas precis som alla andra, om inte lite bättre. “Thank you Ma’am, kan jag hjälpa dig med dörren?” 

En stad där en människa bemöts med respekt även om hon inte passar in i mallen. Kan det vara världens bästa stad?  

Guide: Vancouver

Antal invånare: ca 600 000 i tätorten, 2 miljoner med kringområdet.
Delstat: British Columbia.
Visum: Nej, du får vistas i landet i 6 månader utan visum.
Tidsskillnad: –9 timmar.
Bäst tid att resa: Sommar för stadsliv, bad och vandring. Vintertid regnar det mycket. September är säsong för att spana på björn och späckhuggare.

Resa dit

Minst en mellanlandning. En av de billigare varianterna är att åka med till exempel SAS till Chicago och vidare med United Airlines. Vancouver ligger 19 mil från Seattle i nordvästra USA, så att köra bil därifrån är inte långt.

Ta sig runt

Buss inom stan och till flygplatsen (2 zoner) kostar 2,75 dollar. Ha jämna mynt att slänga i en behållare när du stiger på bussen. Med Skytrain, Canada Line, åker du raka vägen till flygplatsen för 4 dollar.

Pendelbåtarna, Seabus, går både söderut över False Creek och en lite längre resa norrut, över Burrardsundet. 

Äta och dricka

Med nord- och sydamerikanska, europeiska, och asiatiska influenser finns mycket att hämta på restaurangscenen. 

Ask for Luigi, 305 Alexander Street, har god italiensk mat i liten, trevlig lokal. Ingen bordsbokning, men är det fullt kan du skriva upp dig på listan och gå och ta en öl någonstans medan du väntar. 

Cuchillo, 261 Powell Street, ligger i samma område och har god sydamerikansk och mexikansk mat i cool miljö.

Guu Garden, 888 Nelson Street, ligger i city och har god och spännande modern japansk mat, där klientelet i majoritet är just unga japaner. 

Mikrobryggerierna har blivit många på senare år. På 2481 Main Street ligger schysta Brassneck Brewery, och alldeles i närheten ligger till exempel 33 acres. Köp med en growler – en påfyllningsbar snyggt designad flaska med valfri ölsort. En finfin souvenir!

Urban Winery, 55 Dunlevy Avenue, är stället om du vill prova viner! Matservering finns också. 

På Granville Island finns en stor inomhusmarknad med färdig mat. Roligaste stället hittar du dock precis utanför ön. Go Fish, på Fisherman’s Wharf, har det mesta man kan göra med fisk, serverat ur ett blått litet skjul.

Matvagnarna, food trucks, har blivit ett allt vanligare inslag. De flesta finner du kring Robson Square i Downtown. Missa inte Mama’s Grilled Cheese – syndigt gott! Vill du testa något annorlunda ska du hålla utkik efter alla korvmojar som erbjuder japadogs – en typ av varmkorv med japanska tillbehör. Lite märkligt är det allt, att äta varmkorv med torkat sjögräs. 

Boende

Vårt val: West End Guest House, 1362 Haro Street. Undangömt i ett vanligt bostadsområde i West End ligger denna mysiga, prylproppade villa, som bjuder på varmt välkomnande och bra frukost. 

The Burrard, 1100 Burrard Street. Snyggt hotell av uppfräschad gammal motellmodell, i Downtown. 

St Clair Hotel, 577 Richards Street. Enkelt, billigt och helt okej hostel nära Gastown. 

Shopping

Vancouverborna är galna i friluftsliv, och självklart finns det ett utbud av utrustning, kläder och prylar som hör därtill. Många affärer ligger samlade i samma kvarter i södra delen av stan. 

MEC, Mountain Equipment Co-op, 130 West Broadway, är en megastor butik som har precis allt. Du måste bli medlem för 5 dollar för att få handla, men sedan är du medlem för livet.

Missa gärna!

Capilano Suspension Bridge Park. Den första hängbron är kanske kul att gå över, sedan tröttnar man. Inte värt inträdet. 

Missa inte!

Hyr cykel! Stanley Park, och hela kustlinjen, är perfekt att upptäcka på två hjul. Spokes Bike Rentals ligger nära parken.

---

Text: Karin Wallén • 2015-05-24
Kanada • Guide • Reportage