Äventyr i bukten. Foto: Sara Arnold.

Kanada

Vancouver Island – äventyr i Kanadas vildmark

Tofino är lugnt, men vilt. Snällt, men vågat. Här på Vancouver Island väntar vildmarken runt hörnet. Och Justin Trudeau i våtdräkt och flipflops.

Text: Karin Wallén • 2018-03-16

Mike White höjer kikaren med en hand, håller den andra kvar på rodret, och spanar intensivt ut över fjärden. Diset ligger som ett magiskt filter över de skogsklädda bergen framför oss, när det stadigt tuffande motorljudet tappar tempo för att till slut tystna. Den sista biten glider vi ljudlöst in mot stranden, där en björn vaggar omkring och välter stenar i vattenbrynet. Någon kikare behövs inte längre, för med båten kan vi komma ganska nära, utan att björnen bryr sig om oss. 

Vi hör hur det krasar när den sätter i sig de åtråvärda små liven. Tofinos lugna bakvatten är en perfekt plats för krabbjakt. Och en perfekt plats för björnspaning. Varje dag när det är ebb vandrar björnarna ut på stränderna för att ta för sig av skaldjursbuffén, och att det kunde vara en turistattraktion insåg Mike White långt innan de flesta. Han hade gått i sin fars spår och jobbat som krabbfiskare i trakten, innan han blev kustvakt och slogs av en affärsidé.

– Tofino var redan känt för valskådning. Men svartbjörnarna var det ingen som tänkte på att turisterna kunde vara intresserade av. Dem har vi ju överallt, säger Mike, som själv brukar få björnbesök i trädgården då och då, när bären mognat. 

– Man bara sjasar iväg dem lite, konstaterar han. 

Vancouver Island – äventyr i Kanadas vildmark
Mike White var en av de första som började med björnspaning i Tofino.

Det är just den attityden som genomsyrar den här platsen, och kanske det mesta av Kanada egentligen. En björn här och där är väl ingen fara. De hör ju till naturen här, precis som pumor och vargar och tvättbjörnar. Man björnsäkrar soptunnorna, och så är det inte mer med det. Man håller avståndet bara, precis som björnarna själva gör till varandra. 

– De är solitära varelser. De håller koll på varandra och vill inte vara på varandras territorium. Det är extra noga för mammor med ungar att vara vaksam. Det finns risk att en hane dödar ungen, dels för att honan ska bli brunstig igen. Men inte bara det. Han kan passa på att äta upp ungen också, säger Mike och nickar menande.

Det är tydligt hur björnen ofta vänder rumpan mot oss. Från vattnet och båtarna känner den inget hot. Ibland tittar den nästan blint ut mot oss – synen är det inget vidare ställt med. Däremot sniffar den då och då in mot land för att känna av att ingen annan björn är nära. 

Och när vi åker vidare och får lite avstånd ser vi det tydligt – på varje liten strandskärva syns en svart liten prick, som blir tydligare och större ju närmare vi kommer. En svartbjörn per strandbit, ibland två – en mamma med unge – har demokratiskt fördelat sig längs kustlinjen i Fortune Channel. De tuggar krabbor så det krasar, och välter stenar tills tidvattnet jagar dem i hasorna.

Vancouver Island – äventyr i Kanadas vildmark
Svartbjörnarna lever ensamma, och ser till att inte komma för nära varandra. När tidvattnet är lågt ses de leta efter krabbor på stränderna – en på nästan varje strandskärva, i de lugna sunden innanför Tofinos havskust. Ibland kommer de på besök i trädgårdarna i stan, för att länsa vad som finns av bär och frukt

Vancouver Island är en avlång och stor ö, hela 46 mil lång, och belägen utanför södra British Columbia på Kanadas västkust. Mitt på öns västkust ligger en långsträckt halvö där Stilla havets vågor ständigt rullar in mot de långsträckta sandstränderna, och längst upp på den halvön finner vi Tofino. En liten stad som vi hört talas om ett tag nu, jag och fotografen Sara. Förra gången vi var på Vancouver Island var vi på öns östkust, i en skyddad vik mellan ön och fastlandet. Vi paddlade och letade späckhuggare, men såg mest sjölejon, delfiner och en liten ekorre som kallades Maurice. Och så björnarna förstås. Svartbjörnarna som välte stenar även där. Men i Tofino lockade något annat också. Skön atmosfär. Schysta restauranger. Vilda vågor och bra surf. 

När vi nu strosar gatorna fram i lilla Tofino slås vi av hur lugnt det är, trots att det är i mitten av juli och högsäsong. Trots att medelåldern här sägs vara 34 år, vilket skulle kunna betyda party. Visst är det hyfsat fullsatt bland middagsborden på välkända Wolf in the Fog, och visst är det fler än vi som promenerar ända ut till Tofino Brewings ölbryggeri i utkanten av stan en kväll, och beställer en avsmakningsplanka med fyra sorter. Men lugnt är det. Vilsamt. 

Vancouver Island – äventyr i Kanadas vildmark
Utter, björn, val och örn. Kring Tofino kan man spana på många olika djurarter.

Båten studsar lekfullt på vågorna när vi fräser iväg i motor­båten. Mot havs, med guiden Artie balanserande, styrande, berättande. 

– Var positiva! Det brukar hjälpa när man vill se djur! ropar han genom fartvinden. 

De senaste två dagarna har de sett späckhuggare, berättar han vidare, och just därför är chanserna att se dem idag ganska små. Späckhuggarpopulationen på Vancouver Islands västkust är nämligen “transients” – förbipasserande. De drar förbi då och då, och livnär sig framför allt på sälar. I de lugnare vattnen på öns östkust finns två andra populationer, en sydlig och en nordlig, som håller sig i sina territorier och har lax som basföda. 

DrÙ?mmen om att få se späckhuggare blir väl inte uppfylld den här gången heller då, tänker jag. För att nästa stund nästan behöva ducka för en fiskmås som störtdyker mot båten, tätt följd av en stor vithövdad havsörn. Det är en våldsam katt-och-råtta-lek som pågår i luften ovanför oss och omkring oss, tills örnen inser att den här fiskmåsen var för snabb, och ger upp. 

Vi tackar för uppvisningen, och får genast något annat att titta på. Artie styr båten mot några klippor i vattnet, och slår av takten. Där, på de kopparfärgade klipporna, ligger svällande, spolformade knubbsälar och vältrar sig i det ljumma solskenet. De smälter väl in i bakgrunden. Ibland ser något ut att vara en sten tills den börjar grymta och flaxa otympligt med de fenliknande armarna. Så klumpiga på land och så smidiga i vattnet. 

När vi rundar hörnet på den lilla klippön är vi nära att trilla i vattnet av upphetsning när Artie pekar mot något som stilla flyter bland de jättelika brunalgerna (bull kelp) på vattenytan. För första gången får jag se en havsutter i verkligheten. Bilder har jag sett många. Inte minst på Facebook, där det är populärt att låta havsuttern illustrera riktig kärlek, flytande på rygg intill varandra. “Vet ni att de håller varandra i hand när de sover?” brukar folk skriva och lägga till hjärtögda emojis. Det ger likes. 

Vancouver Island – äventyr i Kanadas vildmark
Vithövdad havsörn med spaning på villebråd.

– Vet ni att de våldtar? säger Artie plötsligt, och dödar genast alla kärleksfullt fladdrande fjärilar som tagit sig in i bröstet. 

Enligt forskare i Kalifornien finns exempel på att havs­utter­honor, men även sälkutar, blivit så illa tilltygade av havsutter­hanars rovgiriga drifter, att de dött av den våldsamma akten. 

Det är svårt att se det riktigt gulliga i det. Vi åker vidare, och nu börjar vi tydligen närma oss vårt mål på riktigt. På håll kan vi se vattenpustarna spruta upp över ytan, när en gråval bryter ytan med sin gråfläckiga rygg. Snart ser vi en till. Och en till. 

– De brukar gärna vara här och äta. De simmar ner och tar en tugga av den dyiga botten. Sedan silar de sanden och slammet genom sina barder och tar vara på plankton och små skaldjur, förklarar Artie.

Det är spännande med valskådning. Man vet aldrig när eller var nästa pust ska komma. Var eller när en enorm, blank rygg ska välva sig upp genom vattenytan och få oss på båten att dra efter andan, väsa eller hojta till de andra och börja fumla med mobiltelefoner och kameror. Efter en stund har vattnet nästan börjat koka av valar. “Valsoppa”, kallar Artie det, och passar på att döda ännu en romantisk illusion:

– Vi kommer inte att få se någon stjärtfena som vinkar farväl åt oss, säger Artie. 

Vancouver Island – äventyr i Kanadas vildmark
Havsuttern. Lite för söt för sitt tvivelaktiga rykte.

Vi befinner oss på för grunt vatten, gråvalar är så stora att de mÙ�ste ha riktigt djupt vatten för att kunna dyka ner och vända stjärten upp i vädret på det viset. Artie fortsätter avliva myter och det-trodde-jag-sanningar:

– Trodde ni förresten att de hette gråvalar för att de är grå? Nej nej. Det var en man som hette Gray som gav namn åt dem, säger han, innan vi tar farväl av de vänliga jättarna och styr tillbaka till Tofino. 

Senare ska jag läsa mig till att det mycket riktigt var en vetenskapsman vid namn John Edward Gray, som artbestämde den 1855, men namnet han gav den – Eschrichtius robustus – var en hyllning till den danske fysikern och zoologen Daniel Fredrik Eschricht. Att den sedan kallas gråval – jodå, det ska enligt skriftliga källor visst ha med färgen att göra.

Vancouver Island – äventyr i Kanadas vildmark
Tofino är en gammal fiskeby som på senare år blivit allt mer beroende av turismen. Ursprungs­befolkningen i trakten levde framför allt på fiske, och har särskilda kvoter att hämta ur havet. På Ice House i hamnen kan du äta underbara fisk- och skaldjursrätter i mysig miljö.
Vancouver Island – äventyr i Kanadas vildmark
Mot nya äventyr. Valskådning och björnsafari hör till i Tofino

Att sandstranden Long Beach fått sitt namn från det faktum att den är lång kan vi nog också utgå från. Den ingår i nationalparken Pacific Rim National Park, som gör att mycket av den gamla tempererade regnskogen på Tofinohalvön är skyddad. När vi en stund senare passerar Chesterman Beach pekar Artie mot hotellet Wickaninnish Inn, och berättar att det var hotellets tidigare delägare, Doctor Howard McDiarmid, som tillsammans med nuvarande premiärministerns pappa, Pierre Senior (premiärminister 1968-1979 och 1980-1984), såg till att området blev nationalpark.  

Charles McDiarmid tar emot i lobbyn, i hotellets original­byggnad som ligger långt ut på en udde, oskyddad mot vind och vågor. Det är just det som är en del av attraktionen. Här kan man sitta på vintern, när stormarna river i den stabila konstruktionen, och se vågorna kasta sig upp mot husväggarna medan man värmer sig med en whisky och ett varmt bad. 

Vi går runt med stora ögon och känner på inredningen. Cederträd som fällts för att ge plats åt hotellet, har använts till allt från fönsterbräden till balkar. Drivved har blivit möbler. 

Och veterinären från den kanadensiska åttiotalsserien Äventyr i bukten (Danger Bay) har tydligen blivit – Charles McDiarmid.  

–™?Han ser ju ut som han den där veterinären som räddade delfiner, viskar fotografen Sara och knuffar till mig i sidan. 

Vancouver Island – äventyr i Kanadas vildmark
Visst finns det flera skäl till att åka till Vancouver Island. Bra mat och orörda stränder är ett par av dem. Men den som åker till Tofino gör det främst för upplevelserna av djur och natur.

Charles startade hotellet tillsammans med sin far Howard, tidigare Tofinohalvöns enda doktor och den som förlöste alla barn som föddes här under flera årtionden. Nu är Howard död sedan några år och det är Charles som sköter ruljansen, tillsammans med sin fru. Samtidigt har Howards tidigare vän Pierre Trudeaus son Justin tagit över jobbet med att leda landet. Och jodå – visst känner Charles den omtalade premiärministern. 

– Justin Trudeau brukade bo här förr om åren när han besökte Tofino, men nu blir det för mycket med säkerhets­åtgärder, så han hyr ett hus i andra änden av stranden istället. De brukar surfa där ute, säger han och pekar ut över den halvmåneformade stranden. 

– Men han kommer fortfarande hit och äter ibland. Jag minns när han kom i flipflops och viskande bad om ursäkt för det. Oroa dig inte, sa jag, du vet väl hur vi är här, säger Charles och ler åt minnet. 

Det är ett lyxhotell han driver, men prio ett är att gästerna ska känna sig välkomna och avslappnade. Inte minst premiär­ministern, kan man gissa. 

Vancouver Island – äventyr i Kanadas vildmark
Charles McDiarmid driver Wickaninnish Inn.

Charles leder oss vidare ner till stranden och upp till skogsbrynet, där en liten stuga står, för dagen tom. Vi tittar in. Det här är Carving Shed, en gång upprättat åt träsnidaren Henry Nolla, även kallad “Tofinos första hippie”. Vi ser bilder av en vindbiten man i långt hår och lika långt skägg och hör Charles berätta om hur Henrys hjälp med att bygga och smycka McDiarmids hus ledde till djup respekt och vänskap mellan hans far och den konstnärlige Henry, som hade en svensk mamma och en spansk pappa. Henry Nolla, som också var sin egen verktygssmed och svetsare, karvade i röd cederträ, i likhet med First Nation-folkens traditionella sätt att skapa konstnärliga totempålar och användbara bruksmål, till exempel kanoter. 

Idag finns inte Henry kvar, men hans snidarstuga lever vidare, för tillfället med två duktiga konstnärer som nyttjar den gratis, mot att hotellets gäster då och då får titta in och ta del av deras hantverk: en norrman och en lokal First Nation-ättling ser till att kulturen och skjulet hålls vid liv.

En promenad och en brunch senare skickar vi längtande blickar mot hotellets spa-avdelning, där bastu och massage låter som en lockande kombination. Vi bestämmer genast att komma tillbaka nästa eftermiddag. Efter att vi har surfat. 

Vancouver Island – äventyr i Kanadas vildmark
Långsträckta stränder och vilda vågor gör Tofinohalvön till ett populärt resmål för surfare. I Pacific Rim National Park ligger den orörda Long Beach, en av flera surfstränder. Det finns ett flertal surfskolor och vågorna under sommaren kan lämpa sig väl även för nybörjare.

Tofino bjuder inte direkt någon högsommarvärme, trots att det är mitten av juli. Vi börjar vänja oss vid temperaturer på 15–16 grader, någon gång 18. 

Detta verkar vara helt normalt. “Fint väder”, konstaterar folk och kisar mot den halvmolniga himlen och tycks inte alls anse att temperaturen behöver kämpa sig upp över 20-strecket. Nejdå. Det här är fint. Det stormar och regnar ju inte. Vilket för övrigt brukar vara surfarnas favoritväder. 

Men när vi ska surfa behagar till och med molnen lätta en stund, och bjuda på blå himmel, försedd med klädsamt fluff. Vattnet är kallt förstås. Men det är ju därför det finns våtdräkter. 

Vi har tagit oss till Cox Bay, där vi med hjälp av en instruktör från Live to Surf, ska testa våra färdigheter i vattnet. Men vi börjar på stranden. 

Gabrielle “Gabi” Hemond ritar upp varsin bräda åt mig och Sara i sanden, och börjar instruera. En stund senare ligger vi där och torrpaddlar så sanden yr. Hoppar upp på brädorna med samma självförtroende som en boxare innan första ronden har börjat. Det här ska nog gå bra. 

Vancouver Island – äventyr i Kanadas vildmark
Det är inte för hett sommarväder man åker till Vancouver Island. Här gör vädret lite som det vill. Men efter en dag i båten, på surfbrädan eller på en vandringsled i nationalparken, passar det bra med en dusch, bastu och massage. Wickaninnish Inn fixar njutningen.

Det går sådär. Vågorna är kanske snälla för att vara riktiga surfvågor, men tillräckligt bråkiga för att slå omkull nybörjare som oss. Det är svårt att hålla reda på allt. Att beräkna avståndet, få brädan i rätt läge, veta när det är dags att sluta paddla och istället utnyttja farten – vågen under brädan – och resa sig med den koreografi vi övat in på land. Inget blir riktig som på land. Men känslan när man ändå står där, några sekunder, är oslagbar. 

Runtom oss ser vi olika nivåer av färdigheter. De flesta just nu nybörjare som oss. Det är under vintern de rutinerade surfarna kommer hit, eller till någon av de andra stränderna längs den avlånga halvön. Medan andra hellre sitter inomhus på ett hotell med fotbad och whisky och ser vågorna storma in. 

Vi avslutar eftermiddagen med bastu och massage på Wickaninnish Inn, och när solen dalar den kvällen har vi hittat en liten skärva strand nära centrum. Där sitter vi med medhavt vin, ost och kex, och känner efter. Jo, vill gillar Tofino. För att vi gillar naturen. För att vi gillar vildmarken som är så påtagligt nära och det faktum att man trots stans litenhet kan hitta flertalet bra restauranger. Vi har förvånats av lugnet i stan, men just nu gillar vi det också. Man måste ju lägga sig tidigt om man ska upp och surfa tidigt. Och vi känner oss lite som såna nu. Surfare. I alla fall i några sekunder i taget.

Kära Vancouver: Storstad mitt i naturen


Text: Karin Wallén • 2018-03-16
KanadaRestipsDjur & naturReportage

Scroll to Top